- Justin, jag vet inte varför du sa så men det sved och det sved ordentligt.. det är okej att du säger saker till mig som jag har gjort och det står jag för, jag hade helt glömt bort att vi skulle åka men att ställa sig upp och skrika på mig inför en full resturang och förolämpa mina bästisar är nog, det gick över gränsen.
sa jag och mina ögon sved av tårar, men jag måste hålls dom kvar... om jag bara skulle släppa dom skulle han krama om mig och släppa allt, jag ville inte släppa det, inte än.

---

han rörde sig inte en centimeter, bara stod där och kollade på mig. knäpp tyst.
- Men varför berättade du den inte?!  skrek han plötsligt, jag blev jätte förvånad och kände tårarna bränna innanför ögonlocken.
- varför skriker du åt mig? frågade jag tyst och kollade ner i den blöta asfalten.
en tår faller ner för min kind och träffade asfalten.
Han sade inget mer utan gick långsammt fram till mig och höll om mig.
- släpp mig. mumlade jag och gjorde ett litet försök att ta mig loss. Men hans armar var
för hårt lindade runt mig och jag kom inte loss.
- Justin , släpp mig. sa jag nu lite högre.
- Nej. mumlade han bestämmt.
Tårarna rann fortfarande ner för mina kinder
- det sårade mig justin, det sårade mig rejält..
jag försökte ta mig loss en sista gång och lyckades, jag vände mig om och sprang iväg, medans tårarna fortsatte forsa nerför mina rosenröda kinder och jag torkade mig lite under ögonen med ena pekfingret och märkte att mitt finger nu var alldeles svart, mitt smink hade runnit. jag behövde bort, bort från allt, från justin. om jag skulle väntat på hans svar eller reaktion skulle det göra för ont, jag gillade honom.. mer än gillade, älskade. men kan man verkligen älska någon efter ha varit med honom i bara några få dagar? jag fortsatte springa, jag visste inte vart eller var jag skulle men jag visste att jag kommer att komma hem, det gäller bara hur jag ska komma hem...

Justins perspektiv:

- det sårade mig justin, det sårade mig rejält.. sa hon och var plötsligt ute ur mitt grepp. jag såg henne springa iväg med tårar på kinderna. lyckat Justin, du har just gjort den flickan som betyder mest i ditt liv rikigt sårad. nej, nej, nej, nej... det här händer inte mig. jag måste drömma? jag nöp mig själv lite lätt i armen men hoppade sedan till lite och eftersom det gjorde ont så drömde jag inte.. sa Stella när dom åkte? imorgon kan ju betyda ganska mycket, på kvällen eller morgonen. jag gick tillbaka till Kenny som satt i bilen och väntade, han hade säkert sett allt..
- eyy, hur är det Bieber? sa han och kollade sorgset på mig.
- inte jätte bra precis, kanske 0 på en skala av 0-10..
- vad hände?
- orkar inte prata om det just nu..
- okey mannen, vart ska du?
- hotellet, när har jag skivsignering imorgon? frågade jag , det känns lite konstigt att inte veta själv.
- tror det var 10.30, så det är bäst att du lägger dig nu.
jag svarade inte, jag orkade inte. det ända jag hade i tankarna var Stella, hennes hår, hennes mjuka läppar, hennes underbara kropp, hennes söta skratt... allt! jag försökte koncentrera mig på att tänka på något annat men Stellas ansikte ploppade upp i mitt huvud som en väckarklocka som var inställd på att ringa var tredje minut. vi var äntligen framme vid hotellet, jag hoppade snabbt ur limmon och gick snabbt upp till mitt hotellrum och la mig ned i sängen. Stellas ansikte ploppade upp än en gång men tillslut fall jag in i sömn.

---

kort, igen.. men som sagt måste dra ut på det lite ;) vad tycker ni? 7 kommentarer för nästa! /Lovisa och Jennii