När jag vänder mig mot trappan mot nedervåningen ser jag Calle stå i en dörr mot.. hans dörr?! han slickade sig om läpparna och jag fick en déjà vu, jag såg allt klart och tydligt framför mig. jag skakade snabbt av mig dom avskyvärda tankarna och sprang ner mot nedervåningen. jag sprang så fort att mina ben inte hängde med och jag bara kände hur jag slänt med min ena fot.

---

(1. text 2. trappa. sorry men bildbrist)

jag visste vad som skulle hända. men jag kunde inte låta det hända. Jag är och kommer alltid vara så himla klumpig, måste jag det? det är grymt jobbigt, jag ramlar nästan hela tiden. jag höll ett stadigt grepp om trappräcket men det hjälpte inte särsillt mycket. jag gjorde mig beredd att träffa den hårda och väldigt coola ek trappan och jag blev mjuk i hela kroppen. Precis när jag var beredd att ramla känner jag någon drar upp mig i armen. när jag stod stadigt i trappan igen vände jag mig om och såg ett väl bekant ansikte titta i mina ögon. Lauren. Hon kom alltid i rätt ögonblick. Jag kastade mig om hennes hals och kramade om henne.
- Lauren! tack att du räddade mig.
- ja.. måste du vara så klumpig? du kan ju fan dö?!
- det är inte mitt fel?! säg till gud om det är någon. sa jag och flinade till lite.
- haha, kom nu går vi till dom andra. jag tror vi ska äta nu.
- okej, men du?
- ja?
- tack igen, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.
- naw, gumman. samma, men kom nu. sa hon och drog med mig mot Jaceys enorma matsal.
Vi gick in till matsalen och började äta. det var ett långt bord med över 12 platser men eftersom vi bara var cirka 10 stycken så kapade vi av bordet lite. på ena sidan så satt alla föreldrarna, i mitten satt Jacey och Lauren's småsyskon och på andra sidan satt jag, Jacey och Lauren. Jacey och Jag satt brevid varandra på ena långsidan och på andra sidan så satt Lauren. och Calle framför mig.. måste han alltid hänga efter som en liten hund valp? visst ibland är det sött att han vill vara med oss men det är också jätte störande ibland! jag skulle bara vlija ställa mig upp och skrika att han ska sticka eller så. men då sårar jag hans känslor, det är jag medveten om..
Jag kände att Jacey boxade mig lite på armen och menade med att maten låg på våra talrikar och alla redan nästan var klara medans jag bara satt och stirrade på den. Jag isåg efter cirka 2 minuter att jag borde äta och åt upp min mat, jag åt snabbt upp den medans Lauren, Jacey och Calle satt och kollade på mig. det känndes lite skumt men jag ignorerade det och forsatte äta. efter en stund fick jag nog.
- okej, vad är det? har era ögon fastnat eller något?! sa jag och tittade på dom alla tre.
- du är så söt när du äter! sa Jacey och Lauren och jag bara himlade med ögonen.
- haha, årets skämt! sa jag och skrattade lite.
- nej men ärligt, dom har rätt. hörde jag en röst säga, jag kände igen den rösten. men jag kände på mig att det var någort mindre bra och vågade inte titta upp.

---

kort kort.
förlåt för den dåligs uppdateringen men jag har varit sjuk och inte orkat skriva, ni vet hur det är när man har varit sjuk och så? okej, nu ska jag inte komma med massa ursäkter ;) men vad tycker ni? 9 kommentarer för nästa del, har börjat på den och den är klar i kväll tror jag, bror på om ni kommenterar ;) kram Lovisa

btw. vad tycker ni om den nya designen? tack igen.