You are the key to my heart - Chapter 86
Jag satte på "Champion" med Chris Brown, älskade verkligen den låten.. Jag lutade lite förskigt mitt huvud mot fönstret och såg hur värden bara rörde sig snabbare och snabbare ju mer bilens fart ökade, jag skulle hem. Hem till Stella
Stellas perspektiv:
Hon log mot mig, med hela sitt ansikte. Jag reste mig upp för att börja gå mot henne och hon gjorde samma sak, vi gick
Stellas perspektiv:
Hon log mot mig, med hela sitt ansikte. Jag reste mig upp för att börja gå mot henne och hon gjorde samma sak, vi gick
mot varandra , eller gick och gick. Jag sprang. Haha.
Vi möttes och jag kramade om henne hårt , tänk för första gången fick jag möta min egen mamma.
Tårarna rann , men nu var det lyckliga tårar.
Vi sa ingenting, vi bara stod där och höll om varandra, efter 5 minuter så släppte hon mig och drog bort en slinga från mitt ansikte, kollade mig i ögonen och sa
- Jag är så glad att jag äntligen får träffa dig, du är väldigt vacker.
en tår föll från min kind igen men jag trokade bort den med utsidan av handen.
- Mamma, du vet inte hur mycket jag drömt om det här.. det är som en dröm. sa jag med hackig röst.
- Gumman då, vi har mycket och prata om, men vi kanske ska göra det hemma..
- Ja.. annars kommer vi väl aldrig här ifrån.
Vi gick mot utgången tillsammans och när vi väl var ute blev jag bländad direkt, solen sken starkare än vad jag nästan någonsin sätt hemma i Stockholm.
- haha, inte jätte van vid sol eller? sa mamma och skrattade.
- haha, nästan aldrig, det blir aldrig sån här sol hemma i Sverige, vill redan flytta hit på hel tid! sa jag och skrattade jag med, men det högg till lite i magen.. Justin, jag skulle bara vilja ringa honom, låta honom förklara allt och sen skulle allt vara bra igen.. men jag kan inte. Det funkar inte så.
- Vad tänker du på? sa mamma och öppnade hennes bil, en röd Ferrari.
- Berättar senare, wow! vilken jädra bil, hur har du råd med den?! sa jag förvånat och satte mig i framsätet, shit! Fan vad cool bil asså! Men vad tjärnar hon egentligen?!
- Haha, du vet inte jätte mycket om mig gumman, än.
- jaha, men vad jobbar du med då?
- Jag jobbar som Stylist, har jobbat med flera kändisar faktist.
- Va?! fan vad coolt! som vilka?!
- ehmm.. nu måste jag tänka lite, Britney Spears, Talyor Swift, Chris Brown, Miley Cyrus, Justin Bieber och några fler..
Hom satte på motorn och började köra ifrån flygplasten, medans jag bara satt och gapade, många av dom hon jobbat med har suttit på min vägg i flera år! men det sista namnet gjorde ont, att bara höra hans namn vad hårt. Det gick inte och förklara.
- Mamma?
- Ja? sa hon och kollade snabbt på mig men väde sedan blicken mot vägen igen.
- Vet du var Justin Bieber bor? mumlade jag ur mig.
- Ja såklart, jag brukar komma över till honom när han behöver lite hjälp eller så och Ryan inte är där, jag och Ryan började våra karriärer tillsammans, så vi är väldigt nära vänner, varför undrar du?
- aha, okej..
- Har du också den dära Bieber fevern?
- Jag vet inte om man ska utrycka det så.. sa jag och kollade på vägen.
- Vad menar du? sa som frågande.
jag berättade hela historien för henne, om samtalet, meet and greeten.. Allt! inklusive det här med Lauren.. och det gjorde ont, men mamma förstod mig verkligen. Hon var som min andra halva som varit borta för länge, men nu var hittad.. under hela tiden jag berättade så satt hon och nickade och sa "mm", "aa" och "jag förstår"
När jag var klar tittade hon på mig och log.
- Gumman, är allt det här sant?
- ja.. det är bara och kolla på The Ellen Degeneres Show, det är jag dom fick en bild på.
- aaw, lilla vänen.. allt kommer att orda sig, vi kan gå över och prata med honom sedan om du vill?
- nej.. men vet du vart Justin är nu?
- Pattie pratade något om att han var i.. sa hon och där tog det slut, hon fattade vad jag menade.. hon kollade på mig och på hennes ansikts utryck såg man att hon var lite osäker på hur jag skulle ta det men jag bara tog ett djupt andetag, blundade och öppnade ögonen igen.
- Svergie?
- Ja..
- Vet du vad han skulle göra där?
- Tyvär.. det ända hon sa var att det var något viktigt som han behövde få gjort..
- okej, tack. sa jag och fösökte le, men till och med en liten bebis skulle fatta att leéndet var fake. - Lauren altså.. sa jag för mig själv.
Vi körde in i ett område, det var mycket hus överallt och stora var dem. Vi körde förbi ett enormt vitt hus med grind, en stor pool och basktet plan. Mamma saktade in farten lite och försökte kolla in genom grinderna. Hon såg ingenting men tillslut fattade jag, det här var ingen vanlig persons hus. Det var Justin's..
Justin's perspektiv/framspolning till ATL's flygplats:
Jag gick sakta av privat planet med Kenny tätt efter mig i hälarna, det känns rikigt skönt att vi var hemma i Atlanta igen.. saknat solen och allting, även fast jag bara var borta i två dagar.. Eftersom vi åkte privat plan så hade vi redan alla våra väskor, vi gick med bestämmda steg mot Kenny's bil han hade parkerat bland några andra bilar. Det var väldigt skönt att det bara var några stycken som kom fram och frågade efter autograf och så idag, ibland kan det bli lite för mycket.. men jag älskar mina fans och skulle aldrig vilja såra dom på något sätt..
Vi hoppade in i bilen och började köra hemmåt, efter ett tag började jag känna igen området lite och märkte att det var vårat. Helt plötsligt så saktade Kenny ner farten, han åkte nästan i slow motion.
- Kenny? vad händer? sa jag och fortsatte stirra ner i min iPhone.
- Aye JB, det är någon som har stannat framför ditt hus..
- Va? sa jag och kollade upp på vägen, och som han sa där framför så stod det en bil..
okej, för det första, förlåt verkligen för den dåliga delen imorse.. jag var skit trött och ville bara uppdatera lite ;) men jag lovar, innom 2-3 delar eller något är dom tillsammans igen, eller? ;) 15 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
Vi sa ingenting, vi bara stod där och höll om varandra, efter 5 minuter så släppte hon mig och drog bort en slinga från mitt ansikte, kollade mig i ögonen och sa
- Jag är så glad att jag äntligen får träffa dig, du är väldigt vacker.
en tår föll från min kind igen men jag trokade bort den med utsidan av handen.
- Mamma, du vet inte hur mycket jag drömt om det här.. det är som en dröm. sa jag med hackig röst.
- Gumman då, vi har mycket och prata om, men vi kanske ska göra det hemma..
- Ja.. annars kommer vi väl aldrig här ifrån.
Vi gick mot utgången tillsammans och när vi väl var ute blev jag bländad direkt, solen sken starkare än vad jag nästan någonsin sätt hemma i Stockholm.
- haha, inte jätte van vid sol eller? sa mamma och skrattade.
- haha, nästan aldrig, det blir aldrig sån här sol hemma i Sverige, vill redan flytta hit på hel tid! sa jag och skrattade jag med, men det högg till lite i magen.. Justin, jag skulle bara vilja ringa honom, låta honom förklara allt och sen skulle allt vara bra igen.. men jag kan inte. Det funkar inte så.
- Vad tänker du på? sa mamma och öppnade hennes bil, en röd Ferrari.
- Berättar senare, wow! vilken jädra bil, hur har du råd med den?! sa jag förvånat och satte mig i framsätet, shit! Fan vad cool bil asså! Men vad tjärnar hon egentligen?!
- Haha, du vet inte jätte mycket om mig gumman, än.
- jaha, men vad jobbar du med då?
- Jag jobbar som Stylist, har jobbat med flera kändisar faktist.
- Va?! fan vad coolt! som vilka?!
- ehmm.. nu måste jag tänka lite, Britney Spears, Talyor Swift, Chris Brown, Miley Cyrus, Justin Bieber och några fler..
Hom satte på motorn och började köra ifrån flygplasten, medans jag bara satt och gapade, många av dom hon jobbat med har suttit på min vägg i flera år! men det sista namnet gjorde ont, att bara höra hans namn vad hårt. Det gick inte och förklara.
- Mamma?
- Ja? sa hon och kollade snabbt på mig men väde sedan blicken mot vägen igen.
- Vet du var Justin Bieber bor? mumlade jag ur mig.
- Ja såklart, jag brukar komma över till honom när han behöver lite hjälp eller så och Ryan inte är där, jag och Ryan började våra karriärer tillsammans, så vi är väldigt nära vänner, varför undrar du?
- aha, okej..
- Har du också den dära Bieber fevern?
- Jag vet inte om man ska utrycka det så.. sa jag och kollade på vägen.
- Vad menar du? sa som frågande.
jag berättade hela historien för henne, om samtalet, meet and greeten.. Allt! inklusive det här med Lauren.. och det gjorde ont, men mamma förstod mig verkligen. Hon var som min andra halva som varit borta för länge, men nu var hittad.. under hela tiden jag berättade så satt hon och nickade och sa "mm", "aa" och "jag förstår"
När jag var klar tittade hon på mig och log.
- Gumman, är allt det här sant?
- ja.. det är bara och kolla på The Ellen Degeneres Show, det är jag dom fick en bild på.
- aaw, lilla vänen.. allt kommer att orda sig, vi kan gå över och prata med honom sedan om du vill?
- nej.. men vet du vart Justin är nu?
- Pattie pratade något om att han var i.. sa hon och där tog det slut, hon fattade vad jag menade.. hon kollade på mig och på hennes ansikts utryck såg man att hon var lite osäker på hur jag skulle ta det men jag bara tog ett djupt andetag, blundade och öppnade ögonen igen.
- Svergie?
- Ja..
- Vet du vad han skulle göra där?
- Tyvär.. det ända hon sa var att det var något viktigt som han behövde få gjort..
- okej, tack. sa jag och fösökte le, men till och med en liten bebis skulle fatta att leéndet var fake. - Lauren altså.. sa jag för mig själv.
Vi körde in i ett område, det var mycket hus överallt och stora var dem. Vi körde förbi ett enormt vitt hus med grind, en stor pool och basktet plan. Mamma saktade in farten lite och försökte kolla in genom grinderna. Hon såg ingenting men tillslut fattade jag, det här var ingen vanlig persons hus. Det var Justin's..
Justin's perspektiv/framspolning till ATL's flygplats:
Jag gick sakta av privat planet med Kenny tätt efter mig i hälarna, det känns rikigt skönt att vi var hemma i Atlanta igen.. saknat solen och allting, även fast jag bara var borta i två dagar.. Eftersom vi åkte privat plan så hade vi redan alla våra väskor, vi gick med bestämmda steg mot Kenny's bil han hade parkerat bland några andra bilar. Det var väldigt skönt att det bara var några stycken som kom fram och frågade efter autograf och så idag, ibland kan det bli lite för mycket.. men jag älskar mina fans och skulle aldrig vilja såra dom på något sätt..
Vi hoppade in i bilen och började köra hemmåt, efter ett tag började jag känna igen området lite och märkte att det var vårat. Helt plötsligt så saktade Kenny ner farten, han åkte nästan i slow motion.
- Kenny? vad händer? sa jag och fortsatte stirra ner i min iPhone.
- Aye JB, det är någon som har stannat framför ditt hus..
- Va? sa jag och kollade upp på vägen, och som han sa där framför så stod det en bil..
okej, för det första, förlåt verkligen för den dåliga delen imorse.. jag var skit trött och ville bara uppdatera lite ;) men jag lovar, innom 2-3 delar eller något är dom tillsammans igen, eller? ;) 15 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 85
Jag hade verkligen hoppas , men jag kommer väll träffa henne någon gång i Atlanta , eller..?
Jag menar Atlanta är en stor stad..
kort och lite tråkig, nu får ni chapter 85 nu på morgonen, hela den här dagen kommer jag ha fult upp med Valborg och efter valborg sover jag hos en kompis, så det är inte säkert att jag kommer kunna uppdatera, men ska försöka för er skull, jag lovar. 15 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
Jag menar Atlanta är en stor stad..
( haha, bra fantasi :P nästan bara flygplans bilder )
Stella's perspektiv:
Jag hörde hur motorn sakta stängdes av och flera av passagerarna ställde sig upp för att trängas ut ur planet.
Jag satt bara kvar på min plats tills det bara var några få kvar på väg ut, jag reste mig upp, tog min väska och gick sedan efter dom sista personerna ut ur planet. Jag gick sakta i landgången för att hinna samla mig lite innan jag såg mamma, jag kände igen några som gick framför mig, det var gubben som sprang in på toaletten, en liten pojke som satt framför mig på planet.
Vi gick igenom några dörrar och några till, sedan kom vi ut till ett stort vänterum. Det var inte mycket människor kvar eftersom många redan hade åkt men det var iallafall några kvar som väntade på sina nära och kära. Mih blick gick från ena sidan av rummet till andra, men jag såg henne inte.
Jag gick till bandet där väskorna skulle komma, tog min väska i farten och satte mig och kollade runt mer ifall jag skulle se en skymt av henne någonstans.
Efter några minuter ser jag en ganska lång kvinna, mörkbrunt hår och medellångt, gröna ögon och lite mörkare i hyn komma in i rummet och kolla sig hysteriskt runt, jag kände igen henne direkt. Det var bara så.. Jag kankse aldrig hade sätt henne i verkligheten på rikigt, men man vet när man ser en näst intill kopia av sig själv att det är ens mamma, kvinnan i rummet var min mamma.
Den mamman jag gråtit över på kvällarna för att jag inte har fått träffa henne, och när hon står i samma rum som mig vågar jag inte gå fram? Efter att hennes blick gått från hörn till hörn så fångar hon tillsist upp min blick, jag kollar in i hennes bruna varma ögon och känner en såg tydlig trygghet, en sån trygghet bara mammor kan ge sin dotter, den känslan jag aldrig upplevt när jag växteupp. Den får jag nu, när jag är 15 år..
Justin's perspektiv:
Nästa morgon vaknade jag av att jag var förvånansvärt pigg, jag vet inte varför.. jag har en svagt minne av att jag vaknade i natt, jag hade svår och somna om.. men efter ett tag så somnade jag. Jag kollade på alarmet som stod bredvid mig vid sängen, 08.00.. åh! när skulle vi åka idag då?
Jag hoppade upp ur sängen, tog på mig en svart enkel v-ringad t-shirt och ett par jeans och gick ut till tvn, till min förvånging satt redan Kenny där med en läsk i handen och kollade på någon konstig kanal på Svenska.
- fattar du ens vad dom säger?! sa jag och satte mig brevid honom.
- Nej, men jag gillar bilderna och handlingen.. sa han och log.
- haha, okey, men när åker vi?
- vi ska vara på flygplatsen 08.45, har du packat?
- oj, okej. Ja jag har packat, ska bara lägga i lite till saker.
Jag gick in i mitt rum igen och samalde ihop dom sakerna som skulle läggas i resväskan och stängde den sedan.
Jag gick ut till Kenny med den och vi gick tillsammans ner till Taxin som skulle köra oss till flygplatsen.
Jag hoppade in längst bak och Kenny skötte allt det där med betalning och vart vi skulle och så..
Jag tog upp min iPod ur fickan och kollade på min bakrundsbild, jag och Stella. Det gjorde så ont att behöva se den här bilden, att gå igenom allt det här. Jag klarar det inte länge till..
Jag satte på "Champion" med Chris Brown, älskade verkligen den låten.. Jag lutade lite förskigt mitt huvud mot fönstret och såg hur värden bara rörde sig snabbare och snabbare ju mer bilens fart ökade, jag skulle hem. Hem till Stella.
kort och lite tråkig, nu får ni chapter 85 nu på morgonen, hela den här dagen kommer jag ha fult upp med Valborg och efter valborg sover jag hos en kompis, så det är inte säkert att jag kommer kunna uppdatera, men ska försöka för er skull, jag lovar. 15 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 84
Jag stoppade in iPod hörlurarna i öronen och tryckte på play, den första låten som spelades var "That Should Be Me" med Justin Bieber men efter att lyssnat ungifär 1/4 av låten så klarade jag inte mer, jag tryckte på nästa och "Stay" med Miley Cyrus hördes i mina ögon, jag stängde mina ögon, lutade mig mot fönstret igen och kände några tårar släppas från mina ögon..
Tårarna föll , en efter en , och jag försökte att hindra mig själv från att snyfta.
Så vad tycker ni? 13 kommentarer för mer! kärlek - Jenni
Jag ville inte ses som den patetiska tjejen som grät på ett flygplan.
Men att veta att min bästa vän och min pojkvän - kind of - gick bakom ryggen på mig , det var
som att bli huggen i ryggen.
Men sedan började jag undra , vad gjorde Justin där?
Lauren kan omöljigt hunnit till Atlanta så han måste varit/vara i Svergie , vad gjorde han där?
Varför hade han åkt dit?
Så många frågor snurrade runt i huvudet på mig , men det fanns inga svar.
Jag önskade verkligen att Jacey varit här , för hon förstod mig , jag behövde inte förklara saker för
henne - och inte
för Lauren heller - för hon förstod.
Jag torkade mig under ögonen med tummen , först det vänstra ögat , sedan det högra.
Jag stoppade än en gång in mina iPod hörlurar och satte på Taylor Swift's låt "breathe"
Jag vet inte varför just den , jag ville bara välja något som inte var honom , och som
inte hade något med honom att göra.
Kanske var detta fel låt då men jag lät den spelas för jag tänkte på honom men saken
är den att vilken låt jag än valt hade jag börjat
tänka på honom , hans söta ansikte på vår första , och andra dejt.
När han sa att han gillade mig , när han frågade om jag ville vara
hans flickvän , första kyssen , allt. Minuter gick medans jag lät tårarna rinna sedan
började timmarna gå och innan jag visste
ordet av lös den där irriterand knappen som visade att man behövde knäppa säkerhets bälterna , det
var bra , för då skulle vi snart landa , men det var också dåligt , varför vet jag inte.
Jag knäppte mitt säkerhets bälte och fixade och trixade med det innan jag gav upp.
Allt jag kunde tänka på var honom , även om jag försökte tänka
på annat så gick det inte , kunde jag bara tänka på honom.
Jag vet inte varför jag kallade honom för "honom" men jag gjorde det.
Helt plötsligt , utan annledning.
Men jag ville inte tänka hans namn , det skulle göras för ont.
Jag stängde ögonen och såg hans ansikte på insidan av mina ögonlock , jag satt så och blundade
i flera minuter , kanske en halvtimme eller kanske mer , helt omedveten om vad som hände runt omkring mig
tills planet "hoppade till" när det nuddade marken och då fattade jag , vi hade landat.
Jag öppnade ögonen , tårkade tårarna och tvingade tillbaka dem , jag skulle se min mamma
för första gången , min egen mamma.
Inte kunde jag sitta och böla som en bebis , även fast jag visste att jag behövde det så kunde jag inte.
Justin's Perspektiv
Det var natt , många timmar hade gått.
Men jag kunde inte sova , som vanligt låg jag uppe och tänkte på
henne , tjejen jag åkt till Svergie bara för att se , tjejen som betydde allt för mig.
Men nu var hon påväg till Atlanta , eller kanske till och med där , i Atlanta.
Jag hade verkligen hoppas , men jag kommer väll träffa henne någon gång i Atlanta , eller..?
Jag menar Atlanta är en stor stad..
Så vad tycker ni? 13 kommentarer för mer! kärlek - Jenni
You are the key to my heart - Chapter 83
Jag kollade närmare på blondinen och såg att hon var sjukt lik... va? kan det vara sant?!
Kunde det vara Lauren?! Jag zoomade in och såg att det var exakt dom kläderna hon hade på sin när hon lämnade av mig på flygplatsen. Hur kunde hon?! Hon visste mycket väl att jag älskade Justin..
Jag insåg snabbt att det gick från vanlig avundsjuka till att jag kände mig sviken och arg..
Hon var min bästa kompis.. sen vi var 5 år! hur kunde hon?! Jag blev så arg, det var den första riktiga gången jag blivit så här arg på henne, sure. alla har småbråk, det hade vi också, men inget så här stort.. hur länge har det pågått? vet Jacey något om det? hade dom något när jag pratade om honom?
Jag kände mig så sviken, sviken av min som jag alltid trott bästa vän.. men jag kände mig inte bara sviken, jag var arg också.. på båda. inte bara Lauren, det var lika mycket bådas fel.. jag trodde jag betyde något för Justin? men allt han ville var att jag skulle bli kär i honom som jag är, på rikigt, och sen bara slänga iväg mig som en leksak? Jag känner mig så tom, utan något eller någon vid min sida, den ända jag nu skulle kunna prata med är Jacey.
Utan av veta ordet av så känner jag min hand träffa något hårt, jag han inte få någon uppfattning vad jag hade gjort... jag kollade upp på dator skärmen, den var helt krossad.. hade jag gjort det?! med mina ynkliga, tunna fingrar? Jag bara satt och stirrade, på den krossade bilden, på Lauren och Justin. Sprickan var precis mellan dem, mellan deras händer.. Hur fick jag kraft till det här?
En gubbe brevid mig satt med öppen mun och stirrade på mig och på den speckta dator skärmen, han såg helt panikslagen ut och gick sedan in till toan..
Jag lyfte mitt finger och kände sedan sakta på sprickan, jag hoppade till när smärtan spred sig från fingret och genom kroppen, det rann lite blod från fingret men inget farligt.
- öhm, ursäkta? en passagerare blev lite rädd när han såg dig slå till datorn..
Jag vände mig om och där stod en flygvärdinna och log lite osäkert.
- va? jaha, jag såg det, det är lungt, allt är under kontroll, jag blev bara lite..
- jag fattar, men jag tror att många skulle uppskatta om du la ner datorn, det var några barn som blev rädda när dom hörde glaset gå sönder..
- självklart, och jag är inte sån som brukar ta sönder saker, jag vet inte vad som flög i mig.
- jag fattar, men vad snäll och lägg ner den nu. sa hon och gick vidare.
Jag stängde försiktigt igen skärmen med vårdnad så att jag inte skulle skära mig igen på glasbitarna.
La ner datorn i väskan igen, tog upp min iPod och la tillbaka väskan under sätet.
Jag stoppade in iPod hörlurarna i öronen och tryckte på play, den första låten som spelades var "That Should Be Me" med Justin Bieber men efter att lyssnat ungifär 1/4 av låten så klarade jag inte mer, jag tryckte på nästa och "Stay" med Miley Cyrus hördes i mina ögon, jag stängde mina ögon, lutade mig mot fönstret igen och kände några tårar släppas från mina ögon..
Chapter 83 är ute nu då, vad tycker ni? lite kort men det var en lite längre innan.. 11 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
Kunde det vara Lauren?! Jag zoomade in och såg att det var exakt dom kläderna hon hade på sin när hon lämnade av mig på flygplatsen. Hur kunde hon?! Hon visste mycket väl att jag älskade Justin..
Jag insåg snabbt att det gick från vanlig avundsjuka till att jag kände mig sviken och arg..
Hon var min bästa kompis.. sen vi var 5 år! hur kunde hon?! Jag blev så arg, det var den första riktiga gången jag blivit så här arg på henne, sure. alla har småbråk, det hade vi också, men inget så här stort.. hur länge har det pågått? vet Jacey något om det? hade dom något när jag pratade om honom?
Jag kände mig så sviken, sviken av min som jag alltid trott bästa vän.. men jag kände mig inte bara sviken, jag var arg också.. på båda. inte bara Lauren, det var lika mycket bådas fel.. jag trodde jag betyde något för Justin? men allt han ville var att jag skulle bli kär i honom som jag är, på rikigt, och sen bara slänga iväg mig som en leksak? Jag känner mig så tom, utan något eller någon vid min sida, den ända jag nu skulle kunna prata med är Jacey.
Utan av veta ordet av så känner jag min hand träffa något hårt, jag han inte få någon uppfattning vad jag hade gjort... jag kollade upp på dator skärmen, den var helt krossad.. hade jag gjort det?! med mina ynkliga, tunna fingrar? Jag bara satt och stirrade, på den krossade bilden, på Lauren och Justin. Sprickan var precis mellan dem, mellan deras händer.. Hur fick jag kraft till det här?
En gubbe brevid mig satt med öppen mun och stirrade på mig och på den speckta dator skärmen, han såg helt panikslagen ut och gick sedan in till toan..
Jag lyfte mitt finger och kände sedan sakta på sprickan, jag hoppade till när smärtan spred sig från fingret och genom kroppen, det rann lite blod från fingret men inget farligt.
- öhm, ursäkta? en passagerare blev lite rädd när han såg dig slå till datorn..
Jag vände mig om och där stod en flygvärdinna och log lite osäkert.
- va? jaha, jag såg det, det är lungt, allt är under kontroll, jag blev bara lite..
- jag fattar, men jag tror att många skulle uppskatta om du la ner datorn, det var några barn som blev rädda när dom hörde glaset gå sönder..
- självklart, och jag är inte sån som brukar ta sönder saker, jag vet inte vad som flög i mig.
- jag fattar, men vad snäll och lägg ner den nu. sa hon och gick vidare.
Jag stängde försiktigt igen skärmen med vårdnad så att jag inte skulle skära mig igen på glasbitarna.
La ner datorn i väskan igen, tog upp min iPod och la tillbaka väskan under sätet.
Jag stoppade in iPod hörlurarna i öronen och tryckte på play, den första låten som spelades var "That Should Be Me" med Justin Bieber men efter att lyssnat ungifär 1/4 av låten så klarade jag inte mer, jag tryckte på nästa och "Stay" med Miley Cyrus hördes i mina ögon, jag stängde mina ögon, lutade mig mot fönstret igen och kände några tårar släppas från mina ögon..
Chapter 83 är ute nu då, vad tycker ni? lite kort men det var en lite längre innan.. 11 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 82
- Jag blev helt chockad, Kenny med. Det fattade jag, han kollade på mig och vi började gå mot den gråtade flickan på glovet.
Kenny började gå lite osäkert fram till tjejen på golvet, han satte sig framför henne på golvet och hon kollade upp lite.
- Vad heter du? frågade han snällt.
-Thilda. sa hon tyst.
- Okej Thilda, vad gör du här?
Hon mummlade något helt ohörbart, våra ögon möttes och hon hade mjuka gröna ögon.
- vad sa du? frågade Kenny lungt.
- Jag lurade mig in hit för att få se en skymt av min största idol.. sa hon tyst, man såg på henne att hon skämdes för att gjort det.
Jag gick långsamt fram till henne och satte mig brevid Kenny, hon kollade upp och log, men det fanns ingen glädje i hennes léende..
- Gumman då, men nu när du ändå är här, vill du ha en autograf eller något?
- JA! MER ÄN NÅGONTING ANNAT! skrek hon, fast nu med rikig glädje.
Kenny reste sig upp och gick istället och satte sig i soffan framför tvn, han zappade förbi många kanaler, men dom flesta var på Svenska så vi fattade inget, när han såg en glimt av Mtv satannade han och kollade, det var "M is for music" jag har alltid gillar Mtv, speciellt alla musikvideor.
Jag tog fram ett papper som låg på bordet och skrev en snabb autograf, som vanligt skrev jag "Till Thilda Kram Justin Bieber" och tog ett kort med henne.
- så, är det något mer? frågade jag snällt.
- n-n-n-n-nej tror inte det. stammade hon fram mellan gråt atackerna, hon snyftade till och kramade mig en gång till.
- okej, hej då sötnos. sa jag och hon gick ut ur dörren.
Jag stängde dörren så att hon trodde jag gått in men öppnade den sen igen, jag älskar och se deras uttryck efteråt. Det var jätte sött när man ser videor när dom gråter och så vidare. När hon var runt hörnet hörde jag att hon började skrika som en galning. Jag log lite för mig själv och satte mig sedan brevid Kenny i soffan.
- Aye, hur är det Bieber? frågade han när jag satte mig brevid, jag tog ett djupt andetag.
- Jag vet inte, det känns som om Lauren gillar mig, mer än som en vän och jag klarar inte av det, men jag kanske har fel.. vad vet jag. sa jag och kollade ner i golvet.
- Det kommer ordna sig bror.
- jag hoppas det..
Stella's perspektiv:
Jag satte mig lite till rätta i sätet och flygpalns motornerna startade, jag lutade min nacke mot fönstet och såg när flygplanets hjul började stiga mer och mer ovanför marken och jag kände mina ögonlock blev tyngre och tyngre.
När jag vaknade märkte jag att vi var högt ovanför molnen, det första som kom upp i mitt huvud var att jag drömde.. men efter att jag nypt mig själv ett antal gånger så att min arm blivit helt röd fattade jag att det inte var en dröm, jag skulle verkligen till mamma. Men jag saknar Lauren och Jacey redan.. undra vad dom gör? har dom kul? har dom tråkigt?
Istället för att sitta och deppa tog jag upp min dator ut väskan, den var ganska tung att bära på men det är det värt. Jag har inte jätte mycket där i, bara min iPod, Dator, Plånbok och Mobil. Inte så mycket mer, allt annat låg i den andra stora väskan. Jag satte på datorn och loggade snabbt in, bilden som jag hade som bakrund gjorde ont att se på, det var som ett slag i magen. Det var jag och Justin, precis den bilden dom visat upp på "The Ellen Degeneres Show" tidigare, och nej, jag blev inte sur att han sa att vi bara var kompisar. Inte ens jag vet om vi är tillsammans eller inte, det kan inte han häller. Men jag hoppas, hoppas med hela mitt hjärta.
Jag klickade upp Internet och uppdaterade snabbt på Twitter "ATL next; i'm soo happy to do this, but ofcourse.. i miss some pepole" tack vare att jag var med på Ellen's så hade jag nu flera tusen followers. Jag kopierade det jag skrivit på Twitter och klistrade in det på facebook också. Jag gick in på oceanup.com , jag älskade och läsa skvaller, även fast allt inte alltid är sant. Jag klickade på Justin's kategori, och det första som kommer fram är två stora bilder på Justin och en Blondin. En när dom kramas och en när dom håller händer.. jag kände avundsjukan stiga mig åt huvudet, jag brukar aldrig vara avundsjuk eller svartsjuk för sånt här, varför skulle jag börja nu?
Jag kollade närmare på blondinen och såg att hon var sjukt lik... va? kan det vara sant?!
sådär Chapter 82, klart! haha ;) men många har sagt att dom snart ska träffas och så, det kommer låvar ;) 12 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
Kenny började gå lite osäkert fram till tjejen på golvet, han satte sig framför henne på golvet och hon kollade upp lite.
- Vad heter du? frågade han snällt.
-Thilda. sa hon tyst.
- Okej Thilda, vad gör du här?
Hon mummlade något helt ohörbart, våra ögon möttes och hon hade mjuka gröna ögon.
- vad sa du? frågade Kenny lungt.
- Jag lurade mig in hit för att få se en skymt av min största idol.. sa hon tyst, man såg på henne att hon skämdes för att gjort det.
Jag gick långsamt fram till henne och satte mig brevid Kenny, hon kollade upp och log, men det fanns ingen glädje i hennes léende..
- Gumman då, men nu när du ändå är här, vill du ha en autograf eller något?
- JA! MER ÄN NÅGONTING ANNAT! skrek hon, fast nu med rikig glädje.
Kenny reste sig upp och gick istället och satte sig i soffan framför tvn, han zappade förbi många kanaler, men dom flesta var på Svenska så vi fattade inget, när han såg en glimt av Mtv satannade han och kollade, det var "M is for music" jag har alltid gillar Mtv, speciellt alla musikvideor.
Jag tog fram ett papper som låg på bordet och skrev en snabb autograf, som vanligt skrev jag "Till Thilda Kram Justin Bieber" och tog ett kort med henne.
- så, är det något mer? frågade jag snällt.
- n-n-n-n-nej tror inte det. stammade hon fram mellan gråt atackerna, hon snyftade till och kramade mig en gång till.
- okej, hej då sötnos. sa jag och hon gick ut ur dörren.
Jag stängde dörren så att hon trodde jag gått in men öppnade den sen igen, jag älskar och se deras uttryck efteråt. Det var jätte sött när man ser videor när dom gråter och så vidare. När hon var runt hörnet hörde jag att hon började skrika som en galning. Jag log lite för mig själv och satte mig sedan brevid Kenny i soffan.
- Aye, hur är det Bieber? frågade han när jag satte mig brevid, jag tog ett djupt andetag.
- Jag vet inte, det känns som om Lauren gillar mig, mer än som en vän och jag klarar inte av det, men jag kanske har fel.. vad vet jag. sa jag och kollade ner i golvet.
- Det kommer ordna sig bror.
- jag hoppas det..
Stella's perspektiv:
Jag satte mig lite till rätta i sätet och flygpalns motornerna startade, jag lutade min nacke mot fönstet och såg när flygplanets hjul började stiga mer och mer ovanför marken och jag kände mina ögonlock blev tyngre och tyngre.
När jag vaknade märkte jag att vi var högt ovanför molnen, det första som kom upp i mitt huvud var att jag drömde.. men efter att jag nypt mig själv ett antal gånger så att min arm blivit helt röd fattade jag att det inte var en dröm, jag skulle verkligen till mamma. Men jag saknar Lauren och Jacey redan.. undra vad dom gör? har dom kul? har dom tråkigt?
Istället för att sitta och deppa tog jag upp min dator ut väskan, den var ganska tung att bära på men det är det värt. Jag har inte jätte mycket där i, bara min iPod, Dator, Plånbok och Mobil. Inte så mycket mer, allt annat låg i den andra stora väskan. Jag satte på datorn och loggade snabbt in, bilden som jag hade som bakrund gjorde ont att se på, det var som ett slag i magen. Det var jag och Justin, precis den bilden dom visat upp på "The Ellen Degeneres Show" tidigare, och nej, jag blev inte sur att han sa att vi bara var kompisar. Inte ens jag vet om vi är tillsammans eller inte, det kan inte han häller. Men jag hoppas, hoppas med hela mitt hjärta.
Jag klickade upp Internet och uppdaterade snabbt på Twitter "ATL next; i'm soo happy to do this, but ofcourse.. i miss some pepole" tack vare att jag var med på Ellen's så hade jag nu flera tusen followers. Jag kopierade det jag skrivit på Twitter och klistrade in det på facebook också. Jag gick in på oceanup.com , jag älskade och läsa skvaller, även fast allt inte alltid är sant. Jag klickade på Justin's kategori, och det första som kommer fram är två stora bilder på Justin och en Blondin. En när dom kramas och en när dom håller händer.. jag kände avundsjukan stiga mig åt huvudet, jag brukar aldrig vara avundsjuk eller svartsjuk för sånt här, varför skulle jag börja nu?
Jag kollade närmare på blondinen och såg att hon var sjukt lik... va? kan det vara sant?!
sådär Chapter 82, klart! haha ;) men många har sagt att dom snart ska träffas och så, det kommer låvar ;) 12 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 81
- Aye, ska vi inte ha med oss Kenny? Vi ser hur det gick förra gången. sa jag precis innan vi skulle gå.
- Det kanske skulle vara bra. sa Jacey fortfarande lite lycklig.
- mm.. sa Lauren, vad var det med henne?!
( sorry för dålig bild, och ignorera tjejen, hitta ingen annan bild :s)
Den det vara? nej, snälla? Miljontals tjejer säger flera gånger om dan att dom älskar mig och så vidare, men den här gången sårade det mig. Inte så djupt, men det sårade ändå..
- Kenny?! skrek jag och Kenny kom utspringandes från sitt rum.
- Ja?! sa han panikslaget, hans ögon var helt hysteriskt trötta och man förstod att han precis vaknat.
- Väckte jag dig? sa jag och flinade.
- nej, eller ja. eller va?
- haha, men vi undrade om du kunde följa med?, vi ska ut och äta.
- okey Bieber.
Vi tog på oss ytterkläderna och tog hissen ner mot lobbyn, direkt när vi kom ut så kom alla papparazzis fram och blev helt hysteriska när dom dessutom ser två helt okända tjejer vid min sida..
- Justin, Justin, vilka är tjejerna?!
- Dejtar du någon av dom?!
- Vad har hänt med hon Stella?! skrek alla runt oss.
Vad fan har Stella med det här?! jag såg att både Lauren och Jacey blev lite nedstämmda när dom hörde Stella's namn..
Vi gick in till en resturang som Jacey sa var jätte bra, jag åt pasta, Jacey med och Lauren pizza. Efter maten gick Jacey och Lauren mot derad håll och jag och Kenny gick tillbaka mot hotellet.
När vi var tillbaks på hotellet tog vi hissen snabbt upp till vårat rum och när Kenny skulle öppna dörren ser jag en helt okänd tjej stå i vårt rum och kollar sig panikslaget runt.
- Vem är du och varför är du inne i Bieber's rum?! sa Kenny tyst och flickan svarade inte.
- Svara! skrek han, hon svarade inte utan föll ner på golvet i gråt.
Jag blev helt chockad, Kenny med. Det fattade jag, han kollade på mig och vi började gå mot den gråtade flickan på glovet.
okej, förlåt för den dåliga och den här gången var det skit kort :/ men ni fick en rätt så lång förut, eller? 14 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
- Det kanske skulle vara bra. sa Jacey fortfarande lite lycklig.
- mm.. sa Lauren, vad var det med henne?!
( sorry för dålig bild, och ignorera tjejen, hitta ingen annan bild :s)
Den det vara? nej, snälla? Miljontals tjejer säger flera gånger om dan att dom älskar mig och så vidare, men den här gången sårade det mig. Inte så djupt, men det sårade ändå..
- Kenny?! skrek jag och Kenny kom utspringandes från sitt rum.
- Ja?! sa han panikslaget, hans ögon var helt hysteriskt trötta och man förstod att han precis vaknat.
- Väckte jag dig? sa jag och flinade.
- nej, eller ja. eller va?
- haha, men vi undrade om du kunde följa med?, vi ska ut och äta.
- okey Bieber.
Vi tog på oss ytterkläderna och tog hissen ner mot lobbyn, direkt när vi kom ut så kom alla papparazzis fram och blev helt hysteriska när dom dessutom ser två helt okända tjejer vid min sida..
- Justin, Justin, vilka är tjejerna?!
- Dejtar du någon av dom?!
- Vad har hänt med hon Stella?! skrek alla runt oss.
Vad fan har Stella med det här?! jag såg att både Lauren och Jacey blev lite nedstämmda när dom hörde Stella's namn..
Vi gick in till en resturang som Jacey sa var jätte bra, jag åt pasta, Jacey med och Lauren pizza. Efter maten gick Jacey och Lauren mot derad håll och jag och Kenny gick tillbaka mot hotellet.
När vi var tillbaks på hotellet tog vi hissen snabbt upp till vårat rum och när Kenny skulle öppna dörren ser jag en helt okänd tjej stå i vårt rum och kollar sig panikslaget runt.
- Vem är du och varför är du inne i Bieber's rum?! sa Kenny tyst och flickan svarade inte.
- Svara! skrek han, hon svarade inte utan föll ner på golvet i gråt.
Jag blev helt chockad, Kenny med. Det fattade jag, han kollade på mig och vi började gå mot den gråtade flickan på glovet.
okej, förlåt för den dåliga och den här gången var det skit kort :/ men ni fick en rätt så lång förut, eller? 14 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 80
- får jag fråga en sak? frågade jag försiktigt.
- såklart, vad som helst. sa Lauren och försökte le även fast hon grät.
- vart bor hennes mamma?
Dom kollade oroligt på mig och sedan på varandra, var det något som jag inte fick veta?
- eh.. sa Lauren. - är du säker på att du vill veta?
- Ja?
- 100%?
- 110.
- okej. hon tog ett snabbt andetag och satte händerna för ögonen innan orden trängde sig ut ur hennes mun. - Atlanta.
Jag kände att mitt huvud inte klarade av allt, först allt med Stella och nu hade vi åkt om varandra?! Hennes mamma bodde i ATL.. herregud.
Jag satt bara och stirrade rakt framåt, jag hade inget luft kvar i lungorna så jag tog ett djupt andetag och bara fortsatte och stirra, hur kan det bli såhär? om det inte vore för min jävla karriär skulle jag fått träffa Stella vid det här laget, jag menar, om inte jag var känd skulle inte det finnas bieber fever och då skulle jag inte häller behöva ta det tidiga planet.. vad fan är det vad säger?!
Jag älskar mina fans mer än allt annat, det här är absolut inte deras fel, det är mitt. Jag fick inte fram ett ända ord, det var som om tog bara försvunnit, försvunnit ut ur min mun och mina taknar, försvunnit precis som jag..
Jag hörde något mummel och fattade snart att det var Lauren och Jacey som viskade om någon ohörbart.
- Justin? sa Lauren och drog hennes hand över mina ögon, jag såg det. Men reagerade bara inte. Dom sa mitt namn flera gånger men jag reagerade inte förns jag kände något som slog till min kind, det gjorde inte så ont men jag fick en rejäll kick av det. Det var nog bara bra.
- vad?! sa jag lite irriterat
- Prata med oss, och du behöver inte vara arg på mig. jag har inte gjort något. sa Lauren och försökte spela lite dryg, men det funkade inte så jätte bra eftersom hela hon är snäll i sig själv.
- Nej, jag vet att det inte är erat fel, jag blev bara paff.
- jeg vet.. tro inte vad vi blev..
- haha, kan nästan tänka mig, skrek ni eller hotade ni henne? sa jag med humor i rösten.
- värre än så ska jag säga. sa Lauren och båda skrattade.
- oj.. men seriöst, hur länge har det här pågått? och varför kunde ni inte smsa om det?!
- Det har inte pågått för länge, vad vi vet och vi kunde inte för att Stella inte ville det.. Jag pratade med henne senast på flygplatsen om dig.
- Varför ville hon inte ringa?
- Jag vet faktist inte.. jag kunde aldrig fråga det, man såg i hennes ögon att det bara gjorde ont att prata om dig med både mig och Jacey..
- okej..
jag såg att alla i rummet bara satt ner deppade med tårar i ögonen, jag klarade inte av det här längre. Att vara utan henne.. Jag måste tillbaka.
- Nej, nu tycker jag inte att vi sitter och deppar, hur ska du göra Justin? sa plötsligt Lauren och kollade på mig.
Ärlig talat visste jag inte vad jag skulle göra, jag kände mig ensam.. jag har alltid kunnat gå till mamma eller pappa och prata ut om det är något och allt löser sig.. men nu? ingen av dom är här.. jag är helt ensam. Eller Kenny också såklart. Men det är inte samma sak utan mamma eller pappa vid sin sida.. varför kunde jag inte bara stanna hemma?
- jag tror jag åker hem snart faktist, jag skulle ju bara vara kvar här tills imorgon egentligen ändå, sa jag antar att jag stannar ikväll och åker imorgon. sa jag och kollade ner i golvet.
- Är du säker? du får åka om du vill? sa helt plötsligt Jacey och kollade snällt på mig.
- ja.. men nu tycker jag vi går ut och äter något, hur mycket är klockan?
- Halv åtta.
- oj, då kanske vi ska äta middag?
- haha, det borde vi.
Det bara ploppade upp i mitt huvud, dom kanske trodde att det skulle vara en dejt? var det inte ändå bäst att jag frågade? så att dom inte tar det som en dejt, det får bli så.
- Hörrni? sa jag försikigt
- ja? sa båda och vände sig om, medans jag hade suttit och tänkt hade dom börjat gå mot dörren.
- Vi går som kompisar eller hur?
- men såklart! sa Jacey överlyckligt.
- Ja.. sa Lauren lite tystare.
Varför sa hon det så tyst? kunde det betyda något?
Jag bestämde mig för att inte tänka på det mer och gick sedan mot dörren jag också.
- Aye, ska vi inte ha med oss Kenny? Vi ser hur det gick förra gången. sa jag precis innan vi skulle gå.
- Det kanske skulle vara bra. sa Jacey fortfarande lite lycklig.
- mm.. sa Lauren, vad var det med henne?!
Normal längd eller? eller kanske lång? haha xD men nu har ni iallafall chapter 80, jäklar vad fort det går. kommer en till ikväll, 3 på en dag, nice? 12 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
- såklart, vad som helst. sa Lauren och försökte le även fast hon grät.
- vart bor hennes mamma?
Dom kollade oroligt på mig och sedan på varandra, var det något som jag inte fick veta?
- eh.. sa Lauren. - är du säker på att du vill veta?
- Ja?
- 100%?
- 110.
- okej. hon tog ett snabbt andetag och satte händerna för ögonen innan orden trängde sig ut ur hennes mun. - Atlanta.
Jag kände att mitt huvud inte klarade av allt, först allt med Stella och nu hade vi åkt om varandra?! Hennes mamma bodde i ATL.. herregud.
Jag satt bara och stirrade rakt framåt, jag hade inget luft kvar i lungorna så jag tog ett djupt andetag och bara fortsatte och stirra, hur kan det bli såhär? om det inte vore för min jävla karriär skulle jag fått träffa Stella vid det här laget, jag menar, om inte jag var känd skulle inte det finnas bieber fever och då skulle jag inte häller behöva ta det tidiga planet.. vad fan är det vad säger?!
Jag älskar mina fans mer än allt annat, det här är absolut inte deras fel, det är mitt. Jag fick inte fram ett ända ord, det var som om tog bara försvunnit, försvunnit ut ur min mun och mina taknar, försvunnit precis som jag..
Jag hörde något mummel och fattade snart att det var Lauren och Jacey som viskade om någon ohörbart.
- Justin? sa Lauren och drog hennes hand över mina ögon, jag såg det. Men reagerade bara inte. Dom sa mitt namn flera gånger men jag reagerade inte förns jag kände något som slog till min kind, det gjorde inte så ont men jag fick en rejäll kick av det. Det var nog bara bra.
- vad?! sa jag lite irriterat
- Prata med oss, och du behöver inte vara arg på mig. jag har inte gjort något. sa Lauren och försökte spela lite dryg, men det funkade inte så jätte bra eftersom hela hon är snäll i sig själv.
- Nej, jag vet att det inte är erat fel, jag blev bara paff.
- jeg vet.. tro inte vad vi blev..
- haha, kan nästan tänka mig, skrek ni eller hotade ni henne? sa jag med humor i rösten.
- värre än så ska jag säga. sa Lauren och båda skrattade.
- oj.. men seriöst, hur länge har det här pågått? och varför kunde ni inte smsa om det?!
- Det har inte pågått för länge, vad vi vet och vi kunde inte för att Stella inte ville det.. Jag pratade med henne senast på flygplatsen om dig.
- Varför ville hon inte ringa?
- Jag vet faktist inte.. jag kunde aldrig fråga det, man såg i hennes ögon att det bara gjorde ont att prata om dig med både mig och Jacey..
- okej..
jag såg att alla i rummet bara satt ner deppade med tårar i ögonen, jag klarade inte av det här längre. Att vara utan henne.. Jag måste tillbaka.
- Nej, nu tycker jag inte att vi sitter och deppar, hur ska du göra Justin? sa plötsligt Lauren och kollade på mig.
Ärlig talat visste jag inte vad jag skulle göra, jag kände mig ensam.. jag har alltid kunnat gå till mamma eller pappa och prata ut om det är något och allt löser sig.. men nu? ingen av dom är här.. jag är helt ensam. Eller Kenny också såklart. Men det är inte samma sak utan mamma eller pappa vid sin sida.. varför kunde jag inte bara stanna hemma?
- jag tror jag åker hem snart faktist, jag skulle ju bara vara kvar här tills imorgon egentligen ändå, sa jag antar att jag stannar ikväll och åker imorgon. sa jag och kollade ner i golvet.
- Är du säker? du får åka om du vill? sa helt plötsligt Jacey och kollade snällt på mig.
- ja.. men nu tycker jag vi går ut och äter något, hur mycket är klockan?
- Halv åtta.
- oj, då kanske vi ska äta middag?
- haha, det borde vi.
Det bara ploppade upp i mitt huvud, dom kanske trodde att det skulle vara en dejt? var det inte ändå bäst att jag frågade? så att dom inte tar det som en dejt, det får bli så.
- Hörrni? sa jag försikigt
- ja? sa båda och vände sig om, medans jag hade suttit och tänkt hade dom börjat gå mot dörren.
- Vi går som kompisar eller hur?
- men såklart! sa Jacey överlyckligt.
- Ja.. sa Lauren lite tystare.
Varför sa hon det så tyst? kunde det betyda något?
Jag bestämde mig för att inte tänka på det mer och gick sedan mot dörren jag också.
- Aye, ska vi inte ha med oss Kenny? Vi ser hur det gick förra gången. sa jag precis innan vi skulle gå.
- Det kanske skulle vara bra. sa Jacey fortfarande lite lycklig.
- mm.. sa Lauren, vad var det med henne?!
Normal längd eller? eller kanske lång? haha xD men nu har ni iallafall chapter 80, jäklar vad fort det går. kommer en till ikväll, 3 på en dag, nice? 12 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 79
Innan jag visste ordet av hade hissen stannat och dörrarna slogs sakta upp och Justin visade oss till
hans hotell rum , nummer 753.
Justin satte i kortet och det lös en grön lampa, vi gick snabbt in och satte oss i soffan.
- så, vart ska vi börja? sa Justin plötsligt.
Justin's perspektiv:
Jag ville få igång allt, så vi kunde prata ut.. men dom ville inte börja så jag fick istället börja.
- så, vart ska vi börja? frågade jag och kollade på dom.
- jag vet ärligt talat inte, varför kom du hit? sa Lauren och kollade först på mig och sedan på Jacey, dom båda nickade i samförstånd, vad var det dom menade?
- jag skulle nog snarare vilja börja om från början, vad hände ner Stella lämnade mig?
- Seriöst Justin, så har jag aldrig sett Stella så ledsen, hon grät varenda kväll och åt inget, men Jag, Jacey och Anders, hennes pappa, fick henne att börja äta igen. Hon ångrar att hon lämnade dig, vartenda dag. Hon påminer oss om det också, det är därför jag kan säga allt det här.. sa Lauren och kollade mig i ögonen.
Jag kunde inte röra på min mun, den var helt stel.. hennes ord sjönk långsamt in i mitt huvud och jag kände att jag blev lycklig i hela kroppen, hon hade saknat mig.
- Tro mig, jag har saknat henne också, mer än någonsin. För några dagar sedan fick vi ställa in en konsert för att crewet var för oroliga för mig.. jag hatar att göra mina fans besvikna..
Det blev en tystnad, ingen visste vad någon skulle säga.
- Men, varför kom du Justin?
- Jag ville träffa Stella igen, efter smset du skickade om att hon låg på sjukhus, det tog kol på mig, jag behövde träffa Stella igen.. även fast jag skulle få åka till andra sidan jorden.
- aaaw. sa dom båda, första gången Jacey sa någon på den här diskutionen.. hon kanske inte visste vad hon skulle säga annars?
- Men varför låg hon på sjukhus? vad hände?
- eh, ska jag ta det ända från början?
- ja, såklart.
- okej.. det här kan ta ett tag.
- det bryr jag mig inte om.
- okej, så här var det.. Stella hittade en tjej på facebook som hette Francisca McLeé och som visade sig vara henne's mamma som hon inte träffat på flera år du vet, hon bråkade sen med Andres om det och hon blev jätte arg, när hon då skulle gå någonstans som inget vet var så ramlade hon i trappuppgången till hennes längenhet, och det var en stentrappa så hon åkte in på sjukhus.. men sen så kom hon ut från sjukhuset och Francisca och Andres hade redan innan också bestämt att Stella skulle bo hos hennes mamma i ett halv år och sommaren om hon vill för att lära känna sin mamma, så nu är hon borta.. sa Lauren med tårar i ögonen, hennes mascara hade runnit och då kunde inte jag häller hålla tillbaka dom. En tår föll ner för min kind men jag torkade snabbt bort den..
- får jag fråga en sak? frågade jag försiktigt.
- såklart, vad som helst. sa Lauren och försökte le även fast hon grät.
- vart bor hennes mamma?
sådär, jag hann skriva! wihoo, haha xD men nu har jag bråttom till skolan 13 kommentarer för nästa :) Bieber Love - Lovisa
hans hotell rum , nummer 753.
Justin satte i kortet och det lös en grön lampa, vi gick snabbt in och satte oss i soffan.
- så, vart ska vi börja? sa Justin plötsligt.
Justin's perspektiv:
Jag ville få igång allt, så vi kunde prata ut.. men dom ville inte börja så jag fick istället börja.
- så, vart ska vi börja? frågade jag och kollade på dom.
- jag vet ärligt talat inte, varför kom du hit? sa Lauren och kollade först på mig och sedan på Jacey, dom båda nickade i samförstånd, vad var det dom menade?
- jag skulle nog snarare vilja börja om från början, vad hände ner Stella lämnade mig?
- Seriöst Justin, så har jag aldrig sett Stella så ledsen, hon grät varenda kväll och åt inget, men Jag, Jacey och Anders, hennes pappa, fick henne att börja äta igen. Hon ångrar att hon lämnade dig, vartenda dag. Hon påminer oss om det också, det är därför jag kan säga allt det här.. sa Lauren och kollade mig i ögonen.
Jag kunde inte röra på min mun, den var helt stel.. hennes ord sjönk långsamt in i mitt huvud och jag kände att jag blev lycklig i hela kroppen, hon hade saknat mig.
- Tro mig, jag har saknat henne också, mer än någonsin. För några dagar sedan fick vi ställa in en konsert för att crewet var för oroliga för mig.. jag hatar att göra mina fans besvikna..
Det blev en tystnad, ingen visste vad någon skulle säga.
- Men, varför kom du Justin?
- Jag ville träffa Stella igen, efter smset du skickade om att hon låg på sjukhus, det tog kol på mig, jag behövde träffa Stella igen.. även fast jag skulle få åka till andra sidan jorden.
- aaaw. sa dom båda, första gången Jacey sa någon på den här diskutionen.. hon kanske inte visste vad hon skulle säga annars?
- Men varför låg hon på sjukhus? vad hände?
- eh, ska jag ta det ända från början?
- ja, såklart.
- okej.. det här kan ta ett tag.
- det bryr jag mig inte om.
- okej, så här var det.. Stella hittade en tjej på facebook som hette Francisca McLeé och som visade sig vara henne's mamma som hon inte träffat på flera år du vet, hon bråkade sen med Andres om det och hon blev jätte arg, när hon då skulle gå någonstans som inget vet var så ramlade hon i trappuppgången till hennes längenhet, och det var en stentrappa så hon åkte in på sjukhus.. men sen så kom hon ut från sjukhuset och Francisca och Andres hade redan innan också bestämt att Stella skulle bo hos hennes mamma i ett halv år och sommaren om hon vill för att lära känna sin mamma, så nu är hon borta.. sa Lauren med tårar i ögonen, hennes mascara hade runnit och då kunde inte jag häller hålla tillbaka dom. En tår föll ner för min kind men jag torkade snabbt bort den..
- får jag fråga en sak? frågade jag försiktigt.
- såklart, vad som helst. sa Lauren och försökte le även fast hon grät.
- vart bor hennes mamma?
sådär, jag hann skriva! wihoo, haha xD men nu har jag bråttom till skolan 13 kommentarer för nästa :) Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 78
Jag tog tag i Lauren's hand och sprang in i lobbyn, det var kamera bilxtar överallt. Och att jag tog tag i Lauren's hand förstod jag var ett stort misstag..
Jag visste att det var fel, men jag kunde inte göra något åt det nu. men bara så att inte Lauren tog det på fel sätt.. hoppas verkligen inte det.
Vi sprang snabbt till hissen och tryckte hysteriskt på knappen, vi såg alla komma mot oss. Dom var helt hysteriska, utan att tänka så tog jag tag i deras händer och började springa mot trapporna.
- Den här vägen går nog snabbare.. sa jag och dom gjorde inget som helst motstånd utan bara följde efter mig.
Lauren's perspektiv:
Herregud.. jag kunde fan inte fatta att Justin Bieber precis tagit min hand?
Han tog min och Jaceys hand och drog med oss upp för väldigt många trappor , jag blev varm i kroppen
när han tog min hand , men jag var ju inte kär i honom. Jag skulle aldrig kunna göra
så mot Stella.
Det var mer ett "min-idol-tog-just-min-hand-OMG" sätt , ni förstår väll?
- Den här vägen går nog snabbare.. sa Justin och drog oss åt vänster sedan stannade vi till vid
en hiss som var öppen.
Det var ingen där i så vi sprang snabbt in i den innan dörren slogs igen och Justin tryckte 7 vångingen.
Jag har aldrig varit på Grand Hotell, "det är för fint folk" brukade alltid min pappa säga, att alla kändisar som sjöng i Globen och liknande bodde där = det var inget för "vanligt" folk.
Jacey's Perspektiv:
Lauren verkade vara väldigt borta , men så kunde hon vara , fastnade lätt i sina tankar.
Men jag var medveten om allt , vartenda litet damkron känndes det som , även fast
det inte var så.
Jag kollade runt mig , studerade hissen , den var inte den största men inte häller så liten.
Av alla 14 knappar så var det bara en som var trykt på , och det var nummer 7 , mitt nya favorit nummer , eller inte favorit men ahh.
Hissen var upplyst av en lampa , typ dem som jag hade hemma.
Även fast jag var "rik" så hade jag faktiskt inte bott här , men jag menar jag bodde i Stockholm varför skulle jag ta in på hotell?
Innan jag visste ordet av hade hissen stannat och dörrarna slogs sakta upp och Justin visade oss till
hans hotell rum , nummer 753.
Skrivet by: Jennii och Lovisa.
13 kommentarer för mer , tack!
Jag visste att det var fel, men jag kunde inte göra något åt det nu. men bara så att inte Lauren tog det på fel sätt.. hoppas verkligen inte det.
Vi sprang snabbt till hissen och tryckte hysteriskt på knappen, vi såg alla komma mot oss. Dom var helt hysteriska, utan att tänka så tog jag tag i deras händer och började springa mot trapporna.
- Den här vägen går nog snabbare.. sa jag och dom gjorde inget som helst motstånd utan bara följde efter mig.
Lauren's perspektiv:
Herregud.. jag kunde fan inte fatta att Justin Bieber precis tagit min hand?
Han tog min och Jaceys hand och drog med oss upp för väldigt många trappor , jag blev varm i kroppen
när han tog min hand , men jag var ju inte kär i honom. Jag skulle aldrig kunna göra
så mot Stella.
Det var mer ett "min-idol-tog-just-min-hand-OMG" sätt , ni förstår väll?
- Den här vägen går nog snabbare.. sa Justin och drog oss åt vänster sedan stannade vi till vid
en hiss som var öppen.
Det var ingen där i så vi sprang snabbt in i den innan dörren slogs igen och Justin tryckte 7 vångingen.
Jag har aldrig varit på Grand Hotell, "det är för fint folk" brukade alltid min pappa säga, att alla kändisar som sjöng i Globen och liknande bodde där = det var inget för "vanligt" folk.
Jacey's Perspektiv:
Lauren verkade vara väldigt borta , men så kunde hon vara , fastnade lätt i sina tankar.
Men jag var medveten om allt , vartenda litet damkron känndes det som , även fast
det inte var så.
Jag kollade runt mig , studerade hissen , den var inte den största men inte häller så liten.
Av alla 14 knappar så var det bara en som var trykt på , och det var nummer 7 , mitt nya favorit nummer , eller inte favorit men ahh.
Hissen var upplyst av en lampa , typ dem som jag hade hemma.
Även fast jag var "rik" så hade jag faktiskt inte bott här , men jag menar jag bodde i Stockholm varför skulle jag ta in på hotell?
Innan jag visste ordet av hade hissen stannat och dörrarna slogs sakta upp och Justin visade oss till
hans hotell rum , nummer 753.
Skrivet by: Jennii och Lovisa.
13 kommentarer för mer , tack!
You are the key to my heart - Chapter 77
- Jag förklarar när jag kommer hem, vi ska bara vara här i en dag till, sen kommer vi. sa jag och jag hörde att Scooter blev lite lättad.
- Okej, ring när ni är hemma och om något händer, okej?
- okej.
Sedan la han på. Jag stod kvar med mobilen i handen, ska jag ringa Lauren? eller?
Är det så smart? men jag behövde ju verkligen prata med henne. Jag ville veta allt om hur Stella's liv har sett ut, och deras såklart också. Jag ville veta varför Stella steg på ett flygplan, och vart hon skulle.
Jag öppnade snabbt min kontaktlista på iPhonen och letade upp Lauren's nummer. Jag stod och tvekade, skulle jag ringa? på något sätt måste jag få veta om henne, men var verkligen Lauren det rätta sättet? Utan att reagera så hörde jag plötsligt Lauren's röst från min mobil, jag hade visst råkat ringa henne utan jag visste det själv.
- Justin? Justin? Justin? hörde jag Lauren fråga om och om igen.
- va? ja?
- Du ringde?
- öh, ja..
- Jag visste det!
- eh, va?
- Du vill att jag kommer över?
- asså, inte rikigt.
- nehe? vad då? sa hon lite drygt.
- Skulle du kunna komma över med Jacey också?
- haha, jag trodde att du skulle dissa mig! sa hon med lättnad - men vi kommer, Jacey är här brevid mig, föresten vart bor du?
- Grand Hotell tror jag det heter. sa jag och kollade runt efter en souvernir eller något som det stod hotellets namn på men hittade inget. - vänta lite, ska fråga Kenny.
Jag gick ut fråm mitt rum och in i Kenny's rum.
- Vi bor på Grand Hotell va?
- ja, hurså?
- Några kompisar kommer.
- aha, okey.
Jag ut från Kenny's rum och in till mitt, jag satte mig i den lite överdrivt stora sängen.
- yes, Grand Hotell bor vi på. sa jag och återgick i samtalet.
- Skojar du?! det är Stockholms dyraste hotell? inte ens Jacey bor där?
- Jaha, du checkar jag väl ut då?
- NEJ! jag vill iallafall se hur det ser ut! skrek hon panikslaget.
- Hahahha, jag visste det! Men kom förbi, jag kommer ner och möter er.
- Men blir det inte typ kaos då eller något?
- kanske, kanske inte. Om det blir det ringer jag bara Kenny.
- jaha, okej. men vi kommer då?
- gör det, smsa när ni är här.
- okej. sa hon och vi la på.
Jag kände direkt att det blev väldigt tyst och jag visste inte rikigt vad jag skulle göra, sen slog det mig. Jag har inte kollat Stella's twitter på länge, hon kanske har skrivit något?
Jag uppnade snabbt twitter på min mobil och jag klickade direkt på Stella's profil, jag kände att det knöt sig i magen på mig.. hon hade inte skrivit något. Jag han inte tänka så mycket mer innan iPhonen vibbrerade till och det stod "ett nytt meddelande från..." Jag kunde inte sluta hoppas på att det var från Stella, även fast jag visste att det inte var det. Det var från Lauren. jag öppnade meddelandet och läste snabbt, det stod "är snart utanför Grand Hotell, du kan komma ut om vi ville möta upp oss. /Lauren"
Jag svarade inte utan skrek till Kenny att jag skulle gå och möta dom och gick sedan mot hissen, jag tryckte på knappen till lobbyn och jag var nere på bara någon minut, när jag gick mot ingången så kom det några tjejer i min ålder förbi och frågade efter en autograf, jag ställde självklart upp och tog också ett foto med dom. När jag såg Jacey och Lauren på väg in så gick jag och kramade dom båda, och som Lauren hade sagt så blev det kaos.. flera tusentals människor kom och skrek och papparazzis överallt..
Jag tog tag i Lauren's hand och sprang in i lobbyn, det var kamera bilxtar överallt. Och att jag tog tag i Lauren's hand förstod jag var ett stort misstag..
Jag ville att den här skulle bli lång, men hinner inte mer :( men vad tycker ni ska hända? mer eller mindre drama, ska justin och Stella träffas igen, har inga idéer HÄLP MIG! Bieber Love - Lovisa
- Okej, ring när ni är hemma och om något händer, okej?
- okej.
Sedan la han på. Jag stod kvar med mobilen i handen, ska jag ringa Lauren? eller?
Är det så smart? men jag behövde ju verkligen prata med henne. Jag ville veta allt om hur Stella's liv har sett ut, och deras såklart också. Jag ville veta varför Stella steg på ett flygplan, och vart hon skulle.
Jag öppnade snabbt min kontaktlista på iPhonen och letade upp Lauren's nummer. Jag stod och tvekade, skulle jag ringa? på något sätt måste jag få veta om henne, men var verkligen Lauren det rätta sättet? Utan att reagera så hörde jag plötsligt Lauren's röst från min mobil, jag hade visst råkat ringa henne utan jag visste det själv.
- Justin? Justin? Justin? hörde jag Lauren fråga om och om igen.
- va? ja?
- Du ringde?
- öh, ja..
- Jag visste det!
- eh, va?
- Du vill att jag kommer över?
- asså, inte rikigt.
- nehe? vad då? sa hon lite drygt.
- Skulle du kunna komma över med Jacey också?
- haha, jag trodde att du skulle dissa mig! sa hon med lättnad - men vi kommer, Jacey är här brevid mig, föresten vart bor du?
- Grand Hotell tror jag det heter. sa jag och kollade runt efter en souvernir eller något som det stod hotellets namn på men hittade inget. - vänta lite, ska fråga Kenny.
Jag gick ut fråm mitt rum och in i Kenny's rum.
- Vi bor på Grand Hotell va?
- ja, hurså?
- Några kompisar kommer.
- aha, okey.
Jag ut från Kenny's rum och in till mitt, jag satte mig i den lite överdrivt stora sängen.
- yes, Grand Hotell bor vi på. sa jag och återgick i samtalet.
- Skojar du?! det är Stockholms dyraste hotell? inte ens Jacey bor där?
- Jaha, du checkar jag väl ut då?
- NEJ! jag vill iallafall se hur det ser ut! skrek hon panikslaget.
- Hahahha, jag visste det! Men kom förbi, jag kommer ner och möter er.
- Men blir det inte typ kaos då eller något?
- kanske, kanske inte. Om det blir det ringer jag bara Kenny.
- jaha, okej. men vi kommer då?
- gör det, smsa när ni är här.
- okej. sa hon och vi la på.
Jag kände direkt att det blev väldigt tyst och jag visste inte rikigt vad jag skulle göra, sen slog det mig. Jag har inte kollat Stella's twitter på länge, hon kanske har skrivit något?
Jag uppnade snabbt twitter på min mobil och jag klickade direkt på Stella's profil, jag kände att det knöt sig i magen på mig.. hon hade inte skrivit något. Jag han inte tänka så mycket mer innan iPhonen vibbrerade till och det stod "ett nytt meddelande från..." Jag kunde inte sluta hoppas på att det var från Stella, även fast jag visste att det inte var det. Det var från Lauren. jag öppnade meddelandet och läste snabbt, det stod "är snart utanför Grand Hotell, du kan komma ut om vi ville möta upp oss. /Lauren"
Jag svarade inte utan skrek till Kenny att jag skulle gå och möta dom och gick sedan mot hissen, jag tryckte på knappen till lobbyn och jag var nere på bara någon minut, när jag gick mot ingången så kom det några tjejer i min ålder förbi och frågade efter en autograf, jag ställde självklart upp och tog också ett foto med dom. När jag såg Jacey och Lauren på väg in så gick jag och kramade dom båda, och som Lauren hade sagt så blev det kaos.. flera tusentals människor kom och skrek och papparazzis överallt..
Jag tog tag i Lauren's hand och sprang in i lobbyn, det var kamera bilxtar överallt. Och att jag tog tag i Lauren's hand förstod jag var ett stort misstag..
Jag ville att den här skulle bli lång, men hinner inte mer :( men vad tycker ni ska hända? mer eller mindre drama, ska justin och Stella träffas igen, har inga idéer HÄLP MIG! Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 76
Vi började åka mot hotellet och jag kollade ut ur fönstret. Allt gick så fort, som om hela värden var snabb spolad. vartenda träd gick förbi så fort, man han inte äns beståda det innan det kom ett nytt framför mina ögon. Vi kom tillslut fram till hotellet och vi checkade in, jag behövde inte betala något för rummet.. jag var ju Justin Bieber. Jag fick nästan allt, allt förutom henne hos mig. Stella McLeé.
( 1. Text 2. Scooter, inte bästa bilden :P 3. Justin )
Vi tog hissen upp till vårt rum, jag och Kenny delade eftersom vi inte skulle vara här så länge så då var det bara onödigt. Och dessutom fanns det två stora sovrum så Kenny fick ett och jag fick ett. Jag tog in min resväska till mitt sovrum och la den bara på golvet, orkade inte ta upp alla kläderna och så. Kenny kom in i mitt rum, satte sig på min säng och klappade på platsen brevid som menade att jag skulle sätta mig där, och det gjorde jag.
- Justin..
- ja?
- Vet Scooter att vi är här?
Va? visste inte Kenny att inte Scooter visste? hade inte mamma berättat det?
- Har inte du pratat med mamma om det?
- Nej, hon sa bara att jag skulle med.
Det var inte likt mamma.. hon brukar alltid berätta.
- jaha, men nej han vet inget.
- Varför inte det?
- För att han inte skulle låta mig åka då. sa jag och himlade med ögonen som om det var en självklarhet.
- Varför?
- För att han inte fattar riktigt..
- fattar vad då?
- men herregud Kenny, allt. Allt om Stella och det.
- Har du försökt att förklara?
- Ja det har jag, eller.. jag förklarade inte allt.
- Men du borde försöka någon gång. sa han och gick.
Borde jag försöka? Kenny kanske har rätt..
Jag hörde mobilen ringa, jag tog upp mobilen ur fickan och kollade vem var.. Scooter? shit vilken tajming.
- ja hallå?
- Vart är du?! skrek Scooter i andra luren. - Pattie vägrar säga.
- Sverige..
- Vafan?! hur kan du vara där?!
Jag tyckte nästan lite synd om Scooter, han hade egentligen inte gjort mig något.. och dessutom lät han panikslagen.
- jag flög hit?
- MEN NÄR?! MED VEM?!
- ta det lite lungt Scooter, idag med Kenny. Det är lungt.
- okej, men varför är du där?! du har snart en konsert här i Atlanta!
- Jag förklarar när jag kommer hem, vi ska bara vara här i en dag till, sen kommer vi. sa jag och jag hörde att Scooter blev lite lättad.
- Okej, ring när ni är hemma och om något händer, okej?
- okej.
Sedan la han på. Jag stod kvar med mobilen i handen, ska jag ringa Lauren? eller?
K O M M E N T E R A ! Bra eller Dåligt? den kanske var lite kort och dåligt, och det kanske inte hände så mycket men men.. 9 kommentarer för nästa Bieber Love - Lovisa
( 1. Text 2. Scooter, inte bästa bilden :P 3. Justin )
Vi tog hissen upp till vårt rum, jag och Kenny delade eftersom vi inte skulle vara här så länge så då var det bara onödigt. Och dessutom fanns det två stora sovrum så Kenny fick ett och jag fick ett. Jag tog in min resväska till mitt sovrum och la den bara på golvet, orkade inte ta upp alla kläderna och så. Kenny kom in i mitt rum, satte sig på min säng och klappade på platsen brevid som menade att jag skulle sätta mig där, och det gjorde jag.
- Justin..
- ja?
- Vet Scooter att vi är här?
Va? visste inte Kenny att inte Scooter visste? hade inte mamma berättat det?
- Har inte du pratat med mamma om det?
- Nej, hon sa bara att jag skulle med.
Det var inte likt mamma.. hon brukar alltid berätta.
- jaha, men nej han vet inget.
- Varför inte det?
- För att han inte skulle låta mig åka då. sa jag och himlade med ögonen som om det var en självklarhet.
- Varför?
- För att han inte fattar riktigt..
- fattar vad då?
- men herregud Kenny, allt. Allt om Stella och det.
- Har du försökt att förklara?
- Ja det har jag, eller.. jag förklarade inte allt.
- Men du borde försöka någon gång. sa han och gick.
Borde jag försöka? Kenny kanske har rätt..
Jag hörde mobilen ringa, jag tog upp mobilen ur fickan och kollade vem var.. Scooter? shit vilken tajming.
- ja hallå?
- Vart är du?! skrek Scooter i andra luren. - Pattie vägrar säga.
- Sverige..
- Vafan?! hur kan du vara där?!
Jag tyckte nästan lite synd om Scooter, han hade egentligen inte gjort mig något.. och dessutom lät han panikslagen.
- jag flög hit?
- MEN NÄR?! MED VEM?!
- ta det lite lungt Scooter, idag med Kenny. Det är lungt.
- okej, men varför är du där?! du har snart en konsert här i Atlanta!
- Jag förklarar när jag kommer hem, vi ska bara vara här i en dag till, sen kommer vi. sa jag och jag hörde att Scooter blev lite lättad.
- Okej, ring när ni är hemma och om något händer, okej?
- okej.
Sedan la han på. Jag stod kvar med mobilen i handen, ska jag ringa Lauren? eller?
K O M M E N T E R A ! Bra eller Dåligt? den kanske var lite kort och dåligt, och det kanske inte hände så mycket men men.. 9 kommentarer för nästa Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 75
- JUSTIN! skrek Lauren igen fast inte så högt, Jacey reagerade också och vände sig om och blev lite hysterisk som första gången vi hade träffats.
- haha, hej. sa jag och kände lite mer kamera blixtar, fan asså. det här kommer gå åt rena helvete.
- v-v-v-vad gör du-u-u-u hä-ä-ä-är? stammade Jacey fram.
- gumman, vi har träffats förr bli inte såhär. sa jag, skrattade till lite och kramade om henne.
- jaja, men seriöst vad gör du här? sa Lauren.
- ja, vad gör ni här?
( 1. Grand hotell 2. Arlanda 3. Justin's autograf )
- Vi lämnade.. började hon och sedan avbröt hon meningen direkt. - inget.
- jo, säg.
- men vi kan inte prata här, kan vi inte åka någon annanstans? sa hon och sneglade mot alla papparazzis.
- jo.. men vart?
- var hade du tänkte och bo?
- eh..
Oh lord, nu kom jag på det.. vart fan hade jag tänkt och bo? mina planer var ju egentligen att Stella och jag skulle ha pratat ut och att jag kanske skulle sova hos henne eller liknande.. men nu? och Kenny.. vi kunde knappast sova hos Lauren eller Jacey, vi fick väl ta in på hotell eller något?
- di vet inte eller hur? frågade Lauren och flinade.
- jo, hotell.
- men hallå? det kostar pengar, du kan ju sova hos mig?
nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej... jag kan inte. jag kan inte göra så mot Stella, och jag vill inte ens sova hos henne. Det var hon som klängde på mig..
- asså, sorry Lauren men jag tror det är bäst om jag sover på hotell.. sa jag och såg direkt att hennes léende byttes ut mot en ledsen min.
- jaha, okej. sa hon och knuffade till Jacey som stod med öppen mun. - men du har mitt nummer, ring när du vill att vi ska komma över så kan vi prata.
- okej. sa jag och gick tillbaka till Kenny. Han såg lite orolig ut men jag bara dunkade honom i ryggen och sa;
- det är lugt kompis, ska vi dra och leta efter ett hotell då?
- ja, men är allt riktigt lugnt? dom där bilderna kommer att komma ut, det vet du väl?
såklart jag visste, och någon gång skulle Stella se dom också.. och missuppfatta allt. Det är ju verkligen inget mellan mig och Lauren, bara vänner. inte som Stella kommer uppfatta det. men vänta? vet jag egentligen att hon inte stack för att jag kom?
- ja, det vet jag. Kom nu. sa jag och vi började gå mot utgången.
När vi kommer ut så står det jätte mycket taxi bilar överallt, det var iallafall inte brist på bilar.
- aye Kenny, ska vi ta taxi eller hyra?
- jag tror det blir svårt med att hyra, vi ska inte vara här så länge, ska vi ta taxi?
- sure.
Vi hoppade in i en taxi, det var en kvinna som chafför och hon såg mig inte där bak eftersom Kenny satt fram och blockerade synen för henne, men när hon skulle backa ut såg hon mig och hoppade till.
- herregud, du är Justin Bieber! min dotter älskar dig, hon har afficher i hela sitt rum! Kan jag få en autograf?
- såklart. sa jag och fick ett papper av henne som jag skrev min autograf på. - vad heter hon?
- Melinda. sa hon och jag skrek lite slarvigt " Till Melinda Kram Justin Bieber". Jag gav pappret till kvinnan och hon la ner den i sin ficka.
- Så vart ska Mr. Bieber? frågade hon och startade motorn.
- ja.. vet du något bra hotell?
- för dig? frågade hon och jag nickade som svar. - hm.. Grand Hotell är bra.
- Okey, vi drar dit då.
Vi började åka mot hotellet och jag kollade ut ur fönstret. Allt gick så fort, som om hela värden var snabb spolad. vartenda träd gick förbi så fort, man han inte äns beståda det innan det kom ett nytt framför mina ögon. Vi kom tillslut fram till hotellet och vi checkade in, jag behövde inte betala något för rummet.. jag var ju Justin Bieber. Jag fick nästan allt, allt förutom henne hos mig. Stella McLeé.
spännande? har pluggat hela dagen och det är därför inget har kommit upp, är ledsen för det. 8 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
- haha, hej. sa jag och kände lite mer kamera blixtar, fan asså. det här kommer gå åt rena helvete.
- v-v-v-vad gör du-u-u-u hä-ä-ä-är? stammade Jacey fram.
- gumman, vi har träffats förr bli inte såhär. sa jag, skrattade till lite och kramade om henne.
- jaja, men seriöst vad gör du här? sa Lauren.
- ja, vad gör ni här?
( 1. Grand hotell 2. Arlanda 3. Justin's autograf )
- Vi lämnade.. började hon och sedan avbröt hon meningen direkt. - inget.
- jo, säg.
- men vi kan inte prata här, kan vi inte åka någon annanstans? sa hon och sneglade mot alla papparazzis.
- jo.. men vart?
- var hade du tänkte och bo?
- eh..
Oh lord, nu kom jag på det.. vart fan hade jag tänkt och bo? mina planer var ju egentligen att Stella och jag skulle ha pratat ut och att jag kanske skulle sova hos henne eller liknande.. men nu? och Kenny.. vi kunde knappast sova hos Lauren eller Jacey, vi fick väl ta in på hotell eller något?
- di vet inte eller hur? frågade Lauren och flinade.
- jo, hotell.
- men hallå? det kostar pengar, du kan ju sova hos mig?
nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej... jag kan inte. jag kan inte göra så mot Stella, och jag vill inte ens sova hos henne. Det var hon som klängde på mig..
- asså, sorry Lauren men jag tror det är bäst om jag sover på hotell.. sa jag och såg direkt att hennes léende byttes ut mot en ledsen min.
- jaha, okej. sa hon och knuffade till Jacey som stod med öppen mun. - men du har mitt nummer, ring när du vill att vi ska komma över så kan vi prata.
- okej. sa jag och gick tillbaka till Kenny. Han såg lite orolig ut men jag bara dunkade honom i ryggen och sa;
- det är lugt kompis, ska vi dra och leta efter ett hotell då?
- ja, men är allt riktigt lugnt? dom där bilderna kommer att komma ut, det vet du väl?
såklart jag visste, och någon gång skulle Stella se dom också.. och missuppfatta allt. Det är ju verkligen inget mellan mig och Lauren, bara vänner. inte som Stella kommer uppfatta det. men vänta? vet jag egentligen att hon inte stack för att jag kom?
- ja, det vet jag. Kom nu. sa jag och vi började gå mot utgången.
När vi kommer ut så står det jätte mycket taxi bilar överallt, det var iallafall inte brist på bilar.
- aye Kenny, ska vi ta taxi eller hyra?
- jag tror det blir svårt med att hyra, vi ska inte vara här så länge, ska vi ta taxi?
- sure.
Vi hoppade in i en taxi, det var en kvinna som chafför och hon såg mig inte där bak eftersom Kenny satt fram och blockerade synen för henne, men när hon skulle backa ut såg hon mig och hoppade till.
- herregud, du är Justin Bieber! min dotter älskar dig, hon har afficher i hela sitt rum! Kan jag få en autograf?
- såklart. sa jag och fick ett papper av henne som jag skrev min autograf på. - vad heter hon?
- Melinda. sa hon och jag skrek lite slarvigt " Till Melinda Kram Justin Bieber". Jag gav pappret till kvinnan och hon la ner den i sin ficka.
- Så vart ska Mr. Bieber? frågade hon och startade motorn.
- ja.. vet du något bra hotell?
- för dig? frågade hon och jag nickade som svar. - hm.. Grand Hotell är bra.
- Okey, vi drar dit då.
Vi började åka mot hotellet och jag kollade ut ur fönstret. Allt gick så fort, som om hela värden var snabb spolad. vartenda träd gick förbi så fort, man han inte äns beståda det innan det kom ett nytt framför mina ögon. Vi kom tillslut fram till hotellet och vi checkade in, jag behövde inte betala något för rummet.. jag var ju Justin Bieber. Jag fick nästan allt, allt förutom henne hos mig. Stella McLeé.
spännande? har pluggat hela dagen och det är därför inget har kommit upp, är ledsen för det. 8 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 74
Men hon hade precis lika svarta hår, bruna ögon och underbara léende. Hon hade ett par jeans shorts, ett sött linne, vitt cardigan och ett halsband format som en not. Jag stannade till, stod bara som en staty.. Hon var på väg och gå på landgången, men jag kan inte bara låta henne gå. Jag måste få veta om det verkligen är Stella, och om det är hon.. herregud. Men om det inte är hon.. nej, jag måste chansa och jag började små springa mot hennes håll..
( 1. Text 2. Justin och Lauren, Lauren's outfit också 3. Jacey's outfit, lite fel inlägg men hällre sent än aldrig ;) 3. Bild 4. Papparazzis :)
Helt plötsligt känner jag någon ta tag i min arm, jag vänder mig hastigt om och der Kenny hålla ett stadigt grepp om min arm. Jag kollar snabbt bort mot flickan igen och ser henne börja gå mot planet.. jag får helt panik och försöker slita mig loss Kenny's grebb om min arm, men han hade för stadigt tag om den.
- vad gör du?! säger jag lite halv högt och kollar bort mot tjejen igen som börjat komma längre och längre in på landgången.
- Du kan inte bara gå, kom. sa han och föste iväg mig.
Jag hann inte säga något innan vi var på väg igen, och tjejen gick på planet.. FAN! tänk om det verkligen var hon? tänk om jag missat chansen och förklara hur jag kände för henne?
Allt känns helt sjukt dåligt.. jag vände mig om igen och får se något jag inte rikigt var berädd på. kunde det vara? nej, nej, nej. det var bara att jag inbilla mig igen, eller? var det verkligen Lauren och Jacey? nej? Men ändå, skulle jag både inbillat mig att Stella var här, Jacey var här och Lauren?
jag stannade upp igen och började stirra lite på dom, nej. det var dom, på rikigt. och då måste det varit Stella! vart var hon på väg? jag kom ju hit för hennes skull, och nu åker hon. visste hon att jag skulle komma, och åkte därför? Jag vände mig snabbt mot Kenny och han reagerade direkt.
- Vad är det? frågade han.
- Ser du dem två tjejerna där borta?
- Dom med brunt och lite blondare hår? och två vuxna?
- ja.
- ja, vad är det med dom?
- Det är Stella's bästa kompisar och jag såg Stella förut, kan jag gå och prata med dom?
- jaha, okej. men ska jag följa med?
- det är nog lungt, tack ändå brosan.
jag började gå mot deras håll, dom stod med ryggarna mot mig så dom såg mig inte. Jag ville helst inte göra någon stor sak av det hela som alla reportrar och alla journalister gör.. det är bara så jobbigt, sedan får jag bara massa DM på twitter "är det sant?!" eller liknade, och då behövde jag förklara allt och sen går allt om och om igen.. och jag var ju bara vän med dom, eller hur? det var Stella jag älskade. När jag stod en meter från Lauren och Jacey knackade jag Lauren lite lätt på axel, när hon såg mitt ansikte blev hom hur chockad som helst men när hon samlat sig lite så kastade hon sig runt min hals och kramade mig. Jag blev lite förvånad men kramade ändå tillbaka, helt plötsligt var papparazzina framme igen och tog kort rakt upp i våra ansikten. Jag som trodde att dom iallafall hade lite respekt här.. FAN, det här skulle sluta illa..
- JUSTIN! skrek Lauren igen fast inte så högt, Jacey reagerade också och vände sig om och blev lite hysterisk som första gången vi hade träffats.
- haha, hej. sa jag och kände lite mer kamera blixtar, fan asså. det här kommer gå åt rena helvete.
- v-v-v-vad gör du-u-u-u hä-ä-ä-är? stammade Jacey fram.
- gumman, vi har träffats förr bli inte såhär. sa jag, skrattade till lite och kramade om henne.
- jaja, men seriöst vad gör du här? sa Lauren.
- ja, vad gör ni här?
okej, kort igen och förlåt att det bara kommer en idag men har varit med familjen idag :) 9 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
( 1. Text 2. Justin och Lauren, Lauren's outfit också 3. Jacey's outfit, lite fel inlägg men hällre sent än aldrig ;) 3. Bild 4. Papparazzis :)
Helt plötsligt känner jag någon ta tag i min arm, jag vänder mig hastigt om och der Kenny hålla ett stadigt grepp om min arm. Jag kollar snabbt bort mot flickan igen och ser henne börja gå mot planet.. jag får helt panik och försöker slita mig loss Kenny's grebb om min arm, men han hade för stadigt tag om den.
- vad gör du?! säger jag lite halv högt och kollar bort mot tjejen igen som börjat komma längre och längre in på landgången.
- Du kan inte bara gå, kom. sa han och föste iväg mig.
Jag hann inte säga något innan vi var på väg igen, och tjejen gick på planet.. FAN! tänk om det verkligen var hon? tänk om jag missat chansen och förklara hur jag kände för henne?
Allt känns helt sjukt dåligt.. jag vände mig om igen och får se något jag inte rikigt var berädd på. kunde det vara? nej, nej, nej. det var bara att jag inbilla mig igen, eller? var det verkligen Lauren och Jacey? nej? Men ändå, skulle jag både inbillat mig att Stella var här, Jacey var här och Lauren?
jag stannade upp igen och började stirra lite på dom, nej. det var dom, på rikigt. och då måste det varit Stella! vart var hon på väg? jag kom ju hit för hennes skull, och nu åker hon. visste hon att jag skulle komma, och åkte därför? Jag vände mig snabbt mot Kenny och han reagerade direkt.
- Vad är det? frågade han.
- Ser du dem två tjejerna där borta?
- Dom med brunt och lite blondare hår? och två vuxna?
- ja.
- ja, vad är det med dom?
- Det är Stella's bästa kompisar och jag såg Stella förut, kan jag gå och prata med dom?
- jaha, okej. men ska jag följa med?
- det är nog lungt, tack ändå brosan.
jag började gå mot deras håll, dom stod med ryggarna mot mig så dom såg mig inte. Jag ville helst inte göra någon stor sak av det hela som alla reportrar och alla journalister gör.. det är bara så jobbigt, sedan får jag bara massa DM på twitter "är det sant?!" eller liknade, och då behövde jag förklara allt och sen går allt om och om igen.. och jag var ju bara vän med dom, eller hur? det var Stella jag älskade. När jag stod en meter från Lauren och Jacey knackade jag Lauren lite lätt på axel, när hon såg mitt ansikte blev hom hur chockad som helst men när hon samlat sig lite så kastade hon sig runt min hals och kramade mig. Jag blev lite förvånad men kramade ändå tillbaka, helt plötsligt var papparazzina framme igen och tog kort rakt upp i våra ansikten. Jag som trodde att dom iallafall hade lite respekt här.. FAN, det här skulle sluta illa..
- JUSTIN! skrek Lauren igen fast inte så högt, Jacey reagerade också och vände sig om och blev lite hysterisk som första gången vi hade träffats.
- haha, hej. sa jag och kände lite mer kamera blixtar, fan asså. det här kommer gå åt rena helvete.
- v-v-v-vad gör du-u-u-u hä-ä-ä-är? stammade Jacey fram.
- gumman, vi har träffats förr bli inte såhär. sa jag, skrattade till lite och kramade om henne.
- jaja, men seriöst vad gör du här? sa Lauren.
- ja, vad gör ni här?
okej, kort igen och förlåt att det bara kommer en idag men har varit med familjen idag :) 9 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
Glad Påsk!
G l a d p å s k !
Glad påsk på er alla underbara läsare, hoppas ni får mycket godis och har det bra idag!
Angående uppdateringen; jag vill försöka vara med mina nära och kära så mycket som det går idag eftersom det är påskafton (eller vad det heter), dom senaste 4 dagarna har jag bara suttit inne med min dator när det varit så här fint väder så idag tänkte jag uttnytja det, altså kommer det inte bli lika bra uppdatering med jag hoppas ni förstår och det kommer många ikväll, Glad Påsk på er alla! ♥
You are the key to my heart - Chapter 73
Jag ställde mig upp och kramade Fredrik och pappa. Jag fick lova pappa massor av saker innan han kunde släppa mig och jag gick vidare och kramade Jacey och Lauren.
- Hej då älsklingar, kom ihåg att jag älskar er. Glöm mig aldrig. sa jag och började stor gråta.
- älskar dig Stella, vi kommer inte glömma dig. sa dom och kramade mig hårdare.
- ring när du är framme. sa Lauren och jag nickade och började gå mot min gate..
( 1. Text 2. Justin 3. Text 4. Atlanta 5. Paparazzis )
jag gick mot min gate, när jag kom fram visade jag fram mitt pass till en flyg värdinna och hon kontrollerade den, sedan gjorde hon klar tecken att jag fick gå in mot planet. Jag vände mig om och vinkade en sista gång mot Laure, Jacey, Pappa och Fredrik innan jag tog steget mot landgången. Medans jag gick kollade jag tillbaka till Arlanda flygplats och såg Jacey och Lauren stå och gråta.. Jag kände att jag blev svagare och svagare. Tillslut kunde jag inte stå emot.. tår efter tår föll dem ner från mina kinder och tårarna tog över mitt ansikte.
Jag fortsatte gå mot planet med tårarna forsade i mina ögon, när jag steg på planet så kollade både flygvärdinnorna och alla passagerare på mig, jag började blir lite tung i huvudet men när jag satte mig på min plats så började tårarna forsa igen. Men den här gången för en helt annan andledning.. Justin Drew Bieber.
Justin's perspektiv:
Jag kände att någon bufflade lite på min arm och mina ögon öppnades sakta, det var Kenny. Han hade tagit ner alla väskor och stod nu framför mig i planet.
- aye, JB. Vi har landat nu, du kanske ska vakna? sa han och förskökte än en gång skaka liv i mig.
- jaja, jag kommer. sa jag bara som svar och vände mig om.
- Det kommer bara ta längre tid att träffa Stella, säger bara det.. sa han och jag fick helt plötsligt eld i baken och hoppade upp ur stolen.
- Hur vet du något om det?!
- Jag vet allt..
- haha, ska vi gå eller? sa jag och vi började gå ut ur planet. När vi kommer ut står det inte jätte mycket journalister, inte så mycket jag var van vid. Men ändå en hel del, det är det som är så skönt med dom här små länderna, det finns inte lika mycket paparazzis som i USA.
- Mr Bieber, vad ska ni göra här i Sverige?! skrek en efter en. Jag orkade inte svarar så jag svarade bara:
- inga kommentarer. och gick för att hämta min väska. Vi gick förbi gate efter gate, vänta.. nej? den kan inte? Det kan inte vara Stella. vad skulle hon göra på Sveriges flygplats? det går inte ihop. Jag måste bara inbilla mig, jag saknar henne bara för mycket och så var det bara att jag såg syne. Men hon hade precis lika svarta hår, bruna ögon och underbara léende. Hon hade ett par jeans shorts, ett sött linne, vitt cardigan och ett halsband format som en not. Jag stannade till, stod bara som en staty.. Hon var på väg och gå på landgången, men jag kan inte bara låta henne gå. Jag måste få veta om det verkligen är Stella, och om det är hon.. herregud. Men om det inte är hon.. nej, jag måste chansa och jag började små springa mot hennes håll..
Wihooo, kom bara lite sent och var lite kort :/ men hoppas ni gillar den, älskar er alla, ni kommenterar så sött :) 12 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
- Hej då älsklingar, kom ihåg att jag älskar er. Glöm mig aldrig. sa jag och började stor gråta.
- älskar dig Stella, vi kommer inte glömma dig. sa dom och kramade mig hårdare.
- ring när du är framme. sa Lauren och jag nickade och började gå mot min gate..
( 1. Text 2. Justin 3. Text 4. Atlanta 5. Paparazzis )
jag gick mot min gate, när jag kom fram visade jag fram mitt pass till en flyg värdinna och hon kontrollerade den, sedan gjorde hon klar tecken att jag fick gå in mot planet. Jag vände mig om och vinkade en sista gång mot Laure, Jacey, Pappa och Fredrik innan jag tog steget mot landgången. Medans jag gick kollade jag tillbaka till Arlanda flygplats och såg Jacey och Lauren stå och gråta.. Jag kände att jag blev svagare och svagare. Tillslut kunde jag inte stå emot.. tår efter tår föll dem ner från mina kinder och tårarna tog över mitt ansikte.
Jag fortsatte gå mot planet med tårarna forsade i mina ögon, när jag steg på planet så kollade både flygvärdinnorna och alla passagerare på mig, jag började blir lite tung i huvudet men när jag satte mig på min plats så började tårarna forsa igen. Men den här gången för en helt annan andledning.. Justin Drew Bieber.
Justin's perspektiv:
Jag kände att någon bufflade lite på min arm och mina ögon öppnades sakta, det var Kenny. Han hade tagit ner alla väskor och stod nu framför mig i planet.
- aye, JB. Vi har landat nu, du kanske ska vakna? sa han och förskökte än en gång skaka liv i mig.
- jaja, jag kommer. sa jag bara som svar och vände mig om.
- Det kommer bara ta längre tid att träffa Stella, säger bara det.. sa han och jag fick helt plötsligt eld i baken och hoppade upp ur stolen.
- Hur vet du något om det?!
- Jag vet allt..
- haha, ska vi gå eller? sa jag och vi började gå ut ur planet. När vi kommer ut står det inte jätte mycket journalister, inte så mycket jag var van vid. Men ändå en hel del, det är det som är så skönt med dom här små länderna, det finns inte lika mycket paparazzis som i USA.
- Mr Bieber, vad ska ni göra här i Sverige?! skrek en efter en. Jag orkade inte svarar så jag svarade bara:
- inga kommentarer. och gick för att hämta min väska. Vi gick förbi gate efter gate, vänta.. nej? den kan inte? Det kan inte vara Stella. vad skulle hon göra på Sveriges flygplats? det går inte ihop. Jag måste bara inbilla mig, jag saknar henne bara för mycket och så var det bara att jag såg syne. Men hon hade precis lika svarta hår, bruna ögon och underbara léende. Hon hade ett par jeans shorts, ett sött linne, vitt cardigan och ett halsband format som en not. Jag stannade till, stod bara som en staty.. Hon var på väg och gå på landgången, men jag kan inte bara låta henne gå. Jag måste få veta om det verkligen är Stella, och om det är hon.. herregud. Men om det inte är hon.. nej, jag måste chansa och jag började små springa mot hennes håll..
Wihooo, kom bara lite sent och var lite kort :/ men hoppas ni gillar den, älskar er alla, ni kommenterar så sött :) 12 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
Sjukt söt läsare.
Tack Demhat! ♥
Det är betyder jätte mycket att du gillar novellen, hur gulligt som helst! Skit kul att du länkade också :)
Alla gå in på Demhat's fanblogg: HÄR, HÄR ELLER HÄR.
Älskar alla er läsare och det betyder allt att ni gillar novellen, det är även kul om ni länkar så kan jag länka tillbaks :) ♥
Bieber Love - Lovisa ♥
You are the key to my heart - Chapter 72
jag satt mig på ett säte, la upp mina väskor och satte mig till rätta. Den röda lapan för att vi skulle sätta på oss bälterna blickade till, jag knäppte snabbt fast mig och planet började lyfta. När vi äntligen var i lyften kollade jag ut genom det lilla fönster på min vänstra sida och det känndes som om vi var i himmlen. Om 9 timmar, då skulle jag träffa min dröm tjej..
( 1. Stella och hennes outfit 2. Väntesalen 3. Arlanda )
Stella's perspektiv:
Jag kände mina ögonlock sakta öppnas, det första jag ser är Lauren och Jacey som hängde över mig.
- STELLA! Vakna! skrek Jacey när hon såg att jag var vaken.
- Du ska åka till Atlanta idag! fan vad kul. skrek Lauren och drog upp mig ur sängen.
- jaja, ta det lungt. hur mycket är klockan? frågade jag sömnigt.
- klockan är 13.00 ditt plan går 17.00. sa pappa från ingenstans, han stod i dörrkarmen med en kopp kaffe i handen.
- på kvällen?! frågade jag förvirrat.
- ja, vad trodde du? frågade Jacey malligt.
- vänta, jag är ny vaken, så ni väcker mig 13.00 när mitt plan går 17.00? sa jag.
- för det första, vi väckte inte dig, du vaknade själv och förd det andra, klockan är 13.00?! svarade Lauren och kollade på mig.
- men jaja, jag är lite hungrig.
- men ät då?
- kanske, men jag måste ta på mig. sa jag och kollade ner på min pyjamas.
Jag öppnade min garderob och satte på mig ett par jeans shorts, ett sött vitt - rosa linne, en vit cardigan och ett halsband med en not på. Jag kollade mig en sista gång i spegeln så att det såg bra ut innan jag gick ut till dom andra som redan satt och åt, Jacey och Lauren hade sovit över här så att vi skulle kunna vara med varandra en sista gång innan jag åkte. Lauren hade på sig jeans shorts precis som jag, ett vitt linne, en grå - brun, några armband och körde på plattat hår medans Jacey hade på sig jeans shorts precis som mig och Lauren, ett svart linne och körde på normalt lockat hår. Jag har alltid varit avundsjuk på Jacey's hår, det är verkligen jätte fint.. vad hon än gör med det blir det bra.
Men deras kläder, dom ska ju inte direkt till Carlifornien eller något sånt, det är fortfarande vinter här.
- Vad snygga ni är! men är det inte lite sommrigt? frågade jag och satte mig brevid dom.
- du med, och kanske.. men jag kände för det. sa Lauren och kramade mig.
Jag tog en macka och tog en skink bit på och tog en macka. Jag hällde upp lite jucie i ett glas och drack.
Stella's perspektiv/16.55:
- Stella! kommer du eller?! hörde jag pappa ropa och jag hoppade till lite.
- ja, jag kommer ska bara stänga väskan. ropade jag tillbaks och stängde min resväska och gick ut till Jacey, Lauren och pappa som stod i dörren och var på väg att låsa.
Vi gick ner för trapporna och ut till Jacey's pappas bil, eftersom vi inte har någon bil så fick Fredrik skjusa oss.. pappa hade protesterat och sagt att vi skulle åka taxi men Fredrik bara skrattade och sa att han såklart skulle skjusa oss. Så nu stod han utanför vår port och väntade på oss, vi hoppade in i bilen och började åka mot Arlanda. Jag satt bak med Jacey och Lauren, vi satt och pratade om allt från himmel till jord. Efter cirka 15 minuter var vi framme vid Arlanda, jag försökte vara med Jacey och Lauren så mycket som möjligt eftersom vi snart skulle splitras.. Vi checkade in och satte oss i väntesalen, jag satte mig brevid Jacey och Lauren satte sig brevid mig.
- hörrni? sa jag lite försikigt
- ja, vad är det? svarade Lauren eftersom jag sen märkte att Jacey satt och lyssnade på musik i sin iPod.
- det är en sak jag har tänkt på jätte mycket...
- vad?
- är jag och Justin fortfarande ihop?
- öh, ni sa inte direkt "vi gör slut" så jag tror inte det, men vadå gillar du inte honom längre?
- jo, det är det som är problemet, jag tänker på honom hela tiden. jag saknar honom så in i helvete. Det känns ibland som om värden kommer att gå under om jag inte har honom intill mig, känna hans kramar och närhet..
- gumman, du kommer att träffa honom, det är ju bara att ringa honom när du kommer till Atlanta kan du ju ringa honom?
- du har rätt, jag älskar dig.
- älskar dig med.
vi satt kramades en stund tills vi såg att Jacey tog ut sina iPod hörlurar och kollade frågandes på oss.
- vad har jag missat? frågade hon oförstående, det såg så roligt ut när hon frågade så jag och Lauren började direkt skratta hysteriskt.
- inget. fick vi fram mellan skratt atackerna.
- jaha.. sa hon och kramade oss.
- haha, var det en kram di ville ha? skrattade Lauren.
- kanske..
- jaha, här får du en. sa Lauren och kramade Jacey.
Jag tittade upp mot den stora klockan i väntesalen och den stod på 16.57, herregud.. om 3 minuter är jag på väg till Atlanta för att träffa min mamma, min. Det känns konstigt att säga det, fast det kanske inte är så konstigt.. jag har växt upp med att säga "Pappa" hela tiden. En flygvärdinna kom till min gate och flera började gå på planet.
Jag ställde mig upp och kramade Fredrik och pappa. Jag fick lova pappa massor av saker innan han kunde släppa mig och jag gick vidare och kramade Jacey och Lauren.
- Hej då älsklingar, kom ihåg att jag älskar er. Glöm mig aldrig. sa jag och började stor gråta.
- älskar dig Stella, vi kommer inte glömma dig. sa dom och kramade mig hårdare.
- ring när du är framme. sa Lauren och jag nickade och började gå mot min gate..
så, vad tycks? kommentera mycket nu :) 11 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
( 1. Stella och hennes outfit 2. Väntesalen 3. Arlanda )
Stella's perspektiv:
Jag kände mina ögonlock sakta öppnas, det första jag ser är Lauren och Jacey som hängde över mig.
- STELLA! Vakna! skrek Jacey när hon såg att jag var vaken.
- Du ska åka till Atlanta idag! fan vad kul. skrek Lauren och drog upp mig ur sängen.
- jaja, ta det lungt. hur mycket är klockan? frågade jag sömnigt.
- klockan är 13.00 ditt plan går 17.00. sa pappa från ingenstans, han stod i dörrkarmen med en kopp kaffe i handen.
- på kvällen?! frågade jag förvirrat.
- ja, vad trodde du? frågade Jacey malligt.
- vänta, jag är ny vaken, så ni väcker mig 13.00 när mitt plan går 17.00? sa jag.
- för det första, vi väckte inte dig, du vaknade själv och förd det andra, klockan är 13.00?! svarade Lauren och kollade på mig.
- men jaja, jag är lite hungrig.
- men ät då?
- kanske, men jag måste ta på mig. sa jag och kollade ner på min pyjamas.
Jag öppnade min garderob och satte på mig ett par jeans shorts, ett sött vitt - rosa linne, en vit cardigan och ett halsband med en not på. Jag kollade mig en sista gång i spegeln så att det såg bra ut innan jag gick ut till dom andra som redan satt och åt, Jacey och Lauren hade sovit över här så att vi skulle kunna vara med varandra en sista gång innan jag åkte. Lauren hade på sig jeans shorts precis som jag, ett vitt linne, en grå - brun, några armband och körde på plattat hår medans Jacey hade på sig jeans shorts precis som mig och Lauren, ett svart linne och körde på normalt lockat hår. Jag har alltid varit avundsjuk på Jacey's hår, det är verkligen jätte fint.. vad hon än gör med det blir det bra.
Men deras kläder, dom ska ju inte direkt till Carlifornien eller något sånt, det är fortfarande vinter här.
- Vad snygga ni är! men är det inte lite sommrigt? frågade jag och satte mig brevid dom.
- du med, och kanske.. men jag kände för det. sa Lauren och kramade mig.
Jag tog en macka och tog en skink bit på och tog en macka. Jag hällde upp lite jucie i ett glas och drack.
Stella's perspektiv/16.55:
- Stella! kommer du eller?! hörde jag pappa ropa och jag hoppade till lite.
- ja, jag kommer ska bara stänga väskan. ropade jag tillbaks och stängde min resväska och gick ut till Jacey, Lauren och pappa som stod i dörren och var på väg att låsa.
Vi gick ner för trapporna och ut till Jacey's pappas bil, eftersom vi inte har någon bil så fick Fredrik skjusa oss.. pappa hade protesterat och sagt att vi skulle åka taxi men Fredrik bara skrattade och sa att han såklart skulle skjusa oss. Så nu stod han utanför vår port och väntade på oss, vi hoppade in i bilen och började åka mot Arlanda. Jag satt bak med Jacey och Lauren, vi satt och pratade om allt från himmel till jord. Efter cirka 15 minuter var vi framme vid Arlanda, jag försökte vara med Jacey och Lauren så mycket som möjligt eftersom vi snart skulle splitras.. Vi checkade in och satte oss i väntesalen, jag satte mig brevid Jacey och Lauren satte sig brevid mig.
- hörrni? sa jag lite försikigt
- ja, vad är det? svarade Lauren eftersom jag sen märkte att Jacey satt och lyssnade på musik i sin iPod.
- det är en sak jag har tänkt på jätte mycket...
- vad?
- är jag och Justin fortfarande ihop?
- öh, ni sa inte direkt "vi gör slut" så jag tror inte det, men vadå gillar du inte honom längre?
- jo, det är det som är problemet, jag tänker på honom hela tiden. jag saknar honom så in i helvete. Det känns ibland som om värden kommer att gå under om jag inte har honom intill mig, känna hans kramar och närhet..
- gumman, du kommer att träffa honom, det är ju bara att ringa honom när du kommer till Atlanta kan du ju ringa honom?
- du har rätt, jag älskar dig.
- älskar dig med.
vi satt kramades en stund tills vi såg att Jacey tog ut sina iPod hörlurar och kollade frågandes på oss.
- vad har jag missat? frågade hon oförstående, det såg så roligt ut när hon frågade så jag och Lauren började direkt skratta hysteriskt.
- inget. fick vi fram mellan skratt atackerna.
- jaha.. sa hon och kramade oss.
- haha, var det en kram di ville ha? skrattade Lauren.
- kanske..
- jaha, här får du en. sa Lauren och kramade Jacey.
Jag tittade upp mot den stora klockan i väntesalen och den stod på 16.57, herregud.. om 3 minuter är jag på väg till Atlanta för att träffa min mamma, min. Det känns konstigt att säga det, fast det kanske inte är så konstigt.. jag har växt upp med att säga "Pappa" hela tiden. En flygvärdinna kom till min gate och flera började gå på planet.
Jag ställde mig upp och kramade Fredrik och pappa. Jag fick lova pappa massor av saker innan han kunde släppa mig och jag gick vidare och kramade Jacey och Lauren.
- Hej då älsklingar, kom ihåg att jag älskar er. Glöm mig aldrig. sa jag och började stor gråta.
- älskar dig Stella, vi kommer inte glömma dig. sa dom och kramade mig hårdare.
- ring när du är framme. sa Lauren och jag nickade och började gå mot min gate..
så, vad tycks? kommentera mycket nu :) 11 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 71
haha, Sverige ligger i Europa, och jag tänker inte förklara vart Europa ligger, det får du söka på google om du vill veta.
han nickade bara som svar och jag började packa, efter en halv timme hade jag packat klart. Det ända som var kvar var själva flygplanet som skulle lyfta imorgon bitti.. jag längtar sjukt mycket.
( 1. Flygplan 2. Justin ner knuffad från sängen 3. Atlantas flygplats 4. Atlantas flygplats )
Nästa morgon vaknade jag av att jag kände att någon lekte med min fot. Jag satte mig urvacket upp och drog upp mina fötter, där satt Ryan och Chaz och flinade brett.
- vad flinar ni åt?! röt jag, jag kankse int ehar värdens bästa morgon humör.
- ditt privat plan går om typ 15 minuter.. sa Ryan och flinade ännu bredare.
Jag fick direkt panik och hoppade upp ur sängen och slet på mig kläderna jag lagt fram på stolen dagen innan.
- Men ta det lungt Bieber, vi skojade bara. sa Chaz och flinade ännu bredare.
- men va fan?! ni är så jävla irriterande ibland.. röt jag och gick och la mig med alla kläder ibland.
- haha, såklart vi är. men ska du lägga dig igen?! du ska ju åka om typ 30 minuter iallafall. sa Ryan och knuffade ner mig.
- aye, vad var det?!
- En väckning.. men om du inte vill till Norge eller vad det hette så får du väl skylla dig själv, jag kan åka istället.
- det heter SVERIGE för tredje och sista gången och NEJ du ska verkligen inte åka!
- ojojoj, på lite dåligt humör va?
- Ja, tack vare er..
- äsch, du behöver inte tacka. flinade Ryan - gör iordning dig nu, vi åker snart.
- jaha, okej. ni kan gå ner så länge. sa jag och dom gick ut ur rummet. Fy vad skönt det blev när dom gick ut, visst.. jag älskar dom som mina egna bröder men ibland så är dom bara så irriterande, dom vet att jag har ett dåligt morgon humör och då ska dom såklart jävlas med mig och göra det värre.. ah. Jag gick in till badrummet och gjorde ordning mitt hår, bortsade tänderna o.s.v. När jag var klar gick jag ner med min resväska och såg Ryan, Chaz och mamma sitta i köket och äta frukost, jag tog också en macka och satte mig brevid dom andra.
- när går planet? frågade jag mamma och tog en tugga av min macka.
- 07.30. sa hon som svar och drack lite av sin juice.
- va?! hur mycket är egentligen klockan?
- 06.40.
- herregud?! är ni dumma eller?! varför är jag uppe så här tidigt?!
- för att inga är vakna nu.
- precis, för att dom har vett!
- nej, så att du iallafall kommer att kunna komma fram till flygplatsen kanske?
- ja.. du har rätt, förlåt. sa jag och kramade henne.
- haha, det är bra. sa hon och besvarade den.
Efter ett tag av små prat och mat så behövde vi åka, Kenny kom med hans bil så vi åkte i den. När vi kom till Atlanta flygplats så stod det bara någora få stackare där som tydligen hade fått veta att jag skulle till Sverige, så dom hade stått där hela natten.. jag skrev några autografer, tog lite foton och pratade lite med dom innan vi var tvunga att gå in om vi skulle hinna med planet. Vi satte oss i ett lite separat väntesal och mamma satt och pratade med Kenny medans jag satt och snackade med Ryan och Chaz lite. Helt plötsligt kollar Kenny på klockan och säger att vi måste gå ombord, jag kramade mamma och sa hejdå till alla innan vi tog våra mäskor och började gå mot vårat privatplan. Vi gick genom en sådan där landgång eller vad det heter och kom efter det till planet där vi skulle tillbringa dom senaste 9 timmarna.. jag satt mig på ett säte, la upp mina väskor och satte mig till rätta. Den röda lapan för att vi skulle sätta på oss bälterna blickade till, jag knäppte snabbt fast mig och planet började lyfta. När vi äntligen var i lyften kollade jag ut genom det lilla fönster på min vänstra sida och det känndes som om vi var i himmlen. Om 9 timmar, då skulle jag träffa min dröm tjej..
ganska kort och försenad :/ men hoppas ni gillar den :) försök kommentera mer, det är bara samma personen som kommenterar hela tiden och ni ska veta att det är ni som får mig att skriva fler.. era söta kommentarer gör min dag, tack :) 10 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
han nickade bara som svar och jag började packa, efter en halv timme hade jag packat klart. Det ända som var kvar var själva flygplanet som skulle lyfta imorgon bitti.. jag längtar sjukt mycket.
( 1. Flygplan 2. Justin ner knuffad från sängen 3. Atlantas flygplats 4. Atlantas flygplats )
Nästa morgon vaknade jag av att jag kände att någon lekte med min fot. Jag satte mig urvacket upp och drog upp mina fötter, där satt Ryan och Chaz och flinade brett.
- vad flinar ni åt?! röt jag, jag kankse int ehar värdens bästa morgon humör.
- ditt privat plan går om typ 15 minuter.. sa Ryan och flinade ännu bredare.
Jag fick direkt panik och hoppade upp ur sängen och slet på mig kläderna jag lagt fram på stolen dagen innan.
- Men ta det lungt Bieber, vi skojade bara. sa Chaz och flinade ännu bredare.
- men va fan?! ni är så jävla irriterande ibland.. röt jag och gick och la mig med alla kläder ibland.
- haha, såklart vi är. men ska du lägga dig igen?! du ska ju åka om typ 30 minuter iallafall. sa Ryan och knuffade ner mig.
- aye, vad var det?!
- En väckning.. men om du inte vill till Norge eller vad det hette så får du väl skylla dig själv, jag kan åka istället.
- det heter SVERIGE för tredje och sista gången och NEJ du ska verkligen inte åka!
- ojojoj, på lite dåligt humör va?
- Ja, tack vare er..
- äsch, du behöver inte tacka. flinade Ryan - gör iordning dig nu, vi åker snart.
- jaha, okej. ni kan gå ner så länge. sa jag och dom gick ut ur rummet. Fy vad skönt det blev när dom gick ut, visst.. jag älskar dom som mina egna bröder men ibland så är dom bara så irriterande, dom vet att jag har ett dåligt morgon humör och då ska dom såklart jävlas med mig och göra det värre.. ah. Jag gick in till badrummet och gjorde ordning mitt hår, bortsade tänderna o.s.v. När jag var klar gick jag ner med min resväska och såg Ryan, Chaz och mamma sitta i köket och äta frukost, jag tog också en macka och satte mig brevid dom andra.
- när går planet? frågade jag mamma och tog en tugga av min macka.
- 07.30. sa hon som svar och drack lite av sin juice.
- va?! hur mycket är egentligen klockan?
- 06.40.
- herregud?! är ni dumma eller?! varför är jag uppe så här tidigt?!
- för att inga är vakna nu.
- precis, för att dom har vett!
- nej, så att du iallafall kommer att kunna komma fram till flygplatsen kanske?
- ja.. du har rätt, förlåt. sa jag och kramade henne.
- haha, det är bra. sa hon och besvarade den.
Efter ett tag av små prat och mat så behövde vi åka, Kenny kom med hans bil så vi åkte i den. När vi kom till Atlanta flygplats så stod det bara någora få stackare där som tydligen hade fått veta att jag skulle till Sverige, så dom hade stått där hela natten.. jag skrev några autografer, tog lite foton och pratade lite med dom innan vi var tvunga att gå in om vi skulle hinna med planet. Vi satte oss i ett lite separat väntesal och mamma satt och pratade med Kenny medans jag satt och snackade med Ryan och Chaz lite. Helt plötsligt kollar Kenny på klockan och säger att vi måste gå ombord, jag kramade mamma och sa hejdå till alla innan vi tog våra mäskor och började gå mot vårat privatplan. Vi gick genom en sådan där landgång eller vad det heter och kom efter det till planet där vi skulle tillbringa dom senaste 9 timmarna.. jag satt mig på ett säte, la upp mina väskor och satte mig till rätta. Den röda lapan för att vi skulle sätta på oss bälterna blickade till, jag knäppte snabbt fast mig och planet började lyfta. När vi äntligen var i lyften kollade jag ut genom det lilla fönster på min vänstra sida och det känndes som om vi var i himmlen. Om 9 timmar, då skulle jag träffa min dröm tjej..
ganska kort och försenad :/ men hoppas ni gillar den :) försök kommentera mer, det är bara samma personen som kommenterar hela tiden och ni ska veta att det är ni som får mig att skriva fler.. era söta kommentarer gör min dag, tack :) 10 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 70
- men du kan hindra mig att träffa en tjej jag älskar?!
jag vet inte varför jag sa så, älskar.. det låter konstigt, men jag tror fakstist att jag älskar henne.
- älskar? frågade mamma lite chockat, hon var väl inte berädd på det.
- öh, ja.. jag tror det.. att vara borta från henne får mig att fatta vad hon betyder för mig..
- isåfall kan jag inte stoppa dig..
( 1. Text 2. Slajm 3. Europa karta )
- va? menar du det? frågade jag glatt
- du får åka, om Kenny följer med. sa hon lite strängt - och om Scooter vet.
- men Scooter kommer aldrig tillåta det ju..
- men då har vi iallafall försökt.
- men mamma, snälla? snälla?
- men, men, men.. okej då. du får väl åka utan att vi pratar med Scooter, men på ett ända vilkor..
- vad? jag gör vad som helst.
- att du åker imorgon.
Vad gör det? då kommer jag snabbare dit bara?
- ja, okej. sa jag bara och började gå upp mot mitt rum igen. - tack mamma, jag älskar dig.
- Älskar dig med gubben. hörde jag mamma svara innan jag fortsatte upp mot mitt rum. När jag kommer in i mitt rum ser jag Chaz och Ryan fortfarande sitta på min säng och kolla närvöst på mig när jag kom in i rummet.
- vad har ni två gjort? frågade jag, jag såg ju att dom hade gjort något. Dom var aldrig så närvösa om det inte var för att dom hade gjort något och att den skulle komma på dem.
- vad snackar du om? vi gör aldrig något. Sa Ryan närvöst, okej.. nu vet jag säkert att dom gjort något, Ryan var nästan aldrig närvös om det inte gällde tävlingar eller saker han gjort.
- ja, säkert Ryan. sa jag och gick till min garderob för att börja packa, precis när jag öppnar den känner jag att något älckligt ramlar över min kropp. Det var slajm, såndär som finns på Nickelodeon kids choice awards. Nu fattade jag precis allt, dom hade laggt en låda med slajm på kanten när jag var nere och pratade med mamma, och det var därför dom var så närvösa. Närvösa att jag skulle bli arg. Jag vände mig sakta om och det såg ut som om Ryan och Chaz skulle dö av skratt snart.
- Nu kommer ni dö! skrek jag och då fick dom eld i baken, dom sprang ut från mitt rum och runt i hela huset medans jag jagade dom och hotade att hoppa på dom med mer slajm, även fast jag inte hade något.
Efter att vi sprungit ett tag runt i huset så hade jag helt glömt bort att jag kanske borde packa fast jag känner en hand på min axel först. Jag ryggade tillbaka och kollade bort mot Ryan och Chaz som helt hade stannat och kollade på mig.
- skulle inte du packa? hörde jag mamma fråga och jag vände mig om och såg hennes ansikte.
- eh, jo.. men jag antar att jag blev slajmad först. sa jag och skrattade lite.
- jo jag ser det.. men du, om du ska hinna över huvud taget så kankse du ska börja packa? sa mamma och tog bort lite slamj från mitt ansikte.
- okej, jag går upp och packar nu. sa jag och drog med mig Ryan och Chaz upp till mitt rum igen.
- aye, Bieber, du sa föresten inte hur det gick med Pattie? frågade Ryan och satte sig på sängen.
- det gick bra, jag sticker dit imorgon med Kenny, men tyvär så tror jag inte att ni kan följa med.. sa jag.
- Det är lugnt, vi stannar här. sa Chaz och klappade mig på ryggen.
- Jag tror jag måste gå och dusha nu.
Jag gick in till badrummet och dushade av mig allt slamj jag hade på kroppen. När jag var klar tog jag bara på mig en t-shirt och ett par jeans och gick in till Ryan och Chaz igen.
- Så vart ska du? frågade Ryan.
- Till Stella? svarade ja.
- men det fattar jag ju, men jag menar, vart bor hon?
- har inte jag berättat det för dig?
- kanske du har, men då har jag glömt det.
- haha, okej. Hon bor i Stockholm.
- Som ligger i?
- Sverige.
- okej, då fattar jag..
- du fattar inte eller hur?
- inte ett skit, vart ligger Sverige.
- herregud.. vart var du på geografi lektionerna?
- Borta kanske..
- haha, Sverige ligger i Europa, och jag tänker inte förklara vart Europa ligger, det får du söka på google om du vill veta.
han nickade bara som svar och jag började packa, efter en halv timme hade jag packat klart. Det ända som var kvar var själva flygplanet som skulle lyfta imorgon bitti.. jag längtar sjukt mycket.
sådär, kanske inte bästa, men jag måste komma på hur jag ska göra med nästa del och så.. och föresten, tipsa gärna om bloggen, på facebook, eran blogg osv. och länka gärna eran blogg så kan jag kolla in :) och göra någon kommentar eller två eller något :) 9 kommentarer för nästa chapter. Bieber Love - Lovisa
jag vet inte varför jag sa så, älskar.. det låter konstigt, men jag tror fakstist att jag älskar henne.
- älskar? frågade mamma lite chockat, hon var väl inte berädd på det.
- öh, ja.. jag tror det.. att vara borta från henne får mig att fatta vad hon betyder för mig..
- isåfall kan jag inte stoppa dig..
( 1. Text 2. Slajm 3. Europa karta )
- va? menar du det? frågade jag glatt
- du får åka, om Kenny följer med. sa hon lite strängt - och om Scooter vet.
- men Scooter kommer aldrig tillåta det ju..
- men då har vi iallafall försökt.
- men mamma, snälla? snälla?
- men, men, men.. okej då. du får väl åka utan att vi pratar med Scooter, men på ett ända vilkor..
- vad? jag gör vad som helst.
- att du åker imorgon.
Vad gör det? då kommer jag snabbare dit bara?
- ja, okej. sa jag bara och började gå upp mot mitt rum igen. - tack mamma, jag älskar dig.
- Älskar dig med gubben. hörde jag mamma svara innan jag fortsatte upp mot mitt rum. När jag kommer in i mitt rum ser jag Chaz och Ryan fortfarande sitta på min säng och kolla närvöst på mig när jag kom in i rummet.
- vad har ni två gjort? frågade jag, jag såg ju att dom hade gjort något. Dom var aldrig så närvösa om det inte var för att dom hade gjort något och att den skulle komma på dem.
- vad snackar du om? vi gör aldrig något. Sa Ryan närvöst, okej.. nu vet jag säkert att dom gjort något, Ryan var nästan aldrig närvös om det inte gällde tävlingar eller saker han gjort.
- ja, säkert Ryan. sa jag och gick till min garderob för att börja packa, precis när jag öppnar den känner jag att något älckligt ramlar över min kropp. Det var slajm, såndär som finns på Nickelodeon kids choice awards. Nu fattade jag precis allt, dom hade laggt en låda med slajm på kanten när jag var nere och pratade med mamma, och det var därför dom var så närvösa. Närvösa att jag skulle bli arg. Jag vände mig sakta om och det såg ut som om Ryan och Chaz skulle dö av skratt snart.
- Nu kommer ni dö! skrek jag och då fick dom eld i baken, dom sprang ut från mitt rum och runt i hela huset medans jag jagade dom och hotade att hoppa på dom med mer slajm, även fast jag inte hade något.
Efter att vi sprungit ett tag runt i huset så hade jag helt glömt bort att jag kanske borde packa fast jag känner en hand på min axel först. Jag ryggade tillbaka och kollade bort mot Ryan och Chaz som helt hade stannat och kollade på mig.
- skulle inte du packa? hörde jag mamma fråga och jag vände mig om och såg hennes ansikte.
- eh, jo.. men jag antar att jag blev slajmad först. sa jag och skrattade lite.
- jo jag ser det.. men du, om du ska hinna över huvud taget så kankse du ska börja packa? sa mamma och tog bort lite slamj från mitt ansikte.
- okej, jag går upp och packar nu. sa jag och drog med mig Ryan och Chaz upp till mitt rum igen.
- aye, Bieber, du sa föresten inte hur det gick med Pattie? frågade Ryan och satte sig på sängen.
- det gick bra, jag sticker dit imorgon med Kenny, men tyvär så tror jag inte att ni kan följa med.. sa jag.
- Det är lugnt, vi stannar här. sa Chaz och klappade mig på ryggen.
- Jag tror jag måste gå och dusha nu.
Jag gick in till badrummet och dushade av mig allt slamj jag hade på kroppen. När jag var klar tog jag bara på mig en t-shirt och ett par jeans och gick in till Ryan och Chaz igen.
- Så vart ska du? frågade Ryan.
- Till Stella? svarade ja.
- men det fattar jag ju, men jag menar, vart bor hon?
- har inte jag berättat det för dig?
- kanske du har, men då har jag glömt det.
- haha, okej. Hon bor i Stockholm.
- Som ligger i?
- Sverige.
- okej, då fattar jag..
- du fattar inte eller hur?
- inte ett skit, vart ligger Sverige.
- herregud.. vart var du på geografi lektionerna?
- Borta kanske..
- haha, Sverige ligger i Europa, och jag tänker inte förklara vart Europa ligger, det får du söka på google om du vill veta.
han nickade bara som svar och jag började packa, efter en halv timme hade jag packat klart. Det ända som var kvar var själva flygplanet som skulle lyfta imorgon bitti.. jag längtar sjukt mycket.
sådär, kanske inte bästa, men jag måste komma på hur jag ska göra med nästa del och så.. och föresten, tipsa gärna om bloggen, på facebook, eran blogg osv. och länka gärna eran blogg så kan jag kolla in :) och göra någon kommentar eller två eller något :) 9 kommentarer för nästa chapter. Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 69
jag kan inte bara sitta här? jag måste göra något åt det här?! jag måste träffa Stella, få veta att hon mår bra. jag bryr mig inte om något annat just nu, bara att jag får träffa henne..
( 1. Bild 2. Text 3. Bild 4. Pattie, Justin och Scooter )
jag vet att jag måste och vill göra något men vad? mamma har ju redan sagt nej till att åka dit..
Jag la mig ner på min säng och tryckte kudden upp i ansiktet, jag hörde dörren öppnas men jag orkade inte kolla efter vem det var, jag bara lyssnade.
- ey, dude. Pattie sa att du var nere, hon hade varit inne och kollat dig, vad har hänt? hörde jag Chaz säga.
- jag vet inte vad jag ska göra.. sa jag bara och tryckte kudden hårdare mot mitt ansikte.
- eyy, du vet alltid vad du ska göra, berätta vad som har hänt så kan vi försöka hjälpa dig? sa Ryan och jag satte mig upp i sängen.
- okej såhär är det, jag fick ett sms av Stellas bästa kompis Jacey att Stella låg på sjukhus och jag vill så gärna åka till henen och se att hon mår bra och så men mamma låter mig inte åka.. men jag måste göra något?! sa jag och suckade.
- wow, tungt bror.. sa Ryan och kliade sig lite i huvudet.
- precis det jag tänkte säga, men kan du inte prata med Pattie en gång till och få henne att ändra sig? frågade Chaz och såg lite stolt ut för att han iallafall kom på någonting som jag kan göra åt saken..
- men hon kommer inte ge sig.. sa jag lite ledsamt.
- men vadå? så det ska du helt plötsligt?! du har aldrig i hela ditt liv gett upp mannen! ska du börja nu?!
- nej såklart inte men..
- inga men? gå bara ner och förklara vad du vill och varför du vill det.
- ska jag berätta allt?
- allt.
- men hon kommer inte fatta.
- Pattie är en ung mamma, hon kommer fatta.
- jag är inte säker på det..
- men kom igen, gå bara ner och prata med henne och om hon inte vill att du ska åka efter får du väl smita ut eller något?
- okej. sa jag.
Jag reste mig sakta upp ur sängen och lämnade Ryan och Chaz bakom mig, jag gick försiktigt ner för trappan och ser mamma sitta i soffan och kolla tv. Jag satte mig brevid henne, hon fattade att det var något jag ville säga så hon stängde av tvn och kollade på mig.
- jo, mamma? frågade jag
- ja.
- jag vill verkligen åka..
- men du får inte
- mamma du fattar inte.
- nehä, skulle du kunna förklara då?
- För några dagar sedan, innan lntervjuven, fick jag ett sms av Jacey, Stella's bästa vän, som skrev att Stella låg på sjukhus. Jag bröt ihop, jag kunde inte tänka på något annat, du vet allt som har hänt med Stella, och jag saknar henne så grymt mycket, det går inte en sekund utan att jag tänker på henne, vad hon gör, hur hon mår och om hon fortfarande kommer ihåg mig, jag skulle kunna göra allt bara för att få vara med henne i två dagar, hon är inte som alla andra tjejer som älskar och ser artisten Justin Bieber utan ser personen Justin Bieber, förut så gillade hon inte ens mig.. det var hennes bästa kompisar som tvingade henne att ringa mig, och det betyder allt att jag fick prata med henne och bara när jag träffade henne var en av dom mest speciella dagarna i mitt liv, hon betyder allt och jag vill veta att hon mår bra, så snälla, får jag åka?
jag pustade ut efter den långa förklaringen och kollade på mammas ansitkts uttryck,
det var nära att en tår skulle falla från mitt öga men jag stod emot,
det var just därför allt det jag sa till mamma var sant, vartenda ord..
det var inget jag hittat på från någon kärleks film där mannen skulle få flickans pappa och gilla honom,
nej.. det här kom direkt från hjärtat. Med mina egna ord.. jag såg på mamma's ögon att hon trodde på mig och skulle vilja att jag åkte, men varför sa hon inte bara det?
- Justin.. jag vet inte. sa hon och jag såg smärtan i hennes ögon.
- va?
- jag vet inte om du kan åka.
- men tror du mig inte eller? hon är allt, fattar du? sa jag lugnt.
- jo såklart jag tror dig och jag fattar men..
- men vadå? att jag inte får åka 2 eller 3 dagar för att kolla hur hon mår?!
- du vet att jag skulle vlija det..
- men vad hindrar dig att du inte säger det då?!
- Scooter..
- vadå Scooter?!
- Scooter har sagt att du inte kan åka någonstans, att du måste stanna här i Atlanta ett tag.
- varför?!
- för att du måste vila upp dig och skriva musik, du åker värden runt i vanliga fall.
- men hur länge då?
- 2 eller 3 månader..
- men herredgud?! tror ni på allvar att jag tänker vänta så länge på att träffa henne?!
- nja..
- tror ni seriöst det?!
- ja.. eller, Scooter tror.. inte jag.
- ÄR DU ALLVARLIG?!
- Justin, du vet att jag måste se till att du ska göra vad Scooter säger till mig.
- men mamma, det här är ju ett undantag!
- varför?
- för att det är Stella vi snackar om!
- du vet att jag vill att du ska åka.
- men varför kan jag inte bara åka då? du behöver inte följa med, Scooter behöver inte veta något?
- jag kan inte gå bakom hans rygg så..
- men du kan hindra mig att träffa en tjej jag älskar?!
jag vet inte varför jag sa så, älskar.. det låter konstigt, men jag tror fakstist att jag älskar henne.
- älskar? frågade mamma lite chockat, hon var väl inte berädd på det.
- öh, ja.. jag tror det.. att vara borta från henne får mig att fatta vad hon betyder för mig..
- isåfall kan jag inte stoppa dig..
Chapter 69 tada!! det blev lite längre än vad jag brukar skriva men jag kunde seriöst inte sluta skriva, hihi xD kom igen nu, om ni kommenterar bra så kommer troligen chapter 70 ut idag också, är på skriv humör :D 9 kommentarer för nästa :) Bieber Love - Lovisa
( 1. Bild 2. Text 3. Bild 4. Pattie, Justin och Scooter )
jag vet att jag måste och vill göra något men vad? mamma har ju redan sagt nej till att åka dit..
Jag la mig ner på min säng och tryckte kudden upp i ansiktet, jag hörde dörren öppnas men jag orkade inte kolla efter vem det var, jag bara lyssnade.
- ey, dude. Pattie sa att du var nere, hon hade varit inne och kollat dig, vad har hänt? hörde jag Chaz säga.
- jag vet inte vad jag ska göra.. sa jag bara och tryckte kudden hårdare mot mitt ansikte.
- eyy, du vet alltid vad du ska göra, berätta vad som har hänt så kan vi försöka hjälpa dig? sa Ryan och jag satte mig upp i sängen.
- okej såhär är det, jag fick ett sms av Stellas bästa kompis Jacey att Stella låg på sjukhus och jag vill så gärna åka till henen och se att hon mår bra och så men mamma låter mig inte åka.. men jag måste göra något?! sa jag och suckade.
- wow, tungt bror.. sa Ryan och kliade sig lite i huvudet.
- precis det jag tänkte säga, men kan du inte prata med Pattie en gång till och få henne att ändra sig? frågade Chaz och såg lite stolt ut för att han iallafall kom på någonting som jag kan göra åt saken..
- men hon kommer inte ge sig.. sa jag lite ledsamt.
- men vadå? så det ska du helt plötsligt?! du har aldrig i hela ditt liv gett upp mannen! ska du börja nu?!
- nej såklart inte men..
- inga men? gå bara ner och förklara vad du vill och varför du vill det.
- ska jag berätta allt?
- allt.
- men hon kommer inte fatta.
- Pattie är en ung mamma, hon kommer fatta.
- jag är inte säker på det..
- men kom igen, gå bara ner och prata med henne och om hon inte vill att du ska åka efter får du väl smita ut eller något?
- okej. sa jag.
Jag reste mig sakta upp ur sängen och lämnade Ryan och Chaz bakom mig, jag gick försiktigt ner för trappan och ser mamma sitta i soffan och kolla tv. Jag satte mig brevid henne, hon fattade att det var något jag ville säga så hon stängde av tvn och kollade på mig.
- jo, mamma? frågade jag
- ja.
- jag vill verkligen åka..
- men du får inte
- mamma du fattar inte.
- nehä, skulle du kunna förklara då?
- För några dagar sedan, innan lntervjuven, fick jag ett sms av Jacey, Stella's bästa vän, som skrev att Stella låg på sjukhus. Jag bröt ihop, jag kunde inte tänka på något annat, du vet allt som har hänt med Stella, och jag saknar henne så grymt mycket, det går inte en sekund utan att jag tänker på henne, vad hon gör, hur hon mår och om hon fortfarande kommer ihåg mig, jag skulle kunna göra allt bara för att få vara med henne i två dagar, hon är inte som alla andra tjejer som älskar och ser artisten Justin Bieber utan ser personen Justin Bieber, förut så gillade hon inte ens mig.. det var hennes bästa kompisar som tvingade henne att ringa mig, och det betyder allt att jag fick prata med henne och bara när jag träffade henne var en av dom mest speciella dagarna i mitt liv, hon betyder allt och jag vill veta att hon mår bra, så snälla, får jag åka?
jag pustade ut efter den långa förklaringen och kollade på mammas ansitkts uttryck,
det var nära att en tår skulle falla från mitt öga men jag stod emot,
det var just därför allt det jag sa till mamma var sant, vartenda ord..
det var inget jag hittat på från någon kärleks film där mannen skulle få flickans pappa och gilla honom,
nej.. det här kom direkt från hjärtat. Med mina egna ord.. jag såg på mamma's ögon att hon trodde på mig och skulle vilja att jag åkte, men varför sa hon inte bara det?
- Justin.. jag vet inte. sa hon och jag såg smärtan i hennes ögon.
- va?
- jag vet inte om du kan åka.
- men tror du mig inte eller? hon är allt, fattar du? sa jag lugnt.
- jo såklart jag tror dig och jag fattar men..
- men vadå? att jag inte får åka 2 eller 3 dagar för att kolla hur hon mår?!
- du vet att jag skulle vlija det..
- men vad hindrar dig att du inte säger det då?!
- Scooter..
- vadå Scooter?!
- Scooter har sagt att du inte kan åka någonstans, att du måste stanna här i Atlanta ett tag.
- varför?!
- för att du måste vila upp dig och skriva musik, du åker värden runt i vanliga fall.
- men hur länge då?
- 2 eller 3 månader..
- men herredgud?! tror ni på allvar att jag tänker vänta så länge på att träffa henne?!
- nja..
- tror ni seriöst det?!
- ja.. eller, Scooter tror.. inte jag.
- ÄR DU ALLVARLIG?!
- Justin, du vet att jag måste se till att du ska göra vad Scooter säger till mig.
- men mamma, det här är ju ett undantag!
- varför?
- för att det är Stella vi snackar om!
- du vet att jag vill att du ska åka.
- men varför kan jag inte bara åka då? du behöver inte följa med, Scooter behöver inte veta något?
- jag kan inte gå bakom hans rygg så..
- men du kan hindra mig att träffa en tjej jag älskar?!
jag vet inte varför jag sa så, älskar.. det låter konstigt, men jag tror fakstist att jag älskar henne.
- älskar? frågade mamma lite chockat, hon var väl inte berädd på det.
- öh, ja.. jag tror det.. att vara borta från henne får mig att fatta vad hon betyder för mig..
- isåfall kan jag inte stoppa dig..
Chapter 69 tada!! det blev lite längre än vad jag brukar skriva men jag kunde seriöst inte sluta skriva, hihi xD kom igen nu, om ni kommenterar bra så kommer troligen chapter 70 ut idag också, är på skriv humör :D 9 kommentarer för nästa :) Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 68
Jag hade inte tänkt på att kolla på hennes kasse och var den var ifrån, så mina ögon klistrades på kassen och då står det med stora bokstäver "One Piece Jump in" på den. Jag fick direkt fjärillar i magen cch ett léende klistrade sig på mitt ansikte. Jag ville så gärna fråga vad hon köpte men Lauren hann före.
- vad köpte du då? frågade hon ivrigt.
- okej, ni kan väl få se. sa hon och tog upp tre stycken one piece, en var precis en sådan jag dreglat över i skyltfönstret, en grå och rosa och en fleece i brun..
( 1. Text 2. Resväska 3. Bild )
- Här! sa Jacey och gav Lauren den grå och rosa och mig den med den amrikanska flaggan på.
Jag kunde inte prata, jag var bara chockad.. dom kostade över 1000 kronor,
och min bästa vän hade just gett mig en?
Jag sa inget utan bara tog den och stirrade chockat på Jacey.
- Va? jag kan inte ta emot den. stammade jag.
- JO! jag köpte den till dig ju! sa hon och tittade allvarligt på mig.
- men det är för mycket pengar Jacey, och jag har inget tillbaka till dig.
- Tänk inte på pengarna för sista gången, och jag ger dig den så att verrenda gång du har på dig den eller kolla på den så tänker du på mig, så att du kommer ihåg mig. sa hon och log.
- åh, okej då. Jag älskar dig Jacey hoppas du vet det. sa jag och kramade henne.
- Jag älskar dig också min bebis.
- ursäkta? jag finns! skrek Lauren och hostade lite.
- haha, du vet att vi älskar dig också. sa Jacey och kramade henne också.
Vi hörde nästa station och kom helt plötligt på att i skulle av då så vi la ner våra nya One Piece i väskorna och gick snabbt av när tunnelbanan stannade.
Stella's perspektiv/ en dag innan hon åker till Atlanta:
Om en dag och 9 timmar är jag med min mamma, min egen mamma. Som ingen någonsin kommer att kunna ta ifrån mig.. Men jag hatar och se Lauren och Jacey såhär, dom har gråtit nästan varje stund dom varit med mig. Jag vill inte se dom så här när jag åker, jag vill att dom ska vara glada. Men kanske inte så att dom sitter och skrattar för att jag åker men liksom att dom kan le iallafall. Jag hade redan bestämmt mig för att inte ringa och säga något till Justin om flytten, fast att jag har tvivlat väldigt mycket.. Jag la ner dem sista klädes plaggen och jag kollade på Jacey och Lauren som satt på min säng lite deppade.
- Hörrni, jag vill inte se er såhär, lé snälla? det är allt jag bejär, jag vill inte gråta mer.. sa jag och kände mina ögon blötas lite.
- jag vet, men jag kan inte hjälpa det, min bästa vän ska flytta.. sa Lauren och torkade sina tårar
- säger samma sak, men någon gång måste vi ju sluta.. sa Jacey och snyftade till.
- naw, jag älskar er. men snälla? försök? för min skull..
- okej.. sa båda och tårkade sina tårar.
Jag stängde min resväska och pratade lite med Jacey och Lauren innan dom behövde gå. Imorgon skulle jag få träffa min mamma, på riktigt..
Justin's perspektiv / samma dag :
jag kan inte bara sitta här? jag måste göra något åt det här?! jag måste träffa Stella, få veta att hon mår bra. jag bryr mig inte om något annat just nu, bara att jag får träffa henne..
okej, kort och kanske lite rörigt men det blir bättre senare, hope u lite it :) 8 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
- vad köpte du då? frågade hon ivrigt.
- okej, ni kan väl få se. sa hon och tog upp tre stycken one piece, en var precis en sådan jag dreglat över i skyltfönstret, en grå och rosa och en fleece i brun..
( 1. Text 2. Resväska 3. Bild )
- Här! sa Jacey och gav Lauren den grå och rosa och mig den med den amrikanska flaggan på.
Jag kunde inte prata, jag var bara chockad.. dom kostade över 1000 kronor,
och min bästa vän hade just gett mig en?
Jag sa inget utan bara tog den och stirrade chockat på Jacey.
- Va? jag kan inte ta emot den. stammade jag.
- JO! jag köpte den till dig ju! sa hon och tittade allvarligt på mig.
- men det är för mycket pengar Jacey, och jag har inget tillbaka till dig.
- Tänk inte på pengarna för sista gången, och jag ger dig den så att verrenda gång du har på dig den eller kolla på den så tänker du på mig, så att du kommer ihåg mig. sa hon och log.
- åh, okej då. Jag älskar dig Jacey hoppas du vet det. sa jag och kramade henne.
- Jag älskar dig också min bebis.
- ursäkta? jag finns! skrek Lauren och hostade lite.
- haha, du vet att vi älskar dig också. sa Jacey och kramade henne också.
Vi hörde nästa station och kom helt plötligt på att i skulle av då så vi la ner våra nya One Piece i väskorna och gick snabbt av när tunnelbanan stannade.
Stella's perspektiv/ en dag innan hon åker till Atlanta:
Om en dag och 9 timmar är jag med min mamma, min egen mamma. Som ingen någonsin kommer att kunna ta ifrån mig.. Men jag hatar och se Lauren och Jacey såhär, dom har gråtit nästan varje stund dom varit med mig. Jag vill inte se dom så här när jag åker, jag vill att dom ska vara glada. Men kanske inte så att dom sitter och skrattar för att jag åker men liksom att dom kan le iallafall. Jag hade redan bestämmt mig för att inte ringa och säga något till Justin om flytten, fast att jag har tvivlat väldigt mycket.. Jag la ner dem sista klädes plaggen och jag kollade på Jacey och Lauren som satt på min säng lite deppade.
- Hörrni, jag vill inte se er såhär, lé snälla? det är allt jag bejär, jag vill inte gråta mer.. sa jag och kände mina ögon blötas lite.
- jag vet, men jag kan inte hjälpa det, min bästa vän ska flytta.. sa Lauren och torkade sina tårar
- säger samma sak, men någon gång måste vi ju sluta.. sa Jacey och snyftade till.
- naw, jag älskar er. men snälla? försök? för min skull..
- okej.. sa båda och tårkade sina tårar.
Jag stängde min resväska och pratade lite med Jacey och Lauren innan dom behövde gå. Imorgon skulle jag få träffa min mamma, på riktigt..
Justin's perspektiv / samma dag :
jag kan inte bara sitta här? jag måste göra något åt det här?! jag måste träffa Stella, få veta att hon mår bra. jag bryr mig inte om något annat just nu, bara att jag får träffa henne..
okej, kort och kanske lite rörigt men det blir bättre senare, hope u lite it :) 8 kommentarer för nästa. Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 67
- jag har hört att det finns snygga killar i Atlanta. sa Jacey och vi alla skrattade lite.
- Du menar en kille? frågade jag.
- vid namn Justin Bieber? frågade Lauren och vi alla skrattade ännu mer.
Jag saknar honom verkligen, hans doft, hans närhet...
( 1. Tunnelbana 2. Alla One Piece )
Jag skulle så gärna vilja ringa honom och berätta vad jag kände.
Men jag kunde inte, det skulle såra mig för mycket.
Hans röst skulle skära igenom mitt hjärta.
- vad tänker du på? frågade Lauren försiktigt.
- äh, inget särsilt. svarade jag lågt.
- jo men säg, Justin?
- kankse.. man jag tänker inte göra något åt det..
- Gumman. sa hon och dem båda kramade mig hårt
- jag mår bara bra, är ni klara?
- jag ör klar. sa Lauren och drack upp den sista colan.
- jag med. sa Jacey och vi lämnade våra brickor.
Vi gick ut i kylan igen och jag drog min skinnjacka tätare om mig.
När vi passerade one piece butiken så stannade jag upp direkt,
jag har alltid älskat One Piece ända sedan början.
Varrenda år har en One Piece stått överst på min önskelista,
men den kostar för mycket..
Lauren och Jacey märkte inte att jag stannat men helt plötsligt märker dom det och kommer fram till mig.
- hallå? Stella, ska vi gå eller? frågade Lauren högt.
- Stella, du gillar dom här eller hur? frågade Jacey och det ända jag kunde göra var att nicka.
Det var en speciell jag kollade på lite extra, den hade hela amikanska flaggan på och hette Stars and Stripes..
Jacey nickade och Lauren släpade bort mig från skyltfönstret.
Efter ett tag när vi gått ett tag så började Jacey gå åt ett annat håll och Lauren såg det.
- Hallå?! Jacey?! vart ska du?! skrek Lauren efter henne.
- vänta jag kommer snart, ni kan börja gå mot tunnelbanan, jag kommer! skrek hon tillbaks och vi började gå mot tunnelbanan som hon sa.
- vart tror du Jacey skulle? frågade Lauren.
- inte vet jag, hon är helt galen, om man heter Jacey Love kan man göra vad som helst. Svarade jag och skrattade lite.
- du har rätt, men tanke på dom här märkes väskorna vi fick i julklapp av henne så kan hon väl göra vad som helst. sa hon och pekade på hennes Channel väska som hängde runt hennes handled.
Vi sett på parongen ganska länge innan vi såg Jacey springa mot oss precis i samma tid som tunnelbanan kom, hon srang ikapp oss och vi gick tillsammans på tunnelbanan.
Jag hade inte tänkt på att kolla på hennes kasse och var den var ifrån, så mina ögon klistrades på kassen och då står det med stora bokstäver "One Piece Jump in" på den. Jag fick direkt fjärillar i magen cch ett léende klistrade sig på mitt ansikte. Jag ville så gärna fråga vad hon köpte men Lauren hann före.
- vad köpte du då? frågade hon ivrigt.
- okej, ni kan väl få se. sa hon och tog upp tre stycken one piece, en var precis en sådan jag dreglat över i skyltfönstret, en grå och rosa och en fleece i brun..
okej, den var kort men jag är trött och på dåligt humör så jag orkar inte skriva mer :(
chapter 67 då, hoppas ni gillar den :) kommentera! 10 kommentarer för nästa :) Bieber love - Lovisa
- Du menar en kille? frågade jag.
- vid namn Justin Bieber? frågade Lauren och vi alla skrattade ännu mer.
Jag saknar honom verkligen, hans doft, hans närhet...
( 1. Tunnelbana 2. Alla One Piece )
Jag skulle så gärna vilja ringa honom och berätta vad jag kände.
Men jag kunde inte, det skulle såra mig för mycket.
Hans röst skulle skära igenom mitt hjärta.
- vad tänker du på? frågade Lauren försiktigt.
- äh, inget särsilt. svarade jag lågt.
- jo men säg, Justin?
- kankse.. man jag tänker inte göra något åt det..
- Gumman. sa hon och dem båda kramade mig hårt
- jag mår bara bra, är ni klara?
- jag ör klar. sa Lauren och drack upp den sista colan.
- jag med. sa Jacey och vi lämnade våra brickor.
Vi gick ut i kylan igen och jag drog min skinnjacka tätare om mig.
När vi passerade one piece butiken så stannade jag upp direkt,
jag har alltid älskat One Piece ända sedan början.
Varrenda år har en One Piece stått överst på min önskelista,
men den kostar för mycket..
Lauren och Jacey märkte inte att jag stannat men helt plötsligt märker dom det och kommer fram till mig.
- hallå? Stella, ska vi gå eller? frågade Lauren högt.
- Stella, du gillar dom här eller hur? frågade Jacey och det ända jag kunde göra var att nicka.
Det var en speciell jag kollade på lite extra, den hade hela amikanska flaggan på och hette Stars and Stripes..
Jacey nickade och Lauren släpade bort mig från skyltfönstret.
Efter ett tag när vi gått ett tag så började Jacey gå åt ett annat håll och Lauren såg det.
- Hallå?! Jacey?! vart ska du?! skrek Lauren efter henne.
- vänta jag kommer snart, ni kan börja gå mot tunnelbanan, jag kommer! skrek hon tillbaks och vi började gå mot tunnelbanan som hon sa.
- vart tror du Jacey skulle? frågade Lauren.
- inte vet jag, hon är helt galen, om man heter Jacey Love kan man göra vad som helst. Svarade jag och skrattade lite.
- du har rätt, men tanke på dom här märkes väskorna vi fick i julklapp av henne så kan hon väl göra vad som helst. sa hon och pekade på hennes Channel väska som hängde runt hennes handled.
Vi sett på parongen ganska länge innan vi såg Jacey springa mot oss precis i samma tid som tunnelbanan kom, hon srang ikapp oss och vi gick tillsammans på tunnelbanan.
Jag hade inte tänkt på att kolla på hennes kasse och var den var ifrån, så mina ögon klistrades på kassen och då står det med stora bokstäver "One Piece Jump in" på den. Jag fick direkt fjärillar i magen cch ett léende klistrade sig på mitt ansikte. Jag ville så gärna fråga vad hon köpte men Lauren hann före.
- vad köpte du då? frågade hon ivrigt.
- okej, ni kan väl få se. sa hon och tog upp tre stycken one piece, en var precis en sådan jag dreglat över i skyltfönstret, en grå och rosa och en fleece i brun..
okej, den var kort men jag är trött och på dåligt humör så jag orkar inte skriva mer :(
chapter 67 då, hoppas ni gillar den :) kommentera! 10 kommentarer för nästa :) Bieber love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 66
- Är du okej?! sa Jacey.
- Vad har hänt?
- jag ska träffa min mamma och bo där. sa jag lite lågt och satte mig på en park bänk, Jacey och Lauren följde efter.
- Va?! men det är ju jätte kul! skrek Lauren
- JA! när åker du?! sa Jacey och dem båda kramade mig.
- om en vecka...
( 1 Kläder 2. Text 3. NK 4. Bild )
Jag såg att dom blev besvikna, även fast dom inte ville visa det.
- oj, det var.. kort.. sa Lauren besviket.
- aa, hur länge ska du vara där? sa Jacey långsamt.
- mm, vi åker 4 januari och jag ska vara där i ett halv år. sa jag lågt.
Jag satt händerna för ansiktet och en tår började falla från mitt ansikte.
- gumman gråt inte, varför ska du gråta? det är fantastiskt att du ska träffa din mamma. sa Jacey och kramade om mig igen.
- Men jag har bara en vecka kvar med er, och jag kommer inte träffa er på flera månader sen.. sa jag och en till tår föll ner för min hud och hittade min mun, tåren smakade salt.
- Jag vet, och vi kommer sakna dig grymt mycket älskling, vi får bara hitta andra sätt att träffas. sa Lauren och kysste mig på kinden.
Hur underbara vänner kan man ha? jag vill ju inget annat än att träffa min mamma, men jag kommer sakna dom så sjukt jävla mycket..
- ni vet att ni är underbara va? sa jag och log lite.
- haha, det har vi hört några gånger. sa Jacey och skrattade till.
- föresten, vart bor Francisca? vi vet ju bara att hon bor någonstans i U.S.A. sa Lauren och log.
- det vill ni inte veta..
- JO?! sa Lauren.
- men såklart vi vill? sa Jacey och himlade med ögonen.
- okej, Atlanta..
Det gick flera sekunder innan dem svarade, sekunder som känndes som timmar..
- WHAT?!?!? skrek dem båda och en gubbe som gick förbi kollade lite konstigt på oss.
- ja, har jag fel eller bor inte Justin där?
- JO!!! OH MY GOD! skrek Lauren.
- men herregud.. ni har ju fan träffat honom?! jag vill inte träffa honom igen..
- varför inte? sa Jacey lungt.
- jag lämnade honom bara, om jag skulle träffa honom igen så skulle jag bara ångra mig jätte mycket.
- jaha, men Atlanta är väl ändå stort... ni kanske inte ens träffas. sa Lauren och kramade mig.
- ja, tack. kan vi inte göra något istället för att bara sitta här och deppa, jag behöver nya kläder, jag har inga sommarkläder. sa jag glatt och reste mig upp.
- oj, du blev glad. sa Lauren
- haha, yes. jag har redan med mig pengar och så. sa jag och rotade igenom min louis vuitton väska som jag hade haft med mig.
- haha, jag med. sa Jacey.
- men du har ju alltid med dig pengar, överallt. sa Lauren och skrattade.
- ja, vad är det för fel på det? jag gillar pengar. sa Jacey och flinade.
- speciellt när du har grymt mycket pengar. sa Lauren.
- jaja, ska vi åka eller? sa Jacey och vi började gå mot tunnelbanan.
Vi åkte tunnelbanan till stan och vi gick direkt till NK. Och eftersom det var vinter och vi var på NK så hade dom julskylting så vi kollade på den också.
- okej, vad ska du köpa för kläder? frågade Lauren när vi stod och kollade lite kläder.
- sommar kläder typ. sa jag bara.
- men det finns ju knappt några sommarkläder i butikerna nu? det är vinter.
- men jag vet en butik som har sommarkläder året om. sa Jacey och drog med oss till en färglad butik med en skylt som det stod "Summer day" på.
Dirket när jag kom in i butiken hittade jag flera par kläder.
När jag gick och betalade hade jag köpt 2 magtröjor, 3 linnen, 3 shorts, 1 kofta och 2 klänningar. Jag hade med mig 700 kronor i väskan och allt slutade på 695 kronor så det var precis. Jag betalade och vi gick lite på stan innan vi alla blev hungriga så vi fikade på ett jätte mysigt fik.
- men hur blir det nu då? sa Lauren med sallad i munnen.
- med vadå? svarade jag.
- med oss?
- men jag kommer vara med er så mycket som möjligt och allt sen så får väl ni komma och hälsa på i Atlanta?
- det låter bra.
- jag har hört att det finns snygga killar i Atlanta. sa Jacey och vi alla skrattade lite.
- Du menar en kille? frågade jag.
- vid namn Justin Bieber? frågade Lauren och vi alla skrattade ännu mer.
Jag saknar honom verkligen, hans doft, hans närhet...
okej, lite sent ute idag kanske och lite tråkig men det blir bättre snart lovar ;) men hoppas ni tycker om den :) 11 kommentarer för nästa chapter. Bieber Love - Lovisa
- Vad har hänt?
- jag ska träffa min mamma och bo där. sa jag lite lågt och satte mig på en park bänk, Jacey och Lauren följde efter.
- Va?! men det är ju jätte kul! skrek Lauren
- JA! när åker du?! sa Jacey och dem båda kramade mig.
- om en vecka...
( 1 Kläder 2. Text 3. NK 4. Bild )
Jag såg att dom blev besvikna, även fast dom inte ville visa det.
- oj, det var.. kort.. sa Lauren besviket.
- aa, hur länge ska du vara där? sa Jacey långsamt.
- mm, vi åker 4 januari och jag ska vara där i ett halv år. sa jag lågt.
Jag satt händerna för ansiktet och en tår började falla från mitt ansikte.
- gumman gråt inte, varför ska du gråta? det är fantastiskt att du ska träffa din mamma. sa Jacey och kramade om mig igen.
- Men jag har bara en vecka kvar med er, och jag kommer inte träffa er på flera månader sen.. sa jag och en till tår föll ner för min hud och hittade min mun, tåren smakade salt.
- Jag vet, och vi kommer sakna dig grymt mycket älskling, vi får bara hitta andra sätt att träffas. sa Lauren och kysste mig på kinden.
Hur underbara vänner kan man ha? jag vill ju inget annat än att träffa min mamma, men jag kommer sakna dom så sjukt jävla mycket..
- ni vet att ni är underbara va? sa jag och log lite.
- haha, det har vi hört några gånger. sa Jacey och skrattade till.
- föresten, vart bor Francisca? vi vet ju bara att hon bor någonstans i U.S.A. sa Lauren och log.
- det vill ni inte veta..
- JO?! sa Lauren.
- men såklart vi vill? sa Jacey och himlade med ögonen.
- okej, Atlanta..
Det gick flera sekunder innan dem svarade, sekunder som känndes som timmar..
- WHAT?!?!? skrek dem båda och en gubbe som gick förbi kollade lite konstigt på oss.
- ja, har jag fel eller bor inte Justin där?
- JO!!! OH MY GOD! skrek Lauren.
- men herregud.. ni har ju fan träffat honom?! jag vill inte träffa honom igen..
- varför inte? sa Jacey lungt.
- jag lämnade honom bara, om jag skulle träffa honom igen så skulle jag bara ångra mig jätte mycket.
- jaha, men Atlanta är väl ändå stort... ni kanske inte ens träffas. sa Lauren och kramade mig.
- ja, tack. kan vi inte göra något istället för att bara sitta här och deppa, jag behöver nya kläder, jag har inga sommarkläder. sa jag glatt och reste mig upp.
- oj, du blev glad. sa Lauren
- haha, yes. jag har redan med mig pengar och så. sa jag och rotade igenom min louis vuitton väska som jag hade haft med mig.
- haha, jag med. sa Jacey.
- men du har ju alltid med dig pengar, överallt. sa Lauren och skrattade.
- ja, vad är det för fel på det? jag gillar pengar. sa Jacey och flinade.
- speciellt när du har grymt mycket pengar. sa Lauren.
- jaja, ska vi åka eller? sa Jacey och vi började gå mot tunnelbanan.
Vi åkte tunnelbanan till stan och vi gick direkt till NK. Och eftersom det var vinter och vi var på NK så hade dom julskylting så vi kollade på den också.
- okej, vad ska du köpa för kläder? frågade Lauren när vi stod och kollade lite kläder.
- sommar kläder typ. sa jag bara.
- men det finns ju knappt några sommarkläder i butikerna nu? det är vinter.
- men jag vet en butik som har sommarkläder året om. sa Jacey och drog med oss till en färglad butik med en skylt som det stod "Summer day" på.
Dirket när jag kom in i butiken hittade jag flera par kläder.
När jag gick och betalade hade jag köpt 2 magtröjor, 3 linnen, 3 shorts, 1 kofta och 2 klänningar. Jag hade med mig 700 kronor i väskan och allt slutade på 695 kronor så det var precis. Jag betalade och vi gick lite på stan innan vi alla blev hungriga så vi fikade på ett jätte mysigt fik.
- men hur blir det nu då? sa Lauren med sallad i munnen.
- med vadå? svarade jag.
- med oss?
- men jag kommer vara med er så mycket som möjligt och allt sen så får väl ni komma och hälsa på i Atlanta?
- det låter bra.
- jag har hört att det finns snygga killar i Atlanta. sa Jacey och vi alla skrattade lite.
- Du menar en kille? frågade jag.
- vid namn Justin Bieber? frågade Lauren och vi alla skrattade ännu mer.
Jag saknar honom verkligen, hans doft, hans närhet...
okej, lite sent ute idag kanske och lite tråkig men det blir bättre snart lovar ;) men hoppas ni tycker om den :) 11 kommentarer för nästa chapter. Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 65
- Du åker 4 januari, altså om precis en vecka.. svarade pappa lågt, han var väl rädd att jag skulle bli arg att han inte hade berättat.
jag visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen, jag var glad att jag skulle få träffa mamma så snart men ledsen att åka ifrån Jacey och Lauren så snart..
- okej, men pappa? sa jag.
- ja gumman.
- vart i U.S.A bor mamma?
- Atlanta..
( 1. Bänken 2. Text 3. Parken 4. Kram )
min hjärna slutade fungera helt, det var där Justin bodde. Eller hur? var det inte det Jacey och Lauren hade tjatat om varje dag i 2 år, men jag har aldrig lyssnat, det var nu jag behövde det faktat. Jag kan inte åka dit, tänk om jag träffade honom? Fast han fick verkligen inte förstöra att jag skulle få träffa min mamma, Atlanta är stort eller hur? jag kommer knappt se honom.
- är det något problem? frågade pappa.
jag hade helt glömt bort att pappa inte visste något om Justin, och jag orkade verkligen inte förklarar nu.
- nej då, jag tror jag måste ringa Lauren och Jacey jag ska ju ändå åka on en vecka, jag vill vara med dom så mycket som möjligt. sa jag och gick mot hallen.
Jag tog snabbt upp min mobil och knappade in Lauren's nummer.
- Lauren här! hörde jag Lauren svara.
- Hej gumman. jag behövde inte säga mer, hon hörde på min röst att det var jag.
- vad har hänt?
- hur vet du att något har hänt?
- vi träffades för cirka 30 minuter sedan, något måste ha hänt..
Hur kan Lauren känna mig så väl?
- mm, men kan vi träffas istället?
- ja då, ska jag ringa Jacey också?
- japp, vi ses vid det vanliga stället.
- ja, ses. älskar dig.
- älskar dig med.
Vi la på och jag började ta på mig mina vita converse när jag ser pappa stå i hallen och kolla lite konstigt på mig.
- vart ska du då? sa han och la armarna i kros.
- jag ska ut och träffa Lauren och Jacey hade jag tänkt. Sa jag, snörde båda skorna och tog på min skinnjacka.
- jaha, men kom hem till middag då?
- ja då. sa jag och kramade om honom.
- jag är så glad att vi har rett ut allt. sa han och besvarade min kram.
- jag med.
Jag gick långsamt nerför trapporna och tittade snabbt bort när jag kom till blodet, jag kunde fortfarande inte fatta att dom inte bara torkade upp det? jag började gå mot den lekplats som jag, Lauren och Jacey alltid brukar träffas vid, det är precis lite långt från alla till den. Jag började se lekplatsen nu och jag mötts jag av två varma kramar.
- Är du okej?! sa Jacey.
- Vad har hänt?
- jag ska träffa min mamma och bo där. sa jag lite lågt och satte mig på en park bänk, Jacey och Lauren följde efter.
- Va?! men det är ju jätte kul! skrek Lauren
- JA! när åker du?! sa Jacey och dem båda kramade mig.
- om en vecka...
okej, väldigt kort, men ville gärna sluta där ;)
chapter 65, den skulle kommit tidigare om inte tvn skulle ha förblinadt mig xD 10 kommetarer för nästa? Bieber Love - Lovisa
jag visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen, jag var glad att jag skulle få träffa mamma så snart men ledsen att åka ifrån Jacey och Lauren så snart..
- okej, men pappa? sa jag.
- ja gumman.
- vart i U.S.A bor mamma?
- Atlanta..
( 1. Bänken 2. Text 3. Parken 4. Kram )
min hjärna slutade fungera helt, det var där Justin bodde. Eller hur? var det inte det Jacey och Lauren hade tjatat om varje dag i 2 år, men jag har aldrig lyssnat, det var nu jag behövde det faktat. Jag kan inte åka dit, tänk om jag träffade honom? Fast han fick verkligen inte förstöra att jag skulle få träffa min mamma, Atlanta är stort eller hur? jag kommer knappt se honom.
- är det något problem? frågade pappa.
jag hade helt glömt bort att pappa inte visste något om Justin, och jag orkade verkligen inte förklarar nu.
- nej då, jag tror jag måste ringa Lauren och Jacey jag ska ju ändå åka on en vecka, jag vill vara med dom så mycket som möjligt. sa jag och gick mot hallen.
Jag tog snabbt upp min mobil och knappade in Lauren's nummer.
- Lauren här! hörde jag Lauren svara.
- Hej gumman. jag behövde inte säga mer, hon hörde på min röst att det var jag.
- vad har hänt?
- hur vet du att något har hänt?
- vi träffades för cirka 30 minuter sedan, något måste ha hänt..
Hur kan Lauren känna mig så väl?
- mm, men kan vi träffas istället?
- ja då, ska jag ringa Jacey också?
- japp, vi ses vid det vanliga stället.
- ja, ses. älskar dig.
- älskar dig med.
Vi la på och jag började ta på mig mina vita converse när jag ser pappa stå i hallen och kolla lite konstigt på mig.
- vart ska du då? sa han och la armarna i kros.
- jag ska ut och träffa Lauren och Jacey hade jag tänkt. Sa jag, snörde båda skorna och tog på min skinnjacka.
- jaha, men kom hem till middag då?
- ja då. sa jag och kramade om honom.
- jag är så glad att vi har rett ut allt. sa han och besvarade min kram.
- jag med.
Jag gick långsamt nerför trapporna och tittade snabbt bort när jag kom till blodet, jag kunde fortfarande inte fatta att dom inte bara torkade upp det? jag började gå mot den lekplats som jag, Lauren och Jacey alltid brukar träffas vid, det är precis lite långt från alla till den. Jag började se lekplatsen nu och jag mötts jag av två varma kramar.
- Är du okej?! sa Jacey.
- Vad har hänt?
- jag ska träffa min mamma och bo där. sa jag lite lågt och satte mig på en park bänk, Jacey och Lauren följde efter.
- Va?! men det är ju jätte kul! skrek Lauren
- JA! när åker du?! sa Jacey och dem båda kramade mig.
- om en vecka...
okej, väldigt kort, men ville gärna sluta där ;)
chapter 65, den skulle kommit tidigare om inte tvn skulle ha förblinadt mig xD 10 kommetarer för nästa? Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 64
Vi åkte vidare till mig och jag kramade om Jacey innan jag började gå mot min port, när jag skulle gå upp i trappan så stannade jag vid första trapp steget, man såg fortfarande spår av blod kvar. Det var rikigt äckligt att se ens eget blod i trappan så jag klev över det och gick sakta upp till vår lägenhet. Jag stod helt stilla framför vår ytterdörr, jag vågade inte gå in. Men efter ett tag av tvekande så tog jag till mig mod och öppnade dörren långsamt, och där stod han. Min egen pappa.
( 1. Text 2. Text 3. Stella, många har viljat ha en bild på henne igen 3. Text, det blev lite mycket texter :P )
jag visste inte vad jag skulle göra, min kropp stelnade till. Våra blickar möttes och jag såg i hans blick att han var ledsen. Inte ledsen som om han skulle börja gråta utan mer som om han trodde att det var hans fel att allt det här hade hänt.. hur kan han tro det? det var ju mitt fel att jag ramlade och var så klumpig? ingen av oss pratade, vad skulle man säga? jag älskade pappa jätte mycket och jag vill ju verkligen inte att det ska vara så här mellan oss, det är så spänt. Jag tog av mig mina skor långsamt och kände i ögonvrån att pappa kollade på mig, jag gick in till köket och tog ett glas vatten. Pappa gick långsamt och sakta efter.
Jag lutade mig mot diskon och pappa bara stod där framför mig och tittade.
jag orkade inte mer, någon gång måste vi börja prata igen. kanske inte som vanligt idag men vi måste iallafall börja idag.
- okej, vi kan inte ha det så här. sa jag lugt tillslut
- hur vadå? frågade han sakta
- såhär! vi pratar inte längre, vi måste reda ut det.
- du har rätt. så, vart ska vi börja?
- jag vet inte, varför berättade du inte om mamma?
- Stella, det är mycket som har hänt mellan din mamma och mig som jag inte kan berätta.
- varför kan du inte det? sa jag och satte mig på en av stolarna vid matbordet, pappa följde efter och satte sig framför mig.
- Det gör för ont. sa han och suckade.
- jaha, oj förlåt.
- det är lungt, och jag visste inte rikigt om du skulle bli arg eller glad om jag skulle berätta om hennes facebook, hon skulle kunna berätta allt jag gjort och så för dig..
- men har du gjort något dumt eller? sa jag men han suckade bara och bytte ämne.
- men poängen är att jag älskar dig och din lycka betyder allt för mig.
- pappa, du vet hur mycket jag pratat om mamma, hur mycket jag frågat om henne, om du visste något. och det ända du har sagt är nej, även fast du visste.
- jag vet, och det ångrar jag.. väldigt mycket, kan vi inte bara börja om?
jag ville inget mer just nu än att bara börja om på nytt, även fast det kommer bli svårt. Svårt att släppa allt..
- jo, så ska jag till mamma? frågade jag ivrigt
- ja, jag och Francisca tänkte att du kanske skulle vilja lära känna henne bättre och så?
Jag blev jätte lycklig när jag hörde hennes namn, min egen mamma. Jag ska äntligten få träffa min mamma, få känna hennes närhet, få lära känna en del av mig. Som varit gömd under mig i ungefär 10 år..
- ja, jätte gärna! sa jag bara, jag kunde verkligen inte gömma att jag blev så sprallig.
- vad bra, du är där i cirka 6 månader och sedan sommaren om du vill, och såklart får Jacey och Lauren komma och hälsa på.
- what?! 6 månader! Fan var härligt!
herregud.. jag skulle få vara där i 6 fucking månader! jag och mamma kommer ju typ hinna bli bästa kompisar på den tiden!
- haha, ja.. då hinner ni väl lära känna varandra bra?
- men dum huvud, såklart vi hinner!
pappa svarade inte utan bara skakade lite lätt på huvudet.
sen slog det mig, jag vet inte när jag åker eller vart i U.S.A hon bor, jag vet bara att hon bor någonstans i U.S.A..
- föresten, när åker jag? frågade jag lite försiktigt.
- Du åker 4 januari, altså om precis en vecka.. svarade pappa lågt, han var väl rädd att jag skulle bli arg att han inte hade berättat.
jag visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen, jag var glad att jag skulle få träffa mamma så snart men ledsen att åka ifrån Jacey och Lauren så snart..
- okej, men pappa? sa jag.
- ja gumman.
- vart i U.S.A bor mamma?
- Atlanta..
så, vet inte riktigt om det blev så långt eller kort ;P men jag har sjukt bra idéer, och alla ni som vill att dom ska träffas och så, det kommer. Jag lovar! 9 kommentarer för nästa del som redan är klar. Bieber Love - Lovisa
( 1. Text 2. Text 3. Stella, många har viljat ha en bild på henne igen 3. Text, det blev lite mycket texter :P )
jag visste inte vad jag skulle göra, min kropp stelnade till. Våra blickar möttes och jag såg i hans blick att han var ledsen. Inte ledsen som om han skulle börja gråta utan mer som om han trodde att det var hans fel att allt det här hade hänt.. hur kan han tro det? det var ju mitt fel att jag ramlade och var så klumpig? ingen av oss pratade, vad skulle man säga? jag älskade pappa jätte mycket och jag vill ju verkligen inte att det ska vara så här mellan oss, det är så spänt. Jag tog av mig mina skor långsamt och kände i ögonvrån att pappa kollade på mig, jag gick in till köket och tog ett glas vatten. Pappa gick långsamt och sakta efter.
Jag lutade mig mot diskon och pappa bara stod där framför mig och tittade.
jag orkade inte mer, någon gång måste vi börja prata igen. kanske inte som vanligt idag men vi måste iallafall börja idag.
- okej, vi kan inte ha det så här. sa jag lugt tillslut
- hur vadå? frågade han sakta
- såhär! vi pratar inte längre, vi måste reda ut det.
- du har rätt. så, vart ska vi börja?
- jag vet inte, varför berättade du inte om mamma?
- Stella, det är mycket som har hänt mellan din mamma och mig som jag inte kan berätta.
- varför kan du inte det? sa jag och satte mig på en av stolarna vid matbordet, pappa följde efter och satte sig framför mig.
- Det gör för ont. sa han och suckade.
- jaha, oj förlåt.
- det är lungt, och jag visste inte rikigt om du skulle bli arg eller glad om jag skulle berätta om hennes facebook, hon skulle kunna berätta allt jag gjort och så för dig..
- men har du gjort något dumt eller? sa jag men han suckade bara och bytte ämne.
- men poängen är att jag älskar dig och din lycka betyder allt för mig.
- pappa, du vet hur mycket jag pratat om mamma, hur mycket jag frågat om henne, om du visste något. och det ända du har sagt är nej, även fast du visste.
- jag vet, och det ångrar jag.. väldigt mycket, kan vi inte bara börja om?
jag ville inget mer just nu än att bara börja om på nytt, även fast det kommer bli svårt. Svårt att släppa allt..
- jo, så ska jag till mamma? frågade jag ivrigt
- ja, jag och Francisca tänkte att du kanske skulle vilja lära känna henne bättre och så?
Jag blev jätte lycklig när jag hörde hennes namn, min egen mamma. Jag ska äntligten få träffa min mamma, få känna hennes närhet, få lära känna en del av mig. Som varit gömd under mig i ungefär 10 år..
- ja, jätte gärna! sa jag bara, jag kunde verkligen inte gömma att jag blev så sprallig.
- vad bra, du är där i cirka 6 månader och sedan sommaren om du vill, och såklart får Jacey och Lauren komma och hälsa på.
- what?! 6 månader! Fan var härligt!
herregud.. jag skulle få vara där i 6 fucking månader! jag och mamma kommer ju typ hinna bli bästa kompisar på den tiden!
- haha, ja.. då hinner ni väl lära känna varandra bra?
- men dum huvud, såklart vi hinner!
pappa svarade inte utan bara skakade lite lätt på huvudet.
sen slog det mig, jag vet inte när jag åker eller vart i U.S.A hon bor, jag vet bara att hon bor någonstans i U.S.A..
- föresten, när åker jag? frågade jag lite försiktigt.
- Du åker 4 januari, altså om precis en vecka.. svarade pappa lågt, han var väl rädd att jag skulle bli arg att han inte hade berättat.
jag visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen, jag var glad att jag skulle få träffa mamma så snart men ledsen att åka ifrån Jacey och Lauren så snart..
- okej, men pappa? sa jag.
- ja gumman.
- vart i U.S.A bor mamma?
- Atlanta..
så, vet inte riktigt om det blev så långt eller kort ;P men jag har sjukt bra idéer, och alla ni som vill att dom ska träffas och så, det kommer. Jag lovar! 9 kommentarer för nästa del som redan är klar. Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 63
Orden ekade i mitt huvud, 2 vägar.. vad ska jag göra? jag klarar det inte själv, jag måste prata med Ryan och Chaz, dom är en av dom ända som fattar och förstår mig nu. Jag svarade inte mamma utan bara kollade ut genom fönster och vilade mitt huvud på nackstödet.
( 1. text 2. Slangar 3. Bild och text )
Stella's perspektiv:
Mina ögon slogs sakta upp och jag var förvånadsvis riktigt pigg, vad hade hänt? har jag sovit? Jag kollade mig hysteriskt runt i rummet, det ända jag kom ihåg var att jag kom in i röntgen rummet och att dom röntgat mig. inget mer.. vad hade hänt? Jag såg att Lauren och Jacey var på väg in i rummet men när dom såg mig sprang dom snabbt till min säng och satte sig på huk framför mig.
- Hur mår du gumman?! skrek Lauren hysteriskt och jag såg att hon var nära på att gråta men hon blinkade snabbt bort tåren.
- ÄR DU OKEJ?! skrek Jacey och strök sin hand över mitt hår.
- Ta det lungt, jag mår jätte bra! Sa jag ivrigt och satte mig upp i sängen, men något hindrade mig. Jag kollade på mig arm och såg att jag hade slangar överallt. - Jacey, Lauren, varför har jag massa slangar överallt på min arm?
- När läkarna röntgade dig så såg dom att du hade fått en riktig smäll på din arm och att du hade förlorat massor med blod, dom behövde ge dig sömn piller och allt. sa Lauren med tårar i ögonen.
jag fattade inte, hade jag varit nära på att dö eller något eller varför var dom så ledsna? jag orkade inte bry mig.
- men vadå, var jag nära på och dö eller något? frågade jag förvånat
ingen av dom svarade utan bara tittade ner mot golvet, då fattade jag..
herregud.. den där jävla trappan hade kunnat kosta mig mitt liv!
Precis när Jacey skulle säga något så öppnades dörren och Bill kom in.
- Jaså, du är vaken? Hur mår du? frågade han och kollade på några papper som låg på bordet brevid mig.
- jag mår jätte bra! när får jag åka hem?
- jaha, men jag ska kolla på dina värden så får jag se sen när du åker hem.
Han drog ut några slangar från min arm, det sved såklart till lite men jag ignorerade der bara och han kollade noga på dem så kallade värderna innan han harklade sig och sa.
- ja, det ser faktist riktigt bra ut, vi kan nog skriva ut dig till imorgon. sa han och hela min kropp rös till. Ett lycko rus gick genom min kropp och värmde mitt hjärta. Jag ville inget annat just nu än att komma härifrån, men hem?
Pappa var säkert hemma.. det kommer bli väldigt stelt mellan oss. Det fattar vi nog båda.
- Det är fantastiskt! Tack! sa jag och han lämnade oss ifred.
- Är det säkert att du mår bra? Frågade Jacey lite beskymmrat när Bill hade gått ut.
- Ja, det är lungt, jag är bara glad att jag kommer härifrån.. även om jag måste hem till pappa.. sa jag och satte mig i skräddar ställning i sängen.
- Men du vet att du inte behöver gå hem om du inte vill. sa Lauren
- Tack, men det har gått typ 4 dagar sen det hände, och jag måste någon gång prata med honom om det.
- kanske, ska vi vara med?
- nej det är lungt.
- okej. sa dom båda i kör.
jag blev helt plötsligt väldigt trött.
- Men om jag skrivs ut imorgon, hur kommer jag hem? frågade jag lite sömnigt.
- Vi stannar, Jacey's pappa kommer och skjusar hem oss. Sa Lauren och log.
- Du verkar trött, vill du att vi ska gå? frågade Jacey.
- ni får stanna om ni vill men jag tror jag ska sova nu. sa jag och som satt kvar på samma sätt som förut när mina ögonlock sakta slog igen.
Morgonen efter:
Jag vaknade sakta upp efter en god natts sömn och kom på var det var för dag, idag skulle jag skrivas ut från sjukhuset! äntligen! Jag blev genast väldigt lycklig och jag satte mig upp i sängen. Jag kollade vart Jacey och Lauren var och det visade sig att dom hade somnat brevid min säng, jag kollade en stund på dom. Dom var verkligen oroligt söta! Dörren öppnades och Bill kom in.
- Så då har vi skrivit ut dig och du är redo att åka hem nu. sa han och log.
- okej, ska bara väcka Jacey och Lauren. sa jag och steg upp ur sängen, jag blev lite fövånad när jag märkte att jag inte hade några slangar på armen, dom har väl tagit bort dem när jag sov eller något.
Jag tog på mig andra kläder än dem där äckliga sjukhus kläderna som jag haft dom närmsta dagarna och tog på mig en svart tshirt och ett par jeans till. Jag slog både Jacey och Lauren lite på armarna och dom vaknade till lite.
- är det redan morgon?! sa Jacey lite förvirrat.
- haha, ja sömn tuta, vi ska åka hem nu, din pappa tror jag har kommit. sa jag och skrattade till lite.
- jaha, då får vi väl gå upp då. sa Jacey, vi väckte Lauren och gick ner och skrev ut mig i receptionen.
Vi gick ut till parkeringen och hoppade in i Fredrik's bil, vi åkte först och lämnade Lauren hemma hos henne, liksom Lauren bodde hon i villa. Fast kanske inte så stor som Jacey's kanske då. Nästan ingen i norra delen av stockholm hade större hus än Jacey.. jag kramade om Lauren och hon stängde bil dörren.
Vi åkte vidare till mig och jag kramade om Jacey innan jag började gå mot min port, när jag skulle gå upp i trappan så stannade jag vid första trapp steget, man såg fortfarande spår av blod kvar. Det var rikigt äckligt att se ens eget blod i trappan så jag klev över det och gick sakta upp till vår lägenhet. Jag stod helt stilla framför vår ytterdörr, jag vågade inte gå in. Men efter ett tag av tvekande så tog jag till mig mod och öppnade dörren långsamt, och där stod han. Min egen pappa.
det var några som ville ha lite i Stella's perspektiv nu, och det fick ni :) vad tycks? 8 kommentarer för nästa tack :) btw. jag har räknat ut att om jag gör ca 2 chapters per dag så blir det typ 15-20 sytcken på hela påsk lovet, låter det bra? Bieber love - Lovisa
( 1. text 2. Slangar 3. Bild och text )
Stella's perspektiv:
Mina ögon slogs sakta upp och jag var förvånadsvis riktigt pigg, vad hade hänt? har jag sovit? Jag kollade mig hysteriskt runt i rummet, det ända jag kom ihåg var att jag kom in i röntgen rummet och att dom röntgat mig. inget mer.. vad hade hänt? Jag såg att Lauren och Jacey var på väg in i rummet men när dom såg mig sprang dom snabbt till min säng och satte sig på huk framför mig.
- Hur mår du gumman?! skrek Lauren hysteriskt och jag såg att hon var nära på att gråta men hon blinkade snabbt bort tåren.
- ÄR DU OKEJ?! skrek Jacey och strök sin hand över mitt hår.
- Ta det lungt, jag mår jätte bra! Sa jag ivrigt och satte mig upp i sängen, men något hindrade mig. Jag kollade på mig arm och såg att jag hade slangar överallt. - Jacey, Lauren, varför har jag massa slangar överallt på min arm?
- När läkarna röntgade dig så såg dom att du hade fått en riktig smäll på din arm och att du hade förlorat massor med blod, dom behövde ge dig sömn piller och allt. sa Lauren med tårar i ögonen.
jag fattade inte, hade jag varit nära på att dö eller något eller varför var dom så ledsna? jag orkade inte bry mig.
- men vadå, var jag nära på och dö eller något? frågade jag förvånat
ingen av dom svarade utan bara tittade ner mot golvet, då fattade jag..
herregud.. den där jävla trappan hade kunnat kosta mig mitt liv!
Precis när Jacey skulle säga något så öppnades dörren och Bill kom in.
- Jaså, du är vaken? Hur mår du? frågade han och kollade på några papper som låg på bordet brevid mig.
- jag mår jätte bra! när får jag åka hem?
- jaha, men jag ska kolla på dina värden så får jag se sen när du åker hem.
Han drog ut några slangar från min arm, det sved såklart till lite men jag ignorerade der bara och han kollade noga på dem så kallade värderna innan han harklade sig och sa.
- ja, det ser faktist riktigt bra ut, vi kan nog skriva ut dig till imorgon. sa han och hela min kropp rös till. Ett lycko rus gick genom min kropp och värmde mitt hjärta. Jag ville inget annat just nu än att komma härifrån, men hem?
Pappa var säkert hemma.. det kommer bli väldigt stelt mellan oss. Det fattar vi nog båda.
- Det är fantastiskt! Tack! sa jag och han lämnade oss ifred.
- Är det säkert att du mår bra? Frågade Jacey lite beskymmrat när Bill hade gått ut.
- Ja, det är lungt, jag är bara glad att jag kommer härifrån.. även om jag måste hem till pappa.. sa jag och satte mig i skräddar ställning i sängen.
- Men du vet att du inte behöver gå hem om du inte vill. sa Lauren
- Tack, men det har gått typ 4 dagar sen det hände, och jag måste någon gång prata med honom om det.
- kanske, ska vi vara med?
- nej det är lungt.
- okej. sa dom båda i kör.
jag blev helt plötsligt väldigt trött.
- Men om jag skrivs ut imorgon, hur kommer jag hem? frågade jag lite sömnigt.
- Vi stannar, Jacey's pappa kommer och skjusar hem oss. Sa Lauren och log.
- Du verkar trött, vill du att vi ska gå? frågade Jacey.
- ni får stanna om ni vill men jag tror jag ska sova nu. sa jag och som satt kvar på samma sätt som förut när mina ögonlock sakta slog igen.
Morgonen efter:
Jag vaknade sakta upp efter en god natts sömn och kom på var det var för dag, idag skulle jag skrivas ut från sjukhuset! äntligen! Jag blev genast väldigt lycklig och jag satte mig upp i sängen. Jag kollade vart Jacey och Lauren var och det visade sig att dom hade somnat brevid min säng, jag kollade en stund på dom. Dom var verkligen oroligt söta! Dörren öppnades och Bill kom in.
- Så då har vi skrivit ut dig och du är redo att åka hem nu. sa han och log.
- okej, ska bara väcka Jacey och Lauren. sa jag och steg upp ur sängen, jag blev lite fövånad när jag märkte att jag inte hade några slangar på armen, dom har väl tagit bort dem när jag sov eller något.
Jag tog på mig andra kläder än dem där äckliga sjukhus kläderna som jag haft dom närmsta dagarna och tog på mig en svart tshirt och ett par jeans till. Jag slog både Jacey och Lauren lite på armarna och dom vaknade till lite.
- är det redan morgon?! sa Jacey lite förvirrat.
- haha, ja sömn tuta, vi ska åka hem nu, din pappa tror jag har kommit. sa jag och skrattade till lite.
- jaha, då får vi väl gå upp då. sa Jacey, vi väckte Lauren och gick ner och skrev ut mig i receptionen.
Vi gick ut till parkeringen och hoppade in i Fredrik's bil, vi åkte först och lämnade Lauren hemma hos henne, liksom Lauren bodde hon i villa. Fast kanske inte så stor som Jacey's kanske då. Nästan ingen i norra delen av stockholm hade större hus än Jacey.. jag kramade om Lauren och hon stängde bil dörren.
Vi åkte vidare till mig och jag kramade om Jacey innan jag började gå mot min port, när jag skulle gå upp i trappan så stannade jag vid första trapp steget, man såg fortfarande spår av blod kvar. Det var rikigt äckligt att se ens eget blod i trappan så jag klev över det och gick sakta upp till vår lägenhet. Jag stod helt stilla framför vår ytterdörr, jag vågade inte gå in. Men efter ett tag av tvekande så tog jag till mig mod och öppnade dörren långsamt, och där stod han. Min egen pappa.
det var några som ville ha lite i Stella's perspektiv nu, och det fick ni :) vad tycks? 8 kommentarer för nästa tack :) btw. jag har räknat ut att om jag gör ca 2 chapters per dag så blir det typ 15-20 sytcken på hela påsk lovet, låter det bra? Bieber love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 62
- Haha, det där är jag och Stella, vi är bara kompisar. Hon är som en bästa kompis till mig. sa jag och försökte låta onärvös fast det var jag, jag var grymt närvös.
Närvös att dom skulle fatta att jag egentligen älskade henne.
vänta va? vad hände precis? tänkte jag att jag älskade henne?
Hur kan jag älska henne när jag inte pratat med henne eller sett henne på flera månader?
( 1. Justin 2. Text )
- Det ser inte ut som det. sa hon och alla i publiken hållde med.
Det vände sig i magen på mig, hur kan man se det? jag ser det, mamma ser det.
men det är på mig, för att vi båda vet hur jag beter mig är jag är kär och så.
Jag sa inget mer utan bara skrattade lite,
Ellen började också skratta lite och bytte ämne.
- så, är det svårt att dejta när man är Justin Bieber? sa Ellen och jag blev lite överaskad av frågan.
- ja, eller asså ibland. Ibland vet man inte om den gillar en för att man är stjärnan Justin Bieber eller personen Justin Bieber, men som jag sa så har jag knappt dejtat, men jag vill. fast det är ganska jobbigt och dejta och så med mitt schema.
sa jag och ångrade dom sista orden dirket när jag hörde mig själv säga dom.
Fan! hoppas inte Stella kollar, herregud vad jag skulle skämma bort mig själv då.
- jag tror jag fattar, men har du inte dejtar alls från att du blivit känd?
- såklart jag har, men inte jätte mycket.
- haha, vem klarar sig utan tjejer? inte jag iallafall. sa Ellen och alla började skratta, jag med. - det var kul att du kunde komma Justin men nu är vår tid slut.
- Okej vi ses väl snart igen.
- Såklart vi gör, här är Justin Bieber med One time! skrek hon, alla tjejer började gråta eller
skrika och alla andra bara klappade. Jag gick mot scenen och började sjunga.
Under hela låten tänkte jag bara på Stella, om att hon skulle sitta här backstage.
Jag tog dom sista tonerna i låten och gick sedan backstage till mamma, Scooter och Kenny.
- Bra jobbar grabben. sa Scooter och slog mig lite lätt på ryggen.
- Bra? jag ljög för alla, har sjukt dåligt samvete. sa jag och började gå mot min loge.
- Men innom media måste men ljuga ibland, det är inget du kan rå för. det kallar föresten vit lögn.
- Men jag ljuger fortfarande för mina fans och det känns inte bra.
- Lilla gubben, jag fattar att du känner dåligt samvete. men du måste välja, det finns alltid två olika vägar, men det är bara du som kan göra rätt val. Sov på det till imogron, du vet vilka två vägar du har. Sa Mamma som helt plötsligt hade kommit in i diskutionen, hon sa alltid rätt saker vid precis rätt tillfälle. Det är så skönt att veta att hon alltid finns där. Jag gick in i min loge, tog på dom kläder jag kom i och gjorde klart allt annat vi behövde göra innan vi åkte.
När vi var klara så gick vi till bilen och åkte hemmåt. Scooter kom med en egen bil så han åkte i den med Kenny och jag åkte i våran bil med mamma.
- Mamma, tycker du att jag är en dålig människa? frågade jag försiktigt, jag har så dåligt samvete fortfarande men jag vill verkligen inte att Stella ska få en massa hot brev osv.
- Justin, jag tycker verkligen inte att du är en dålig människa. Ibland så kan man bara inte säga sanningen, men det är du som måste välja vad du vill göra, om du vill fortsätta att inte säga sanningen finns vi alla alltid här och häljper och stöttar dig genom det, om du väljer att säga sanningen finns vi också här. Vi alla är en familj och familjer hjälper varandra. Ingen av oss kommer att klandra dig för vilket alternativ du tar, vi kommer fortfarande älska dig. Sa hon och log mot mig. Orden ekade i mitt huvud, 2 vägar.. vad ska jag göra? jag klarar det inte själv, jag måste prata med Ryan och Chaz, dom är en av dom ända som fattar och förstår mig nu. Jag svarade inte mamma utan bara kollade ut genom fönster och vilade mitt huvud på nackstödet.
så det vad chapter 62, blev kanske inte den bästa men hoppas vi gillar den :) den skulle kommit igår kväll men min data fuckade upp sig (som alltid) men börjar på nästa nu då? 7 kommentarer :) Bieber Love - Lovisa
Närvös att dom skulle fatta att jag egentligen älskade henne.
vänta va? vad hände precis? tänkte jag att jag älskade henne?
Hur kan jag älska henne när jag inte pratat med henne eller sett henne på flera månader?
( 1. Justin 2. Text )
- Det ser inte ut som det. sa hon och alla i publiken hållde med.
Det vände sig i magen på mig, hur kan man se det? jag ser det, mamma ser det.
men det är på mig, för att vi båda vet hur jag beter mig är jag är kär och så.
Jag sa inget mer utan bara skrattade lite,
Ellen började också skratta lite och bytte ämne.
- så, är det svårt att dejta när man är Justin Bieber? sa Ellen och jag blev lite överaskad av frågan.
- ja, eller asså ibland. Ibland vet man inte om den gillar en för att man är stjärnan Justin Bieber eller personen Justin Bieber, men som jag sa så har jag knappt dejtat, men jag vill. fast det är ganska jobbigt och dejta och så med mitt schema.
sa jag och ångrade dom sista orden dirket när jag hörde mig själv säga dom.
Fan! hoppas inte Stella kollar, herregud vad jag skulle skämma bort mig själv då.
- jag tror jag fattar, men har du inte dejtar alls från att du blivit känd?
- såklart jag har, men inte jätte mycket.
- haha, vem klarar sig utan tjejer? inte jag iallafall. sa Ellen och alla började skratta, jag med. - det var kul att du kunde komma Justin men nu är vår tid slut.
- Okej vi ses väl snart igen.
- Såklart vi gör, här är Justin Bieber med One time! skrek hon, alla tjejer började gråta eller
skrika och alla andra bara klappade. Jag gick mot scenen och började sjunga.
Under hela låten tänkte jag bara på Stella, om att hon skulle sitta här backstage.
Jag tog dom sista tonerna i låten och gick sedan backstage till mamma, Scooter och Kenny.
- Bra jobbar grabben. sa Scooter och slog mig lite lätt på ryggen.
- Bra? jag ljög för alla, har sjukt dåligt samvete. sa jag och började gå mot min loge.
- Men innom media måste men ljuga ibland, det är inget du kan rå för. det kallar föresten vit lögn.
- Men jag ljuger fortfarande för mina fans och det känns inte bra.
- Lilla gubben, jag fattar att du känner dåligt samvete. men du måste välja, det finns alltid två olika vägar, men det är bara du som kan göra rätt val. Sov på det till imogron, du vet vilka två vägar du har. Sa Mamma som helt plötsligt hade kommit in i diskutionen, hon sa alltid rätt saker vid precis rätt tillfälle. Det är så skönt att veta att hon alltid finns där. Jag gick in i min loge, tog på dom kläder jag kom i och gjorde klart allt annat vi behövde göra innan vi åkte.
När vi var klara så gick vi till bilen och åkte hemmåt. Scooter kom med en egen bil så han åkte i den med Kenny och jag åkte i våran bil med mamma.
- Mamma, tycker du att jag är en dålig människa? frågade jag försiktigt, jag har så dåligt samvete fortfarande men jag vill verkligen inte att Stella ska få en massa hot brev osv.
- Justin, jag tycker verkligen inte att du är en dålig människa. Ibland så kan man bara inte säga sanningen, men det är du som måste välja vad du vill göra, om du vill fortsätta att inte säga sanningen finns vi alla alltid här och häljper och stöttar dig genom det, om du väljer att säga sanningen finns vi också här. Vi alla är en familj och familjer hjälper varandra. Ingen av oss kommer att klandra dig för vilket alternativ du tar, vi kommer fortfarande älska dig. Sa hon och log mot mig. Orden ekade i mitt huvud, 2 vägar.. vad ska jag göra? jag klarar det inte själv, jag måste prata med Ryan och Chaz, dom är en av dom ända som fattar och förstår mig nu. Jag svarade inte mamma utan bara kollade ut genom fönster och vilade mitt huvud på nackstödet.
så det vad chapter 62, blev kanske inte den bästa men hoppas vi gillar den :) den skulle kommit igår kväll men min data fuckade upp sig (som alltid) men börjar på nästa nu då? 7 kommentarer :) Bieber Love - Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 61
- Vad bra då! vad sa du?
- Va? nej nej, inget. sa jag och log.
- Haha, okej. Men nu vill vi alla veta, är Justin Bieber singel eller dejtar han? frågade Ellen plötsligt.
( 1. Text 2. Justin och Ellen (Bild från chapter 60) 3. Bild och Text )
Hela mitt huvud stanna upp och funka.
Jag visste inte vad jag skulle säga.
I hela mitt liv har jag alltid lovat mig själv att om jag någon gång blir känd så skulle jag alltid svara ärligt på alla frågor.
Men den här? nej, jag visste inget nu.
För vi var tillsammans, det visste jag. Iallafall i mitt huvud, och vi sa ju inte orden så då betyder det att vi är tillsammans.
Om jag skulle svara ärligt, säga att jag hade det och vem det var skulle Stella bara få en massa hotbre och så.. det var verkligen det sista jag ville.
men om jag ljög och sa att jag inte hade det så skulle kanske Stella bli ledsen,
jag skulle få dåligt samvete för att jag ljög för mina fans..
Jag kollade snabbt bort mot mamma för att få lite stöd men hon bara rykte på axlarna,
min blick övergick till Kenny som liksom min mamma rykte på axlarna i en "jag-vet-inte" gest.
Eftersom Scooter inte var här så bet jag min i läppen och tänkte efter noga,
jag hör ett "pss" ljud från mamma's håll och där brevid dem står Scooter och vinkar,
jag log och mamma viskade till honom vad som var problemet.
När han hade lyssnat klart så nickade han och gjorde gest som skulle betyda att jag skulle hålla tyst,
det såg mer ut som om han skulle döda sig själv..
Ellen hostade lite och jag svalde hårt.
- Jag är singel för tillfället men skulle gärna vilja dejta fast jag inte har tid för det. sa jag och svalde ännu en gång, nu var det sagt.
Ellen rykte till lite på ena ögonbrynet.
- Jaha, för dom här bilderna säger något annat. sa hon och en bild på mig och Stella kom upp på den stora tv skärmen brevid mig,
det var en bild när vi båda var rikigt lyckliga.
Vi gick brevid varandra på en strand och hela Stella's ansikte log.
Dom hade fotat precis när hon skrattat, jag kom precis ihåg vart det var.. en av våra första dejter,
den dagen hon för första gången hade sagt att hon inte tyckte att jag var så dryg och så som hon trodde.
Jag kom fortfarande ihåg hur glad jag blivit,
hur gärna jag bara hade viljat sprungit fram och kysst henne med än gång men tvingat mig själv att skärpa mig. Jag kan inte ljuga, inte om det här.
Det känns för hämskt, men jag hade inget val.
Jag ångrar mig så himla mycket att jag ljög om att jaa var singel..
just då känndes det bra men när jag ser den här bilden.
nej! åh, jag ville inte! kan man inte spola tillbaka tiden eller något?
Men jag måste ljuga nu, för att få allt och flyta på..
- Haha, det där är jag och Stella, vi är bara kompisar. Hon är som en bästa kompis till mig. sa jag och försökte låta onärvös fast det var jag, jag var grymt närvös.
Närvös att dom skulle fatta att jag egentligen älskade henne.
vänta va? vad hände precis? tänkte jag att jag älskade henne?
Hur kan jag älska henne när jag inte pratat med henne eller sett henne på flera månader?
okej, förlåt att den kommer så sent och så men blogg.se har haft fett damp idag, någon mer än jag som inte har kunnat logga in eller publicera ett inlägg? aah, fick fett damp och var sjukt nära på att slå min data i glovet (?) xD fast mamma stoppade mig ;) men förlåt igen, hoppas det är ok :) ni är ju heelt grymma på att kommentera asså? 8 kommentarer för nästa, som redan är klar ;) Kram Lovisa
- Va? nej nej, inget. sa jag och log.
- Haha, okej. Men nu vill vi alla veta, är Justin Bieber singel eller dejtar han? frågade Ellen plötsligt.
( 1. Text 2. Justin och Ellen (Bild från chapter 60) 3. Bild och Text )
Hela mitt huvud stanna upp och funka.
Jag visste inte vad jag skulle säga.
I hela mitt liv har jag alltid lovat mig själv att om jag någon gång blir känd så skulle jag alltid svara ärligt på alla frågor.
Men den här? nej, jag visste inget nu.
För vi var tillsammans, det visste jag. Iallafall i mitt huvud, och vi sa ju inte orden så då betyder det att vi är tillsammans.
Om jag skulle svara ärligt, säga att jag hade det och vem det var skulle Stella bara få en massa hotbre och så.. det var verkligen det sista jag ville.
men om jag ljög och sa att jag inte hade det så skulle kanske Stella bli ledsen,
jag skulle få dåligt samvete för att jag ljög för mina fans..
Jag kollade snabbt bort mot mamma för att få lite stöd men hon bara rykte på axlarna,
min blick övergick till Kenny som liksom min mamma rykte på axlarna i en "jag-vet-inte" gest.
Eftersom Scooter inte var här så bet jag min i läppen och tänkte efter noga,
jag hör ett "pss" ljud från mamma's håll och där brevid dem står Scooter och vinkar,
jag log och mamma viskade till honom vad som var problemet.
När han hade lyssnat klart så nickade han och gjorde gest som skulle betyda att jag skulle hålla tyst,
det såg mer ut som om han skulle döda sig själv..
Ellen hostade lite och jag svalde hårt.
- Jag är singel för tillfället men skulle gärna vilja dejta fast jag inte har tid för det. sa jag och svalde ännu en gång, nu var det sagt.
Ellen rykte till lite på ena ögonbrynet.
- Jaha, för dom här bilderna säger något annat. sa hon och en bild på mig och Stella kom upp på den stora tv skärmen brevid mig,
det var en bild när vi båda var rikigt lyckliga.
Vi gick brevid varandra på en strand och hela Stella's ansikte log.
Dom hade fotat precis när hon skrattat, jag kom precis ihåg vart det var.. en av våra första dejter,
den dagen hon för första gången hade sagt att hon inte tyckte att jag var så dryg och så som hon trodde.
Jag kom fortfarande ihåg hur glad jag blivit,
hur gärna jag bara hade viljat sprungit fram och kysst henne med än gång men tvingat mig själv att skärpa mig. Jag kan inte ljuga, inte om det här.
Det känns för hämskt, men jag hade inget val.
Jag ångrar mig så himla mycket att jag ljög om att jaa var singel..
just då känndes det bra men när jag ser den här bilden.
nej! åh, jag ville inte! kan man inte spola tillbaka tiden eller något?
Men jag måste ljuga nu, för att få allt och flyta på..
- Haha, det där är jag och Stella, vi är bara kompisar. Hon är som en bästa kompis till mig. sa jag och försökte låta onärvös fast det var jag, jag var grymt närvös.
Närvös att dom skulle fatta att jag egentligen älskade henne.
vänta va? vad hände precis? tänkte jag att jag älskade henne?
Hur kan jag älska henne när jag inte pratat med henne eller sett henne på flera månader?
okej, förlåt att den kommer så sent och så men blogg.se har haft fett damp idag, någon mer än jag som inte har kunnat logga in eller publicera ett inlägg? aah, fick fett damp och var sjukt nära på att slå min data i glovet (?) xD fast mamma stoppade mig ;) men förlåt igen, hoppas det är ok :) ni är ju heelt grymma på att kommentera asså? 8 kommentarer för nästa, som redan är klar ;) Kram Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 60
- Kenny.. jag.. kan.. inte.. andas. pustade jag och han klev gensat ut ur bilen.
- Sorry man, men dina fans är helt hysteriska.
- jag vet, men dom blir mer om du klämmer mig till döds. försökte jag skoja till det.
- ha-ha.. men nu måste vi dra in på genrep och så. sa hon och vi började gå mot ingången
- föresten, var och hur ska jag intervjuvas? frågade jag.
- Hos Ellen..
( 1. Justin's outfit/ The Ellen DeGeneres show 2. Ryan Good, Justin's Stylist )
okej, jag hade varit där några gånger förut, och jag känner Ellen ganska bra men kännslan är samma.
Som första gången jag kom ut på scenen och knappt någon visste vem jag var,
jag skulle vilja ha den känslan tillbaka ibland.
Men det var ju det här livet jag hade valt, och jag skulle inte byta ut det för hur mycket pengar som helst i världen. Vi gick in bakvägen (såklart) och kom in backstage, jag gick dirket till min loge och Ryan,
min stylist, hjälpte mig att välja ut lite kläder, verkade som om jag visst inte kunde ha dom kläderna jag kom i. haha. Sen kom det in en tjej och sminkade mig lite lätt.
Varför ska någon sminka mig? jag är kille, vi sminkar oss inte.
Fast det gör dom ofta på alla i den här branchen, även om man är tjej eller kille.
Jag kollade mot klockan över spegeln och den stod på 09.50.
Jag kollade mig en sista gång i spegeln och gick sedan mot "scenen" där ute satt Ellen och pratade om veckans "skvaller"
Det skulle man visst varje vecka, varför behövde alla veta sånt?
Det är kankse lite svårt att veta varför alla behövde veta om mitt privat liv när det är
jag själv var den som levde det. Man måste nog vara ett fans för att veta hur det känns..
Helt plötsligt hör jag mitt namn ropas av Ellen, jag hoppade till och gick in på scenen.
Alla skrek och flera började gråta, hur söta fans kan man ha?
Dom skrek "I love you Justin" jag skrek "I love you too" och satte mig i fotöljen framför Ellen.
- Hej Justin! Kul att du kunde komma! sa hon och rättade till sin bruna väst.
- Hej Ellen, det är jätte kul och vara här. sa jag och log.
- Ja, det var ett tag sedan, Hur mår du?
- Jag mår jätte bra! Du då?
jag ljög, men jag behövde det.. jag kunde inte direkt säga att jag mådde skit och bara ville skrika?
då skulle dom fråga varför och jag behövde berätta allt om Stella?
Jag visste inte ens om vi hade gjort slut eller inte, vi hade inte sagt dom orden till varandra..
så jag antar att vi var tillsammans, eller?
- Jag mår fin fint, vad händer här näst på Mr. Bieber's schema?
- Jag ska vara hemma i ATL hela julen och våren för att jobba på låtar och bara få umgås med mina nära och kära.
- Jaha, så ni har sjutit upp på turnen?
- Haha, nej då. Den kommer vara samma datum som det är planerat, om allt går som det ska. - fast inget går ju som det ska.. sa jag lågt, så att ingen hörde.
- Vad bra då! vad sa du?
- Va? nej nej, inget. sa jag och log.
- Haha, okej. Men nu vill vi alla veta, är Justin Bieber singel eller dejtar han? frågade Ellen plötsligt.
- Sorry man, men dina fans är helt hysteriska.
- jag vet, men dom blir mer om du klämmer mig till döds. försökte jag skoja till det.
- ha-ha.. men nu måste vi dra in på genrep och så. sa hon och vi började gå mot ingången
- föresten, var och hur ska jag intervjuvas? frågade jag.
- Hos Ellen..
( 1. Justin's outfit/ The Ellen DeGeneres show 2. Ryan Good, Justin's Stylist )
okej, jag hade varit där några gånger förut, och jag känner Ellen ganska bra men kännslan är samma.
Som första gången jag kom ut på scenen och knappt någon visste vem jag var,
jag skulle vilja ha den känslan tillbaka ibland.
Men det var ju det här livet jag hade valt, och jag skulle inte byta ut det för hur mycket pengar som helst i världen. Vi gick in bakvägen (såklart) och kom in backstage, jag gick dirket till min loge och Ryan,
min stylist, hjälpte mig att välja ut lite kläder, verkade som om jag visst inte kunde ha dom kläderna jag kom i. haha. Sen kom det in en tjej och sminkade mig lite lätt.
Varför ska någon sminka mig? jag är kille, vi sminkar oss inte.
Fast det gör dom ofta på alla i den här branchen, även om man är tjej eller kille.
Jag kollade mot klockan över spegeln och den stod på 09.50.
Jag kollade mig en sista gång i spegeln och gick sedan mot "scenen" där ute satt Ellen och pratade om veckans "skvaller"
Det skulle man visst varje vecka, varför behövde alla veta sånt?
Det är kankse lite svårt att veta varför alla behövde veta om mitt privat liv när det är
jag själv var den som levde det. Man måste nog vara ett fans för att veta hur det känns..
Helt plötsligt hör jag mitt namn ropas av Ellen, jag hoppade till och gick in på scenen.
Alla skrek och flera började gråta, hur söta fans kan man ha?
Dom skrek "I love you Justin" jag skrek "I love you too" och satte mig i fotöljen framför Ellen.
- Hej Justin! Kul att du kunde komma! sa hon och rättade till sin bruna väst.
- Hej Ellen, det är jätte kul och vara här. sa jag och log.
- Ja, det var ett tag sedan, Hur mår du?
- Jag mår jätte bra! Du då?
jag ljög, men jag behövde det.. jag kunde inte direkt säga att jag mådde skit och bara ville skrika?
då skulle dom fråga varför och jag behövde berätta allt om Stella?
Jag visste inte ens om vi hade gjort slut eller inte, vi hade inte sagt dom orden till varandra..
så jag antar att vi var tillsammans, eller?
- Jag mår fin fint, vad händer här näst på Mr. Bieber's schema?
- Jag ska vara hemma i ATL hela julen och våren för att jobba på låtar och bara få umgås med mina nära och kära.
- Jaha, så ni har sjutit upp på turnen?
- Haha, nej då. Den kommer vara samma datum som det är planerat, om allt går som det ska. - fast inget går ju som det ska.. sa jag lågt, så att ingen hörde.
- Vad bra då! vad sa du?
- Va? nej nej, inget. sa jag och log.
- Haha, okej. Men nu vill vi alla veta, är Justin Bieber singel eller dejtar han? frågade Ellen plötsligt.
okej, ganska kort men jag ville ganska gärna stanna där ;) haha. jag plågar er lite xD men har ni märkt att vi är på chapter 60?! shiiiit, vad snabbt det går! det känns fortfarande som om vi nyss började på chapter 1 xD men 7 kommentarer för nästa då :) kom igen det klarar ni! Bieber Love - Lovisa
btw. Just det! Jag skrev ju att om 25 stycken kommenterar så gör jag 15 stycken Chapters på påsk lovet? Om typ runt 20 kommenterar det här så kanske jag hinner göra 10 och uppåt mot 20 stycken eller något :) Och det är okej att kommentera två eller fler gåner you know ;)
You are the key to my heart - Chapter 59
- Vadå väckte?! jag fick ju fan panik! sa jag och flinade lite jag med.
Jag älskade verkligen mamma, hon förstod mig, vi hade precis samma humor men iblande kan hon ju vara lite störande som allas föreldrar. plötsligt kom jag på...
- FAN! VART ÄR RYAN OCH CHAZ!?! skrek jag och mamma hoppade till.
( 1. Twitter 2. Kenny 3. iPhone )
- Dom sover tror jag, när jag kollade in i gästrummet i morse sov dom iallafall. sa hon och log.
- jaha, fan vad rädd jag blev. sa jag och pustade ut lite. - men ska jag inte smsa Ryan och säga att vi åkte på en intervju ifall dom vaknar?
- ja, det är nog en bra idé.
Jag tog upp min iPhone och tryckte upp ett nytt meddelande.
"Yo, Ryan. Jag och Mamma stack iväg på en intervju och det är därför vi är ensamma om vi vaknar, huset är ert. Ät vad ni vill och gör vad ni vill. Men elda inte ner det bara. xD /JB"
Mina fingrar åkte snabbt över tangenterna och när meddelandet var klart skickade jag det.
Mamma startade motorn och strax efter det var vi ute på motorvägen, det vibbrarade till i min mobil och jag fick ett rus genom min kropp, tänk om det var Stella? Jag var nästan säker på att det inte var hon men jag kunde ändå inte sluta hoppas, jag tog snabbt upp mobilen ur fickan och låste snabbt upp den ivrigt för att se vem det var som smsat. När jag låste upp den stod det med stora bokstäver "Nytt meddelade från 'RYYYAN THE MAAN'"
Haha, Ryan hade bytt namn på nästan alla kontakter i min mobil, jag har ändrat tillbaks dom flesta men Ryan's tänker jag inte byta, i like it!
Jag öppnade meddelandet, där i stod det att don hade vaknat och att dom märkt att vi var borta osv.
Plötsligt stängde mamma av motorn och jag tittade upp från mobilen, vi var visst redan framme vid intervjuven.. oj, vad det gick fort då? Senast jag kollade på vägen var när vi precis kommit ut på motorvägen..
- Är vi framme?! sa jag chockat.
- ja, vart har du varit dom senaste 5 minuterna? frågade hon också lite chockat att jag inte förstod att vi var framme.
- inne i mobilen faktist.
- jaha, jaja. nej, fansen har hittat hit, vi måste ringa Kenny. sa hon och suckade lite.
- men åh, när skulle intervjuven börja?
- 10.00, och klockan är nu 09.15 och kenny kommer om cirka 15 minuter.
- Men åh, vad ska vi göra i 15 minuter?!
- hitta på något, twittra! det var väldigt längesedan du gjorde det eller?
- jaha, okej.
Jag loggade in på twitter och skrev "sitting in the car and waiting for Kenny, need him to take me to the interviews LOL"
jag följde några fans och reetweetade några också, loggade sedan ut och loggade istället in på min facebook, på facebook var det svårare att hitta mig. Mycket. Alla hade fake konton överallt, men det är också skönt för mig. Att jag inte behöver radera mitt konto för att et är för många haters och så vidare som anmäler mig och så. Efter några minuter hör jag att någon knackar vilt på min passagerar dörr, jag kollar ut och ser Kenny. Helt hysterisk och jag öppnade dörren och han slängde sig in, utan att tänka sig. Han landade rakt på mig och han är inte direkt liten den killen..
- Kenny.. jag.. kan.. inte.. andas. pustade jag och han klev gensat ut ur bilen.
- Sorry man, men dina fans är helt hysteriska.
- jag vet, men dom blir mer om du klämmer mig till döds. försökte jag skoja till det.
- ha-ha.. men nu måste vi dra in på genrep och så. sa hon och vi började gå mot ingången
- föresten, var och hur ska jag intervjuvas? frågade jag.
- Hos Ellen..
kort och dåligt slut! men jag ska göra en till som jag lovat. :) har inte haft tid/lust idag och skriva. men nästa kommer inom en koort tid, typ 30 minuter eller något? ;P 4 kommeterer iallafall?. kram Lovisa
Jag älskade verkligen mamma, hon förstod mig, vi hade precis samma humor men iblande kan hon ju vara lite störande som allas föreldrar. plötsligt kom jag på...
- FAN! VART ÄR RYAN OCH CHAZ!?! skrek jag och mamma hoppade till.
( 1. Twitter 2. Kenny 3. iPhone )
- Dom sover tror jag, när jag kollade in i gästrummet i morse sov dom iallafall. sa hon och log.
- jaha, fan vad rädd jag blev. sa jag och pustade ut lite. - men ska jag inte smsa Ryan och säga att vi åkte på en intervju ifall dom vaknar?
- ja, det är nog en bra idé.
Jag tog upp min iPhone och tryckte upp ett nytt meddelande.
"Yo, Ryan. Jag och Mamma stack iväg på en intervju och det är därför vi är ensamma om vi vaknar, huset är ert. Ät vad ni vill och gör vad ni vill. Men elda inte ner det bara. xD /JB"
Mina fingrar åkte snabbt över tangenterna och när meddelandet var klart skickade jag det.
Mamma startade motorn och strax efter det var vi ute på motorvägen, det vibbrarade till i min mobil och jag fick ett rus genom min kropp, tänk om det var Stella? Jag var nästan säker på att det inte var hon men jag kunde ändå inte sluta hoppas, jag tog snabbt upp mobilen ur fickan och låste snabbt upp den ivrigt för att se vem det var som smsat. När jag låste upp den stod det med stora bokstäver "Nytt meddelade från 'RYYYAN THE MAAN'"
Haha, Ryan hade bytt namn på nästan alla kontakter i min mobil, jag har ändrat tillbaks dom flesta men Ryan's tänker jag inte byta, i like it!
Jag öppnade meddelandet, där i stod det att don hade vaknat och att dom märkt att vi var borta osv.
Plötsligt stängde mamma av motorn och jag tittade upp från mobilen, vi var visst redan framme vid intervjuven.. oj, vad det gick fort då? Senast jag kollade på vägen var när vi precis kommit ut på motorvägen..
- Är vi framme?! sa jag chockat.
- ja, vart har du varit dom senaste 5 minuterna? frågade hon också lite chockat att jag inte förstod att vi var framme.
- inne i mobilen faktist.
- jaha, jaja. nej, fansen har hittat hit, vi måste ringa Kenny. sa hon och suckade lite.
- men åh, när skulle intervjuven börja?
- 10.00, och klockan är nu 09.15 och kenny kommer om cirka 15 minuter.
- Men åh, vad ska vi göra i 15 minuter?!
- hitta på något, twittra! det var väldigt längesedan du gjorde det eller?
- jaha, okej.
Jag loggade in på twitter och skrev "sitting in the car and waiting for Kenny, need him to take me to the interviews LOL"
jag följde några fans och reetweetade några också, loggade sedan ut och loggade istället in på min facebook, på facebook var det svårare att hitta mig. Mycket. Alla hade fake konton överallt, men det är också skönt för mig. Att jag inte behöver radera mitt konto för att et är för många haters och så vidare som anmäler mig och så. Efter några minuter hör jag att någon knackar vilt på min passagerar dörr, jag kollar ut och ser Kenny. Helt hysterisk och jag öppnade dörren och han slängde sig in, utan att tänka sig. Han landade rakt på mig och han är inte direkt liten den killen..
- Kenny.. jag.. kan.. inte.. andas. pustade jag och han klev gensat ut ur bilen.
- Sorry man, men dina fans är helt hysteriska.
- jag vet, men dom blir mer om du klämmer mig till döds. försökte jag skoja till det.
- ha-ha.. men nu måste vi dra in på genrep och så. sa hon och vi började gå mot ingången
- föresten, var och hur ska jag intervjuvas? frågade jag.
- Hos Ellen..
kort och dåligt slut! men jag ska göra en till som jag lovat. :) har inte haft tid/lust idag och skriva. men nästa kommer inom en koort tid, typ 30 minuter eller något? ;P 4 kommeterer iallafall?. kram Lovisa
ang. Uppdateringen
oh lord, i think my heart is working again..
Jag är tusen gånger ledsen för den dåliga uppdateringen men Jennii är sjuk och har varit på sjukhus och sånt där :/ och jag har helt enkelt inte hunnit med, har skolan och läxorna vettu ;) skolan går trots allt före bloggen och datorn.. men imorgon så lovar jag att jag publicerar minst 2 chapters, om inte fler ;)
Om 25 stycken kommenterar det här inlägget så kommer jag göra minst 15 chapters på påsklovet, ooh. inte lite ;) Bieber Love - Lovisa ♥
You are the key to my heart - Chapter 58
- men vi behöver kolla så att inget är brutet och så vidare.
jag ville egentligen inte att han skulle undersöka mig men jag hade inget val,
jag har aldrig känt mig såhär ensam utan Lauren eller Jacey här förut..
( 1. Justin's outfit 2. Röntgen )
Jag nickade lite lätt med huvudet och Bill "körde" in min säng till salen där jag skulle undersökas.
När vi kom in fanns det doktorer och sjuksöterskor överallt, jag har aldrig riktigt gillar uppmärksamhet.
Jag gillar inte att ha alla blickar på mig, det känns som om jag kommer göra fel och bli utskämd..
mina händer blir helt svettiga och så. Hatar det verkligen, när vi ska redovisa inför klassen någonting är det lite annorlunda fast i början dör jag nästan med efter ett tag när jag börjat prata och så,
då släpper det bara.
- Nu ska vi röntga dig, då kommer vi använda den här. sa Bill och pekade på en maskin som då skulle "röntga" min kropp, jag har aldrig varit inne på sjukhus förut, eller jo.. en gång när Lauren bröt armen när vi var 4 år men då var det inte jag som hade gjort illa mig direkt men ändå. - vi alla kommer gå ut en stund medans den går igenom hela din kropp och kollar om du har något brutet. sa han och hjälpte mig att lägga mig på "bordet" eller vad man ska säga.
Dom gick ut och satte på röntgen, det var en riktigt underlig känsla att man visste att det var en maskin som gick igenom min kropp men jag vande mig vid det.
Efter ett tag så kom dom tillbaka med några papper i händerna och nästan allas mungipor var vända neråt.
Justin's perspektiv:
Jag vaknade av att solens strålar lyste igenom mina smala persiener och träffade löst mina ögonlock,
dom öppnades sakta och det första jag såg var Stella's vackra ansike, smile, hår och ögon.
Jag tog ett stadigt tag om fotot som stod på mitt nattduksbord,
hon var det första jag såg och tänkte på på morgonarna nu mera.
Jag saknar henne så jävla grymt mycket och det ända jag önskade mig just nu var att hon var här och jag kunde hålla om henne, känna hennes ljuva doft och höra hennes vackra röst som gjorde mig knäsvag..
Dom starka sol strålarna träffade rätt in i mina ögon igen och jag klev upp ur sängen.
Var allt bara en dröm? Stella kanske inte låg på sjukhus egentligen?
Jag tog upp min mobil och tryckte upp meddelandet från Jacey,
FAN! det var inte en dröm?! Jag måste göra något?! jag kan inte leva utan henne vid min sida!
- Justin! är du klar eller?! hörde jag mamma's röst skrika, hur mycket var klockan?
jag tittade snabbt på klockan i mobilen och den visade 09.00 FAN! jag har ju en intervju idag, klockan 09.30! fan, fan, fan!
- snart, kommer! skrek jag hysteriskt tillbaka och drog snabbt på mig en cool tröja med sräckt glas på och ett par gråa byxor, gjorde snabbt iordning mitt hår och kollad emig själv lite i spegeln.
- JUSTIN DREW BIEBER! Om du inte kommer nu så blir vi försenade! skrek min mamma från nedervåningen och jag rusade ner för trapporna och satte på mig mina supras och stack direkt ut till bilen där mamma satt och väntade.
- God morgon sömntuta! Gick du inte upp när jag väckte dig? frågade hon och flinade.
- Vadå väckte?! jag fick ju fan panik! sa jag och flinade lite jag med.
Jag älskade verkligen mamma, hon förstod mig, vi hade precis samma humor men iblande kan hon ju vara lite störande som allas föreldrar. plötsligt kom jag på...
- FAN! VART ÄR RYAN OCH CHAZ!?! skrek jag och mamma hoppade till.
Yes, nu kom lilla Justin in i bilden också som ni flesta ville :P vad tyckte ni? och såg inte att det är kort för det vet jag redan, är sjukt trött också så orkar inte skriva mer idag, men det kan ju alltid ändras när man ser era söta kommentarer ;) 9 kommentarer för nästa! :) kram Lovisa
jag ville egentligen inte att han skulle undersöka mig men jag hade inget val,
jag har aldrig känt mig såhär ensam utan Lauren eller Jacey här förut..
( 1. Justin's outfit 2. Röntgen )
Jag nickade lite lätt med huvudet och Bill "körde" in min säng till salen där jag skulle undersökas.
När vi kom in fanns det doktorer och sjuksöterskor överallt, jag har aldrig riktigt gillar uppmärksamhet.
Jag gillar inte att ha alla blickar på mig, det känns som om jag kommer göra fel och bli utskämd..
mina händer blir helt svettiga och så. Hatar det verkligen, när vi ska redovisa inför klassen någonting är det lite annorlunda fast i början dör jag nästan med efter ett tag när jag börjat prata och så,
då släpper det bara.
- Nu ska vi röntga dig, då kommer vi använda den här. sa Bill och pekade på en maskin som då skulle "röntga" min kropp, jag har aldrig varit inne på sjukhus förut, eller jo.. en gång när Lauren bröt armen när vi var 4 år men då var det inte jag som hade gjort illa mig direkt men ändå. - vi alla kommer gå ut en stund medans den går igenom hela din kropp och kollar om du har något brutet. sa han och hjälpte mig att lägga mig på "bordet" eller vad man ska säga.
Dom gick ut och satte på röntgen, det var en riktigt underlig känsla att man visste att det var en maskin som gick igenom min kropp men jag vande mig vid det.
Efter ett tag så kom dom tillbaka med några papper i händerna och nästan allas mungipor var vända neråt.
Justin's perspektiv:
Jag vaknade av att solens strålar lyste igenom mina smala persiener och träffade löst mina ögonlock,
dom öppnades sakta och det första jag såg var Stella's vackra ansike, smile, hår och ögon.
Jag tog ett stadigt tag om fotot som stod på mitt nattduksbord,
hon var det första jag såg och tänkte på på morgonarna nu mera.
Jag saknar henne så jävla grymt mycket och det ända jag önskade mig just nu var att hon var här och jag kunde hålla om henne, känna hennes ljuva doft och höra hennes vackra röst som gjorde mig knäsvag..
Dom starka sol strålarna träffade rätt in i mina ögon igen och jag klev upp ur sängen.
Var allt bara en dröm? Stella kanske inte låg på sjukhus egentligen?
Jag tog upp min mobil och tryckte upp meddelandet från Jacey,
FAN! det var inte en dröm?! Jag måste göra något?! jag kan inte leva utan henne vid min sida!
- Justin! är du klar eller?! hörde jag mamma's röst skrika, hur mycket var klockan?
jag tittade snabbt på klockan i mobilen och den visade 09.00 FAN! jag har ju en intervju idag, klockan 09.30! fan, fan, fan!
- snart, kommer! skrek jag hysteriskt tillbaka och drog snabbt på mig en cool tröja med sräckt glas på och ett par gråa byxor, gjorde snabbt iordning mitt hår och kollad emig själv lite i spegeln.
- JUSTIN DREW BIEBER! Om du inte kommer nu så blir vi försenade! skrek min mamma från nedervåningen och jag rusade ner för trapporna och satte på mig mina supras och stack direkt ut till bilen där mamma satt och väntade.
- God morgon sömntuta! Gick du inte upp när jag väckte dig? frågade hon och flinade.
- Vadå väckte?! jag fick ju fan panik! sa jag och flinade lite jag med.
Jag älskade verkligen mamma, hon förstod mig, vi hade precis samma humor men iblande kan hon ju vara lite störande som allas föreldrar. plötsligt kom jag på...
- FAN! VART ÄR RYAN OCH CHAZ!?! skrek jag och mamma hoppade till.
Yes, nu kom lilla Justin in i bilden också som ni flesta ville :P vad tyckte ni? och såg inte att det är kort för det vet jag redan, är sjukt trött också så orkar inte skriva mer idag, men det kan ju alltid ändras när man ser era söta kommentarer ;) 9 kommentarer för nästa! :) kram Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 57
Jag hade det från Jacey uppe , jag kunde fortfarande inte fatta att det var sant.
Varför just hon? Varför ingen annan?
Jag menar jag ville inte att folk skulle åka in på sjukhus , men varför just hon?
Varför inte någon annan?
( 1. Väntrummet 2. text.. )
Lauren's perspktiv:
Hon fick inte, hon fick verkligen inte hända! Det är liksom ingen random person vi snackar om,
det är Stella McLeé.. var hon tvungen att springa? var hon tvungen att vara så klumpig?
hela hennes jävla liv låg i doktorernas händer just nu. eller? eller var det inte så illa som det såg ut?
för det såg verkligen verkligen illa ut. Hela händerna var blodiga, hon hade ett stort sår i huvudbotten,
ett blodigt sår i pannan och lite små grejer till. Men det värsta var såret i huvudbotten,
om dom opererar fel eller hon slår i något mer med huvudet så kan det gå riktigt illa till..
Jag ville så gärna gå och sätta mig brevid henne igen, men jag kunde inte.
Jag skulle bara få en gråt atack igen, att sitta brevid henne och se hennes sår i huvudet,
känna hennes sår på händerna och se hennes smärta av allt lidande blev för mycket..
det går liksom bara inte och hålla in tårarna, dom bara kommer..
jag kan inte så in i hennes ögon utan att börja gråta, och det vill jag inte.
jag skulle göra allt utom att gråta, jag vet att Stella bara blir svagare när hon ser någon gråta.
Det var speciellt hårt när hon lämnade Justin och hon såg tårar i hans ögon.
På några timmar hände allt. Allt på julafton. Hennes mardröms dag.
Jag visste inte allt som hade hänt. Det ända jag visste var att jag skulle gå till Stella på julaftons kvällen, sent. Och det ända jag ser och tar upp min blick i trappuppgången är Stella...
Hon låg i trappan med huvudet mot golvet avsvimmnad.
Och en blod pöl runt henne, det ända jag gjorde var att ringa 112 på ambulans och försökte skaka liv i henne. men inget gick, jag provade till och med att bichklappa henne. men inte det funkade häller.
Jag vaknade ur min lilla tillbaka blick av att jag kände en hand på min axel.
jag kollade snabbt upp och såg att Jacey hade ställt sig upp.
- Lauren, vi måste gå.. hon ska undersökas. sa hon med tårar i ögonen.
NEJ! jag ville inte gå? tror dom att jag bara tänker gå när min bästa vän ligger på akuten med ett sprucket huvud?! ALDRIG I LIVET!! jag tänker vara här när hon vaknar!
det första hon ska se efter undersökningen ska vara mig..
Jag vill vara där, jag vill vara där och se så att hon inte skadas, att hon inte mår dåligt av något.
- NEJ! jag vill inte gå! sa jag högt men inte för högt så att Stella hörde.
- Men Lauren, jag fattar att det är jobbigt, det tycker jag med. Men vi måste verkligen gå nu, dom måste undersöka henne nu. sa hon och drog lite i min arm
- Har jag något val? frågade jag och hon skakade på huvudet. - okej, jag går med då.
jag suckade lite och men följde med henne ut ur Stella's "rum" eller vad man säger.
Vi gick ut till väntrummet och satte oss på en av stolarna i det enorma rummet.
Jag kollade runt i rummet och där satt ett litet barn med slangar över hela kroppen,
jag ryste till lite och kollade vidare. Där satt en gammal dam med sina barn barn tror jag väl att det var?
Kan kunde iallafall inte vara hennes barn? för att hon kanske var runt 60-70 och dom var 5-10 år?
haha, vad tänker jag med egentligen? efter hen stund av studerande av olika personer i vänterummet så kommer doktorn ut, hela min kropp stelnade till jag kunde inte röra en ända muskel..
Stella's perspektiv:
Jag kände att det stack till i min hand igen, jag vågade inte kolla..
Plötsligt ser jag Bill gå fram till Jacey och säga något jag inte kunde höra,
Jacey nickade och ställde dig upp.
Var hon på väg och gå?! nej! dom får inte gå! Jag behöver dom här för att jag ska kunna klara mig!
Jacey stod och snackade lit emed Lauren och sedan gick dom..
NEJ?! hur kan dom gå?
En sjuksköterska kom fram till mig igen för att fösköka ge mig smärtstillande men jag vägrade, igen..
jag känner hellre smärtan än att låstas som om jag inte gör det, eller jag vet egentligen inte riktigt vad det är men jag har alltid hatat huvudvärks tabletter med mera så jag tror att jag hatar det här också.
- Så Stella, nu tänkte jag undersöka dig. kom Bill fram och sa.
- Va? nej! inte utan Lauren och Jacey här! försökte jag skrika men det blev bara en viskning.
- Men dom kan inte vara här.
- då undersöker ni mig inte.
- men vi behöver kolla så att inget är brutet och så vidare.
jag ville egentligen inte att han skulle undersöka mig men jag hade inget val,
jag har aldrig känt mig såhär ensam utan Lauren eller Jacey här förut..
Förlåt att den kom ut lite sent men jag tänkte publicera den igår kväll men somna (?) framför datan :o men statistiken har sjunkit, gillar ni inte novellen? finns det något vi borde göra bättre? vi tål kritik, 8 kommentarer för nästa :) kram Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 56
- Älskling, jag älskar dig fattar du det?! du får inte lämna oss, du är solen i våran dag, du betyder mer än någon annan förutom Lauren då, jag skulle kunna ge upp Justin Bieber för dig! Snälla?! du kan inte, du får inte!!!
sa hon högt med tårar i ögonen, jag såg också att Lauren grät lite men ville inte visa det för att hon vet att jag bilr svagare när jag ser någon gråta.
Men hon kunde inte hålla dom tillbaka och plöstligt släpper hon min hand och springer rakt ut ur rummet.
Jag fattade inte vad som hände. Allt hände på några sekunder. Hon bara gick, antingen så blev det för
sa hon högt med tårar i ögonen, jag såg också att Lauren grät lite men ville inte visa det för att hon vet att jag bilr svagare när jag ser någon gråta.
Men hon kunde inte hålla dom tillbaka och plöstligt släpper hon min hand och springer rakt ut ur rummet.
Jag fattade inte vad som hände. Allt hände på några sekunder. Hon bara gick, antingen så blev det för
mycket eller, eller? Jacey satt kvar vid min sida men gick sedan ut från rummet
och jag var kvar ensam med alla sjuksöterskor. Men efter ett tag så kom dom tillbaka
in och hade röda sträck under deras ögon, jag fick dirket lite dåligt samvete..
Dom satte sig där bara Jacey hade suttit förut, det borde säkert bero på att det gjorde
för ont att sitta brevid mig istället eller något? det högg till i mitt huvud och jag
var tvungen att trycka ner huvudet i kudden för att det skulle sluta, men såklart så går det aldrig som man vill. Hela kroppen kändes helt avsvimmad och jag behövde blunda och försöka
ignorera smärtan men den ville inte sluta. hur mycket jag än kämpade och kämpade
för att försöka ignorera det så gick det inte. Det kom in fler sköterskor och en doktor
också som böjde sig fram mot mig och kollade på någonting jag inte orkade bry mig om.
Jag vet inte hur länge jag låg så , jag kunde nästan inte röra kroppen , men efter ett tag
så somnade jag , sömnen var skön , jag behövde det.
Justin's Perspektiv
Jag hade bråkat med mamma , igen.
Hon vägrade låta mig göra som jag ville.
Men jag gav inte upp.
- Du måste låta mig , det här är viktigt! nästan skrek jag , jag fattade inte hur jag kunde , jag var ju "Mama's Boy"
- Nej har jag sagt! svarade hon i samma tonfall.
- Det här är viktigit! skrek jag i samma tonfall som förut , bara lite högre.
- Nej har jag sagt! Du kan inte bara flyga hit och dit för att du tycker att det är viktigit! inte riktigt skrek hon men hon verkade arg.
Vi båda viftade med armarna hur som helst och det såg säkert helt dumt i huvudet
ut för någon annan men jag behövde göra detta.
Mamma såg sur ut , så jag fattade att det här inte funkade.
- Snälla. sa jag med min snälla röst och min puppy-eye's , faktiskt med hela mitt puppy-face.
- Nej har jag sagt. svarade hon - fortfarande lika surt men hon skrek i alla fall inte.
- Men jag kan ta med mig Kenny och- sa jag men blev avbruten.
- Nej. svarade hon bara.
- Men , men , men! sa jag , jag var panikslagen , varför , varför?
- Inga men. svarade hon.
Jag suckade högt och klampade ut ur köket , förbi alla rummen och in i mitt rum.
Varför låter mamma mig inte åka? Har hon något emot det? mot mig? mot Stella?
Jag gick fram till min säng , där låg min iPhone.
Jag gick fram till min säng , där låg min iPhone.
Jag tog upp den och tryckte på den runda knappen längst ner.
Där kom meddelanden upp.
Jag hade det från Jacey uppe , jag kunde fortfarande inte fatta att det var sant.
Varför just hon? Varför ingen annan?
Jag menar jag ville inte att folk skulle åka in på sjukhus , men varför just hon?
Varför inte någon annan?
Den här delen ar båda skrivit, så ja. men förlåt att det inte blir någon bild men jag orkar inte nu ;P 10 kommentarer för nästa :) kram Lovisa och Jennii
Den här delen ar båda skrivit, så ja. men förlåt att det inte blir någon bild men jag orkar inte nu ;P 10 kommentarer för nästa :) kram Lovisa och Jennii
You are the key to my heart - Chapter 55
Jag gjorde som i alla filmer och nöp mig själv , men jag vaknade inte upp.
- Helvete! skrek jag rakt ut utan att bry mig om vem som hörde det.
My shawty , my princess , hon som betyde så mycket , varför skulle det hända henne?
( 1. text 2. Händer 3. Sjukhus skylt )
Stella's perspektiv:
Jag slog sakta upp mina ögon och kände smärtan i hela min kropp när jag rörde något.
Vart var jag? vad hade hänt? Allt var suddigt framför mig,
varenda person i rummet var bara suddig.
- Hon vaknar! sa någon och flera personer sprang fram mot mig.
- Stella! Jag älskar dig gumman, du kommer klara dig! hörde jag någon säga,
jag kände igen rösten men kunde inte placera den på rätt ställe.
Jag stängde igen ögonen igen och blundade i några sekunder,
jag hörde några sucka men jag öppnade ögonen och den här gången såg jag allt ganska klart.
Det första jag låg märke till var en stor apparat brevid min säng. vad gjorde den där? jag kollade runt i rummet och det verkade lite bekant. ett sådant rum som det brukar finnas på tv ibland..
du gick det helt plöstligt upp för mig. men herregud... jag är ju på sjukhuset!
vad gör jag här?
jag fick dirket panik och satte mig hysteriskt upp hur sjukhus sängen,
flera sjuksköterskor och någon enstaka doktor rusade fram till mig och la mig ner i sängen igen.
Det var inte förens nu jag märkte att någon höll i min hand, jag kände dom mjuka,
lena händerna långsamt massera min hand.
Jag ville jätte gärna vända blicken mot den som höll min hand, men jag vågade inte.
Jag vet inte varför jag inte vågade men jag kände bara på mig att jag skulle ångra det...
även fast jag inte vågade så vände jag sakta blicken mot min hand och jag kände dirket igen handen.
Jag har inte varit vaken speciellt länge så jag har inte kunnat utforska hela rummet än men jag vet iallafall vart jag är, men inte varför jag är här.
Min blick gick från våra händer upp till dens ansikte och när jag såg det plågade ansiktet kände jag tårarna brinna innanför mina ögonlock.
Tänk att hon alltid är här, Lauren.
Det var Lauren's lunga röst jag hade hört, det var hennes hand jag höll i,
det var hennes ledsna vackra ansikte min blick fastnade i.
Jag hörde röster bakom mig men vi båda ignorerade dom och då förvandlades deras röster istället till mummel i mina öron.
jag ville inte prata, hennes plågade ansikte sa allt..
jag förskökte lé lite mot henne och hennes ansikte lös upp lite.
Det sved till i min arm och la min andra hand, utan att släppa Lauren's hand, på min arm.
Det kom gensat en sköterska rusande fram till mig och började hålla på med datorn på det lilla skrivbordet brevid sängen.
Jag passade på och kolla runt i rummet vilka som var här och dom ända jag såg var Lauren och Jacey som satt på en stol på andra sidan rummet.
När hon såg att jag kollade på henne sprang hon fort fram till mig och sa
- Älskling, jag älskar dig fattar du det?! du får inte lämna oss, du är solen i våran dag, du betyder mer än någon annan förutom Lauren då, jag skulle kunna ge upp Justin Bieber för dig! Snälla?! du kan inte, du får inte!!!
sa hon högt med tårar i ögonen, jag såg också att Lauren grät lite men ville inte visa det för att hon vet att jag bilr svagare när jag ser någon gråta.
Men hon kunde inte hålla dom tillbaka och plöstligt släpper hon min hand och springer rakt ut ur rummet.
okej, ganska kort. men ska snart sticka och köpa ny tv, hur nice asså?! haha xD men iallafall, var det någon mer än jag som fick lite tårar i ögonen när dom läser? 9 kommentarer för nästa tack, är nästan klar med den ;) läggs ut idag någon gång. kram Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 54
jag sprang bokstavligttalat ner för trapporna och såg inte den ruttna bananen i trappsteget före. jag tog tag i räcket men det hjälpte inte, jag skulle ramla. och den här gången på sten trappor i en trappuppgång, utan Lauren här. jag kände en smäll och allt blev svart...
Justin's Perspektiv
Bara så att ni vet 55 är redan färdig men det väntas bara kommentarer :D //Jenni som skrivit hela själv (stolt)
1. text. 2. Justin's ledsna ansikte.
Jag satt på mitt rum och var inne på datan twittrade lite oh följde några fans , det vanliga.
Plötsligt så vibrerade min mobil och jag tog upp den.
Det stod inte alls många ord bara 4 stycken , sms:et var från Jacey och jag blev
chockad , nej , nej , nej , det får inte vara sant , hur fan?
Jag kunde inte tro det , 17 bokstäver , 4 ord och 3 mellanslag.
Det kunde inte vara sant?
Inte hon , varför hon?
Jag vet inte vad som hände , men allt stannade upp.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag kollade ner på sms:et igen , på dem små orden.
"Stella är på sjukhus" stod det , inte mer , inte mindre.
Men det var det värsta jag kunde föreställa mig , okej inte det värsta men lungt
på topp 10 listan , men just nu kanske det var det värsta.
Jag kunde inte tro det , med darriga fingrar tog jag upp mobilen och började skriva.
"Är du seriös?" fick jag fram efter många felstavningar tack vare mina darriga fingar.
Min mobil vibrerade igen.
"Varför skulle jag ljuga , det är min bästavän vi snackar om!" stod det.
Snälla , inte hon , vem som helst annars.
Bara inte hon.
Jag skulle göra vad som helst bara det inte var hon , snälla , snälla jag ber.
Säg att det inte är sant , jag måste drömma.
Jag gjorde som i alla filmer och nöp mig själv , men jag vaknade inte upp.
- Helvete! skrek jag rakt ut utan att bry mig om vem som hörde det.
My shawty , my princess , hon som betyde så mycket , varför skulle det hända henne?
Bara så att ni vet 55 är redan färdig men det väntas bara kommentarer :D //Jenni som skrivit hela själv (stolt)
You are the key to my heart - Chapter 53
herregud? han han fan ljugit för mig! varför ska jag bry mig om honom just nu?!
det här handlar om mig och min egen mamma! det är inget han behöver lägga sig i..
elelr jo, egentligen han är ändå min pappa.. men ändå!
Stella: Det är säkert lugt, jag snackar med honom sen.
Francisca: okej, men vi har bestämmt oss för att du ska få flytta hit till sommaren och bo här hos mig, för att lära känna mig och så.. jag har redan fixat allt med skolan.
lyssna på låten medans ni läser.
(1. text 2. Stella 3. text 4. bild och text.)
Det kändes som om hela världen stoppades , varför hade inte pappa sagt något? visst, jag var jätte glad att få träffa mamma och få veta vem hon egentligen var.. men pappa. varför, varför?! varför måste det här hände just mig?!
det här handlar om mig och min egen mamma! det är inget han behöver lägga sig i..
elelr jo, egentligen han är ändå min pappa.. men ändå!
Stella: Det är säkert lugt, jag snackar med honom sen.
Francisca: okej, men vi har bestämmt oss för att du ska få flytta hit till sommaren och bo här hos mig, för att lära känna mig och så.. jag har redan fixat allt med skolan.
lyssna på låten medans ni läser.
(1. text 2. Stella 3. text 4. bild och text.)
Det kändes som om hela världen stoppades , varför hade inte pappa sagt något? visst, jag var jätte glad att få träffa mamma och få veta vem hon egentligen var.. men pappa. varför, varför?! varför måste det här hände just mig?!
Jag svarade aldrig utan reste mig upp och ursinnigt gick jag ut till pappa.
- Gumman varför gråter du? frågade han oroligt.
Jag lyfte handen och kände under ögat och där fanns det faktiskt tårar , jag hade inte märkt att dem börjat rinna så det var konstigt.
- VARFÖR HAR DU INTE BERÄTTAT NÅGOT!? skrek jag och man såg att han fick en chock.
- Jag tänkte berätta- sa han men jag avbröt honom.
- VISST , NÄR HADE DU TÄNKT BERÄTTA!? skrek jag än en gång.
- Jag fick aldrig tillfälle. svarade han.
Jag märkte att han förstod så jag sa inte mer.
Tårarna rann mer än förut och pappa rese sig stolen han satt på och gick fram och tänkte krama om mig.
- RÖR MIG INTE! skrek jag och han ryggade bak.
- gumman, du måste försöka fårstå..
- KALLA MIG INTE GUMMAN! HUR KAN DU?! DU HAR LJUGIT FÖR MIG HELA JÄVLA TIDEN!
- du måste förstå att det är för ditt eget bästa. sa han och satte sig på huk framför mig.
- VADÅ MITT EGTER BÄSTA?! ATT DU LJUGIT FÖR MIG?!
- vadå ljugit? sa han oföstående
- SE INTE SÅ JÄVLA OFÖRSTÅENDE UT! DU VET ATT HON ALLTID FUNNITS DÄR!
- men lilla gumman, vart?
- KALLA MIG INTE GUMMAN SA JAG! HÖR DU ILLA? HON HAR ALLTID HAFT ETT FACEBOOK KONTO OCH DET VISSTE DU OM!! JAG HAR FRÅGAT DIG HUR MÅNGA GÅNGER SOM HELST OM DU HAR NÅGON SOM HELST JÄVLA ANING OM VAD HON GÖR, HETER ELLER FINNS! MEN NEJ, ALLT JAG FÅTT SOM SVAR ÄR "NEJ TYVÄR"! skrek jag med tårarna som rinner från mina rosiga kinder.
- okej, jag har vetat. men jag har gjort det för ditt bästa.. sa han och kollade ner i golvet.
- VILKET JÄVLA BÄSTA?! skrek jag en gång till och ställde mig upp framför honom.
- att du skulle kunna få ett normalt liv.
- MEN JAG HAR INGET NORMALT LIV! DET HAR JAG ALDRIG HAFT! SEN MAMMA STACK HAR JAG UNDRAT VART HON GJORT HELA DAGARNA OCH DET VET DU! MEN DET SKITER DU I OCH LJUGER ISTÄLLET FÖR MIG?!
- Stella, du vet inget vad som hände mellan mamma och mig, du var för ung för att du ska komma ihåg.. men poängen är att du inte vet vad som hände mellan oss och det är också därför jag inte har berättat.
- BERÄTTA DÅ?!
- jag kan inte..
- PRECIS! DU KAN INTE! HUR VET JAG ATT DU BARA HAR LJUGIT FÖR MIG I ALLA DESSA ÅR?! jag skulle vilja fortsätta meningen med "hur vet jag att dina ord inte bara är en lögn, att 'jag älskar dig' inte betyder något?!" men jag kan inte, inte det. det skulle han bli för ledsen av. och det klarar jag inte av.
- du måste lita på mig.
- HUR SKA JAG KUNNA LITA PÅ DIG EFTER DET HÄR?! NÄR JAG VET ATT DU EN GÅNG HAR LJUGIT FÖR MIG?!
- det vet du inte, du måste bara göra det.
- DU FATTAR INGET VA?! JAG KAN INTE LITA PÅ DIG MER! DU ÄR HELT JÄVLA DUM I HUVUDET!
- Stella McLeé i det här huset svär man inte. sa han och ställde sig upp från sin ställning.
- JAG SVÄR SÅ JÄVLA MYCKET JAG VILL! dirket när orden kom ut från min mun så ångrade jag dom, det gick lite för långt. men det orkar jag inte bry mig om.
- STELLA MCLEÈ! DET HÄR ÄR MITT HUS OCH MINA REGLER, ACCEPTERA DET! jag har aldrig sett pappa så här arg, han var helt rasande.. jag orkar inte mer, jag vill försvinna. bort, bort från allt. jag orkade inte svara, så jag gick bara. tog min jacka och tog på mig mina vita converse, jag hörde pappa's röst skrika mitt namn efter mig. men jag brydde mig inte. jag små sprang till trapporna och nerför dom, varenda trappsteg känndes som en evighet. så jag ökade farten... jag sprang bokstavligttalat ner för trapporna och såg inte den ruttna bananen i trappsteget före. jag tog tag i räcket men det hjälpte inte, jag skulle ramla. och den här gången på sten trappor i en trappuppgång, utan Lauren här. jag kände en smäll och allt blev svart...
mer draaaama :) snart kommer justin ska ni se ;) förlåt att jag inte skrivit idag men det har varit sol och jag ville vara ute idag och ta vara på solen ;) 11 kommentarer för nästa, är nästan klar. kram Lovisa
- gumman, du måste försöka fårstå..
- KALLA MIG INTE GUMMAN! HUR KAN DU?! DU HAR LJUGIT FÖR MIG HELA JÄVLA TIDEN!
- du måste förstå att det är för ditt eget bästa. sa han och satte sig på huk framför mig.
- VADÅ MITT EGTER BÄSTA?! ATT DU LJUGIT FÖR MIG?!
- vadå ljugit? sa han oföstående
- SE INTE SÅ JÄVLA OFÖRSTÅENDE UT! DU VET ATT HON ALLTID FUNNITS DÄR!
- men lilla gumman, vart?
- KALLA MIG INTE GUMMAN SA JAG! HÖR DU ILLA? HON HAR ALLTID HAFT ETT FACEBOOK KONTO OCH DET VISSTE DU OM!! JAG HAR FRÅGAT DIG HUR MÅNGA GÅNGER SOM HELST OM DU HAR NÅGON SOM HELST JÄVLA ANING OM VAD HON GÖR, HETER ELLER FINNS! MEN NEJ, ALLT JAG FÅTT SOM SVAR ÄR "NEJ TYVÄR"! skrek jag med tårarna som rinner från mina rosiga kinder.
- okej, jag har vetat. men jag har gjort det för ditt bästa.. sa han och kollade ner i golvet.
- VILKET JÄVLA BÄSTA?! skrek jag en gång till och ställde mig upp framför honom.
- att du skulle kunna få ett normalt liv.
- MEN JAG HAR INGET NORMALT LIV! DET HAR JAG ALDRIG HAFT! SEN MAMMA STACK HAR JAG UNDRAT VART HON GJORT HELA DAGARNA OCH DET VET DU! MEN DET SKITER DU I OCH LJUGER ISTÄLLET FÖR MIG?!
- Stella, du vet inget vad som hände mellan mamma och mig, du var för ung för att du ska komma ihåg.. men poängen är att du inte vet vad som hände mellan oss och det är också därför jag inte har berättat.
- BERÄTTA DÅ?!
- jag kan inte..
- PRECIS! DU KAN INTE! HUR VET JAG ATT DU BARA HAR LJUGIT FÖR MIG I ALLA DESSA ÅR?! jag skulle vilja fortsätta meningen med "hur vet jag att dina ord inte bara är en lögn, att 'jag älskar dig' inte betyder något?!" men jag kan inte, inte det. det skulle han bli för ledsen av. och det klarar jag inte av.
- du måste lita på mig.
- HUR SKA JAG KUNNA LITA PÅ DIG EFTER DET HÄR?! NÄR JAG VET ATT DU EN GÅNG HAR LJUGIT FÖR MIG?!
- det vet du inte, du måste bara göra det.
- DU FATTAR INGET VA?! JAG KAN INTE LITA PÅ DIG MER! DU ÄR HELT JÄVLA DUM I HUVUDET!
- Stella McLeé i det här huset svär man inte. sa han och ställde sig upp från sin ställning.
- JAG SVÄR SÅ JÄVLA MYCKET JAG VILL! dirket när orden kom ut från min mun så ångrade jag dom, det gick lite för långt. men det orkar jag inte bry mig om.
- STELLA MCLEÈ! DET HÄR ÄR MITT HUS OCH MINA REGLER, ACCEPTERA DET! jag har aldrig sett pappa så här arg, han var helt rasande.. jag orkar inte mer, jag vill försvinna. bort, bort från allt. jag orkade inte svara, så jag gick bara. tog min jacka och tog på mig mina vita converse, jag hörde pappa's röst skrika mitt namn efter mig. men jag brydde mig inte. jag små sprang till trapporna och nerför dom, varenda trappsteg känndes som en evighet. så jag ökade farten... jag sprang bokstavligttalat ner för trapporna och såg inte den ruttna bananen i trappsteget före. jag tog tag i räcket men det hjälpte inte, jag skulle ramla. och den här gången på sten trappor i en trappuppgång, utan Lauren här. jag kände en smäll och allt blev svart...
mer draaaama :) snart kommer justin ska ni se ;) förlåt att jag inte skrivit idag men det har varit sol och jag ville vara ute idag och ta vara på solen ;) 11 kommentarer för nästa, är nästan klar. kram Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 52
- ursäkta? Stella är utanför här va? sa jag och lekte sur.
- KOM! skrek dom båda och jag kramade om dom. vi stod där vid julgranen och kramade om varandra medans dom vuxna satt i soffan och sa "aw" hela tiden.
(1. text 2. text 3. facebook)
När kvällen kom så åkte alla hem till sig med sina nya julklappar. Hela vägen hem i bilen tänkte jag på pappa, ljög han verkligen och varför om en så stor sak? om han nu visste att min mamma hade facebook, så varför sa han inte det? jag vill ju veta vem min mamma är, och det vet han. jag vill träffa henne, få veta hur hon bor, känna hennes armar runt mig och veta att hon älskar mig. har pappa något emot det? alltid när jag frågat om vi kunde leta upp henne har han alltid sagt "det skulle jag också vilja" var det också lögn? var hela mitt liv en stor lögn? jag vet ingenting längre. Allt bara snurrar runt och runt. jag lutade mitt huvud mot fönstret och tittade ut, det var helt becksvart ute. allt rörde sig så snabbt, alla neonskyltar i city, alla fulla person som går vinglandes vid buss stationerna, allt. När vi kom hem gick jag dirket och gjorde mig iordning för kvällen och sa god natt till pappa. Jag gick in i mitt rum, stängde dörren och satte på mig dator. Jag tryckte snabbt upp internet och skrev med darrande händer "facebook.com" i den lilla smala runtan längst upp. Medans facebook laddade så trummade jag lite lätt på taneterna med fingrarna, när den laddat färdigt så loggade jag in och tryckte ivrigt på den lilla chattrutan, och där stod hon, med stora bokstäver. Francisca McLeé.
Stella: God Jul!
Eller är det verkligen julafton hos dom än? eftersom klockan är 00.00 här så borde det väl vara julafton där väl?
Francisca: God Jul min älskling, vad önskade/önskar du dig då?
Vad ska jag säga? om jag skulle vara ärlig så önskade jag att jag skulle få träffa mamma, det har jag önskat sen jag var 9. men jag önskade mig ju också louis vouitton så?
Stella: om jag ska vara ärlig önskar jag att jag kunde träffa dig.
skrev jag med darrande fingrar, hoppas hon inte tar det här på fel sätt bara.
Francisca: men gumman då, det ska du ju?
va?! va fan menar hon med det? hur fan skulle jag få träffa henne?!
mina händer darrade oregelbundet och mina tankar bara snurrade runt runt, vad ska man svara på det här?
ska jag fråga varför? vet pappa? om han vet, varför har han inte berättat?
med mina darriga fingrar började skriva men suddade ut allt igen, skrev och suddade.
Stella: va? vad menar du?
Francisca: Har inte Anders berättat?
okej, så pappa vet? nu levererar han lögn på lögn.. hur ska jag kunna lita på honom nu?
hela min barndom kan ju vara en ända stor fet lögn. måste allt komma på julafton?
Stella: nej. vad är det jag borde veta?
Francisca: jag vet inte om jag ska berätta utan att Anders vet..
herregud? han han fan ljugit för mig! varför ska jag bry mig om honom just nu?!
det här handlar om mig och min egen mamma! det är inget han behöver lägga sig i..
elelr jo, egentligen han är ändå min pappa.. men ändå!
Stella: Det är säkert lugt, jag snackar med honom sen.
Francisca: okej, men vi har bestämmt oss för att du ska få flytta hit till sommaren och bo här hos mig, för att lära känna mig och så.. jag har redan fixat allt med skolan.
okej, det var ganska kort. men jag ville gärna stanna där ;) 8 kommenterer för nästa. kram Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 51
- God jul Stella önskar Jacey. sa Lauren och kollade avundsjukt in i mina ögon. jag suckade och kollade på Jacey.
- vi skulle ju inte ge varandra julklappar? sa jag
- jag vet, man jag ville ge dig det här! sa hon och log värdens bredaste leende.
jag suckade och tog emot paketet och öppnade locket. herregud? det här kan inte vara sant.
(1. Stella's väska 2. Lauren's väska)
Det var en louis vouitton väska.. nej? det måste vara oäkta eller något?
något måste vara fel på den. jag har gått runt i flera år och sucktat efter i alla tidningar.
och det vet Jacey men herregud? jag trodde ALDRIG hon skulle göra det på riktigt!
mina fingrar lekte över tyget på väskan och min mun var vid öppen, jag slog igen mina ögon och öppnade dom igen för att kolla om jag verkligen drömde eller om det var verklighet. och ja, det var verklighet.
- åh, herregud.. var det ända jag fick fram. - den är inte äkta va?
- men vad tror du pucko? sa hon och jag suckade nöjt, jag ville verkligen inte att hon skulle ha köpt en äkta, det skulle ha kostat för mycket. - såklart att den är äkta! jag går inte runt och köper oäkta saker vettu.
jag var nära på och skrika... nej, dö.
jag fick inte fram ett enda ord, vad skulle man säga när ens bästa kompis hade köpt en louis vouitton väska till en?
- herregud Jacey, du fattar väl att du inte kan köpa en louis vouitton till mig? och äkta också? sa jag förrvirrat.
- gumman, vill du inte ha den? är du inte glad? du ska inte tänka på pengarna utan på tanken, sluta tänk på hur mycket allt kostar och var glad. sa hon och kom fram och kramade om mig.
- tack! tack, tack, tack, tack, tusen gånger om! jag älskar den! skrek jag och
jag såg Lauren kolla avundsjukt på mig igen, jag ignorerade hennes blick men kunde inte undgå att jag tycker synd om henne, jag får en louis vouitton och hon bara står där och får inget? men jag tror iallafall att
Jacey har gett Lauren något hon med, för liksom det är sjukt taskigt och bara ge mig för att hon vet att Lauren älskar Chanel väskor precis lika mycket som jag gillar Louis vouitton väskor..
- det är lugnt, GOD JUL!
vi fortsatte julklappsutdelningen och småbarnen hade nästan leksaker, kläder och annat överallt,
det var helt kaos i vardagsrummet. tur att det var så stort då.. efter en stund låg det bara två eller tre paket kvar
under granen så tog Jacey upp en stor svart, guldig låda och läste vad det stod på.
- God jul Lauren önskar Jacey. läste hon och jag såg att hela Lauren sken upp och tog lådan ur Jacey's händer.
Hon öppnade sakta lådan, och la locket brevid sig. När hon sett vad som låg i blev hennes ögon stora av kärlek och hon satte händerna för munnen för att inte skrika, ungefär som hon och Jacey hade gjort på Meet&Great på Justin's konsert, minnen.. just det! jag har aldrig tackat Jacey och Lauren för att tvinga mig följa med till NY och Justin's konsert. mina tankar styrde iväg och jag kunde inte kontrollera dom, jag började tänka mer och mer på Justin, Mamma och pappa's ljug. Tillslut fick jag mina tankar under kontroll och kunde kontrollera mig på vad Lauren fick och gjorde.
- OH MY FUCKING BIEBER!!!! skrek hon och betonade "bieber".
- hahah, "oh my fucking bieber"? flinade jag.
- vadå? bara för att jag träffat honom betyder det inte att jag gillar honom mindre för det och ska byta orden! skrek hon.
- okej, chilla! men vad fick du?!
hon svarade inte utan tog med darriga händer upp en svart väska, jag såg inte på direkten vilken modell det var. men efter ett tag fattade jag att det såg ut som en Chanel väska. nu fattade jag varför Lauren skrek..
- DU ÄR FUCKING BÄST JACEY!! skrek Lauren och slängde sig i Jaceys famn.
- du med gumman, det är därför jag gav dig den. sa Jacey lugnt och besvarade kramen medans dom vuxna sa "aw".
- ursäkta? Stella är utanför här va? sa jag och lekte sur.
- KOM! skrek dom båda och jag kramade om dom. vi stod där vid julgranen och kramade om varandra medans dom vuxna satt i soffan och sa "aw" hela tiden.
okej, den här var faktiskt ganska normal ;) i'm baack!! förlåt att den kom sent men jag ska göra en till nu, vad tycker ni? 10 kommentarer för nästa, fast mer funkar också ;) kram Lovisa
- vi skulle ju inte ge varandra julklappar? sa jag
- jag vet, man jag ville ge dig det här! sa hon och log värdens bredaste leende.
jag suckade och tog emot paketet och öppnade locket. herregud? det här kan inte vara sant.
(1. Stella's väska 2. Lauren's väska)
Det var en louis vouitton väska.. nej? det måste vara oäkta eller något?
något måste vara fel på den. jag har gått runt i flera år och sucktat efter i alla tidningar.
och det vet Jacey men herregud? jag trodde ALDRIG hon skulle göra det på riktigt!
mina fingrar lekte över tyget på väskan och min mun var vid öppen, jag slog igen mina ögon och öppnade dom igen för att kolla om jag verkligen drömde eller om det var verklighet. och ja, det var verklighet.
- åh, herregud.. var det ända jag fick fram. - den är inte äkta va?
- men vad tror du pucko? sa hon och jag suckade nöjt, jag ville verkligen inte att hon skulle ha köpt en äkta, det skulle ha kostat för mycket. - såklart att den är äkta! jag går inte runt och köper oäkta saker vettu.
jag var nära på och skrika... nej, dö.
jag fick inte fram ett enda ord, vad skulle man säga när ens bästa kompis hade köpt en louis vouitton väska till en?
- herregud Jacey, du fattar väl att du inte kan köpa en louis vouitton till mig? och äkta också? sa jag förrvirrat.
- gumman, vill du inte ha den? är du inte glad? du ska inte tänka på pengarna utan på tanken, sluta tänk på hur mycket allt kostar och var glad. sa hon och kom fram och kramade om mig.
- tack! tack, tack, tack, tack, tusen gånger om! jag älskar den! skrek jag och
jag såg Lauren kolla avundsjukt på mig igen, jag ignorerade hennes blick men kunde inte undgå att jag tycker synd om henne, jag får en louis vouitton och hon bara står där och får inget? men jag tror iallafall att
Jacey har gett Lauren något hon med, för liksom det är sjukt taskigt och bara ge mig för att hon vet att Lauren älskar Chanel väskor precis lika mycket som jag gillar Louis vouitton väskor..
- det är lugnt, GOD JUL!
vi fortsatte julklappsutdelningen och småbarnen hade nästan leksaker, kläder och annat överallt,
det var helt kaos i vardagsrummet. tur att det var så stort då.. efter en stund låg det bara två eller tre paket kvar
under granen så tog Jacey upp en stor svart, guldig låda och läste vad det stod på.
- God jul Lauren önskar Jacey. läste hon och jag såg att hela Lauren sken upp och tog lådan ur Jacey's händer.
Hon öppnade sakta lådan, och la locket brevid sig. När hon sett vad som låg i blev hennes ögon stora av kärlek och hon satte händerna för munnen för att inte skrika, ungefär som hon och Jacey hade gjort på Meet&Great på Justin's konsert, minnen.. just det! jag har aldrig tackat Jacey och Lauren för att tvinga mig följa med till NY och Justin's konsert. mina tankar styrde iväg och jag kunde inte kontrollera dom, jag började tänka mer och mer på Justin, Mamma och pappa's ljug. Tillslut fick jag mina tankar under kontroll och kunde kontrollera mig på vad Lauren fick och gjorde.
- OH MY FUCKING BIEBER!!!! skrek hon och betonade "bieber".
- hahah, "oh my fucking bieber"? flinade jag.
- vadå? bara för att jag träffat honom betyder det inte att jag gillar honom mindre för det och ska byta orden! skrek hon.
- okej, chilla! men vad fick du?!
hon svarade inte utan tog med darriga händer upp en svart väska, jag såg inte på direkten vilken modell det var. men efter ett tag fattade jag att det såg ut som en Chanel väska. nu fattade jag varför Lauren skrek..
- DU ÄR FUCKING BÄST JACEY!! skrek Lauren och slängde sig i Jaceys famn.
- du med gumman, det är därför jag gav dig den. sa Jacey lugnt och besvarade kramen medans dom vuxna sa "aw".
- ursäkta? Stella är utanför här va? sa jag och lekte sur.
- KOM! skrek dom båda och jag kramade om dom. vi stod där vid julgranen och kramade om varandra medans dom vuxna satt i soffan och sa "aw" hela tiden.
okej, den här var faktiskt ganska normal ;) i'm baack!! förlåt att den kom sent men jag ska göra en till nu, vad tycker ni? 10 kommentarer för nästa, fast mer funkar också ;) kram Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 50
- haha, årets skämt! sa jag och skrattade lite.
- nej men ärligt, dom har rätt. hörde jag en röst säga, jag kände igen den rösten. men jag kände på mig att det var någort mindre bra och vågade inte titta upp.
(1. text, misstolka inte "sweet" vi menar typ rar 2. tomte)
ville jag kolla upp? behövde jag det? måste jag? efter några minuter av tänkande så kollade jag tillslut upp, jag blev inte jätte förvånad när jag såg vem det var. Calle. men seriöst? måste han hålla på? usch. jag har inget emot honom så men från den dagen allt hände så har jag ingen bra realation till Calle, och det vet både han och Lauren. men ändå fortsätter han att älta allt om och om igen. jag ville helst inte svara på det han just sa, jag skulle bara vilja att Lauren eller Jacey kunde tränga sig in i mina tankar och hjälpa mig ur det här. Helst av allt skulle jag bara vilja byta samtalsämne totalt. men det skulle jag inte våga, han skulle titta på mig rakt in i ögonen och försöka se glad ut. även om han inte var.. men vad skulle jag egentligen säga? sekunderna som mer känndes som minuter än sekunder tickade förbi och jag kände pressen att jag skulle få fram något ur min stängda mun. Men inget kom ut ur den, vad var felet? jag öppnade min mun ännu en gång för att försöka säga något och den här gången gick allt som jag tänkt ut i min hjärna
- oj, okej. men isåfall tack. sa jag och tog mig lite lätt för pannan, okej.. det där gick ju väldigt bra!
- haha, lungt sötnos. sa han och flirtade lite. herregud? har han problem eller? måste han flirta med mig hela tiden?! det är ganska störade, också när han vet att jag hatar det.
jag sa inget mer utan gick bara till dom vuxna som redan satt kring deras enorma julgran mitt på golvet. jag satte mig på en ledig plats på golvet och Jacey och Lauren kom efter mig. Calle satte sig brevid dom vuxa som tur var, orkade inte med honom just nu. Som vanligt går Jaceys pappa ut för att "köpa tidningen" och vi andra sitter spända som småungar runt granen och bara väntar på tomten och komma. Efter cirka fem minuter knackar det på dörren och självaste tomten kom in i rummet.
- Har vi några snälla barn här? sa han och "ho"ade. (eller vad det heter)
- JAA! skrek alla och Jacey och Lauren's småsyskon blev helt hysteriska.
- Nej. sa jag och flinade. "tomten" flinade mot mig och blinkade.
- jaha, men då får jag väl gå då.
- NEJ!!!! skrek alla, inklusive Jacey och Lauren.
- okej, då stannar jag, jag har några saker till er här. sa han och alla sprang fram till hans säck och försökte kika i den, det var bara jag och dom vuxna som satt kvar.
- okej, nu ska vi se vad vi har här. sa han och rotade igenom sin säck.
När alla tomten's julklappar var utdelade hade jag fått ett par söta ballerina skor och present kort på och H&M. Sedan skulle alla julklappar undergranen delas ut också, så Lauren kröp fram till granen och började dela ut.
När jag sedan hörde mitt namn vid typ sista paketet så hoppade jag till, det var inte meningen att jag, Jacey, Lauren och alla vuxa skulle få så många julklappar, det var småbaren det var fokus på.
- God jul Stella önskar Jacey. sa Lauren och kollade avundsjukt in i mina ögon. jag suckade och kollade på Jacey.
- vi skulle ju inte ge varandra julklappar? sa jag
- jag vet, man jag ville ge dig det här! sa hon och log värdens bredaste leende.
jag suckade och tog emot paketet och öppnade locket. herregud? det här kan inte vara sant.
kort.
förlåt att jag inte skrivit tidigare idag men jag har mått dåligt och gråtit :( jaja kanske inte ska gå in på så många detaljer ;) men hoppas ni inte tröttnat på vår novell och uppadtering :) men 10 kommentarer för nästa! har precis börjat på den! kram Lovisa
- nej men ärligt, dom har rätt. hörde jag en röst säga, jag kände igen den rösten. men jag kände på mig att det var någort mindre bra och vågade inte titta upp.
(1. text, misstolka inte "sweet" vi menar typ rar 2. tomte)
ville jag kolla upp? behövde jag det? måste jag? efter några minuter av tänkande så kollade jag tillslut upp, jag blev inte jätte förvånad när jag såg vem det var. Calle. men seriöst? måste han hålla på? usch. jag har inget emot honom så men från den dagen allt hände så har jag ingen bra realation till Calle, och det vet både han och Lauren. men ändå fortsätter han att älta allt om och om igen. jag ville helst inte svara på det han just sa, jag skulle bara vilja att Lauren eller Jacey kunde tränga sig in i mina tankar och hjälpa mig ur det här. Helst av allt skulle jag bara vilja byta samtalsämne totalt. men det skulle jag inte våga, han skulle titta på mig rakt in i ögonen och försöka se glad ut. även om han inte var.. men vad skulle jag egentligen säga? sekunderna som mer känndes som minuter än sekunder tickade förbi och jag kände pressen att jag skulle få fram något ur min stängda mun. Men inget kom ut ur den, vad var felet? jag öppnade min mun ännu en gång för att försöka säga något och den här gången gick allt som jag tänkt ut i min hjärna
- oj, okej. men isåfall tack. sa jag och tog mig lite lätt för pannan, okej.. det där gick ju väldigt bra!
- haha, lungt sötnos. sa han och flirtade lite. herregud? har han problem eller? måste han flirta med mig hela tiden?! det är ganska störade, också när han vet att jag hatar det.
jag sa inget mer utan gick bara till dom vuxna som redan satt kring deras enorma julgran mitt på golvet. jag satte mig på en ledig plats på golvet och Jacey och Lauren kom efter mig. Calle satte sig brevid dom vuxa som tur var, orkade inte med honom just nu. Som vanligt går Jaceys pappa ut för att "köpa tidningen" och vi andra sitter spända som småungar runt granen och bara väntar på tomten och komma. Efter cirka fem minuter knackar det på dörren och självaste tomten kom in i rummet.
- Har vi några snälla barn här? sa han och "ho"ade. (eller vad det heter)
- JAA! skrek alla och Jacey och Lauren's småsyskon blev helt hysteriska.
- Nej. sa jag och flinade. "tomten" flinade mot mig och blinkade.
- jaha, men då får jag väl gå då.
- NEJ!!!! skrek alla, inklusive Jacey och Lauren.
- okej, då stannar jag, jag har några saker till er här. sa han och alla sprang fram till hans säck och försökte kika i den, det var bara jag och dom vuxna som satt kvar.
- okej, nu ska vi se vad vi har här. sa han och rotade igenom sin säck.
När alla tomten's julklappar var utdelade hade jag fått ett par söta ballerina skor och present kort på och H&M. Sedan skulle alla julklappar undergranen delas ut också, så Lauren kröp fram till granen och började dela ut.
När jag sedan hörde mitt namn vid typ sista paketet så hoppade jag till, det var inte meningen att jag, Jacey, Lauren och alla vuxa skulle få så många julklappar, det var småbaren det var fokus på.
- God jul Stella önskar Jacey. sa Lauren och kollade avundsjukt in i mina ögon. jag suckade och kollade på Jacey.
- vi skulle ju inte ge varandra julklappar? sa jag
- jag vet, man jag ville ge dig det här! sa hon och log värdens bredaste leende.
jag suckade och tog emot paketet och öppnade locket. herregud? det här kan inte vara sant.
kort.
förlåt att jag inte skrivit tidigare idag men jag har mått dåligt och gråtit :( jaja kanske inte ska gå in på så många detaljer ;) men hoppas ni inte tröttnat på vår novell och uppadtering :) men 10 kommentarer för nästa! har precis börjat på den! kram Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 49
När jag vänder mig mot trappan mot nedervåningen ser jag Calle stå i en dörr mot.. hans dörr?! han slickade sig om läpparna och jag fick en déjà vu, jag såg allt klart och tydligt framför mig. jag skakade snabbt av mig dom avskyvärda tankarna och sprang ner mot nedervåningen. jag sprang så fort att mina ben inte hängde med och jag bara kände hur jag slänt med min ena fot.
(1. text 2. trappa. sorry men bildbrist)
jag visste vad som skulle hända. men jag kunde inte låta det hända. Jag är och kommer alltid vara så himla klumpig, måste jag det? det är grymt jobbigt, jag ramlar nästan hela tiden. jag höll ett stadigt grepp om trappräcket men det hjälpte inte särsillt mycket. jag gjorde mig beredd att träffa den hårda och väldigt coola ek trappan och jag blev mjuk i hela kroppen. Precis när jag var beredd att ramla känner jag någon drar upp mig i armen. när jag stod stadigt i trappan igen vände jag mig om och såg ett väl bekant ansikte titta i mina ögon. Lauren. Hon kom alltid i rätt ögonblick. Jag kastade mig om hennes hals och kramade om henne.
- Lauren! tack att du räddade mig.
- ja.. måste du vara så klumpig? du kan ju fan dö?!
- det är inte mitt fel?! säg till gud om det är någon. sa jag och flinade till lite.
- haha, kom nu går vi till dom andra. jag tror vi ska äta nu.
- okej, men du?
- ja?
- tack igen, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.
- naw, gumman. samma, men kom nu. sa hon och drog med mig mot Jaceys enorma matsal.
Vi gick in till matsalen och började äta. det var ett långt bord med över 12 platser men eftersom vi bara var cirka 10 stycken så kapade vi av bordet lite. på ena sidan så satt alla föreldrarna, i mitten satt Jacey och Lauren's småsyskon och på andra sidan satt jag, Jacey och Lauren. Jacey och Jag satt brevid varandra på ena långsidan och på andra sidan så satt Lauren. och Calle framför mig.. måste han alltid hänga efter som en liten hund valp? visst ibland är det sött att han vill vara med oss men det är också jätte störande ibland! jag skulle bara vlija ställa mig upp och skrika att han ska sticka eller så. men då sårar jag hans känslor, det är jag medveten om..
Jag kände att Jacey boxade mig lite på armen och menade med att maten låg på våra talrikar och alla redan nästan var klara medans jag bara satt och stirrade på den. Jag isåg efter cirka 2 minuter att jag borde äta och åt upp min mat, jag åt snabbt upp den medans Lauren, Jacey och Calle satt och kollade på mig. det känndes lite skumt men jag ignorerade det och forsatte äta. efter en stund fick jag nog.
- okej, vad är det? har era ögon fastnat eller något?! sa jag och tittade på dom alla tre.
- du är så söt när du äter! sa Jacey och Lauren och jag bara himlade med ögonen.
- haha, årets skämt! sa jag och skrattade lite.
- nej men ärligt, dom har rätt. hörde jag en röst säga, jag kände igen den rösten. men jag kände på mig att det var någort mindre bra och vågade inte titta upp.
kort kort.
förlåt för den dåligs uppdateringen men jag har varit sjuk och inte orkat skriva, ni vet hur det är när man har varit sjuk och så? okej, nu ska jag inte komma med massa ursäkter ;) men vad tycker ni? 9 kommentarer för nästa del, har börjat på den och den är klar i kväll tror jag, bror på om ni kommenterar ;) kram Lovisa
btw. vad tycker ni om den nya designen? tack igen.
(1. text 2. trappa. sorry men bildbrist)
jag visste vad som skulle hända. men jag kunde inte låta det hända. Jag är och kommer alltid vara så himla klumpig, måste jag det? det är grymt jobbigt, jag ramlar nästan hela tiden. jag höll ett stadigt grepp om trappräcket men det hjälpte inte särsillt mycket. jag gjorde mig beredd att träffa den hårda och väldigt coola ek trappan och jag blev mjuk i hela kroppen. Precis när jag var beredd att ramla känner jag någon drar upp mig i armen. när jag stod stadigt i trappan igen vände jag mig om och såg ett väl bekant ansikte titta i mina ögon. Lauren. Hon kom alltid i rätt ögonblick. Jag kastade mig om hennes hals och kramade om henne.
- Lauren! tack att du räddade mig.
- ja.. måste du vara så klumpig? du kan ju fan dö?!
- det är inte mitt fel?! säg till gud om det är någon. sa jag och flinade till lite.
- haha, kom nu går vi till dom andra. jag tror vi ska äta nu.
- okej, men du?
- ja?
- tack igen, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.
- naw, gumman. samma, men kom nu. sa hon och drog med mig mot Jaceys enorma matsal.
Vi gick in till matsalen och började äta. det var ett långt bord med över 12 platser men eftersom vi bara var cirka 10 stycken så kapade vi av bordet lite. på ena sidan så satt alla föreldrarna, i mitten satt Jacey och Lauren's småsyskon och på andra sidan satt jag, Jacey och Lauren. Jacey och Jag satt brevid varandra på ena långsidan och på andra sidan så satt Lauren. och Calle framför mig.. måste han alltid hänga efter som en liten hund valp? visst ibland är det sött att han vill vara med oss men det är också jätte störande ibland! jag skulle bara vlija ställa mig upp och skrika att han ska sticka eller så. men då sårar jag hans känslor, det är jag medveten om..
Jag kände att Jacey boxade mig lite på armen och menade med att maten låg på våra talrikar och alla redan nästan var klara medans jag bara satt och stirrade på den. Jag isåg efter cirka 2 minuter att jag borde äta och åt upp min mat, jag åt snabbt upp den medans Lauren, Jacey och Calle satt och kollade på mig. det känndes lite skumt men jag ignorerade det och forsatte äta. efter en stund fick jag nog.
- okej, vad är det? har era ögon fastnat eller något?! sa jag och tittade på dom alla tre.
- du är så söt när du äter! sa Jacey och Lauren och jag bara himlade med ögonen.
- haha, årets skämt! sa jag och skrattade lite.
- nej men ärligt, dom har rätt. hörde jag en röst säga, jag kände igen den rösten. men jag kände på mig att det var någort mindre bra och vågade inte titta upp.
kort kort.
förlåt för den dåligs uppdateringen men jag har varit sjuk och inte orkat skriva, ni vet hur det är när man har varit sjuk och så? okej, nu ska jag inte komma med massa ursäkter ;) men vad tycker ni? 9 kommentarer för nästa del, har börjat på den och den är klar i kväll tror jag, bror på om ni kommenterar ;) kram Lovisa
btw. vad tycker ni om den nya designen? tack igen.
förlåt, har skuld kännslor..
You are the key to my heart - Chapter 48
Vi gick och satte oss i en av deras familjs design fotöljer och pratade lite, av en jävla konstig andledning öppnar jag mobilen och ser dirket att jag inte bytt bakrunds bild. där var han, min dröm prins.. med hans underbara bruna ögon och snygga hår.. jag kände att jag blev lite nere av att se bilden och gick istället in på mina sms. jag tryckte på Justin's sms av någon andledning och ser en sak jag gärna hade slippat se.
(1. Lips 2. Stella's Mobil (igen -.-)3. text)
"Snälla , snälla åk inte :(<33" stod det. Hela jag stannade upp , hela världen stannade upp.
(1. Lips 2. Stella's Mobil (igen -.-)3. text)
"Snälla , snälla åk inte :(<33" stod det. Hela jag stannade upp , hela världen stannade upp.
allt snurrade , tankarna flög fram och tillbaka.
att ett sånt litet sms kune betyda så mycket?
Skulle jag svara?
Vad skulle jag svara?
Herregud detta har alrig varit så svårt.
- Vag tänker du på gumman? frågae Jacey mig.
- Inget. mumlade jag tyst men slet inte blicken från mobilen.
- Okej. svarade hon och suckade lite.
Efter ett tag kom familjen Cook och allt började , Lauren och Jacey's små syskon sprang runt och busade
medans Lauren's bror Calle var med oss.
När jag såg deras söta syskon , det var då jag önskade som mest att jag hade ett syskon , jag brydde mig inte
om om det var en kille eller tjej , jag ville bara ha ett syskon.
- Calle kan du inte bara låta oss vara ifred? sa Lauren irriterat och suckade frustrerat.
Nu satt vi i Jacey's stora rum och pratade , men inte som vi brukade , eftersom Calle var här.
- Lauren det är jul , slappna av. sa jag och hon lipade åt mig medans Calle flinade.
Det kändes skummt att se honom , för sist jag sätt honom var för typ två eller ett år sen , på en fest
som jag , Jacey och Lauren hade fått gå på
bara för att annars skulle Lauren berätta för hennes föreldrar att han hade haft
fest när dem och Lauren's små syskon varit borta på någon middag eller aah , jag kommer inte riktigt ihåg.
Jag vaknade ur mina dagdrömmar av att någon slog mig på armen, jag ryckte till och höjde mina händer i självförsvar. Efter några minuter märkte jag att ingen var där och jag gick ut ur Jacey's rum. Jag gick till badrummet, men där fanns ingen? konstigt.. jag gick in i alla andra rum på övervåningen men där var ingen. När jag vänder mig mot trappan mot nedervåningen ser jag Calle stå i en dörr mot.. hans dörr?! han slickade sig om läpparna och jag fick en déjà vu, jag såg allt klart och tydligt framför mig. jag skakade snabbt av mig dom avskyvärda tankarna och sprang ner mot nedervåningen. jag sprang så fort att mina ben inte hängde med och jag bara kände hur jag slänt med min ena fot.
okej, det här var det kortaste hittills.. men vi måste dra ut på det, jag (lovisa) är sjuk och har inte orkat. Jennii har skrivit 2/3 om inte mer av den här och jag slutet :D 9 kommentarer för nästa, ni har börjat kommentera mer. blir jätte glad av era kommentarer, dom gör min dag ska ni veta :) Kram Lovisa
Jag vaknade ur mina dagdrömmar av att någon slog mig på armen, jag ryckte till och höjde mina händer i självförsvar. Efter några minuter märkte jag att ingen var där och jag gick ut ur Jacey's rum. Jag gick till badrummet, men där fanns ingen? konstigt.. jag gick in i alla andra rum på övervåningen men där var ingen. När jag vänder mig mot trappan mot nedervåningen ser jag Calle stå i en dörr mot.. hans dörr?! han slickade sig om läpparna och jag fick en déjà vu, jag såg allt klart och tydligt framför mig. jag skakade snabbt av mig dom avskyvärda tankarna och sprang ner mot nedervåningen. jag sprang så fort att mina ben inte hängde med och jag bara kände hur jag slänt med min ena fot.
okej, det här var det kortaste hittills.. men vi måste dra ut på det, jag (lovisa) är sjuk och har inte orkat. Jennii har skrivit 2/3 om inte mer av den här och jag slutet :D 9 kommentarer för nästa, ni har börjat kommentera mer. blir jätte glad av era kommentarer, dom gör min dag ska ni veta :) Kram Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 47
När vi alla tre gått och lagt oss i våra "sängar" inkusive mamma så hämtade jag min macbook från skrvbordet till sängen och uppdaterade min twitter.
"Je t'aime" skrev jag och tryckte på Tweet.
(1. Dörr handtaget 2. Stella's mobil)
Stella's perspektiv/ där det slutade :
Jag såg handtaget sakta drogs neråt och jag ställde mig vid dörren berädd på att ta tag i något som man kan slå i huvuet med. När dörren öppnades såg jag pappa stiga in och se förvånat på toarullen jag hade i handen. jag blev lite generad och satte tillbaka toarullen där den skulle sitta.
- öh, jag skulle bara kolla om du var klar att åka?
- ja, jag är klar. vad tycks? sa jag och snurrade runt ett varv framför honom.
- du ser helt fantastisk ut gumman. jag log bara som svar.
Hela mitt huvud ekade, sa jag konfrontera honom nu? jag mår ju inte bra av att han ljög för mig, tänk om han ljuger igen? det vet jag aldrig om han gör eller inte, det ända jag kan göra är väl att lita på honom? eller?
vi gick mot våran bil och åkte under tystnad till Jacey's hus, det ända man hörde var paketen hoppa upp och ner när bilen åkte över dom små guppen på vägen.
när vi var framme vid Jacey's hus parkerade vi bilen utanför det enorma huset och gick mot dörren. Vi plingade på och efter några singnaler så öppnade Jacey och jag stod bara och stirrade på henne några sekunder.
- herregud Jacey... du är så jävla sjukt vakcer! skrek jag och kramade om henne hårt.
- naw, du med. älskar din topp! skrek hon och besvarade kramen.
vi gick in i huset och efter oss kom pappa med alla julklapparna, han bärde på cirka 2-3 stycken påsar. När vi kom in i deras hus, som var tre våningar, så letade jag nyfiket runt för att hitta Lauren och hennes familj, men ingen av dom syntes.
- vart är familjen Cook? frågade jag Jaceys mamma Anna. Eftersom jag inte haft en mamma i hela mitt liv och därför bara uppfostrats av Pappa så har Jacey's mamma Anna och Lauren's mamma Lena alltid varit som mina kvninliga förebilder eller vad man nu ska säga. Det är dom jag har vänt mig till om det är något eller hänt något och Lena har jag dessutom känt sedan jag bara var några år, typ 4-5 eller så, likså Lauren. Jacey kom in lite senare i bilden, men inte så mycket senare. Vi träffades när vi var cirka 6-7 år gammla och gick i en F-1 klass. Sedan gick Jacey om en klass och vi fortsatte gå i samma klass.
- jag tror dom är på väg, dom skulle egentligen vara här nu. sa Jacey lite oroligt.
- ta det lungt baby, dom kommer. sa jag och kramade om henne.
Vi gick och satte oss i en av deras familjs design fotöljer och pratade lite, av en jävla konstig andledning öppnar jag mobilen och ser dirket att jag inte bytt bakrunds bild. där var han, min dröm prins.. med hans underbara bruna ögon och snygga hår.. jag kände att jag blev lite nere av att se bilden och gick istället in på mina sms. jag tryckte på Justin's sms av någon andledning och ser en sak jag gärna hade slippat se.
okej, seriöst. jag är inte på skriv humör just nu så det får bli en as kort och tråkig. men jag mår skit. men 7 kommetarer klarar ni väl ändå? då kanske jag får skrivar lusten tillbaka? kram Lovisa
"Je t'aime" skrev jag och tryckte på Tweet.
(1. Dörr handtaget 2. Stella's mobil)
Stella's perspektiv/ där det slutade :
Jag såg handtaget sakta drogs neråt och jag ställde mig vid dörren berädd på att ta tag i något som man kan slå i huvuet med. När dörren öppnades såg jag pappa stiga in och se förvånat på toarullen jag hade i handen. jag blev lite generad och satte tillbaka toarullen där den skulle sitta.
- öh, jag skulle bara kolla om du var klar att åka?
- ja, jag är klar. vad tycks? sa jag och snurrade runt ett varv framför honom.
- du ser helt fantastisk ut gumman. jag log bara som svar.
Hela mitt huvud ekade, sa jag konfrontera honom nu? jag mår ju inte bra av att han ljög för mig, tänk om han ljuger igen? det vet jag aldrig om han gör eller inte, det ända jag kan göra är väl att lita på honom? eller?
vi gick mot våran bil och åkte under tystnad till Jacey's hus, det ända man hörde var paketen hoppa upp och ner när bilen åkte över dom små guppen på vägen.
när vi var framme vid Jacey's hus parkerade vi bilen utanför det enorma huset och gick mot dörren. Vi plingade på och efter några singnaler så öppnade Jacey och jag stod bara och stirrade på henne några sekunder.
- herregud Jacey... du är så jävla sjukt vakcer! skrek jag och kramade om henne hårt.
- naw, du med. älskar din topp! skrek hon och besvarade kramen.
vi gick in i huset och efter oss kom pappa med alla julklapparna, han bärde på cirka 2-3 stycken påsar. När vi kom in i deras hus, som var tre våningar, så letade jag nyfiket runt för att hitta Lauren och hennes familj, men ingen av dom syntes.
- vart är familjen Cook? frågade jag Jaceys mamma Anna. Eftersom jag inte haft en mamma i hela mitt liv och därför bara uppfostrats av Pappa så har Jacey's mamma Anna och Lauren's mamma Lena alltid varit som mina kvninliga förebilder eller vad man nu ska säga. Det är dom jag har vänt mig till om det är något eller hänt något och Lena har jag dessutom känt sedan jag bara var några år, typ 4-5 eller så, likså Lauren. Jacey kom in lite senare i bilden, men inte så mycket senare. Vi träffades när vi var cirka 6-7 år gammla och gick i en F-1 klass. Sedan gick Jacey om en klass och vi fortsatte gå i samma klass.
- jag tror dom är på väg, dom skulle egentligen vara här nu. sa Jacey lite oroligt.
- ta det lungt baby, dom kommer. sa jag och kramade om henne.
Vi gick och satte oss i en av deras familjs design fotöljer och pratade lite, av en jävla konstig andledning öppnar jag mobilen och ser dirket att jag inte bytt bakrunds bild. där var han, min dröm prins.. med hans underbara bruna ögon och snygga hår.. jag kände att jag blev lite nere av att se bilden och gick istället in på mina sms. jag tryckte på Justin's sms av någon andledning och ser en sak jag gärna hade slippat se.
okej, seriöst. jag är inte på skriv humör just nu så det får bli en as kort och tråkig. men jag mår skit. men 7 kommetarer klarar ni väl ändå? då kanske jag får skrivar lusten tillbaka? kram Lovisa
You are the key to my heart - Chapter 46
- oh my gad! dom är skit coola! utbrast dom och fick sedan syn på att dom hade likadana fast olika färger, röd och grå, och blev ännu mer kära i dom. Efter några minuter av att dom hade hållit på med sina skor tog Chaz upp nästa paket och läste.
- Gud jul Justin önskar Stella..
(1. Justin's tweet 2. Pattie's twitter 3. Brevet 4. Paketen)
vänta? sa han Stella? min kropp frös fast och jag fick inte ut ett enda ord ut ur min mun.
Chaz's perspektiv:
Sa jag just Stella?! jag tittade ännu en gång på paketet och insåg direkt att det stod Pattie.. FAN! vad ska jag göra nu?! varför sa jag Stella?! var det för att jag tänkte på henne? N E J ! det kan inte hända! vi har redan bestämmt att vår vänskap kommer före tjejer med mera. och det var dessutom Justin som såg henne först, okej nu låter jag som en tre åring... men ändå. det såg ut som om Ryan tänkte på samma sak. okej, kankse inte om treåringar eller inte. men på Stella.. han hade också nappat på hennes utseende, det såg man på han. Min mage vände sig ut och in på och jag harklade mig några gånger.
- oj, jag menade visst Pattie. sa jag nervöst och jag såg justin's ögon formade sig ledsna. - Här Justin.
sa jag och räckte över paketet, eller paket och paket det var ett kuvert.
Justin's perspektiv:
När Chaz sa att han sa fel så stannade hela mitt hjärta upp och banka, mitt blod som rann igenom min kropp slutade rinna och min hjärna slutade fungera. Men varför sa han då Stella!? han kanske tänkte på henne och råkade då säga fel, men vänta? då måste han tänka på henne, hade vi inte bestämt att ingen tjej skulle komma emellan oss? jag slutade tänka på det och tog istället kuvertet från Chaz hand, veklade upp det A4 pappret och började läsa. Det stod:
"Justin, tro mig, jag känner Stella.. och om du någonsin vill ha tillbaka henne så måste du kämpa! Hon saknar dig och vill ha tillbaka dig något enormt. Hon satt och grät hela vägen hem på planet till Sverige. Jag kan seriöst inte se henne i ögonen utan att jag själv börjar gråta. Hon gråter på nätterna för att hon saknar dig och vill veta vad du gör, men såren ni rivit på varandra sitter kvar. Långt inne. //Lauren"
När jag läste brevet så visste jag inte om jag skulle gråta av lycka eller ledsenhet. Jag belev glad att hon saknade mig, trots det andra som stod så var det här den bästa julklappen jag någonsin skulle kunna fått... jag kollade lite oförstående på mamma, varför hade hon av alla människor gett den till mig? hon hade inte ens träffat Lauren eller Stella eller Jacey?
- Mamma.. hur kan du ha gett mig det här? sa jag och hållde upp brevet.
- ja du, jag känner henne inte ens men jag vet vem det är efter vårt snack, hon letade upp mig på twitter och frågade om jag kunde ge dig det. först visste jag inte om jag över huvud taget skulle ge dig den, det är ändå jul och då ska man inte få några dåliga nyheter men jag chansade och gav dig det. sa hon och log.
- och det är den bästa julklappen någon någonsin skulle kunna ge mig! utbrast jag och kramade henne. - mamma, att få veta att hon fortfarande tänker på mig, saknar mig och vill ha mig tillbaka är det bästa som någonsin skulle kunna hända.
- Hej, men vi vet inte än vad som stod i brevet?! sa Ryan och Chaz sammtidigt, jag gav dom brevet och dom började läsa.
- åh.. sa dom båda när dom läst klart. jag förstod dirket vad som höll på att hända, jag fick tillbaka brevet och la det bakom mig i soffan. jag ville inte tänka på det här mer ikväll. men jag vet att jag komemr göra det, och snart. snart, ska jag göra något åt det..
Hela kvällen gick snabbare och snabbare och tillslut så var alla paketen öppnade. Vi alla fyra blev tröttare och tröttare, vi beslöt oss för att gå upp och lägga oss. vi borstade tänderna och la in en stor madrass i mitt rum som Chaz och Ryan kunde sova på. När vi alla tre gått och lagt oss i våra "sängar" inkusive mamma så hämtade jag min macbook från skrvbordet till sängen och uppdaterade min twitter.
"Je t'aime" skrev jag och tryckte på Tweet.
det var väl ändå en hyffsat lång va? okej, den kanske kom lite sent men i veckan kommer det bli bättre uppdatering, LOVAR! 13 kommentarer för nästa, börjar på den nu. Kram Lovisa
glöm inte BLOGGSVAR ;)
- Gud jul Justin önskar Stella..
(1. Justin's tweet 2. Pattie's twitter 3. Brevet 4. Paketen)
vänta? sa han Stella? min kropp frös fast och jag fick inte ut ett enda ord ut ur min mun.
Chaz's perspektiv:
Sa jag just Stella?! jag tittade ännu en gång på paketet och insåg direkt att det stod Pattie.. FAN! vad ska jag göra nu?! varför sa jag Stella?! var det för att jag tänkte på henne? N E J ! det kan inte hända! vi har redan bestämmt att vår vänskap kommer före tjejer med mera. och det var dessutom Justin som såg henne först, okej nu låter jag som en tre åring... men ändå. det såg ut som om Ryan tänkte på samma sak. okej, kankse inte om treåringar eller inte. men på Stella.. han hade också nappat på hennes utseende, det såg man på han. Min mage vände sig ut och in på och jag harklade mig några gånger.
- oj, jag menade visst Pattie. sa jag nervöst och jag såg justin's ögon formade sig ledsna. - Här Justin.
sa jag och räckte över paketet, eller paket och paket det var ett kuvert.
Justin's perspektiv:
När Chaz sa att han sa fel så stannade hela mitt hjärta upp och banka, mitt blod som rann igenom min kropp slutade rinna och min hjärna slutade fungera. Men varför sa han då Stella!? han kanske tänkte på henne och råkade då säga fel, men vänta? då måste han tänka på henne, hade vi inte bestämt att ingen tjej skulle komma emellan oss? jag slutade tänka på det och tog istället kuvertet från Chaz hand, veklade upp det A4 pappret och började läsa. Det stod:
"Justin, tro mig, jag känner Stella.. och om du någonsin vill ha tillbaka henne så måste du kämpa! Hon saknar dig och vill ha tillbaka dig något enormt. Hon satt och grät hela vägen hem på planet till Sverige. Jag kan seriöst inte se henne i ögonen utan att jag själv börjar gråta. Hon gråter på nätterna för att hon saknar dig och vill veta vad du gör, men såren ni rivit på varandra sitter kvar. Långt inne. //Lauren"
När jag läste brevet så visste jag inte om jag skulle gråta av lycka eller ledsenhet. Jag belev glad att hon saknade mig, trots det andra som stod så var det här den bästa julklappen jag någonsin skulle kunna fått... jag kollade lite oförstående på mamma, varför hade hon av alla människor gett den till mig? hon hade inte ens träffat Lauren eller Stella eller Jacey?
- Mamma.. hur kan du ha gett mig det här? sa jag och hållde upp brevet.
- ja du, jag känner henne inte ens men jag vet vem det är efter vårt snack, hon letade upp mig på twitter och frågade om jag kunde ge dig det. först visste jag inte om jag över huvud taget skulle ge dig den, det är ändå jul och då ska man inte få några dåliga nyheter men jag chansade och gav dig det. sa hon och log.
- och det är den bästa julklappen någon någonsin skulle kunna ge mig! utbrast jag och kramade henne. - mamma, att få veta att hon fortfarande tänker på mig, saknar mig och vill ha mig tillbaka är det bästa som någonsin skulle kunna hända.
- Hej, men vi vet inte än vad som stod i brevet?! sa Ryan och Chaz sammtidigt, jag gav dom brevet och dom började läsa.
- åh.. sa dom båda när dom läst klart. jag förstod dirket vad som höll på att hända, jag fick tillbaka brevet och la det bakom mig i soffan. jag ville inte tänka på det här mer ikväll. men jag vet att jag komemr göra det, och snart. snart, ska jag göra något åt det..
Hela kvällen gick snabbare och snabbare och tillslut så var alla paketen öppnade. Vi alla fyra blev tröttare och tröttare, vi beslöt oss för att gå upp och lägga oss. vi borstade tänderna och la in en stor madrass i mitt rum som Chaz och Ryan kunde sova på. När vi alla tre gått och lagt oss i våra "sängar" inkusive mamma så hämtade jag min macbook från skrvbordet till sängen och uppdaterade min twitter.
"Je t'aime" skrev jag och tryckte på Tweet.
det var väl ändå en hyffsat lång va? okej, den kanske kom lite sent men i veckan kommer det bli bättre uppdatering, LOVAR! 13 kommentarer för nästa, börjar på den nu. Kram Lovisa
glöm inte BLOGGSVAR ;)
You are the key to my heart - Chapter 45
- Dom funkar inte, sorry Chaz.. men vi ska öppna alla när vi ätit tänkte jag. sa hon och log mot oss.
- Men när ska vi äta då?
- Om cirka 30-40 minuter, så ni kan gå upp och göra något sålänge.
- Okej, vi kommer när du ropar. sa jag och vi började gå upp mot mitt rum.
(1. Fifa spelet 2. Chaz och Ryan's skor 3. Pattie's väska)
Vi gick direkt upp till mitt rum och jag satte mig på min säng. Ryan och Chaz kom lite efter och satte sig på kanten av sängen.
- okey, vad ska vi göra då? sa Chaz tillslut och stirrade mot mig.
- Tvspel? ropade plötsligt Ryan.
- Ja! skrek både jag och Chaz. Vi gick ner till tvn igen och Ryan håll upp två olika spel.
- Vilket? Fifa eller det här som jag inte kan utala? sa han och skrattade till lite. Både jag och Ryan visste att Chaz älskar Fifa's tvspel så det var egentligen ingen diskution om vilket vi skulle spela, men ci tyckte det var jätte kul och se Chaz ansikte när vi frågade.
- FIFA såklart! skrek Chaz och mamma kom ut från köket för att kolla vad det var som lät.
- oj, här var ni. Skulle inte ni vara på ditt rum gubben? sa hon och kollade på mig.
- Mamma, kalla mig inte "gubben" jag är 16, och nej, vi bestämde oss för att köra tvspel.
- jaha, okej. men maten är färdig om cirka 15 minuter.
Hon gick tillbaka till köket och Ryan stoppade in Fifa skivan i min Xbox360. Spelet startade och vi alla tre var helt inne i spelet så vi hörde inte när mamma skrek på oss.
- Justin Bieber, Ryan Butler och Chaz Somers! Nu får ni ta och komma! skrek hon från matbordet och det var nu vi tillsist reagerade och vi alla tre hoppade till.
- oj, vi kommer! skrek jag tillbaka, vi stängde snabbt av spelet och gick och satte oss brevid mamma vid bordet och åt.
När vi ätit klart sprang bokstavligt talat mot julgranen och satte sig brevid den som man satt när man var 3 år. Jag och Ryan stod brevid och bara skrattade så mycket att vi fick sätta oss ner i soffan och skratta klart.
Efter ett tag kom mamma och vi började med julklapps ut delningen. Chaz tog upp ett paket och läste, han skulle ju såklart vara tomte också.
- God Jul Pattie Önskar Justin. sa han och ränkte över paktet till mamma, hon kollade lite konstigt med en "varför-köpte-du-en-julklapp" minen men öppnade den sedan den. När hon märkte vad det var som låg i så tog hon händerna över munnen och kollade lyckligt på mig.
- herregud.. Justin, det är för mycket! sa hon och log mot mig.
- nej, inte alls! du är värd det. sa jag och log tillbaka.
- skulle någon kunna berätta vad hon fick?! sa Ryan lite irriterat som satt lite längre bort i våran fotölj.
Mamma visade upp väskan jag köpt till henne och jag såg på Ryan's blick att han inte fattade vad som var så speciellt med den.
- och? vad är det med den? frågade han förvirrat.
- Ryan, det är en sådan där märkes väska eller vad det heter. Dom är svin dyra, alla modeller och så har typ dom. sa jag och himlade med ögonen mot honom.
- okej? hur visste du det?
- jag är cool, nej men jag har ju köpt den? då får man ju reda på saker.
- okej, okej kan vi gå vidare? sa Chaz och tog upp nästa paket.
- God jul Chaz och Ryan önskar Justin. läste han och tog två paket.
Dom öppnade sina paket och där i låg Suprasen jag köpt.
- oh my gad! dom är skit coola! utbrast dom och fick sedan syn på att dom hade likadana fast olika färger, röd och grå, och blev ännu mer kära i dom. Efter några minuter av att dom hade hållit på med sina skor tog Chaz upp nästa paket och läste.
- Gud jul Justin önskar Stella..
oooh, kort och tråkig men sitter i bilen och har inte haft tid att gå in och publicera :/ men en till kommer upp ikväll.
10 kommentarer för nästa! puss och kram Lovisa
glöm inte bloggsvar :D
- Men när ska vi äta då?
- Om cirka 30-40 minuter, så ni kan gå upp och göra något sålänge.
- Okej, vi kommer när du ropar. sa jag och vi började gå upp mot mitt rum.
(1. Fifa spelet 2. Chaz och Ryan's skor 3. Pattie's väska)
Vi gick direkt upp till mitt rum och jag satte mig på min säng. Ryan och Chaz kom lite efter och satte sig på kanten av sängen.
- okey, vad ska vi göra då? sa Chaz tillslut och stirrade mot mig.
- Tvspel? ropade plötsligt Ryan.
- Ja! skrek både jag och Chaz. Vi gick ner till tvn igen och Ryan håll upp två olika spel.
- Vilket? Fifa eller det här som jag inte kan utala? sa han och skrattade till lite. Både jag och Ryan visste att Chaz älskar Fifa's tvspel så det var egentligen ingen diskution om vilket vi skulle spela, men ci tyckte det var jätte kul och se Chaz ansikte när vi frågade.
- FIFA såklart! skrek Chaz och mamma kom ut från köket för att kolla vad det var som lät.
- oj, här var ni. Skulle inte ni vara på ditt rum gubben? sa hon och kollade på mig.
- Mamma, kalla mig inte "gubben" jag är 16, och nej, vi bestämde oss för att köra tvspel.
- jaha, okej. men maten är färdig om cirka 15 minuter.
Hon gick tillbaka till köket och Ryan stoppade in Fifa skivan i min Xbox360. Spelet startade och vi alla tre var helt inne i spelet så vi hörde inte när mamma skrek på oss.
- Justin Bieber, Ryan Butler och Chaz Somers! Nu får ni ta och komma! skrek hon från matbordet och det var nu vi tillsist reagerade och vi alla tre hoppade till.
- oj, vi kommer! skrek jag tillbaka, vi stängde snabbt av spelet och gick och satte oss brevid mamma vid bordet och åt.
När vi ätit klart sprang bokstavligt talat mot julgranen och satte sig brevid den som man satt när man var 3 år. Jag och Ryan stod brevid och bara skrattade så mycket att vi fick sätta oss ner i soffan och skratta klart.
Efter ett tag kom mamma och vi började med julklapps ut delningen. Chaz tog upp ett paket och läste, han skulle ju såklart vara tomte också.
- God Jul Pattie Önskar Justin. sa han och ränkte över paktet till mamma, hon kollade lite konstigt med en "varför-köpte-du-en-julklapp" minen men öppnade den sedan den. När hon märkte vad det var som låg i så tog hon händerna över munnen och kollade lyckligt på mig.
- herregud.. Justin, det är för mycket! sa hon och log mot mig.
- nej, inte alls! du är värd det. sa jag och log tillbaka.
- skulle någon kunna berätta vad hon fick?! sa Ryan lite irriterat som satt lite längre bort i våran fotölj.
Mamma visade upp väskan jag köpt till henne och jag såg på Ryan's blick att han inte fattade vad som var så speciellt med den.
- och? vad är det med den? frågade han förvirrat.
- Ryan, det är en sådan där märkes väska eller vad det heter. Dom är svin dyra, alla modeller och så har typ dom. sa jag och himlade med ögonen mot honom.
- okej? hur visste du det?
- jag är cool, nej men jag har ju köpt den? då får man ju reda på saker.
- okej, okej kan vi gå vidare? sa Chaz och tog upp nästa paket.
- God jul Chaz och Ryan önskar Justin. läste han och tog två paket.
Dom öppnade sina paket och där i låg Suprasen jag köpt.
- oh my gad! dom är skit coola! utbrast dom och fick sedan syn på att dom hade likadana fast olika färger, röd och grå, och blev ännu mer kära i dom. Efter några minuter av att dom hade hållit på med sina skor tog Chaz upp nästa paket och läste.
- Gud jul Justin önskar Stella..
oooh, kort och tråkig men sitter i bilen och har inte haft tid att gå in och publicera :/ men en till kommer upp ikväll.
10 kommentarer för nästa! puss och kram Lovisa
glöm inte bloggsvar :D
You are the key to my heart - Chapter 44
- Jaja, bara för att vi älskar dig. men när vi får träffa henne kommer jag fan försöka vinna henne.. sa Ryan och flinade stort.
- haha du skulle bara försöka.
- Ska jag slå upp dig Bieber?
- haha, försök bara.
och helt plötsligt kastar han sig över mig och brottar ner mig. Men jag tar tag i hans händer och istället så sitter jag på honom när vi hör ett skrik från nedervåning.
(1. Kalle Ankas jul 2. Ryan Butler 3. Julklappar)
varrenda muskel i min kropp spändes och jag hörde mammas röst ännu en gång från nedervåningen.
- Justin?!
- ja?
- vad gör ni där uppe egentligen?! klockan är tio i tre, Kalle Anka börjar om tio minuter! skrek hon och Ryan och Chaz spände ögonen i mig.
- Hur kunde du glömma?! skrek dom lite tyst så att mamma inte kunde höra.
- Vadå? är det mitt fel nu? sa jag och flinade.
- ja! Bieber, det var du som distraherade oss med din snygga tjej. sa Ryan och blinkade mot mig, jag kunde inte hålla mig för skratt.. han såg så jävla töntig ut. Mamma skrek på oss igen och den här gången så kunde jag inte svara för att jag hade fullt upp att skratta så Ryan fick svara istället.
- ja Pattie, vi kommer nu. skrek han och dom båda reste sig upp. Jag gick upp efter dem och vi gick och satte oss brevid mamma i vårt bokstavligt talat stora vardagsrum. Jag kom ihåg hur jobbigt jag tyckte det var att flytta hit till Atlanta, att lämna allt. Ryan, Chaz, Mormor, Morfar och alla andra... men sedan när jag träffade Usher och allt gick snabbare och bättre, då blev det bra tillslut. Jag satte mig bervid mamma, Ryan brevid mig och Chaz brevid Ryan. Vi satt klistrade mot tvn tills Kalle Ankas slut, då kom jag på att jag inte köpt julklappar till Ryan och Chaz. Eller, jo det hade jag visst! jag hade köpt ett par röda supras till Ryan och till likadana till Chaz fast i gråa, vi skulle egentligen ha en mini jul när vi träffades uppe i Stratford om några månader. Men var låg dom? jag gick igenom hela mitt rum snabbt i huvudet och kom sedan på att dom låg någonstans längst in i min garderob.
- ey killar, jag ska bara gå upp och hämta en sak. stannar ni här? sa jag och började gå uppför trappan till mitt rum.
- Okey. sa dom och jag sprang snabbt upp till mitt rum.
Ryan's perspektiv:
Justin skulle visst gå upp och hämta något ur hans rum och då passade både Jag och Chaz på att lägga våra julklappar under deras enorma julgran. För några år sedan skulle dom aldrig ha råd att köpa en sådan här gran, men nu har ju Justin ganska mycket pengar som ligger och väntar på hans kort på banken. En sak störde jag mig på, att Justin alltid ska få dom snyggaste tjejerna.. bara för att han är artist, men den här gången verkar det som om han har en sådan otur att hon inte gillar hans musik. Stella, tror jag hon hette.. hon var så damn het. Om jag någon gång träffar henne ska fan jag se till att hon märker mig iallafall...
Justin's persepektiv:
När jag kom upp till mitt rum gick jag med snabba steg till mitt min garderob och hämtade paketen. När jag var på väg till trappan så stod både Chaz och Ryan med ryggarna mot mig. Yes, perfekt! Jag gjorde en signal till mamma att hon skulle få bort dom där i från och hon fattade den ganska snabbt. Hon tog med Chaz och Ryan till köket och hittade på något om att dom behövde kolla om maten var färdig. Precis när dom gått sprang jag till granen och la alla klapparna snabbt under julgranen. Jag hann exakt för efter så kom Chaz och Ryan och hoppade på mig som dom hade gjort när dom hade kommit. Jag låstades bara som om jag beundrade Julgranen och dom gick som tur på det.
- När ska vi öppna alla paketen? Sa Chaz ivrigt som ett litet barn och kollade med hund ögon på mamma.
- Dom funkar inte, sorry Chaz.. men vi ska öppna alla när vi ätit tänkte jag. sa hon och log mot oss.
- Men när ska vi äta då?
- Om cirka 30-40 minuter, så ni kan gå upp och göra något sålänge.
- Okej, vi kommer när du ropar. sa jag och vi började gå upp mot mitt rum.
förlåt för den dåliga uppdateringen idag med jag har jobbat (?)... okej, vilken bra ursäkt då? haha. men kommentera, Ryans perspektiv Bra/dåligt? 9 kommetarer för nästa! den är redan gjord, väntar bara på att publiceras. kram Lovisa
Glöm inte bloggsvar! :D
- haha du skulle bara försöka.
- Ska jag slå upp dig Bieber?
- haha, försök bara.
och helt plötsligt kastar han sig över mig och brottar ner mig. Men jag tar tag i hans händer och istället så sitter jag på honom när vi hör ett skrik från nedervåning.
(1. Kalle Ankas jul 2. Ryan Butler 3. Julklappar)
varrenda muskel i min kropp spändes och jag hörde mammas röst ännu en gång från nedervåningen.
- Justin?!
- ja?
- vad gör ni där uppe egentligen?! klockan är tio i tre, Kalle Anka börjar om tio minuter! skrek hon och Ryan och Chaz spände ögonen i mig.
- Hur kunde du glömma?! skrek dom lite tyst så att mamma inte kunde höra.
- Vadå? är det mitt fel nu? sa jag och flinade.
- ja! Bieber, det var du som distraherade oss med din snygga tjej. sa Ryan och blinkade mot mig, jag kunde inte hålla mig för skratt.. han såg så jävla töntig ut. Mamma skrek på oss igen och den här gången så kunde jag inte svara för att jag hade fullt upp att skratta så Ryan fick svara istället.
- ja Pattie, vi kommer nu. skrek han och dom båda reste sig upp. Jag gick upp efter dem och vi gick och satte oss brevid mamma i vårt bokstavligt talat stora vardagsrum. Jag kom ihåg hur jobbigt jag tyckte det var att flytta hit till Atlanta, att lämna allt. Ryan, Chaz, Mormor, Morfar och alla andra... men sedan när jag träffade Usher och allt gick snabbare och bättre, då blev det bra tillslut. Jag satte mig bervid mamma, Ryan brevid mig och Chaz brevid Ryan. Vi satt klistrade mot tvn tills Kalle Ankas slut, då kom jag på att jag inte köpt julklappar till Ryan och Chaz. Eller, jo det hade jag visst! jag hade köpt ett par röda supras till Ryan och till likadana till Chaz fast i gråa, vi skulle egentligen ha en mini jul när vi träffades uppe i Stratford om några månader. Men var låg dom? jag gick igenom hela mitt rum snabbt i huvudet och kom sedan på att dom låg någonstans längst in i min garderob.
- ey killar, jag ska bara gå upp och hämta en sak. stannar ni här? sa jag och började gå uppför trappan till mitt rum.
- Okey. sa dom och jag sprang snabbt upp till mitt rum.
Ryan's perspektiv:
Justin skulle visst gå upp och hämta något ur hans rum och då passade både Jag och Chaz på att lägga våra julklappar under deras enorma julgran. För några år sedan skulle dom aldrig ha råd att köpa en sådan här gran, men nu har ju Justin ganska mycket pengar som ligger och väntar på hans kort på banken. En sak störde jag mig på, att Justin alltid ska få dom snyggaste tjejerna.. bara för att han är artist, men den här gången verkar det som om han har en sådan otur att hon inte gillar hans musik. Stella, tror jag hon hette.. hon var så damn het. Om jag någon gång träffar henne ska fan jag se till att hon märker mig iallafall...
Justin's persepektiv:
När jag kom upp till mitt rum gick jag med snabba steg till mitt min garderob och hämtade paketen. När jag var på väg till trappan så stod både Chaz och Ryan med ryggarna mot mig. Yes, perfekt! Jag gjorde en signal till mamma att hon skulle få bort dom där i från och hon fattade den ganska snabbt. Hon tog med Chaz och Ryan till köket och hittade på något om att dom behövde kolla om maten var färdig. Precis när dom gått sprang jag till granen och la alla klapparna snabbt under julgranen. Jag hann exakt för efter så kom Chaz och Ryan och hoppade på mig som dom hade gjort när dom hade kommit. Jag låstades bara som om jag beundrade Julgranen och dom gick som tur på det.
- När ska vi öppna alla paketen? Sa Chaz ivrigt som ett litet barn och kollade med hund ögon på mamma.
- Dom funkar inte, sorry Chaz.. men vi ska öppna alla när vi ätit tänkte jag. sa hon och log mot oss.
- Men när ska vi äta då?
- Om cirka 30-40 minuter, så ni kan gå upp och göra något sålänge.
- Okej, vi kommer när du ropar. sa jag och vi började gå upp mot mitt rum.
förlåt för den dåliga uppdateringen idag med jag har jobbat (?)... okej, vilken bra ursäkt då? haha. men kommentera, Ryans perspektiv Bra/dåligt? 9 kommetarer för nästa! den är redan gjord, väntar bara på att publiceras. kram Lovisa
Glöm inte bloggsvar! :D
You are the key to my heart - Chapter 43
- Damn, vem är det här?! sa han och tittade på mig.
- igen. mumlade jag och loggade in på twitter och såg att Stella hade twittrat, jag ryste till i kroppen och mitt hjärta började slå snabbare.
(1. Stellas Tweet 2. Justin's foto på Stella 3. Justin och Ryan)
Stella hade twittrat för några timmar sedan, men det var inte så farligt jämfört med hur orolig jag varit över att hon inte twittrat på flera månader. Jag har liksom tänkt att det har hänt något. Jag läste igenom tweeten flera gånger, minst 7. Det stod "i miss you, more then you imagine" var det till mig? var det till någon annan? har hon gått vidare? eller är det verkligen mig hon menar? saknar hon mig verkligen? frågorna snurrade runt och runt i mitt huvud, men var fanns svaren? dom var som bortblåstna, helt tomt. Det fanns frågor men inte svar. Jag märkte snart att jag bara satt och stirrade på skärmen och kollade snabbt bort mot fotot på Stella som låg i Ryan's händer.
- Bieber, det verkar inte som "ingen". sa Ryan som märkte min blick mot fotot. - Berätta mannen, du kan lite på oss.
- jag vill inte prata om det nu, det är Julafton.. sa jag och kollade ner i datorn's tangentbord i mitt knä.
- eyy, hur många tillfällen till kommer vi få att kunna prata så här? sa Chaz och knuffade till mig i sidan.
- men det är Julafton..
- men det ändrar inte dina känslor, berätta nu.
Jag berättade hela historien från början, fast inte jätte detaljerat. Det orkade jag inte med just nu, det var ju faktist julafton. När jag var klar så satt dom bara tysta och studerade fotot.
- Wow, lång historia.. men fan vad snygg hon är och kolla ögonen! sa Ryan och studerade fotot lite till.
- Håller med Ryan, hon är grymt het! varför ska alltid du få dom snyggaste tjejerna? sa Chaz och flinade lite.
- haha, visst är hon! men back off. Hon är min! sa jag och flinade lite mot dom.
- Hon kommer säkert ändra sig när hon ser The Chazinaton. sa Chaz och flinade tillbaka.
- Ni är så barnsliga, hon kommer falla för mig direkt! sa Ryan och skrattade lite.
- okej, lyssna nu ordentligt. Jag såg henne först och hon är min. sa jag.
- Varför skulle hon då lämna dig? sa Ryan och han visste att det draget borde han inte gjort. Han visste att det gjorde ont, att höra det gjorde ont. Som ett slag rakt på käften. Jag såg på han att han ångrade orden som han just sagt.
- Förlåt. sa han med en menade blick.
- Det lugnt. sa jag bara och log.
- föresten, vad heter hon? sa Chaz och flinade lite bredare.
- Stella, Stella McLeé. sa jag och log bredare av att säga hennes namn.
- Jaha! Det var hon du ringde 24/7?
- Haha, japp..
- första gången Bieber får kämpa för kärleken. sa Ryan till Chaz och putade till honom lite i sidan.
- Ursäkta? sa jag lite sårad, på skoj såklart..
- Haha, ja? alla tjejer blir ju bara kär i dig genom att se dig? du kan ju bara välja och vraka. och då väljer du en tjej som inte gillar dig plus att hon är för snygg.. hon borde ju jag ha. sa han och blinkade mot mig.
- Är det något negativt att hon inte gillar Justin Bieber? hon gillar ju Justin Drew Bieber och nej Ryan, hon borde vara min.
- Hon är ju din?
- Alla tjejer är hans.. sa Chaz lite besviket.
- Men kom igen killar?
- Jaja, bara för att vi älskar dig. men när vi får träffa henne kommer jag fan försöka vinna henne.. sa Ryan och flinade stort.
- haha du skulle bara försöka.
- Ska jag slå upp dig Bieber?
- haha, försök bara.
och helt plötsligt kastar han sig över mig och brottar ner mig. Men jag tar tag i hans händer och istället så sitter jag på honom när vi hör ett skrik från nedervåning.
så. förlåt att jag inte publicerat det innan, har inte haft tid om man säger så ;) men kommentera, 8 kommentarer för nästa. ni har klarat det förut. glöm inte bloggsvar :D kram Lovisa
- igen. mumlade jag och loggade in på twitter och såg att Stella hade twittrat, jag ryste till i kroppen och mitt hjärta började slå snabbare.
(1. Stellas Tweet 2. Justin's foto på Stella 3. Justin och Ryan)
Stella hade twittrat för några timmar sedan, men det var inte så farligt jämfört med hur orolig jag varit över att hon inte twittrat på flera månader. Jag har liksom tänkt att det har hänt något. Jag läste igenom tweeten flera gånger, minst 7. Det stod "i miss you, more then you imagine" var det till mig? var det till någon annan? har hon gått vidare? eller är det verkligen mig hon menar? saknar hon mig verkligen? frågorna snurrade runt och runt i mitt huvud, men var fanns svaren? dom var som bortblåstna, helt tomt. Det fanns frågor men inte svar. Jag märkte snart att jag bara satt och stirrade på skärmen och kollade snabbt bort mot fotot på Stella som låg i Ryan's händer.
- Bieber, det verkar inte som "ingen". sa Ryan som märkte min blick mot fotot. - Berätta mannen, du kan lite på oss.
- jag vill inte prata om det nu, det är Julafton.. sa jag och kollade ner i datorn's tangentbord i mitt knä.
- eyy, hur många tillfällen till kommer vi få att kunna prata så här? sa Chaz och knuffade till mig i sidan.
- men det är Julafton..
- men det ändrar inte dina känslor, berätta nu.
Jag berättade hela historien från början, fast inte jätte detaljerat. Det orkade jag inte med just nu, det var ju faktist julafton. När jag var klar så satt dom bara tysta och studerade fotot.
- Wow, lång historia.. men fan vad snygg hon är och kolla ögonen! sa Ryan och studerade fotot lite till.
- Håller med Ryan, hon är grymt het! varför ska alltid du få dom snyggaste tjejerna? sa Chaz och flinade lite.
- haha, visst är hon! men back off. Hon är min! sa jag och flinade lite mot dom.
- Hon kommer säkert ändra sig när hon ser The Chazinaton. sa Chaz och flinade tillbaka.
- Ni är så barnsliga, hon kommer falla för mig direkt! sa Ryan och skrattade lite.
- okej, lyssna nu ordentligt. Jag såg henne först och hon är min. sa jag.
- Varför skulle hon då lämna dig? sa Ryan och han visste att det draget borde han inte gjort. Han visste att det gjorde ont, att höra det gjorde ont. Som ett slag rakt på käften. Jag såg på han att han ångrade orden som han just sagt.
- Förlåt. sa han med en menade blick.
- Det lugnt. sa jag bara och log.
- föresten, vad heter hon? sa Chaz och flinade lite bredare.
- Stella, Stella McLeé. sa jag och log bredare av att säga hennes namn.
- Jaha! Det var hon du ringde 24/7?
- Haha, japp..
- första gången Bieber får kämpa för kärleken. sa Ryan till Chaz och putade till honom lite i sidan.
- Ursäkta? sa jag lite sårad, på skoj såklart..
- Haha, ja? alla tjejer blir ju bara kär i dig genom att se dig? du kan ju bara välja och vraka. och då väljer du en tjej som inte gillar dig plus att hon är för snygg.. hon borde ju jag ha. sa han och blinkade mot mig.
- Är det något negativt att hon inte gillar Justin Bieber? hon gillar ju Justin Drew Bieber och nej Ryan, hon borde vara min.
- Hon är ju din?
- Alla tjejer är hans.. sa Chaz lite besviket.
- Men kom igen killar?
- Jaja, bara för att vi älskar dig. men när vi får träffa henne kommer jag fan försöka vinna henne.. sa Ryan och flinade stort.
- haha du skulle bara försöka.
- Ska jag slå upp dig Bieber?
- haha, försök bara.
och helt plötsligt kastar han sig över mig och brottar ner mig. Men jag tar tag i hans händer och istället så sitter jag på honom när vi hör ett skrik från nedervåning.
så. förlåt att jag inte publicerat det innan, har inte haft tid om man säger så ;) men kommentera, 8 kommentarer för nästa. ni har klarat det förut. glöm inte bloggsvar :D kram Lovisa
Lite Random här + förlåt för ingen bloggning från min sida.
Snälla? Ogilla honom på fb och unfollow honom på twitter , pleeeeeeaaaaaaaaseeeeeee! ;D<33 It's april fools day right?!?!?!
Och sen så förlåt för att jag (Jennii) inte har bloggat men ja, det är Lovisa som har alla ideer och jag
har inga hah. Så förlåt förlåt flörlåt , ska försöka bättra mig just for you.
Även fast Lovisa äger mig i att skriva ;o
