You are the key to my heart - Chapter 118 - THE END!

Vi var på en strand, vattnet var riktigt turkost, standen var sådär perfekt som det bara går och mitt på hela stranden så står det ett bord med blommor och ljus på. Jag kunde bara stå och stirra, så vackert allt var..




Jag kunde inte förstå vad som stod framför mig, allt var helt fantastikt. Det är så alla tjejer alltid drömmer om att deras killar ska göra åt en..
- Gillar du det? frågade Justin och kollade närvöst på mig.
- Haha, gillar? jag älskar det! Hur? Hur gjorde du? stammade jag fram.
- Det kallas kontakter älskling. 

Justin tog löst min hand och började gå mot det upplysta bordet på stranden.
Han drog ut stolen, jag log stort, satte mig ner på den vita stolen och kollade ut mot vattnet. En tår rann plötsligt sakta ner för min kind, jag vet inte varför. Det kom från ingenstans.. - Gråter du? frågade Justin tyst och jag nickade långsamt.
- Varför? vad har hänt?

- Jag vet inte.. egentligen Justin, jag förtjänar inte dig.. du skulle kunna få vilken tjej som helst i hela världen, du skulle kunna få sitta med vilken stjärnartist som helst här och nu.. men ändå så sitter JAG här, som inte ens gillade dig från början. Jag är inte värd det.
- Sluta bara Stella, du vet mycket väl hur det är. Jag skulle inte vilja vara med någon annan, jag vill vara med DIG, för att det är dig jag älskar. Sluta upp med att säga att du inte förtjänar mig, för det gör du, mer än någon annan.

Jag pressar mina läppar mot hans och hans röst tystnade direkt, han besvarade kyssen men avslutade den sedan långsamt.
- Stella, utan dig skulle jag inte ha ork till det jag gör hela tiden, du får mig att le... Hela tiden.
- Säger detsamma Justin. sa jag bara ocg kysste honom än en gång på läpparna och log.
- Vad säger du om mat? 
- Åh, jätte gärna! är jätte hungrig. 

Utan att jag har hunnit tänka på mer mat så kommer en vit klädd kille med asiatiskt utseede som hade två tallrikar i sina händer, han ställde ner den första framför mig och den andra framför Justin. 
- Justin? sa jag efter jag ätit upp den sista tuggan av min mat.
- Ja?
- Jag är glad att jag gav dig en chans från början.
- Jag är glad att jag inte gav upp chansen om dig. sa han och log. - Kom, följ med mig.

Han tog min hand och vi började gå längs den underbara vita stranden hand i hand, solen brännde på som vanligt även om det var kväll och vågorna slog hårt in mot strand kanten. Det kom en svag vindpust som blåste i mitt hår, jag små log lite för mig själv när jag kom på tanken med vår första dejt på stranden i new york.

Mitt hår hade vid det här laget klistrat fast sig i mitt ansikte och jag drog tillbaka min lugg bakom örat för att på något sätt få mitt hår på plats igen, men då kommer ännu en vind pust och mitt hår spride ut dog i ansiktet igen..

Jag känner det inte äns själv förrän efteråt när jag kom på mig själv med att jag just stampat foten i marken i en gest av att jag var så himla irriterad på mitt eget hår, självklart hade Justin sett allt vad som hänt och stod nu och flinade framför mig. Han drog mig lugg bakom mitt öra, kollade sedan ut över havet och jag tittade ner i marken för att han inte skulle se mina röda kinder.

Jag känner att någon iaktar mig, jag tittar långsamt upp från marken och mötts av Justin varma bruna hundvalps ögon. Vi bara stod där i några minuter, kollar in i varandras ögon och njuter av varrandras sällskap.

Min blick går ifrån Justin och går över till vattnet, det turkosa genomskinliga vattnet som lyses upp av solen.
Jag kände hur Justin tog min hand och började dra lite i mig, efter några sekunder vaknar jag till ordentligt och märker att dit Justin var på väg var inte riktigt dit jag trodde vi var på väg.. Jag trodde vi var på väg tillbaks till bordet men nej då, helt plötsligt så stod jag bara några millimeter från vattnet med kläder på och allt.

- Jag vill inte och kan inte bada! skrek jag så fort jag kunde och sprang lite längre upp på stranden.
- Varför inte? Vattnet är varmt. sa han och sprang efter mig upp till stranden.
- Har du sett den här klänningen? Den kostade säkert flera tusen kronor?! Hade du tänkt att jag skulle bada i den?!
- Det var jag som köpte den, så jag borde veta vad den kostade eller hur? och det var lite mer.. men iallafall, kom nu!

Jag hann inte säga mer förrän Justin bär upp mig över hans axel och börjar gå ner mot vattnet.
Hans hållde mig runt min midja med ena handen och den andra handen hade han placerat precis under min armhåla så det kittlades.

- NEJ! JUSTIN! DU VÅGAR INTE GÅ I VATTNET! skrek-skrattade jag medans han bara filmade och fortsatte gå längre och längre ut i vattnet.
- NEJ, SLUTA! DET KITTLAS, GÅ TILLBAKA TILL STRANDEN! NU!! skrek-skrattade jag en gång till när vi kommit ut i vattnet så långt vattnet kommit upp till Justins navel.
- SLÄPP NER MIG!! skrek jag en gång till och då flinade Justin ännu bredare och då visste jag precis vad han tänkte göra. - NEJ!! DU SLÄPPER INTE MIG HÄR!! SÅ ÄR DET BARA, GÅ TILLBAKA MED MIG IN TILL STRANDEN!

Men Justin låtsades bara som om han inte hörde, den andra sekunden så känner jag att hans händer släpper min kropp och jag landar rakt i vattnet, det var riktigt varmt, men jag var ändå jätte irriterad på Justin som bara släppte mig. När jag kommer upp ur vattnet så torkar jag genast bort lite vatten i mina ögon, när jag sedan kommar på mina händer är dom helt svarta..

Great! Min mascara har runnit nu också.. eller inte bara mascaran, utan hela mitt smink. Justin bara står där och skrattar, jag fattade inte vad som var så roligt i början, men sedan ramlade poletten ner. Jag instämmde i Justin's skratt en liten sund men sedan så slutade jag plötsligt skratta.

- Okej, lite kul var det.. men kolla hur jag ser ut nu! små skrattade jag.
- Du ser jätte vacker ut, så är det bara. sa han och drog mig närmare honom.

Mina kinder blev lite röda men jag tittade bara ser mot vattnet, han torkade bort lite rsmink som runnit från mitt ansikte och gav mig sedan en lång passionerad kyss, som jag besvarade.

Jag visste inte vad som skulle hända i framtiden, men jag tar en dag i taget, där är det enda jag kan göra.. Jag kunde bara tänka på att Justin bieber, killen som jag hatade för bara några månader sedan, nu är min livs kärlek, här, nu och föralltid.


Mohhahah, det var slutet av "You are the key to my heart" nu vill jag veta vad ni tycker om den här novellen? Och en sak behöver jag hjälp med, ska jag göra en ny?
Förlåt att det har tagit sådan tid.. har inte hunnit, sommar lov vettni ;)


You are the key to my heart - Chapter 117

Jag hörde hur det ringde på dörren, Ryan och Jasminda sprang snabbt ner till dörren och öppnar. Jag går sakta ner för att se vem det är, men när jag kommer ner är det inte Justin som jag trodde...




Där i dörren stod en lång mörkhårig man med svart kavaj och vit slips, jag visste inte hur jag skulle reagera.. Om jag skulle bli ledsen eller glad. Jag vet inte ens vem det är! Man kan ju inte dömma en person utifrån utseendet, men om. Jag skulle göra det så hade han väldigt bra utseende.

Han var lite solbrännd och har ett lite runt aktigt ansiktsform. Jag gick sakta ner för trappan men halkade till lite vid det sista trappsteget med tog snabbt ett stadigt tag i trappräcket för att inte falla. När jag väl var på fötter igen gick jag bestämmt bort mot killen i dörren, ställde mig framför honom och log tacksamt.

- Hej, vem är du och vad gör du i mitt hus? frågade jag snällt med mina hund ögon.
- Hej, trevligt och träffas. sa han och skakade min hand. - Jag heter David och är chafför för kvällen.

Det slog mig som ett slag som slog mig hårt i ansiktet, jag hade inte tänkt på att Justin kunde hyrt en chafför, utan bara tänkt på det negativa.. jag kände mig så dum.

- Jaha, okej. sa jag och han höll fram dörren vilket menades att jag skulle gå med honom, jag gjorde som han ville och följde efter. När jag kommer ut så ser jag en stor svart limousine framför mig, David håller upp dörren för mig medans jag sakta kliver in medans jag känner massa kamera blixtar runt om mig.

När jag väl är inne i limousinen så ser jag Justin sitta brevid mig med ett utseende som lika väl kunde tillhöra en guds, han hade på sig en vit kavaj, vit skjorta, vita byxor, vita skor och en svart fluga. Jag bara satt som förstenad, han var bara så snygg! Det går inte och föreställa sig.. Jag kysste honom lätt på läpparna och lutade mig sedan tillbaka i sätet.

- Hej snygging. sa Justin och blinkade mot mig.
- Hej heting. sa jag bara och flinade. - Så, vart ska vi?
- Det säger jag fortfarande inte.
- Åh, Jag hatar dig.. muttrade lite småsurt men känner plötsligt en hand på min midja, jag vänder mig snabbt om och ser att Justin sitter 3 centimeter ifrån mig med ett leénde på läpparna, det leéndet som kan få vem som helst att smälta, även fast man hatar honom.. - Okej, kankse inte nu längre..
- Haha, trodde väl det..

Limousinen stannar, David kommer och håller upp dörren åt oss medans jag långsamt går ut. När jag kommer ut kunde jag ökade mina hjärtslag kaftigt och min puls ökade häftigt.

Vi klev ut ur limousinen och när vi var ute så kändes det som om mitt hjärta snart skulle hoppa ut ur kroppen.

Vi var på en strand, vattnet var riktigt turkost, standen var sådär perfekt som det bara går och mitt på hela stranden så står det ett bord med blommor och ljus på. Jag kunde bara stå och stirra, så vackert allt var..

Sådär.. snart är "You are the key to my heart" slut :( men jag kommer troligen börja på en ny efter sommaren. btw. imorgon reser jag bort i 5 dagar och kommer inte kunna skriva, kanske något enstaka iPhone inlägg men jag tror inte att det blir mågna, tyvär.. :( Vad tycker ni då?

You are the key to my heart - Chapter 116

Jag log bara och gick in på toa för att ta på mig den, när jag kom ut så hjälpte Jasminda mig med mitt hår och smink, efter kanske en timme så var allt klart, Ryan höll mina händer över mina ögon och ledde mig mot min spegel. Han släppte sina händer och jag kunde tro att det var jag i spegeln. Jag var ju faktist vacker.

Min lugg var spänd med några få hårspännen i mitt bakhuvud och Jasminda hade sprejat på lite hårspray så det klibbat fast sig ordentligt, mina örhängen var av guld och det var flera olika ringar i olika stolekar, mitt smink var väldigt naturligt och det gjorde att hela looken såg mer fräsh ut.

När jag beskådat mitt ansikte ordentligt så drogs mina ögon ner till den underbara klänningen som gjorde hela outfiten, om jag skulle säga det själv utan och skryta så passade den på mig, allt såg så naturligt ut.

Som om jag var född till att bära den, och att Justin har varit med och bestämmt den gör allt mer speciellt.. Dom skor som satt på mina fötter var av guld och hade en kanske 5 cm lång klack, jag brukar aldrig ha klack med jag älskar och ha de på mig, bara det att jag inte kan gå i dom.

Jag snurrade runt några varv för att kolla mig en sista gång i spegeln och gick sedan fram till Ryan och Jasminda och jag kramade om dom båda sammtidigt.

- Herregud, det är jättefint! Jag visste inte att jag ens kunde bli såhär vacker..
- Du är jättevacker gumman, vackrare än vad du själv tror. sa Jasminda och släppte mig löst.
- Haha, tack!
- Faktist, Justin har tur att han har dig, bara han håller i dig så ingen snor dig. Sa Ryan och blinkade med ögat mot mig.

- Haha, tack du med! Men är det någon av er som egentligen vet vad Justin har planerat?
- NEJ! sa dem båda snabbt som vinden och jag kvävde en hysterisk skratt atack.
- Nehe, men hur mycket är klockan?
- tio i sju, så Justin borde vara här vilken minut som helst. Sa Ryan och kollade på sin klocka som satt på hans handled.

Jag hörde hur det ringde på dörren, Ryan och Jasminda sprang snabbt ner till dörren och öppnar. Jag går sakta ner för att se vem det är, men när jag kommer ner är det inte Justin som jag trodde..

Förlåt att den blev kort, men ville sluta där, förlåt att den kommer sent men jag har ju också ett liv ni vet. Och föråt att den inte kommer någon bild, men hinner inte just nu.. Vem tror ni att det är`?

You are the key to my heart - Chapter 115

Jag gick upp ur sängen och in till mitt badrum. Jag tog av mig alla mina kläder, hoppade in i dushen och tvålade in mig runt hela kroppen. När jag sköljt ut allt vatten lindade jag en handduk runt min kropp och gick in till mitt rum igen. När jag kommer in  genom dörrkarmen så ryggar jag snabb bak, herregud..


Jag ser fönstret slå igen med en smäll och jag hoppade ännu en gång till.. Jag vänder mig om av att jag känner att någon tar på min axel, men när jag vänder mig om så är det alldeles tomt. Jag gick in i mitt rum igen, går fram och stänger frönstret. Jag går försiktigt fram till min walk in closet, det första jag ser när jag kommer in är att jag måste städa.. det andra jag ser är min one piece, som jag fick av Jacey som minne.

Den låg på "soff ön" som jag brukade kalla den, även fast det bara var typ som en stor mjuk pall. One Piecen var lite smutsig men var inga så stora problem att jag inte kunde ha den på mig. Jag drog snabbt på mig den med en bikini under i fall att.. Någon kan ju putta i mig i poolen..
Jag satte upp mitt tjocka mörka hår i en lös toffs och gick ner till mamma.

Jag kollade in i köket för att kolla om hon var där, men där var hon inte, jag kollade på hela under våningen men hon syntes inte till någonstans. Hon sa ju att hon inte skulle göra något idag, och klockan var ju ändå 10.30, och hon kunde inte gått och lagt sig igen..
Jag försökte tränga fram dom orden hon sagt vid matbordet om vad hon skulle göra idag medans jag sprang runt och runt som värsta galningen. '

Plötligt hörde jag ett skratt utifrån altanen, jag går rakt mot altanen och när jag öppnar dörren så sitter mamma där vid poolen och solar sig.
Jag smyger sakta fram bakom henne och när jag är tillräckligt nära, bara några millitmeter, så lägger jag mina händer på hennes axlar, böjer mig ner så min mun nästan nuddar hennes öra och tar flera djupa andetag.

Jag hör mammas andetag bli mer och mer panikslagna. När jag minst anar det så flyger hon upp ur sol stolen och hoppar direkt ner i poolen.

- Hahahaha! jag la mig ner på gräset, höll för magen och skrattade. Det var ungefär det här som hände med mig som hände med mamma nyss, gud vad taskig jag var..
- Stella! Du skrämmer ju livet på mig! sa mamma och gick långsamt upp för stegen från poolen.
- Haha, men det var ganska kul.
- Nej, men vad gör du här? skulle inte du vara med justin? sa hon och drog ut vatten från sitt här medans jag tog av mig min one piece och la mig ner brevid henne i en sol stol.
- Jo, men hans stylist kommer hit klockan sex och jag orkar inte bara sitta där uppe.
- Okej. sa hon bara och stängde sina ögon, och detsamma gjorde jag.

Jag måste ha somnat för när jag vaknade så kände jag hur ont jag hade i ryggen och ställde mig snabbt upp. Jag gick in och kollade på klockan som hängde i köket, 18.20. Hur har jag kunnat sova så länge? sov jag dålig i natt eller något?

Jag hann inte tänka eller göra mer förns jag hör hur en ring klocka ljuder och jag springer snabbt mot dörren. Jag öppnade ek dörren och där står en kille och en tjej, jag antar att killen då är Ryan och den andra tjejen hans assistent.

- Tja, jag heter Ryan. sa Ryan och skakade hårt min hand.
- Hej, jag heter Stella.
- Det här är Jasminda, hon tar hand om hår och smink. sa han och gjorde en gest mot tjejen, jag log och nickade som svar.
- Vart vill ni vara? frågade jag när jag precis var nära på att gå uppför trappan.
- Vi kan vara på ditt rum, om det är okej för dig såklart? sa han som svar och log.
- såklart det är, kom. vi går upp till mitt rum och när dom kommer in så stod tjejen som hette Jasminda och gapade mot min Walk in Closet.

- Driver du med mig?! Har du en Walk in Closet?! skrek hon.
- Ja, fick den av mamma när jag flyttade in. sa jag och log.
- Ryan, jag behöver mer betalt. sa hon och nickade lite mot min Walk in Closet.
- haha, det får du inte, då kan du gå. Jag är precis lika duktig som du är.
- NEJ! jag skämtade bara!
- Bra, ska vi börja? sa Ryan och log mot mig.
- Okej. 

Eftersom jag redan duschat så behövde jag inte dusha igen, det första Ryan gör är att gå ner till bilen igen och hämta klänningen som jag skulle ha på mig. Han la klänningen på sängen och tog sedan ut den ut "skyddet" som den hade. Det ända jag kunde göra när jag såg klänningen var att gapa, så vacker! Det var en möstrad, kort fram och lång bak, axelbandlös och verkligen sommrig.

- Skojar du?! sa jag och tog luft. - Ska jag ha på mig den?!
- Ja? men om du tycker att jag ska ha på mig den så kan jag väll prova den.
- Ryan, inte du.. men det är så vacker!
- Ja, det var väll därför han valde den..
- Vem?!
- Justin.
- Valde Justin den här?! frågade jag oförstående.
- Med min hjälp såklart. svarade Ryan som svar och log.

Jag log bara och gick in på toa för att ta på mig den, när jag kom ut så hjälpte Jasminda mig med mitt hår och smink, efter kanske en timme så var allt klart, Ryan höll mina händer över mina ögon och ledde mig mot min spegel. Han släppte sina händer och jag kunde tro att det var jag i spegeln. Jag var ju faktist vacker.

FÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRLÅT!! Jag menar det! Statistiken har också sjunkigt en aning, men det är mitt eget fel.. men så alla vet så är det ungifär cirka 2-4 delar kvar av "You are the key to my heart" Vad tycker ni är/var bäst med novellen?

You are the key to my heart - Chapter 114

- Justin här! sa han och jag blev helt varm av att höra hans röst.
- Hej, Skulle du ge mig den där "översakningen" eller vad det var idag? sa jag uppspelt.
- Det har blivit ändrade planer...

Det blev tyst en stund innan jag sa.
- V-va? sa jag oförstående, när jag väl såg fram emot det så ändrade han alla planer?
- Jag skämtar älskling, såklart du får översakningen, Ryan kommer till dig klockan halv sex. sa han och jag hörde ett litet skratt från hans mun.
- Öhm, blir inte det lite långt eller något?
- hahah, jag pratar inte om min kompis ryan sötnos. jag pratar om Ryan Good.
- Ryan vadå? frågade jag oförstående och kännde mig väldigt efterbilven.
- Min staylist Ryan Good, vet du inte vem det är?
- Har sagt den en gång och säger det igen, jag har aldrig varit någon beliber, jag vet inget om ditt crew eller familj..
- Juste, ingen beliber, jag är bara van vid att alla kan allt om mig, förlåt.
- Det är lungt, men varför kommer han hit?!
- Han är stylist, han ska hjälpa dig med din outfit till ikväll.
- varför behöver jag en stylist till det?

- jag kan nästan lova dig att du aldrig har provat den här klädstilen..
- jaha, okej. men det ska väl bli kul.
- inget mer? Hörde jag Justin fråga på andra sidan telefon linjen.
- haha, vadå då? Sa jag oförstående.
- "jaha, okej. men det ska väl bli kul." inget mer?
- jaha, men det ska bli jätte kul! Sa jag uppiggande och han lät lite gladare nu.
- det låter bättre, men som sagt, Ryan GOOD är hos dig halv sex, sedan hämtar jag upp dig sju.
- vilket mysigt efternamn.. Är han så duktigt som han låter? Mumlade jag för mig själv.
- ja, faktist. Han får mig alltid att skratta, du kommer nog gilla honom.
- Haha, okej, men jag lyssnade inte, när kommer du?
- klockan sju.
- okej, ses ikväll, puss
- Puss

Jag tryckte på den avlånga röda "avsluta" knappen, la tillbaka mobilen på bordet och satte mig i skräddar ställning på sängen. Jag tittade upp mot taket och mina tankar började fara åt helt olika håll. Men det jag tänkte pä mest var Sverige, jag saknar alla, Lauren, Jacey, Pappa.. Allt och alla.

Det spelar ingen roll hur mycket jag förnekar det för mamma, Justin eller vem som helst, det är bara så, jag har hemlängtan.. Men det är ju inte på något sätt att jag inte trivs här, jag skulle gärna vilja packa ner mitt liv hemma i Sverige och ta med det hit till Atlanta. Jag älskar Atlanta, allt med den, solen, värmen, människorna och allt annat.

Jag gick upp ur sängen och in till mitt badrum. Jag tog av mig alla mina kläder, hoppade in i dushen och tvålade in mig runt hela kroppen. När jag sköljt ut allt vatten lindade jag en handduk runt min kropp och gick in till mitt rum igen. När jag kommer in  genom dörrkarmen så ryggar jag snabb bak, herregud..



förlåt att jag inte uppdaterat på jätte länge men det har blivit så av skolan och allt -.- men nu ska jag iallfall direkt till skolan så det är därför ingen bild kommer.. btw. tack för alla söta kommentarer, fortsätt så, ni gör min dag!

You are the key to my heart - Chapter 113

När jag var klar i badrummet, tog jag bilden på mig och la den på mitt nattduks bord, la mig i sängen och studerade den lite nogrannare. Jag kände mina ögon bli tungare och tillslut så somade jag.

Jag kände någon sitta på min säng och stundera mig, mina ögon öppnades långsamt och sedan såg jag mammas snälla ögon möta mina. Jag satte mig sakta upp i sägen och hon makade på sig lite för att jag skulle få plats.

- Godmorgon solstråle. lät hennes ljuva stämma i mina öron.
- Mm, jätte god.. vad är det för dag idag? frågade jag trött.
- Söndag.
- ööh... det känns som om det inte har varit något annat än helg.
- Det är bara för att dagarna har varit långa och händelserika, upp med dig nu. sa hon och smekte mig kind.
- Kanske det.. sa jag bara och fick en flashback från igår, det var inte lite som hände då alltså.
- Föresten, när fick du en ny mobil? mamma tog upp min iPhone som låg brevid mitt foto men det ända som hon såg var fotot på mig som jag satt på nattduksbordet.

- Vart.. hittade.. du den? stammade hon fram.
- Jag såg den hänga i trappan, när satte du upp den? frågade jag försiktigt.
- Det har alltid hängt där.. det är det ända fotot jag fick från din pappa när vi skildes.. jag fick inte ha något med dig och göra har han alltid sagt i hela ditt liv..
- Men, det kan han ju inte säga, du har rätt till att träffa mig. sa jag chockat, jag kunde inte fatta att min, underbara, snälla pappa kunde säga något sådant..
- Jag antar det, men inte enligt honom. sa hon och jag såg en tår rinna ner för hennes kind, hon torkade sabbt bort den och sa. - Nej, men nu tycker jag du borde äta något, klockan är redan 09.30!
- ÅH, Mamma.. kan du fatta det här? bara för att du är morgon människa betyder inte det att alla på hela jorden är det! sa jag och drog täcket över huvudet.
- Äh, kom upp och ät frukost med mig nu, vi har inte träffats på länge.
- Jaha, okej då..

Jag steg långsamt upp ur sängen tog på mig ett par mjukisbyxor över min pyjamas, jag gick ner till köket där mamma redan var igång med att laga en sådan perfekt frukost hon bara kunde. När han såg att jag kom in log hon mot mig och satte på den lilla tvn som satt i köket. Jag gick och satte mig på en av barstolarna bakom köks ön och tittade hypnotiserat på tvn, när jag minst anar det ploppar det upp en bild på mig och Justin igår när han puttade ner mig i hans pool, min maskara hade runnit så att jag var helt svart under ögonen och Justin bara låg ner vid sidan, höll sig om magen och skrattade.

"Senaste nytt, Sorry alla 'Belibers', men Popsensatinonen Justin Bieber har visst fått en flickvän, och den här lyckliga flickan som fångat Biebers hjärta heter Stella Marie McLeé, på lördags förmiddagen när Bieber och McLeé skulle gå ut och kolla på den fina utsikten eller något liknande så puttar Biebs plötsligt i sin flickvän i poolen, har du blivit en bad boy Justin eller är det Stella som påverkat dig? Det undrar alla just nu."

Jag bara satt med öppen mun, mamma som då skulle laga bacon tappade stekpannan och blev som en staty, sten frusen. Vad menade hon med "Har du blivit en bad boy Justin eller är det Stella som påverkat dig?" åh, ibland skulle jag bara vilja strypa alla papparazzis och journalister.. varför ska dom förstöra ens liv ibland?
Jag tog snabbt fjärrkontrollen och stängde av tvn, mamma tog upp stekpannan från golvet och började steka baconen. Ingen sa någonting, hela hustet var helt tyst.

- Behöver du hjälp? frågade jag för att slippa den pinsamma tystnaden.
- Nej då, det är färdigt nu. sa hon, ställde fram allt på bordet och vi började äta.

- Så, vad ska du göra idag då? sa mamma och åt upp ett till bacon.
- Justin hade någon översakning eller något, vet inte vad det är.
- Nej, men vad kul!
- Hoppas det, vad ska du göra då?
- Jag tror jag bara är hemme och slappar idag, får se vad jag gör till kvällen.
- Jaha, okej. Men jag tror jag går upp och kollar med Justin då? sa jag, tog min tallrik och gick till diskmaskinen med den.
- Jaha, okej då.

När jag kommit upp på mitt rum så tog jag snabbt upp min mobil för att ringa Justin, det tog en liten tid för mig att överhuvudtaget komma in på den, jaghar aldrig egentligen gillat tuch mobiler, jagh nöjer med dom gammla hederliga Sony Ericsson och Black berry modellerna. När jag väl kom in och hittat Justin's nummer så tryckte jag på ringa, efter några singnaler svarade han.

- Justin här! sa han och jag blev helt varm av att höra hans röst.
- Hej, Skulle du ge mig den där "översakningen" eller vad det var idag? sa jag uppspelt.
- Det har blivit ändrade planer...

Förlåt att den blev ganska dålig, men jag tar nog ändå en pause eller något över sommarlovet, så kommer jag tillbaka i höst med mycket uppdatering och nya ideér ;) men det kan nog komma in ett par under sommaren också ska ni se. Vilka vill ha mer?

You are the key to my heart - Chapter 112

- Vart är min mamma?! skrek jag med all min sista ork och han bara skrattade.
- Hon finns inte mer.


Va? vad menar han? Mamma kunde ju inte... vara död? det känndes som om hela min kropps byggnad skulle ramla på bara några sekunder, allt jag byggt upp bara skulle försvinna. Det kan bara inte vara sant, vart skulle jag då bo? Hur skulle jag leva? Jag kännde mig alldeles tom innom mig..

En tår efter den andra började rinna ner för mina kinder, efter några sekunder så forsade bara alla tårar ner för mina blöta kinder och jag kunde inte stoppa dom. Det gick bara inte, mitt huvud började värka lite men det brydde jag mig inte om. Jag hade ingen kraft kvar och säga något till killen i telefonen, men på något sätt måste jag försöka.

- Vad menar du? stammade jag försiktigt fram.
- Hon är borta, föralltid.. Hörde jag honom säga, jag kunde bara inte fatta, vadå borta? det sa han ju första gången också?! är hon död? eller något annat? Mitt hjärta stannade helt till när jag hörde kvinno skratt i bakrunden.

- Lägg av nu Bo, du skrämmer ju livet på den stackars människan bakom telefonen. sa tjejen och skrattade ännu en gång, men vänta.. det där lät ju som.. nej, va, hur? jag kunde inte fatta något just nu. Det var mamma som skrattade, men hur? Helt plötsligt hör jag hur mannen, som verkade heta Bo, släppte telefonen och gav över den till någon annan.

- Hej det är Francisca. hör jag kvinnan säga, hela min kropp fylldes med lättnad och ett leénde placerades på min mun.
- Mamma! stammade jag fram.
- Stella!? Var det du som Bo lurade?
- Det verkar så, ååh. Jag trodde på riktigt att du vad död!
- Nej men gumman! Bo ska alltid lura alla med det där, men om jag visste att det var du han lurade skulle jag såklart säga åt honom!
- Gud vad han skrämde mig. snyftade jag fram.

- Herregud, du gråter ju. Jag kommer hem nu. sa hon och jag hörde prasslet av papper.
- Nej, det behöver du inte, om du ändå jobbar över kan du jobba över ordentligt.
- Jaha, okej då. Men jag kommer inte hem förren gansaka sent då, är det okej?
- Ja då, jag ska snart gå och lägga mig också, det har varit mycket idag..
- Gumman, det var aldrig meningen att det skulle vara du, jag älskar dig, kom ihåg det.
- Nej men det fattar jag, älskar dig med, god natt mamma.
- God natt älskling.

Det sista jag hörde från telefonen var något i stil med "BOB! Hur kan du göra så mot min DOTTER?!" Jag bara log när jag hörde det och la sedan på, allt blev så tyst, det ända man hörde var diskmaskinen som gick för fullt ute i köket medans jag stod i hallen helt stilla.. När jag tänkte tillbaka på det som just hänt så började jag förvånadsvärt att skratta, jag vet inte varför, men jag gjorde det bara. Jag började gå upp till mit rum men stannade i mitten av trappan, jag såg ett foto jag inte sett förut.
 Antingen har mamma just satt upp den eller så har den suttit där hela tiden bara att jag inte märkt der förns nu.. Det var en svartvit bild på en liten flicka med mörkt lockigt hår och ljus bruna ögon, hon hade en lång klänning och hon höll i en liten valp i fammnen.

Det tog en stund att komma på att den lilla flickan på bilden var jag, jag hade ett vagt minne av hund valpen på bilden, den var liten och ganska tjock. Jag kan inte vara gammal på bilden, högst 3 år. Jag stod och studerade bilden i några minuter, tog sedan ner den från väggen och gick upp till mitt rum. Jag tog av mig mina kläder, tog på mig min pyjamas och gjorde iordning mig för kvällen. När jag var klar i badrummet, tog jag bilden på mig och la den på mitt nattduks bord, la mig i sängen och studerade den lite nogrannare. Jag kände mina ögon bli tungare och tillslut så somade jag.
Ganska kort, förlåt. Vad tycker ni? Bieber Love - Lovisa

You are the key to my heart - Chapter 111

- Av vem? Madonna?
- Haha, jag gillar när du är lite kaxig. sa han och blinkade mot mig. - Men nej, dig såklart.
- Jaha, men det var ju lätt och ordna. sa jag och kysste honom passionerat.


Han drog ner mig i soffan så att jag låt över honom och jag började naffsa honom lite på halsen, jag kände att han blev mer och mer upphetsad och min hand började krypa längre och längre ner för hans mage ner till byxorna.. Han fortsätter att kyssa mig, när vi ligger där i soffan så känner jag helt plötsligt att han får stånd, jag började att lé lite men inte så att Justin såg, fan vad pinsamt det borde vara för honom eftersom han började rodna ganska mycket. Jag puttade bort honom lite och reste mig upp.


- Justin, vi kan inte göra det här.. sa jag tyst.
- Varför inte? frågade han oförstående.
- För det första så finns det rätt många fönster här så att alla kan se in och för det andra så kan vi inte göra det i en soffa..
- Kom då..


Han tog snabbt min hand och sprang upp med mig på sitt rum, direkt när vi kom in på hans rum så började han leda mig mot hans säng. Han började kyssa mig och det blev mer och mer passionerat, han la sig ovanpå mig och hans händer började leka över min kropp, jag visste inte vad klockan var. jag visste ingenting, och det var jag glad för i det här läget.


- Jag måste på toa. säger helt plötsligt Justin och försvinner bort. Jag kan gissa vad han gjorde, kondom.


Efter några minuter kommer han tillbaka, lägger sig över mig i den lilla sängen och börjar kyssa mig upphetsat, ännu en gång känner jag hur han får stånd och den här gången blev han riktigt generad och jag kunde inte hålla mig för att fråga.


- Justin, fick du just stånd? små flinade jag.
- Det är inte mitt fel att jag får stånd, jag blir så jävla upphetsad, jag vill ha dig!
- Ta mig då. var det ända jag han säga innan han flög på mig igen och började kyssa mig.


Hans händer lekte från mitt hår ner till mina axlar, till min mage och ner till mina byxor, där stannade hans fingrar. Åh, jag visste aldrig att jag skulle säga det här, men jag är så jävla kåt. Jag vill ha honom, nu jag orkade inte vänta. Jag har väntat längre än 3 månader..


Jag behövde snurra in mina fingrar i hans hår för att på något sätt kunna behärska mig, men det funkade inte, mitt hjärta hoppade över ett slag och dunkade på som ett ånglok när Justin's händer kom innanför mina byxor. Jag började ta av mig min tröja, han hjälpte mig av med mina byxor, han tog av sig sin tröja och sina byxor.. helt plötsligt ligger vi halvnakna i Justin's lilla säng och bara kysser varandra.


Justin's händer lekte på min rygg tills han hittade bh bandet och knäppte långsamt upp den så att jag inte skulle märka, men såklart gjorde jag det, men jag brydde mig inte utan böjade smeka hans mage. Fan vad jag älskar hans mage alltså, har inte sett någon snyggare på länge. Mina händer gled ner mot hans kalsonger, jag tog i bandet längst upp och kände en rysning från han kropp träffa mig.


När min bh var av så kom hans händer ner till mina trosor istället och började sakta dra ner dom, sammtidigt som jag tog av hans kalsonger.


- Är du säker på att du vill? frågade justin tyst när vi låg där i sängen, helt nakna under täcket.
- Ja, jag vill inget annat just nu.


Han svarade inte utan plötsligt känner jag att han är inne i mig, ibörjan var det väldigt obehagligt men sedan blev det bara skönt.

Vi höll på så en stund, efter ett tag blav jag lite trött och vi slutade. Vi la oss ner brevid varandra och bara myste, jag la mig på sidan och Justin la sig bakom mig.


- Justin? frågade jag lite tyst och vände mig om.
- Mm. mummlade han.
- Kan jag få låna dushen?
- Visst, den ligger i badrummet. mummlade han igen.
- Nehe, det visste jag inte. sa jag, himlade med ögonen och gick raka vägen in till badrummet.


Jag gick direkt in i dushen, jag kände vartenda droppe som rann ner för min kropp, jag tog en klick duch créme och tvålade in hela min kropp för att sedan känna det svepas bort av allt det ljumma vattnet.


När jag var klar stängde jag vattnet, lindade en torr handuk runt min kroppm gick ut från badrummet och tog på mig alla mina kläder. Jag kollade upp mot klockan och såg att den var 20.30, FAN! jag skulle varit hemma 19.00, det har jag lovat mamma.. Jag tänkte precis väcka Justin för att säga hejdå när jag ser hur gullig han är när han sover,  jag vill bara inte väcka honom. Jag skrev en slarvig lapp och la på hans nattduksbord.


"Hej Älskling!
När du läser det här är jag säkert redan hemma, jag behövde gå för att jag har lovat mamma att vara hemma till 19.00 men det blev lite senare antar jag..
Jag ville inte väcka dig för att du sov, du var så gullig!
Men ring mig när du vaknat så kan vi prata?
Puss, Din Stella."


Det första jag kom och tänka på när jag kom hem var att det lät som om mamma inte var hemma, hon brukar alltid komma hem vid sex eller sju.. aldrig senare. Jag kollade runt i hela bottenvåningen efter någon enstaka lapp som hon skrivit, men inget fanns.. Jag tog snabbt upp hem telefonen och knappade in mamma's mobil nummer. Det gick flera signaler och jag blev mer och mer närvös att något hänt henne än jag ver förut, eller någonsin varit. Efter någora signlaler till så fattade jag att hon inte skulle svara och var precis på väg att lägga på när jag hör någon svara i andra luren.


- Vad? hörde jag en man säga och jag nu var jag riktigt rädd, så rädd att flera tårar trängde sig förbi mina ögon och föll ner för mina rosiga kinder.
- Vart är min mamma?! skrek jag med all min sista ork och han bara skrattade.
- Hon finns inte mer.


:O Whaaaat?! vilka vill ha mer? Bieber Love - Lovisa
Förlåt att det inte blev någon bild, men det verkar som om den inte vill ladda upp några bilder (?)


You are the key to my heart - Chapter 110

- Vänd på den. befallde Justin och jag gjorde som han sa, oh lord..


Jag väde sakta på iPhonen, den var helt vanlig förutom lite längre ner där det stod något ingraverat. Jag blundade med ena ögat, det stod med sliver ingraderat:

"Justin Bieber ♥ Stella McLeé"

Det första som ploppade upp i min hjärna var bara hur sött det var, det var ju jätte gulligt att han överhuvudtaget köpt en ny mobil till mig. Men usch, vilket fult efternamn jag har.. det låter ju helt sjukt! McLeé..

- Aw, du vad gullig du är! sa jag och kysste honom mjukt på läpparna. - Men gud vilket fult efternamn jag har!
- Hehe, tack.. tror jag? och nej, det har du inte alls, det är lika vackert som dig.. sa han och kysste mig igen.
- Jaja, men kan du svara mig på en sak?
- Vad som helst.
- Hur mycket kostade egentligen mobilen?

Han blev plötsligt tyst och kollade oförstående på mig, var det så konstigt att jag ville veta hur mycket den kostade?

- Eh, ingenting.. sa jag och kollade ner i golvet.
- Vad menar du med det? sa jah helt oförstående.
- Jag betalade inget för den..
- Är du inte klok?! såklart vi måste betala för den!
- Tro mig, jag försökte betala för den..
- Men?
- Dom ville inte att jag skulle betala för den, bara jag gör lite reklam för den imorgon på.. inget! ändrade han snabbt sig och bet igen munnen.
- Justin? Är det något jag bör veta?
- Nej. sa han kort och snabbt, vände bort blicken mot fönstret och kollade sedan tillbaka på mig.
- Säker? frågade jag lite tystare.
- Ja..
- Jaha, okej då! sa jag och sken upp som en sol.

Helt plötsligt ploppar idén om min och Justin's lilla "tävlig" upp i huvudet, hur blev det med playstation grejen eller vad det hette?

- Justin, hur bli det med vårt slå vad grej?
- Äh, skit i det.. du är ändå inte bra nog för att klå mig.
- Haha, tror du ja!
- Aj, aj, aj.. jag tror vi måste göra tävlingen i allafall..
- Haha, tror du? vart låg det nu då? sa jag och knuffade till honom.
- Vardagsrummet. sa han, tog min hand och vi sprang ner mot vardagsrummet.

När vi kom till den lilla "plattformen" i trappan kändes det lite obehaglig efersom det var där jag fick in glasbiten i foten.. men jaja, vi var i vardagsrummet innan jag hann blinka och Justin var redan i full gång med att välja spel.

- Ey, hade vi inte ett avtal? sa jag och hand vände sig oförstående om.
- Vadå?
- Att jag skulle välja spel kanske?
- Juste..

Jag gick sakta fram till hyllan där alla spel fanns, det var säkert mint 100 stycken spel i den hyllan alltså. Jag blev helt yr bara när jag skulle välja ett spel, till slut orkade jag inte gå runt och leta bland alla olika spel så jag valde bara ett på må få. Jag blundade och drog ut en, jag öppnade ögonen och längst upp på spelet stod det "Fifa 11" så jag antar att jag hade valt ett fotbolls spel, vilken otur att jag hatar fotboll.. Men Justin verkade iallafall glad över mitt val av spel.

- Yes, fan vad bra du väljer! jag kommer äga ut dig! sa han, slet spelet ur min hand och satte i det i Xboxet.
- Jaha, vad kul att du gillade spelet jag valde då.. sa jag och satte mig i mitten av soffan, när Justin fixat spelet kom han och satte sig brevid mig och gav mig en vit konsol som jag skulle spela med antar jag.

Vi spelade flest av fem och när vi hade kört halva första matchen tror jag att Justin fattade att jag inte alls kunde spela men att han bara spelade med.. I den första matchen förlorade jag med 5-0, i andra matchen förlorade jag med 4-0, vilket var en liten förbättring sedan första matchen, den tredje matchen förlorade jag med 6-0, vilket inte var bra, det betydde att jag redan här hade förlorst vadet..

i fjärde matchen förlorade jag igen, men i sista matchen så tyckte Justin så synd om mig så att han satte sig lite närmare mig, slog på sina knän att jag skulle sätta mig i hans knä, som jag gjorde, och la sina händer utanför mina och hjälpte mig att spela. Det var den ända matchen jag vann, fast då så kan man ju inte häller säga att jag spelade mot någon..

- Ja du, vad duktig du var! sa Justin och flinade.
- Mm. muttrade jag bara surt och slog honom löst på armen.
- Älskling då, bli inte sur.
- äh, här är dina pengar.
- Jag vill inte ha dom. sa han och log mot mig.
- Va? vi slog vad, det menas att man ska få pengar om den andra förlorade.
- Men jag vill inte ha dom, jag vill ha något annat..
- Jaha, okej.. vad?
- En kyss.
- Av vem? Madonna?
- Haha, jag gillar när du är lite kaxig. sa han och blinkade mot mig. - Men nej, dig såklart.
- Jaha, men det var ju lätt och ordna. sa jag och kysste honom passionerat.

Så, den var lång eller hur? Men vad tror ni Stella får i överraskning eller var det iPhonen som var överrsakningen? Bieber Love - Lovisa

You are the key to my heart - Chapter 109

Jag stängde igen dörren och började gå lite sakta mot trappan när jag känner en hand på mig axel, någon drar bak mig och jag flyger bak och landar på golvet.


Jag landade rakt på rumpan och insåg efter hur ont det verkligen gjorde, jag kollade upp och fråm för mig stod Lucas.. Varför var han här? Eller rättare sagt, han kunde inte vara här. Jag stängde ju ut honom? Eller hade han kommit in igen?

Hans ögon var rejält spända in i mina och man såg på honom att han var sur, varför var han sur? För att jag sa att jag inte ville kyssa honom? Hur kan man bli såg sur att man går i någon annans hem för det?! Det måste vara något annat, men vad skulle det vara? Jag har varit trevlig mot honom hela tiden..

Jag blev lite rädd av hans blick, det ända jag ville just nu var att det blev som i alla super-hjälte filmer. Att hjälten, som i mitt fall är Justin, bara sparkar upp dörren och räddar mig från Skurken, Lucas.

Men det visste jag redan att det inte skulle hända, sådant händer inte i verkligheten.. utan bara i filmer.
Jag ställde mig långsamt upp för att trotsa upp Lucas lite, även fast jag var mycket kortare än honom. Flera centimeter.. men på något sätt kände jag mig så liten och yntlig när man bara sitter där på golvet som ett litet rädd lamm, och när jag då ställer mig upp känner jag mer självsäker, vågar kaxa upp sig lite mot större.

- Vad gör du här? frågade jag Lucas snällt. - Jag trodde du gick.
- Du glömde något. sa han och kom närmre mig, jag visste exakt vart han var på väg.

Jag puttade snabbt bort honom från mig och föste ut honom bestämmt ur huset, innan jag stängde och låste dörren efter mig skrek jag:

- Lucas, du är bara vidrig!

Papparazzisarna slöt sig fort runt omkring huset och Lucas fick knuffa sig fram för att på något sätt komma ut ifrån huset. Jag gick in i hustet igen med ett leénde på läpparna att jag vågat säga det sista till honom utan att min röst skulle låta skakig eller så.

Jag gick in till vardagsrummet, satte på tvn och satte mig bekvämt i soffan. Det första som kom upp på skärmen var Made på Mtv, det var mitt favorit program när jag var mindre. Jag sökte till och med in, men jag kom inte med för att jag inte bodde i USA utan i Sverige.. Då hade jag tyckt att det var så fjantiga regler att jag inte tittat med på det, till du verkar det som.

Efter cirka 20 minuter av tv tittade hör jag låset vridas om, Justin kommer in till vardagsrummet med händerna bakomryggen.
- Hej och välkommen! sa jag högt och skulle precis krama honom när han ryggade undan. - Vad har du bakom ryggen?
- En present, Kom.

Han drog upp mig för trappan och in till hans rum, han satte sig på sin säng med mig brevid och tog fram det han hade haft bakom ryggen, ett mellanstort rött paket med guldiga snören runt, han la det i mina händer och sa:

- Öppna.
- Men, är det till mig? stammade jag fram.
- Ja, vem annars? Öppna nu.
- Jaha, okej.

Jag tog av snörena, rev av allt papper långsamt och det första jag ser är en kartong från.. från, apple.
När allt papper var av så kunde jag se vad det låg i, en iPhone. En vit iPhone 4..
Jag visste inte vad jag skulle säga, tro det eller ej, så var jag helt mållös..

- Herregud Justin! varför köpte du en iPhone 4 till mig?! sa jag och kastade mig runt hans hals.
- Om du har glömt så var det jag som tog död på din gamla. sa han och log.
- Men du behövde inte direkt köpa en iPhone 4?! Vet du hur mycket dom kostar!?
- Eftersom jag just köpte en så vet jag hur mycket dom kostar, ja.
- Ah, du är inte klok Justin Drew Bieber!
- Jo faktist är jag det, det går riktigt bra i skolan. sa han och flinade. - öppna kartongen.

Jag gjorde som han sa och öppnade försiktigt kartongen, där låg den, en vit iPhone..
Jag tog upp den ur kartongen och började inspektera den mer och mer.

- Vänd på den. befallde Justin och jag gjorde som han sa, oh lord..

;O Vad är det?! ;) någon mer som har problem med blogg.se? jaja. vad tycker ni då? Bieber Love - Lovisa

You are the key to my heart - Chapter 108

Jag visste inte hur jag skulle reagera, säga eller göra. På något sätt blev jag glad över att höra det, men jag fick ändå ont i magen av det.. Visst, han var riktigt het och snygg, men det var inte min typ. och jag älskar Justin, mer än något annat.. Utan att visste ordet av så kom hans ansikte närmare och närmare mitt.. Åh, nej.



Hans ansikte kom närmare och närmare mitt, jag visste vad som han tänkt skulle hända. Och det vill jag verkligen inte ska hända, även fast det skulle vara frestande.. Nej! Sluta nu Stella, Justin är den enda du vill ha..

Man vet alltid hur det slutar, om jag låter det här gå igenom kommer Justin slå upp dörren precis i rätt tillfälle att misstolka allt och bli ledsen..

När hans ansikte bara var några centimeter från mitt så klarade jag inte mer, jag ryggade snabbt undan och kollade bort mot dörren. Jag vågade inte möta hans blick..
Jag sneglade på honom lite för att se hans reaktion, han bara stod och log.
Hur kan man le? jag var väldigt nära på att vara otrogen. usch..

- Okej, ska du kolla på foten eller? sa jag och satte mig på en stol i vardagsrummet.
- haha, visst.

Han gick efter mig, satte sig på knä framför mig och började kollade på min fot. Efter en stund ställde han sig upp framför mig och så  harlade han sig.

- Du behöver inte åka in till sjukhuset, såret är inte så djupt som det verkar, men jag måste undersöka din fot lite snabbt så att jag vet hur jag tar ut glas biten, den är ganska liten men jag borde få ut den med en lång pincett. sa han och log mot mig.
- Åh, tack så hemst mycket! utbrast jag med ett leénde.

Han svarade inte utan satte sig ner framför mig igen, tog upp min fot och började pilla med något vasst som jag inte såg eller kände vad det var.
Jag kände hur Lucas öppnade såret mer och mer för att kunna ta ut glasbiten, det gjorde så ont att jag behövde knyta min ena näve. Efter några minuter känner jag något som släpper från min fot och det börjar svida direkt efter.

- Så, nu var glasbiten ute i allfall. sa Lucas och vifftade med glasbiten framför mina ögon.
- Wow, akta så jag inte får den i ögat istället, och tack! sa jag och skrattade till.
- Haha, men så här är det, du får inte överbelasta foten dom tidigaste dagarna, du kan få massa kramper och så, annars är det inte så mycket och tänka på. sa han och log. - Men jag tror jag borde gå nu. Innan din pojkvän kommer hem..
- Okej, tack för allt! Verkligen!
- Inga problem, här är mitt nummer, du kan ringa om det är något, vad som helst. sa han, gav mig ett vitt papper med några siffror på som jag sedan fattade var hans nummer och han blinkade med ena ögat mot mig. Först fattade jag inte vad han menade med "du kan ringa om det är något, vad som helst" men sedan gick det upp för mig, Euw säger jag bara.. Peddofil.

Jag låtsades att jag inte hört det sista, la pappret med hans nummer på i fickan och följde honom till dörren.

- Hej då, antar jag. sa jag och skulle precis stänga dörren när Lucas fot kom ivägen.
- Du vet lika väl som jag att du vill kyssa mig, så varför inte?
- Haha, jag vill inte kyssa dig, hej då.

Jag stängde igen dörren och började gå lite sakta mot trappan när jag känner en hand på mig axel, någon drar bak mig och jag flyger bak och landar på golvet.

Den här skulle egentligen kommit igår men Blogg.se har varit helt cp för mig i morse och igår kväll, sent. jag kunde inte publicera några inlägg, någon annan som hade samma problem? Bieber Love - Lovisa

förrensten, har en fråga..
Hur lång tycker ni att You are the key to my heart ska vara, för jag har lite saker till som ska hända men vad tycker ni?

You are the key to my heart - Chapter 107

Han tog ett stadigt tag om min fot kollade noggrant, efter några minuter suckade han och kollade på mig.

- Jag tror vi måste till sjukhuset..


- Nej, Justin.. Nej! skrek jag utan att tänka mig för, jag kunde bara inte låta bli.
- Varför? det blir bättre så..
- Nej, jag vill inte.
- Varför inte? Vi måste kolla så att det inte är någon fara.

Jag kunde inte svara på "varför?" frågan, det gick bara inte.. jag kände mig lite patetisk och barnslig för att jag inte svarade men jag hade ju ett skäl, eller hur?
Vad skulle jag svara? "jo, jag vill inte åka till sjukhuset för att jag har forbi för slangar och allt"? Det låter helt sjukt, det skulle jag bara inte kunna säga.

- ehm..
- Du har ingen andledning va? frågade han och ströck bort en hår slinga som fallit ner för mitt ansikte.
- Jo.. jag kan bara inte berätta. 
- Varför kan du inte det?
- Det kommer låta patetiskt, men jag har lite typ av forbi för sjukhus..  sa jag tyst och kollade ner i golvet.
- Det är inte alls patetiskt, vi kan ringa en läkare som kommer hit istället om du vill?
-  Ja tack.. sa jag och kysste honom.

Justin gick bort för att ringa efter en läkare och kom sedan tillbaka med ett leénde på läpparna efter några minuter.

- En läkare kommer om bara några minuter, om det är jätte farligt kommer dom ta med dig in på sjukhuset, men var inte rädd för det, han jag pratade med sa att det säkert inte var så farligt. sa han och kramade mig bakifrån bär jag satt på golvet med ena handen runt min fot.
- Okej, tack älskling! sa jag och kysste honom.
- Jag ska åka iväg och göra ett ärende, kommer strax tillbaka.
- Hallå? vad ska jag göra?
- Men stanna kvar här?
- Det är ditt hus inte mitt..
- Du är ensam här, och om någon kommer säger du bara att jag är iväg och köper... gör ett ärende. sa han snabbt, stängde dörren och lämmnade mig bakom sig.

Efter cirka fem minuter ensam så ringde det på dörren, jag ställde mig långsamt upp och försökte gå mot dörren.
Jag öppnade dörren och en helt okänd man kommer in.

- God eftermiddag, är det du som är Stella McLeé? sa han och tog min hand i en hälsning.
- Hej, ja det är jag. log jag och skakade hans han.
- Okej, trevligt att träffas, din pokjvän ringde och sa att du hade något problem mod foten, stämmer det?
- Ja, det stämmer.. ska vi gå in i vardagsrummet?
- Det kan vi göra, förrensten, varför var det massa människor med kameror utanför huset? sa han medans vi började gå sakta mot vardagsrummet. Visste han inte vem Justin var? eller hade inte Justin sagt att det var han i telefonen? men skulle inte läkaren känna igen hans röst då? Den är ju lite speciell.

Jag valde att inte svara, om inte justin skulle sagt hans namn så menar han ju att han inte vill att läkaren ska veta vem han är.

- Juste, du vet ju vad jag heter, men vad heter du? sa jag för att byta ämne från den pinsamma tystnaden.
- Oj, ursäkta. Jag heter Lucas och är läkare. sa han och log mot mig. Han var ganska muskulös, hade blåa ögon, ljust hår och såg väldigt ung ut, runt 20 års åldern och dessutom hade han en riktigt snygg bränna.
- aha, okej. Hur gammal är du egentligen? 
- Jag är 20 år, du då?
- 15 fyller 16.
- Oj, jag trodde du var äldre, typ 18-19. sa han och log flörtigt. - Om du var äldre skulle jag bjudigt ut dig nu, du är riktigt vacker.

Jag visste inte hur jag skulle reagera, säga eller göra. På något sätt blev jag glad över att höra det, men jag fick ändå ont i magen av det.. Visst, han var riktigt het och snygg, men det var inte min typ. och jag älskar Justin, mer än något annat.. Utan att visste ordet av så kom hans ansikte närmare och närmare mitt.. Åh, nej.


kort, men känner att jag ville skriva lite. ska göra lite tidsinställda nu också, så att ni får många i "helgen" som början imorgon antar jag ;) men förhoppninsvis kommer det iallafall en till idag :)

You are the key to my heart - Chapter 106

Han tog min hand och gick före mig ner i trappan, när vi gått halvägs kommer vi till den lilla "plattformen" där Justin tappa glaset och jag känner något sticka i min fot. Fuck. Glasbiten...


Jag ville inte tro att jag just trampat på den enda lilla glasbiten, av alla vi soppat upp så måste det ligga kvar en liten glasbit. Och att sedan trammpa på den.. Kan allt bli värre?
Jag stickte till i min fot, men jag ville inte visa det för Justin.. Då skulle allt börja om igen, sjukhuset, slangarna, allt. Och det ville jag gärna inte just nu.. har ingen ork för det.

Jag stod fortfarande upp, bara i en fast ställning, jag stod helt stilla. Jag vågade inte röra mig, då skulle det göra ont i foten och Justin skulle fatta att något var fel.. Och det var ju som sagt det sista jag ville..

Justin fortsatte att gå ner för trappan och märkte knappt ens att jag hade stannat, eftersom han redan var nere för trappan gjorde jag ett försök att gå, det gick inget vidare.. det gjorde för ont i foten, för varje steg jag tog ner i trappan gå domnade min fot bort mer och mer. Tillslut när jag kommit ner för trappan så kände jag nästan att det inte ens gjorde ont i foten längre, jag provade gå lite och märkte då att jag inte kände min fot.. 

Jag provade att banka den lite i golvet, men jag kände inget. Tillslut fick jag nog, jag ville inte det här.. Varför ska alltid all otur komma till mig? Utan att tänka slår jag min fot rakt in i en av vägga nedanför trappan i tur om att någon smärta skulle finnas, men nej.. Det lät rättså högt men som tur var hade Justin redan gått till vardagsrummet så han hörde inte min lilla karatespark.

Jag försökte än en gång att gå , som gick lite bättre nu men vinglade fortfarande som om jag hade alkohol i kroppen. Jag försöka intala mig själv gång på gång att gå på en lina eller något för att inte vingla så mycket som tillslut slutade i katastrof. Jag trillade och landade på rumpan, det var ju jätte lyckat.. Jag hörde någon harkla sig bakom mig, jag tittar upp och ser Justin kolla på mig med en orolig blick.

- Vad gör du? frågade han och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp. - Eller snarare, hur mår du?
- va? Jag? Jag mår bara fin fint! sa jag, ignorerade hans hand och hoppade upp från golvet, det borde jag verkligen inte gjort, jag kände hur glasbiten skärde djupare och djupare in i min fot men jag försökte att ignorera det, även fast det var svårt och gjorde jätte ont.
- Det ser inte ut så, vad har hänt?
- Men inget..
- Jo, jag ser det på dig, berätta.
- Men det är ju inget..
- Stella McLée, säg inte att det inte är något när jag ser att du haltar. han spände sina bruna ögon in i mina.
- okej okej, men det är inget farligt.
- Säg bara vad det är.
- Ehm, du vet glaset som gick sönder?
- Ja?
- Det låg en liten bit kvar i trappan..
- Åh nej..

Jag satte mig ner på golvet igen och Justin satte sig brevid mig, jag tror att han fattade. Även fast han inte fått der direkt bekräftat..

- Jag såg den först men sedan glömde jag den säkert för när jag gick ner kände jag bara något sticka till i min fot.. sa jag och suckade.
- Här får jag kolla på foten?
- hahah, visst men när blev du en läkare?!
- När min flickvän är så dum i huvudet att hon får en glasbit in i foten.
- Okej, det där förtjänade jag..

Han tog ett stadigt tag om min fot kollade noggrant, efter några minuter suckade han och kollade på mig.

- Jag tror vi måste till sjukhuset..

kort, failad, konstig, dålig uppdattering.. ska bättra mig! Bieber Love - Lovisa

förresten, är det några som fortfarande läser novellen överhuvudtaget? eller ska vi sluta?

You are the key to my heart - Chapter 105

När vi var på väg upp för trappan känner jag vatten glaset glida mer och mer för min hand. Plötsligt ramlar den ut ur min hand och krossas mot den hårda trappan.


Det slog till i golvet och helt plötsligt låg det små glas bitar överallt i hela trappan. Min hand var helt fast i en possition, det var som om glaset fortfarande var i min hand. Men ändå inte. Jag kände en hand på min axel och jag ryggade fort bak.

- Justin, vad hände? Stellas röst lät inte lika sammetslen och fantastisk som vanligt utan lite mer oroad..
- Jag vet inte.. jag var på väg upp och sen bara ramlade den.
- Mår du bra?
- Jag tror det, kom.
- Men ska vi inte ta upp det här först?
- Jag orkar inte..
- Men Justin, det var vi som gjorde det, är det inte bäst att vi tar upp det?
- Du kanske har rätt..

Vi gick till städ skåpet, tog ut en liten damsugare och bärde upp den till trappan där allt glas låg.
Vi soppade snabbt upp allt glas och gick sedan upp till mitt rum igen.
Jag la mig direkt på min säng när vi kom in i mitt rum, Stella följde efter men satte sig bara på säng kanten.

Mitt huvud värkte fortfarande, men inte lika mycket. Det var säkert bara bra att jag gick ut från rummet ett tag.

- Ärligt Justin, vad är det? har något hänt? du beter dig jätte konstigt..
- Nej, men jag mår bra nu.
- Är du säker?
- Ja, jag är säker.
- Okej då..

Hon suckade djupt och jag förstod att hon inte trodde på mig, men jag sa sanningen. Jag mådde ju bättre och ville inte sitta här och bara ruttna.

- Är du bra på Xbox360? frågade jag och hon kollade oförstående på mig.
- Va? vart kom det ifrån? men ja, jag är grym!
- Jag slår dig lätt.
- Haha, sure..
- Yes, ska vi slå vad?
- Ja, det ska vi.

Jag var inte bredd på det, jag trodde hon skulle säga nej. Det brukar alla göra när jag frågar dom så, antligen så är hon dålig på det men vill skrämma mig eller så är hon grym och tror hon kommer vinna över mig, haha. Det får vi se hur det går.

- Bra, 150 kronor? sa jag och gav henne "ge-upp" blicken, men som sagt. Hon gav inte upp.
- Deal, på ett vilkor?
- Vad som helst för dig älskling.

Stella's perspektiv:

- Yes, ska vi slå vad om det?
- Ja, det ska vi.

Orden bara ploppade ut ur min mun, det var inte alls meningen. Orden var fel placerade och skulle verkligen inte komma ut just den här tid punkten. Jag kunde inte köra Xbox360 eller vad det hette, det ända jag har kört är något rörelse spel eller något hos Jacey, Wii hette det nog. Och det sög jag på, jag klarade inte ens att vinna över varken Jacey eller Lauren's små syskon.. usch, nu kommer jag bara göra bort mig. Men jag måste spela med, det kanske kommer funka, då kan han bli lite rädd och backa ur.

- Bra, 150 kronor? sa han och gav mig en blick där han menade typ "ge upp nu, du klarar det aldrig", men jag tänkte inte ge mig, även fast det är sjukt och att jag kommer slösa bort 150 kronor på det här..
- Deal, på ett vilkor?
- Vad som helst för dig älskling.
- Att jag får välja spel..
- Ah, Okej då.. det där sved rejällt! sa han och tog sig på bröstet.
- Hahah, okej. Vart ligger Playstationet då?
- För det första heter det Xbox360 och det ligger där nere i vardagsrummet..
- Jaja, playstation, Xbox360.. typ samma. mumlade jag och han himlade bara med ögonen.

Jag sprang fort ut ur hans rum med Justin i hälarna, när jag kom till trappan så stannade jag för att kolla efter vart han var någonstans.. men jag ser honom inte någonstans. Jag började se mig lite omkring med ser fortfarande honom inte, jag gick tillbaka till hans rum för att se om han gått tillbaka för att hämta något eller så, men det var visst också fel. Istället att slösa tid på att gå runt och leta i hans rum efter han så gick jag tillbaka till trappan och ställde mig vid räcket, jag kollade nerför trappan och det första mina ögon fastnar vid är en glasbit, en enda kvar.

Jag kände ett par armar spännas runt min midja och någon som börjar sniffa på min hals, jag vänder mig kvickt om och ser att Justin står där med ett smile på läpparna.

- Vart gick du? frågade jag och hans armar tryckte mig närmare honom.
- Gömde mig, ville överaska dig.
- Oj, vad bra det gick.
- Haha, kom så går vi ner.

Han tog min hand och gick före mig ner i trappan, när vi gått halvägs kommer vi till den lilla "plattformen" där Justin tappa glaset och jag känner något sticka i min fot. Fuck. Glasbiten...

sådär, förlåt igen för den usla uppdateringen men här fick ni iallafall en till :) kommentera nu! Bieber Love - Lovisa

You are the key to my heart - Chapter 104

- Okej, jag kanske överreagerade lite.. men jag fattade inte varför du skrek.
- Ärligt talat vet inte jag häller, men du ska få din överaskning imorgon. Om du vill såklart?
- Eh, Tyvär Justin..




- Eh, tyvär Justin... men jag tror inte jag vill längre.

Hennes ord sjönk in i mitt huvud, dom gick runt, runt och runt innuti det.. jag kunde bara inte fatta vad dom betydde, kunde inte uppfatta dom. var det för att jag skrek? vad hade jag gjort för fel? Jag bara satt och stirrade på henne, man såg ärligheten i hennes ögon. Men man såg också en glimt av glädje.

Helt plötsligt faller Stella ihop och börjar skratta, jag fattade inte vad som var så kul.

- Vad är det som är så hilma kul? frågade jag lite nerstämmd.
- Haha, jag skämtar Justin. Du skulle sätt din min! skrek hon av skratt.
- Va, vadå? jag är förvirrad..
- Jag ser det.. men jag menar att jag gärna vill ha överaskningen.
- Men du sa ju att du inte ville?
- Det var ett skämt.

Nu började allt klana, jag fattade varför hon bara hade börjat skratta mitt i allt. Men jag kände mig rikig korkad, jag menar.. jag fattade ingenting. Jag började känna mig lite sunnurig, mådde också lite dåligt.. vet inte rikigt vad det var. Jag var tvungen att gå och sätta mig på min säng igen och ta ett starkt tag säng kanten.

- Hur mår du Justin? hörde jag en snurrig röst säga runt mig, jag kunde, eller så ville jag inte, uppfatta vart ifrån jag kände igen rösten, det ända jag hörde var mummel.
- Nej, eller.. jag vet inte.
- Ska jag hämta lite vatten?
- Nej, det är bra.

Precis i det ögonblicket jag sa nej ångrade jag mig.. Min hals var helt torr och varje gång jag svalde eller andades så skärde det till. Som om en kniv satt på insidan av hals gommen, och mitt huvud värkte. Jag försökte ställa mig upp ur min ställning för attt visa Stella att jag inte var sjuk, men det blev till ett ända stort misstag..

När jag reste mig upp började det bulta i mitt huvud, som om någon hade en hammare och slog med, Jag kunde inte låtsas att jag mådde bra. För det gjorde jag inte. Jag gav upp försöket att visa Stella att jag är frisk och satte mig ner bervid henne på sängen igen. Mitt huvud var för tungt för att hålla upp min kropp från att falla, mitt huvud bultade så hårt att jag inte orkade med mer. Jag fick lägga mig ner på mitten av sängen och la mina händer för ansiktet.

- Du mår inte alls bra? vad har hänt? hon la sin ena hand på min panna och mummlade något helt ohörbart.
- Nej, jag mår bara bra, jag tänkte gå ner och hämta lite vatten följer du med?
- Kanske är bäst, så att du inte somnar i trappan eller något.
- Haha, vilken bra humor du har då. jag försökte låta så ironisk jag kunde i rösten men det gick inte så jätte bra.
- Ironisk? jag var precis på väg att svara när hon la sin hand över min mun. - Eller, svara inte på det tack.

Vi gick ner för trappan hand i hand, när vi kom förbi fotona på väggarna i trappan så kollade Stella lite konstigt på dem, stannade till lite men gick sedan förbi snabbt i jämn takt med mig.
Jag tog snabbt ner ett rent glas från hyllan, fyllde det med vatten och gick mot trappan igen.

När vi var på väg upp för trappan känner jag vatten glaset glida mer och mer för min hand. Plötsligt ramlar den ut ur min hand och krossas mot den hårda trappan.

Förlåt att den kommer sent, men har mycket och göra nu i slutet av terminen ;) och att flera kommentarer ger fler chapters :) så kommentera mer tack, om ni vill ha fler alltså ;) Bieber Love - Lovisa

You are the key to my heart - Chapter 103

Han kysste mig, kyssen blev mer och mer passionerad, jag la mina armar runt hans hals och jag kände hans händer runt min midja. Plötsligt knackar det på dörren och både jag och Justin hoppar upp ur sängen och där i dörren står..


Usher.. Vad gör han här? Var det tänkt att han skulle komma? Hade Justin och Usher planerat något dom skulle göra? Och isåfall, varför hade inte Justin sagt något?

Justin's perspektiv:

Det knackade på dörren, jag hoppade genast till och ställde mig upp ur min säng. Dörren öppnades långsamt och ut kommer Usher. Vad gör han här? Vi skulle inte träffas för ens imorgon. Jag kände Stellas blick på mig i ögonvrån, jag kollade bort mot hennes håll och hon kollar frågande på mig. Man fattar ju egentligen varför hon blir chockad, hon vet säkert inte ens att Usher är min mentor. Såklart hon blir chockad då.. Eftersom vi båda stod ganska nära varandra så kunde han prata med mig, så att Usher inte fattade häller.

- Justin, vad jag Usher i ditt rum? viskade hon.
- Eh, han är min mentor men jag vet inte varför han är här nu.. viskade jag tillbaka.
- VA?! skrek hon och Usher kollade lite konstigt på oss båda.

- Hey Bro.
- Hey Usher. sa jag och vi gjorde våran handskakning. - jag vill inte vara otrevlig eller något men varför är du  här?
- Men jag behöver veta vem du tar med dig.
- Sch! skrek jag och kastade mig över hans mun för att få tyst på honom.
- Är det? sa han och sneglade på Stella.
- Ja, okej.

- Ta med på vad? sa helt plötsligt Stella och kollade på mig med en blick som hon menade med att jag skulle presentera henne för Usher.
- Inget... Usher det här är min flickvän Stella, Stella det här är min mentor Usher.
- Hej Stella. sa Usher och dom skakade hand. - Trevligt att äntligen träffas.
- H-hej Usher, desamma. Jag är ett stort fan av din musik.
- Tack så mycket! men jag tror jag måste gå nu.. Ses snart igen Stella. sa han och kramade henne.
- Ja då, Hej då.

Usher gjorde bara en liten nickning med huvudet mot mig innan han gick ut från rummet och stängde dörren. Jag hörde hans trappsteg i trappan och när ytterdörren smälldes igen..
Jag satte mig i sängen igen och Stella satte sig brevid.

- Justin, vad var det med 'vem tar du med dig?' grejen? jag vet att det är något. sa hon, jag kände hennes hand flätas ihop med min. Jag visste inte vad jag skulle säga.
- Men jag har redan sagt att det inte är någonting?! Håll inte på och ta upp det hela tiden! skrek jag plötsligt och ställde mig upp. Jag vet inte vad som flög i mig, jag såg på hennes ögon att hon blev sårad. Och innan jag visste ordet av sprang hon in på toan..

Jag sprang sabbt efter henne men det var låst..
- Stella! Jag är så ledsen, det var verkligen inte meningen att bli arg. Jag vet inte vad som flög i mig.. Snälla? Kom ut.
Efter några sekunder så vändes låset till grönt och Stella kom ut från dörren.
- Okej, jag kanske överreagerade lite.. men jag fattade inte varför du skrek.
- Ärligt talat vet inte jag häller, men du ska få din överaskning imorgon. Om du vill såklart?
- Eh, Tyvär Justin..


Förlåt, men jag är verkligen sjuk och jag orkar inte skriva så mycket :/ men jag ska verkligen försöka skriva lite mer :) Bieber Love - Lovisa

You are the key to my heart - Chapter 102

Jag kollade mig i spegeln och det var förns nu jag insåg att jag hade en spindelmannen tröja på mig. Den passade mig ganska bra i stolek så jag antar att det var längesedan Justin andvände den, men det är ju jätte sött att han över huvudtaget har kvar den! Jag drog fina fingrar genom mitt hår för att det skulle bli lite finare och kollade mig en sista gång i spegeln innan jag gick ut till Justin som satt vid hans dator med ett flin.





Jag fattade inte vad som var så jätte kul, tills jag kom på vilken tröja jag hade på mig.. Istället för att bli generad och rodna bestämmde jag mig för att driva lite med honom..

- Fin tröja va?! Jag älskar den, när köpte du den? Igår? sa jag med ett flin och hans flin försvann snabbt och det förvandlades till en lite surare blick.
- Faktist inte, det var några år sedan. sa han och log. - Men du är jätte söt i den!
- Haha, men seriöst. Varför har du kvar den?
- Jag vet inte. 
- haha, vad gör du? frågade jag och gick fram till honom som satt vid datorn.
- Kollar lite på twitter och så.. sa han och vände sig om mot datorn igen. - Föresten, jag har en överraskning till dig.
- såklart du har.. och jag får inte veta vad det är? sa jag och han himlade bara med ögonen.
- absolut! ska jag berätta vartenda detalj också?! sa han ironiskt. - Det är en ÖVERAKSNING du ska inte veta vad det är..
- Men åh, jag hatar översakningar, jag blir bara nyfiken och närvös..
- Stackars dig!
- ja!

Jag blev lite sur att Justin inte kunde säga för att han vet att jag hatar översakningar.. jag blir bara jätte nyfikwn och närvös att det är någonting jag kommer göra bort mig på. Till exempel på julafton när jag var tre år och jag såg ett jätte stort paket och jah kunde verkligen inte komma på vad det var, så jag rev upp allt papper och öppnade den. Mamma och pappa blev inte jätte glada om du förstår vad jag menar..
Jag satte armarna över bröstet för att försöka få honom att ändra sig, men han var helt omöjlig..  Det gick verkligen inte att få honom att ändra sig. När jag stott där i några minuter och han inte ens låg märke till mig längre så gav jag upp och satte mig på hans säng. Då såg han mig, stängde av datorn och satte sig brevid mig.

- Är du sur för att jag inte berättar? frågade han och lutade sig närmare och närmare mig.
- Inte direkt. sa jag och hans ansikte var nu bara några millimeter från mitt. Jag kunde höra hans andetag, jag kände hans andedrekt rakt upp i annsiktet.
- Det var ju bra.

Han kysste mig, kyssen blev mer och mer passionerad, jag la mina armar runt hans hals och jag kände hans händer runt min midja. Plötsligt knackar det på dörren och både jag och Justin hoppar upp ur sängen och där i dörren står..

Förlåt att den inte kommit tidigare, men jag är riktigt sjuk och när jag bara kollar in i en data skärm så får jag ont i huvudet, och jag är sjukt svag och så.. ogilla ;( men iallafall. här är chapter 102 :D Bieber Love - Lovisa

You are the key to my heart - Chapter 101

- Haha, bli bara inte uppkäftig, då du. sa jag och började springa mot honom i trappan, han började såklart springa som en stucken gris. Och nu, precis nu. Så glömde jag bort hur klumpig jag egentligen var i trappor och kände min ena fot glida lite på det tappsteg jag precis skulle sätta foten på.


Jag visste precis vad som kunde hända. Det har hänt till och med. Och jag vill inte att det ska hända igen.. Att ligga på ett sjukhus med massa slangar och maskiner överallt är helt förskräckligt. Jag vill aldrig göra om det.. men man vet ju inte. Jag kan inte bestämma över vad som ska hända, det bara händer. Det är inget någon förbereder sig på, det finns inte någon som har en fjärrkontroll till livet. Även fast man skulle vilja, skulle vilja att kunna pausa livet om man ville spola över allt hemst eller köra vartenda dag i slowmotion. Så går det inte.

Jag grep ett stadigare och hårdare tag i trappräcket men ändå gled mina fingrar ut ur det. Jag väntade på att höra dunsten när min kropp slogs mot den hårda ek trappan, men jag hörde inget. Jag kände inte häller någon smäll..
Det var förns nu jag insåg att det var någon som höll i mig, jag kollade ner på dom starka armarna som var fästa runt min midja. Jag visste inte häller vem det var, eftersom Justin säkert sprungit upp vid det här laget.. Mitt huvud vred sig sakta mot killens ansikte men min blick fastnade vid ett foto på väggen i trappan. Det första jag tänkte på när jag såg bilden var håret, det var långt och mörkt.

Jag kände igen den färgen.. innan jag hann tänka så kände jag att det var något som spände till i magen och kollade ner. Såklart jag kände igen hår färgen. Det var mitt hår, det var mitt hår på bilden.. men varför har Justin en bild på mitt hår i sin trappa? Jag tittade upp och såg att det inte alls bara var mitt hår på bilden, utan hela mitt ansikte. Jag fick kisa lite med ögat för att se ordentligt, det var inte bara jag på bilden. Utan en kille också, inte vilken kille som helst. Justin. Jag kände dom muskulösa armarna lossa från min midja och jag gick väldigt sakta fram till väggen där fotot satt. När jag såg det log jag bara, det finns inget mer och säga. Det är äkta, äkta kärlek. Det ser man, det är bara så.

Jag jag såg våra leénden så pirrade det till i magen, jag kommer ihåg den dagen då vi tog det fotot. Men jag tänker inte gå in mer på det, det blir för smärtsamt.. jag kommer bryta ihop. Jag hade helt glömmt bort den okända killen som räddat mig för att ramla.. han stod nu bakom mig och var helt tyst medans jag studerade fotot noggrant. Jag vände mig om och där stod han. Min hjälte, i alla lägen. Justin Bieber. Hur hann han komma och rädda mig? han var ju precis framför mig, eller?

- Hur? När? vad det ända jag fick fram ut ur fin mun, jag var helt målös.
- Jag kollade på dig hela tiden och när jag såg att du var på väg att ramla hjälpte jag dig. sa han bara och log.
- Du är min hjälte! skrek jag och kastade mig i hans famn. - Jag vill inte att det ska hända igen.
- Vad? sa han oförstående. visste han inte om när jag rammla i trapphuset? hade inte Lauren och Jacey berättat?
- inget..
- Nehe.
- Förrensten, varför har du ett foto på oss i trappan?
- Något vackert måste jag ju titta på när du var borta. sa han och kysste mig. - Kom.

Han tog min hand och drog med mig upp för trappan, jag tvärstannade vid slutet av trappan och det gjorde så att Justin stannade automatiskt. allt var så fantastiskt! Det var minst lita stort som undervåningen och Pattie hade inrett allt grymt bra, alla färger matchade perfekt med mörblerna och tapeterna. Jag var minst sagt förälskad i deras hus! Jag märkte inte att jag stod och dreglade, Justin himlade med ögonen och drog in mig till hans rum.

Hans rum var ganska litet om man jämnför med alla andra rum och hela huset.. det var ganska trångt med sängen mitt i hela rummet. Överallt satt foton på Justin när han spelade hockey och när han var liten, det låg massa medaljer överallt och på väggarna så fanns det massa affisher på han själv.. Ego? Haha. Det var en affish jag fastnade för, den var speciell. Den satt på min vägg hemma i mitt rum.. det är den jag vaknar till vartenda dag. Det är det första jag ser på när jag vaknat.

- Haha, är du lite ego eller? sa jag och vände mig mot Justin som var i full gång att rota igenom hela hans garderob efter kläder jag skulle kunna ha.
- Kanske det kanske. sa han med ett flin.

Jag gick och satte mig på säng kanten och mina ögon lekte runt i rummet, dom stannade till vid hans nattduksbord. Det stod ett foto där. Och inte på vem som helst. På mig. Jag tog upp fotot och studerade det noga innan Justin slår sig ner brevid mig och jag ställer snabbt tillbaka fotot på samma plats för att han inte ska mörka något.

- Här, byxorna kanske är lite stora men du kan säkert vika upp dom. sa han och log. - Du kan gå in på toan och byta om.
- Åh, okej tack. sa jag och gick ut från hans rum.

Jag fick gå in i flera olika dörrar innan jag tillslut hittade badrummet och det första jag gjorde var att ta av mig dom blöta kläderna och krama ut vattnet över badkaret. Jag drog snabbt på mig dom på tok förstora byxerna fast jag vek upp dom lite som Justin sa att jag kunde göra och jag drog på mig tröjan.

Jag kollade mig i spegeln och det var förns nu jag insåg att jag hade en spindelmannen tröja på mig. Den passade mig ganska bra i stolek så jag antar att det var längesedan Justin andvände den, men det är ju jätte sött att han över huvudtaget har kvar den! Jag drog fina fingrar genom mitt hår för att det skulle bli lite finare och kollade mig en sista gång i spegeln innan jag gick ut till Justin som satt vid hans dator med ett flin.

förlåt att jag inte uppdaterat så mycket, men som jag sa har jag haft dålig internet anslutning osv. JAG HAR SKRIVIT OM DETT HÄR CHAPTERT 2 GÅNGER! Vad tycks? Bieber Love - Lovisa

btw. statistiken höjs, tack för det! välkommen alla nya läsare och hoppas ni stannar! ♥

You are the key to my heart - Chapter 100

- Jag bryr mig inte om jag blir blöt och jo, det var jag som hade sönder den och jag ska köpa en ny till dig. sa han och hans armar blev mer spända om mig.
- Är du säker?
- 110% säker..



- Ah, Okej då.. Men jag gillar det inte!
- Jag vet. sa han till svar och hans ansikte kom närmre och närmre mitt, till slut kunde jag inte hålla mig längre utan kysste honom på munnen. Efter några minuter kände jag att något satt åt på min kropp, jag avbröt långsamt kyssen och kollade ner på min mage, min tröja var helt påklistrad på min kropp. Och det blev ju inte jätte mycket bättre av att tröjan var vit, alltså var den genomskilning. Mina byxor var helt genomblöta och det rann flera vatten droppar från dom. Justin följde min blick och hans ögon fastnade vid mitt nu genomskilniga tröja..

- Du kan sluta titta nu. sa jag, slog honom på armen och flinade mot honom.
Han svarade inte utan bara vände sin blick mot mig igen.

- Okej, men jag är helt blöt, jag kan inte ha på mig det här. suckade jag och kollade ner på mina genomblöta kläder, vad skulle jag göra nu? gå hem och lämna Justin här? nej.. då kommer alla papparazzis komma och hålla på också.. det orkar jag inte med, men vad ska jag då göra..
- Du kan nog inte gå hem.. men låna kläder av mig då! sa Justin och sken upp som en sol.
- Justin, jag är ganska säker på att dina kläder är förstora, har du inte någon gammal tröja från när du var liten eller något som kanske skulle passa mig?
- Nej.. eller jo, det har jag. Kom!

Han tog ett stadigt tag om min hand och sprang uppför den långa eleganta trappan med mig, på väggarna upp för trappan hängde flera bilder på Justin, Pattie och Två killar till jag inte kände igen alls. Herregud.. Hur söt fick man bli egentligen? Jag stannade vid en bild av dom två okända killarna och Justin när dom stod och kramades, det var verkligen gulligt! även fast jag inte ens visste vilka det var. Justin fortsatte gå upp i trappan utan att märka att jag stannat, men efter några sekunder så sprang han ner igen och kollade på mig med oroliga ögon.

- Vad gör du?! sa han högt och hans ögon spärrades upp när han såg vad jag kollade på.
- Jag kollar, vilka är det här? sa jag, tog ner tavlan från väggen och pekade på killarna brevid Justin.
- Chaz och Ryan, mina bästa kompisar.
- Jaha, vart bor dom?
- Canada..
- Oj, det var långt. Saknar du dom inte?

- Jo, hur jävla mycket som helst.. sa han och jag såg i hans ögon att det smärtade emot att prata om dom.
- Förlåt.. sa jag bara och hängde tillbaka tavlan på sin plats.
- Det är inte ditt fel att du är nyfiken. sa han och flinade brett.
- Haha, bli bara inte uppkäftig, då du. sa jag och började springa mot honom i trappan, han började såklart springa som en stucken gris. Och nu, precis nu. Så glömde jag bort hur klumpig jag egentligen var i trappor och kände min ena fot glida lite på det tappsteg jag precis skulle sätta foten på.

FÖRLÅT! för den usla uppdateringen.. men idag har inte internet funkar och så. Men nu har ni Chapter 100 iallafall, vad tycker ni då? Bieber Love - Lovisa

You are the key to my heart - Chapter 99

Men alla följde bara efter, efter några minuter ser Justin's hus. Jag sprang mot dörren och knackade i panik på dörren, Justin öppnade dörren och såg med en orolig blick på mig.


Han kollade över mitt huvud och såg alla papparazzis efter mig, han knuffade in mig i sin hall och låste fort dörren efter sig.

- Hur länge har dom jagat dig?! sa han och kysste mig, jag besvarade kyssen och kände mina ben bli allt svagare och svagare.
- Ett tag bara, men nu är det okej. sa jag och log.
- Bra, vill du ha något och äta eller något?
- Nej tack, är inte hungrig åt förut.
- Okej. sa han och jag började inspektera deras hus.

Deras hall var ungefär lika stor som våran, bara lite större. Vardagsrummet var enormt och allt var vitt, tak, väggar, möbler, allt. Jag hann inte se så mycket mer innan Justin drog med mig i armen mot köket, jag följde villigt med. Köket var kanske dubbelt så stort som 'vårat' eller ja, mammas. Allt gick i en lite mörkare ek färg och det fanns en riktigt stor köks ö i mitten av hela rummet, från köket fanns det en altan dörr som gick ut mot baksidan. Men den orkade jag inte bry mig om just nu, jag får säkert se den snart.

Justin tog fram lite fryst mat, la in det i micron och satte på timern, rummet ljusnades upp lite till, även fast man fick in väldigt mycket solljus från altan dörren.
Jag stod lutad mot köksön och iaktog vartenda rörelse han tog, det gick inte att undgå.. jag vet inte varför. Det är som om för varrenda steg han tog så följde jag efter, om han gjorde något så rörde jag mig utan att tänka på det.. jag beter mig annorlunda med honom, men på ett bra sätt.

Justin gick fram till mig och kysste mig passionerat, han lyfte upp mig på köks ön medans han kysste mig, när han lyfte mig så trodde han säkert att jag var tyngre än vad jag egentligen var fär när han lyfte mig så kom jag väldigt högt upp och hamnade sedan mitt på köks ön med en dunst. Justin avbröt kyssen och jag började skratta. Han såg först sur ut men sedan så började han också att skratta med mig.

- Aj, min bak! skrattade jag.
- Förlåt älskling, men shit! var lätt du är! jag trodde du var tyngre. skrattade han.
- haha, jaha. mummlade jag och det plingade till i micron. Justin gick och tog ut maten ur micron och hällde upp allt på en talrik. Han gick och satte sig vid det stora bordet och jag följde efter, jag satte mig framför honom och kollade på honom medans han åt.

- Vad är det? sa han och kollade upp på mig.
- Nej inget, du är bara så söt när du äter.. sa jag och han log.
- Du är sötare min prinsessa.
- Naw, men nej. sa jag och han klappade på sina knän.
- Kom.

Han drog bort sin tomma tallrik lite längre bort, jag gick runt bordet och satte mig i hans knä, hans armar slingrade sig runt mig midja och jag bara satt och njöt..

- Är det inte tungt? frågade jag förvånat efter jag suttit där i några minuter.
- HAHA, skojar du?! Du är ju as lätt! sa han och skrattade lite.
- haha, vad kul det var.. mumlade jag tyst.
- Förlåt, det är inte ditt fel. sa han men jag hörde att han fortfarande flinade lite, men jag ignorerade det bara..

Jag ställde mig upp från hans knä, höjde hans haka mot mitt ansikte och log.

- Kan vi inte gå ut? Det är jätte varmt här inne.. sa jag och nickade mot altan dörren.
- Jo.. kom. sa han och tog min hand.
Vi gick ut till deras bakgård och där fanns det en stor swimming pool, nästan dubbelt så stor som våran hemma, vattnet var lite turkos blått och det fanns vita solstolar runt om hela poolen. Jag gick mot en solstol, satte mig långsamt på den och kollade på poolen, den var verkligen underbar. Justin kom efter, drog upp mig från min ställning från solstolen så att jag stod precis framför honom..

- Vet du en sak? frågade han och kollade rakt in i mina ögon.
- jag vet mycket, men jag är inte säker på att jag vet det som du ska säga. sa jag och han tog mina händer i sina.
- Du är underbar. sa han och kysste mig.

Jag ställde mig upp för att kyssa honom igen men precis när mina läppar skulle möta hans så kände jag en hand på min arm, något puttade mig..

I nästa sekund så kände jag något lite kallare skölja över mig, jag hann inte tänka.. när jag öppnade mina ögon märkte jag att jag låg i poolen, jag hade helt glömt bort att poolen var precis brevid och då hade väll Justin puttat i mig eller något.

Jag torkade bort lite vatten i och runt mina ögon för att jag skulle se bättre och det första jag såg var Justin som stod och skrattade, nej. han låg ner.. han låg på gräset lite längre bort och bara höll sig för magen. Jag kollade på mina fingrar och såg att fingrarna var helt svarta.. hela mitt smink var helt utsmettat nu också.

Jag suckade en gång, innan jag kom på en ganska viktig sak.. Min mobil! Den låg i min ficka när Justin puttat i mig i vattnet, och nu borde den vara helt förstörd. Jag tog snabbt upp mobilen ur fickan och såg direkt att den var helt död.. Jag fick panik!

- JUSTIN!!!! Skrek jag allt vad jag kunde, nu fattade han att det var något som hade hänt och gick fram till mig.
- Ja?! skrattade han.
- MIN MOBIL! skrek jag igen och höll upp min döda mobil.
- Oj..
- Den är helt förstörd!
- Förlåt!

Jag svarade inte utan gick bara upp ur poolen och försökte på samma gång att få igång mobilen, men det var helt hopplöst..

- Jag köper en ny, oroa dig inte. sa Justin och höll om mig.
- Men det är lungt.. och för det andra blir du blöt nu. sa jag och skrattade lite för mig själv.
- Jag bryr mig inte om jag blir blöt och jo, det var jag som hade sönder den och jag ska köpa en ny till dig. sa han och hans armar blev mer spända om mig.
- Är du säker?
- 110% säker..

såå, förlåt för den dåliga uppdateringen, men det kommer vara lite så nu när det är så fint väder och allt men här har ni den iallafall. kommentera vad ni tycker ska hända :) Bieber Love - Lovisa

Tidigare inlägg
Hej och välkommen till en novell blogg om popsensationen Justin Bieber och en lyckligt lottad tjej. Jag som skriver dom här novellerna heter Lovisa. Jag är född 1998, alltså så är jag 13 år och har precis börjat 7:an, dom flesta som skriver noveller brukar vara lite äldre så ha gärna översikt om det blir ett litet stavfel här och där eller om det inte är så bra..Om du vill veta något eller bara har en fråga i allmänhet så checka in blogresponse här under eller maila mig på storiies@live.se. Jag tar emot kritik på om jag gör något fel eller om jag ska ändra något, var inte rädd för att säga till! Jag gör även gratis designer, om du vill ha en eller fråga så maila eller blogresponse som sagt. Enjoy!