- Vart är min mamma?! skrek jag med all min sista ork och han bara skrattade.
- Hon finns inte mer.

---

Va? vad menar han? Mamma kunde ju inte... vara död? det känndes som om hela min kropps byggnad skulle ramla på bara några sekunder, allt jag byggt upp bara skulle försvinna. Det kan bara inte vara sant, vart skulle jag då bo? Hur skulle jag leva? Jag kännde mig alldeles tom innom mig..

En tår efter den andra började rinna ner för mina kinder, efter några sekunder så forsade bara alla tårar ner för mina blöta kinder och jag kunde inte stoppa dom. Det gick bara inte, mitt huvud började värka lite men det brydde jag mig inte om. Jag hade ingen kraft kvar och säga något till killen i telefonen, men på något sätt måste jag försöka.

- Vad menar du? stammade jag försiktigt fram.
- Hon är borta, föralltid.. Hörde jag honom säga, jag kunde bara inte fatta, vadå borta? det sa han ju första gången också?! är hon död? eller något annat? Mitt hjärta stannade helt till när jag hörde kvinno skratt i bakrunden.

- Lägg av nu Bo, du skrämmer ju livet på den stackars människan bakom telefonen. sa tjejen och skrattade ännu en gång, men vänta.. det där lät ju som.. nej, va, hur? jag kunde inte fatta något just nu. Det var mamma som skrattade, men hur? Helt plötsligt hör jag hur mannen, som verkade heta Bo, släppte telefonen och gav över den till någon annan.

- Hej det är Francisca. hör jag kvinnan säga, hela min kropp fylldes med lättnad och ett leénde placerades på min mun.
- Mamma! stammade jag fram.
- Stella!? Var det du som Bo lurade?
- Det verkar så, ååh. Jag trodde på riktigt att du vad död!
- Nej men gumman! Bo ska alltid lura alla med det där, men om jag visste att det var du han lurade skulle jag såklart säga åt honom!
- Gud vad han skrämde mig. snyftade jag fram.

- Herregud, du gråter ju. Jag kommer hem nu. sa hon och jag hörde prasslet av papper.
- Nej, det behöver du inte, om du ändå jobbar över kan du jobba över ordentligt.
- Jaha, okej då. Men jag kommer inte hem förren gansaka sent då, är det okej?
- Ja då, jag ska snart gå och lägga mig också, det har varit mycket idag..
- Gumman, det var aldrig meningen att det skulle vara du, jag älskar dig, kom ihåg det.
- Nej men det fattar jag, älskar dig med, god natt mamma.
- God natt älskling.

Det sista jag hörde från telefonen var något i stil med "BOB! Hur kan du göra så mot min DOTTER?!" Jag bara log när jag hörde det och la sedan på, allt blev så tyst, det ända man hörde var diskmaskinen som gick för fullt ute i köket medans jag stod i hallen helt stilla.. När jag tänkte tillbaka på det som just hänt så började jag förvånadsvärt att skratta, jag vet inte varför, men jag gjorde det bara. Jag började gå upp till mit rum men stannade i mitten av trappan, jag såg ett foto jag inte sett förut.
 Antingen har mamma just satt upp den eller så har den suttit där hela tiden bara att jag inte märkt der förns nu.. Det var en svartvit bild på en liten flicka med mörkt lockigt hår och ljus bruna ögon, hon hade en lång klänning och hon höll i en liten valp i fammnen.

Det tog en stund att komma på att den lilla flickan på bilden var jag, jag hade ett vagt minne av hund valpen på bilden, den var liten och ganska tjock. Jag kan inte vara gammal på bilden, högst 3 år. Jag stod och studerade bilden i några minuter, tog sedan ner den från väggen och gick upp till mitt rum. Jag tog av mig mina kläder, tog på mig min pyjamas och gjorde iordning mig för kvällen. När jag var klar i badrummet, tog jag bilden på mig och la den på mitt nattduks bord, la mig i sängen och studerade den lite nogrannare. Jag kände mina ögon bli tungare och tillslut så somade jag.

---

Ganska kort, förlåt. Vad tycker ni? Bieber Love - Lovisa