- såklart, det är ju julafton. sa jag glatt igen och satte mig vid bordet.
eftersom vardagsrummet var i samma rum som köket så kunde man både se matbordet från vardagsrummet och tvn från matbordet. jag kollade mot tvn och zappade mellan några kanaler och stannade tillslut på en kanal. hela min kropp stelnade och det sved till i hjärtat

---

(1. Stellas klänning 2. Jaceys klänning 3. Laurens klänning)

Där var han, Justin Drew Bieber. Hans låt Somebody to love började spelas och jag såg hans underbara anstikte riktas mot mig, eller egentligen var det ju inte mot mig utan det var mot kameran. men det kändes ändå riktigt på något sätt.. shit vad mycket jag ville ha tillbaka honom! men det funkade bara inte, inte just nu iallafall.. jag bytte snabbt kanal till svt1 och där var det någon slags av julkonsert eller något sådant. pappa märkte min stress över att jag bara bytte kanal sådär och satte sig framför mig.
- gumman, jag såg att det var något med den där pojken, berätta. sa han och jag hade helt glömt bort att han inte visste om allt. jag berättade för honom om allt som har hänt med Justin och det ända han sa var "mm" och "aa", han förstod liksom mig, men det gör inte att jag inte fortfarande är arg på honom för att han ljugit för mig. men nu måste jag verkligen släppa det där, för ett tag iallafall.
- gumman.. jag vet att kärlek är svårt, gör bara det bästa av det. hur känner du för honom? sa han när jag berättat klart allt.
- jag vill ha tillbaka honom, men ändå inte. jag vet att det inte kommer funka mellen oss riktigt men det är inget jag kan sitta och tänka på eller? men jag måste låta honom gå...
jag kände en liten ensam tår rinna ner men tårkade fort bort den så att pappa inte skulle se men det gjorde han, han smekte lätt min kind och tittade mig rakt in i ögonen.
- gumman du ska göra det som känns rätt för dig, men nu har vi inte tid att sitta här nu, tugga i dig mackan och börja gör iordning dig. vi ska vara där om cirka en timme eller så. sa han och ställde sig upp, nu var den känsliga, ödmjuka pappan borta. bortblåst som vinden. jag gick in till min garderob och hämtade toppen/klänningen jag hade köpt för mina egna pengar till julafton och ett par tajta mörkblåa jeans till det. jag gick in och tog en dush och shamponderade mitt mörka hår och gjorde allt det där som man brukar göra när man dushar och tog en facemask när jag hade dushat klart. jag tog en torr skön handduk runt min nakna kropp och blåste håret lite snabbt för att sedan platta det och smnika mig lite lätt fast juligt också sammtidigt. jag tog mina kläder jag skulle ta på mig in till toaletten och tog på mig dom rätt så långsamt. Lauren skulle ha en svart lite tajtare klänning från bubbelroom på sig medans Jacey hade frågat sin mamma om hon köpa en ny märkes klänning medans den hängde minst cirka 20-30 märkes klänningar i hennes garderob jag skulle dö för att få. men ändå så sa hennes mamma ja, såklart och Jacey hade gått och köpt en röd ganska kort Valentino klänning för mer än 200.000 kronor. det fick min topp att se ut som skäp, jag skulle säkert kännas som det också. alltid när vi är hos familjen Love så känner man sig som om man köpt en möbel på sopptippen om den inte kostade mer än 1.000 kronor. när jag satt på mig mina kläder så kollade jag mig en sista gång i spegeln och såg sedan hur toahandtaget långsamt drogs neråt.

---

förlåt att den blev kort men det är allt jag hinner idag.. :/ 6 kommentarer för nästa :) och glöm inte bloggsvars rutan där ni kan fråga oss vad som helst / Lovisa

varför har han inte sagt något? var han rädd att jag skulle bli arg? då har han ljugit om att han inte vet vad mamma gör idag.. men jag tänker inte prata med pappa om det idag eller imorgon. det här ska fan inte förstöra min julafton..

---

morgonen därpå vaknade jag av att solljuset trängde sig emellan mina gardiner och nådde mina ögon. mina ögon öppnades sakta och jag vaknade till liv. sen kom jag helt plötsligt på vad som hade hänt igår kväll?
var det bara en dröm? hade jag verkligen hittat min egen mamma? nej, jag måste drömma. jag drog till mig min dator som stod bara några meter från sängen och loggade in på facebook, Francisca McLeé stod det längst ner på chatten. hon var inte inne men jag tryckte endå på våran chatt och där stod allt, allt vi sagt igår kväll. där låg allt, min dröm.. att få träffa min mamma, nu kan jag äntligen bara fråga henne. helt plötsligt ploppade en bild upp i mitt huvud, det var jul och jag satt och åt gröt vid middags bordet. ett väl igenkännt anstikte satt brevid mig, mamma. min egen mamma, jag försökte minnas hur hon så ut men jag misslyckades totalt. hon smekte mig kind medans jag åt och klappade mig sedan över mitt långa bruna hår och där framför mig satt pappa, jag kommer väl ihåg hans ansikte, oroligt. jag övergick till verkligheten och kollde ut utanför mitt fönster bara vitt, ett vitt lager med snö över dom inte längre så gröna grässtråerna som man brukade rulla sig i på sommarna när man var minadre. och helt plötsligt, när jag satt och stirrade ut på den vita snön kom jag ihåg vad jag just minndes. det var vinter, bara några veckor till julafton och jag såg i min pappas ögon att han var orolig. sedan blev det tomt i huvudet igen. jag loggade ut från facebook och tryckte upp spotify, jag satte på min egen spellista och hörde hur "Born this way" med Lady Gaga börja. när låten var slut så hörde jag en låt jag kände igen ljuda från datorns högtalare, en av mina favorit låtar. Favorit Girl akustisk av Justin... jag kände flera tårar rinna ner från min kind när han sa "I love you too" till hans fans, jag saknade honom. jag behövde honom. jag behövde honom som jorden behöver vattnet och som en människa behöver mat. jag visste att jag inte borde lyssna på hans låtar men jag kunde inte låta bli, så låten fortsatte låta ur datorn och när den tog slut satt jag i skräddar ställning i min säng och tårarna bara forsade ner för mina osminkade kinder. efter ett tag av tårar och lite för mycket känslor så samlade jag mig och slängde på mig en enkel outfit eftersom lite senare på dagen skulle vi till Jacey och då skulle jag ta på mig ett par andra kläder. jag tog på mig en vit blus och ett par jeans shorts och satte bara upp mitt hår i en slarvig knut i nacken.


jag gick ut från mitt rum och in till köket där pappa stod och lagade frukost, jag ville så gärna bara fråga honom varför han ljugit, vad han visste hon mamma och så vidare men jag stod emot. jag hade redan bestämmt att inte fråga honom tills efter jul, jag ville verkligen inte ha något drama den här julen, bara en helt vanlig julafton med mina nära och kära.
- God morgon pappa. sa jag glatt och kramade om honom bakifrån.
- God morgon solstråle, vad du var glad idag då. sa han och log.
- såklart, det är ju julafton. sa jag glatt igen och satte mig vid bordet.
eftersom vardagsrummet var i samma rum som köket så kunde man både se matbordet från vardagsrummet och tvn från matbordet. jag kollade mot tvn och zappade mellan några kanaler och stannade tillslut på en kanal. hela min kropp stelnade och det sved till i hjärtat.

---

så, första idag.. kommer fler. promise! har haft det lite omtummlande idag men det kommer fler. kommentera! 5 stycken kommentarer för chapter 41, den är klar och ligger bara för att publiceras. kram Lovisa

en än gång så fattade jag ingeting. varför är hon ledsen? vad ska jag tro?
Stella: "vad menar du?"
skrev jag bara, jag kunde seriöst inte skriva något annat.
Francisca: "jag är din mamma gumman."

---

(sorry men bildbrist)

alla muskler i hela min kropp stelnade till. allt gick så snabbt, jag kunde inte uppfatta orden som stod skrivna på data skärmen. jag läste om meningen om och om igen. jag hade väldigt lite info om min riktigt mamma för jag visste att pappa bara blir sårad av det. men jag visste iallafall lite, hon kom från Mexico, hon bodde i USA någonstans och att dom skilda sig när jag var 5 år. men att jag skulle träffa henne genom facebook?! det är väl ändå lite skummt? men hur vet jag att hon inte bara driver med mig? fast allt fakta jag vet stämmer ju.. jag visste inte vad jag skulle skriva, allt känns bara så dumt. mina fingrar var helt tillstelnade och men kom fortfarande inte på något att skriva.
Stella: vva?
shit vad töntigt det där lät.
Francisca: "ja, jag är verkligen ledsen att du inte fått veta tidigare."
Stella: "du skojar inte va?"
Francisca: "nej såklart inte, och jag vill at du ska veta att jag inte lämnade dig, utan det var jag och Andreas som inte riktigt passade för varandra."
mina händer började svettas och jag kände att mina fingrar började skaka lite.
Stella: "okej, men det känns bara så skönt att veta vem min mamma är, i hela livet har det känns som om någonting har fattats i mitt hjärta. och nu vet jag vad det är."
Francisca: "det var skönt att prata lite älskling, men nu tror jag du måste sova. god natt och god jul, har skickat en julklapp till er. puss, jag älskar dig glöm inte det"

skrek hon och helt plötsligt var hon utloggad. vänta? vad hände precis? har jag precis chattat med min egen mamma på facebook? och der verkade desutom som om hon hade haft det väldigt länge och att pappa har haft kontakt med henne. varför har han inte sagt något? var han rädd att jag skulle bli arg? då har han ljugit om att han inte vet vad mamma gör idag.. men jag tänker inte prata med pappa om det idag eller imorgon. det här ska fan inte förstöra min julafton..

---

förlåt för dålig och kort men det blev så nu... blogg.se har haft lite problem med att lägga upp inlägg men nu tror jag det är fixat och det kanske kommer en till ikväll, annars så gör jag typ 2-4 imorgon.
vad tycker ni? minst 7 kommentarer för nästa, kom igen det klarar ni? kram Lovisa

det tog nästan hela dagen att pynta granen men sedan blev den riktigt fin! jag gick upp på mitt rum och satte på datorn igen fast denna gång loggade jag in på facebook.
1 ny vänförfrågan.

---

Francisca McLeé stod det i hennes profil, kunde det? nej. det funkar inte så, eller? jag tryckte på fotonoch det kom upp ett antal olika bilder på henne. han var vacker. riktigt vacker. jag kände igen henne från någon stans långt bak i huvudet som bara inte kom fram. jag accepterade och loggade sedan ut. jag vet att det var fel av mig att inte acceptera någon som jag inte kände men min magkänsla att det var det rätta. att jag skulle ångra mig om jag inte accepterade. jag stängde ner datorn för andra gången och gick ut till pappa.
- pappa, kan vi prata lite? sa jag lite osäkert
- visst gumman, ska bara lägga tillbaka den här. sa han och la liten tomtenisse i en kartong. vi gick och satte oss i våran mellanstora soffa och jag tog en filt om mig eftersom jag kände att jag frös lite.
- pappa? det var någon som letade upp mig på facebook men jag hann aldrig kolla vart hon bodde eller så.. hon frågade vänförfrågan och jag svarade ja.
- Stella Victoria McLeé , du vet att du inte ska svara ja på vänförfrågningar av sådana du inte känner..
- jo jag vet men den här vad speciell, jag känner på mig att jag kommer ångra mig om jag inte svarar ja.
helt plötsligt flick papap en chock och blev sedan ganska över förstående.
- jag förstår gumman.
okej, nu kändes det lite skummt.. från att varit jätte skeptisk till att vara lite över förstående, känns lite skummt. men jag orkar verkligen inte bry mig just nu. imorgon åker jag, pappa och Laurens familj, såklart vi skulle till Jacey. det är som en tradition att vi åker till dom, eftersom dom också har det största av allas hus så är det roligare för Lauren och Jaceys småsyskon att springa runt och leka. jag hade köpt julklappar till alla igår och jag hade gjort av med flera hundra kronor, men jag var verkligen nöjd med alla julklappar. jag kollade upp mot klockan i köket och den stod på 17.30, oj. om bara några timmar är det julafton. hoppas den här julen blir lyckad iallafall, och inget drama i mellan. det var det sista jag ville ha nu. drama.
jag tog filten om mig och mina ögonlock gick sakta igen.

jag måste ha somnat för när jag vaknade så var klockan över tolv och jag bestämmde mig för att gå och lägga mig istället. jag borstade snabbt tänderna och satte på mig min pyjamas. jag måste veta vart hon bode någonstans, jag satte på datorn för trejde gången och klickade snabbt upp facebook. tjejen som verkade heta "Francisca" hade gjort ett inlägg  för bara några minuter sedan, "can't wait, have been wating for this so long". jag tryckte upp hennes profil och kollade snabbt igenom hennes info. hon bodde i Atlanta, USA. brevid hennes profil fanns en liten grön knapp som visade att hon var online. jag jag minst anade ploppade rutan längst ner i vänstra hörnet som visade att jag hade fått ett meddelade. av Francisca. (dom pratar på engelska i chatten)
Francisca: "hej, gumman. kommer du ihåg mig?
Stella: "va?"
vänta? det här var för bisarrt, vadå gumman, vadå kommer ihåg? har jag träffat henne? när? var? hur? mina händer började skaka och en symbol visade att hon skrev.
Francisca: "gumman! jag är så ledsen! jag fattar inte att jag inte sökt upp dig tidigare!"
en än gång så fattade jag ingeting. varför är hon ledsen? vad ska jag tro?
Stella: "vad menar du?"
skrev jag bara, jag kunde seriöst inte skriva något annat.
Francisca: "jag är din mamma gumman."

---

oooh, draaaama. kommentera! bra/dålig? tack för alla söta kommetarer, ni är bäst. kram Lovisa

- Justin Drew Bieber, det har gått flera veckor sedan allt hände, hon bor i Sverige och du i Atlanta och ni är långt ifrån varandra. men du har ju knappt gjort någonting åt det? du måste försöka.

---

(kom ihåg, Justins perspektiv)

- jag ska försöka, det kan jag lova dig... sa jag och kramade om min underbara mamma.

Stellas perspektiv:

hur i helvete kan allt gå så fort? jag kollade upp på min kalender över sägnen och strök över 23 december med ett rött kryss. imorgon, imorgon är det julafton. julafton... jag kommer ihåg när man var liten och satt klistrad mot fönstret för att veta exakt när tomten kom med alla julklappar. dom flesta har goda minnen från julafton, visst det har väl jag också men inte från alla jular. det hände på julafton när jag var 5 ynka år, min julklapp var inte riktigt som alla andras. jag satt tätt fastklistrad mot fönstret i vår lägenhet och väntade på att jutomten skulle komma, han kom aldrig. istället kom min mamma och pappa fram till mig och sa dom orden inget barn någonsin vill höra av sina föreldrar, "gumman, vi båda älskar dig vad som än händer. men vi ska skilja oss".
jag ryste av tanken att någon någonsin måste gå igenom det, men tyvär är det så. väldigt många skiljer sig nu för tiden, tänker dom inte alls på sina barn? det är jätte jobbigt att ens föreldrar skiljer sig.. tro mig, jag vet. men en sak har jag alltid undrat varför dom behövde berätta det på julafton? julafton av alla 365 dagar på året? dom vet att julafton nästan är viktigare för ett barn än sin egen födelsedag, det är en tid då hela familjen samlas och kan vara tillsammans. att dom gjorde så mot mig är jag fortfarande arg på dem för, men jag har inga orsaker att ta ut det på dem idag.. jag tog min svarta blackberry (mobil) som låg på mitt nattduksbord och låste snabbt upp dem, mina ögon fastnade direkt på min bakrundsbild. Justin Drew Bieber. jag har verkligen inte kommit över honom som både Jacey och Lauren trodde, det kändes som om han alltid var med mig. det spelar ingen roll vart jag är, han är här och vakar över mig, får mig att må bra. Det är den inbillningen som får mig att må bra, kunna vara glad och gå till skolan glad. jag kände fortfarande hans läppar möta mina och hans underbart goda Justin lukt, jag har inte kommit över honom det är något som är sant.
jag gick upp ur sängen och tog på mig en enkel outfit med ett par svarta jeans och en vit tröja. jag snurrade runt lite sakta framför spegeln några gånger för att vara säker på att det såg bra ut och gick sedan in till toaletten för att sminka mig lite lätt. när jag var färdig med sminket och håret gick jag och satte mig vid min gamla HP dator och loggade im på twitter, jag skrev snabbt med händerna på tangeterna "i miss you, more then you can imagine" och såklart så syftade jag på Justin lika som alla andra liknade tweets. när jag kollat igenom min twitter lite och följt några av alla dom som plötsligt bara hade börjat följa mig och sängde sedan av datorn.
jag gick ut ur mitt rum och in till pappas rum. ingen Anders där häller. vart kan han vara? jag fortsatte ut till köket och där stod han med en julgran som nådde ända upp i taket och log.
- pappa, vad ska du göra med den där? frågade jag och kollade lite skeptiskt på granen.
- jag tänkte att vi skulle ha en julgran i år. sa han nöjt.
- när började vi med det? vi hr väl aldrig haft en julgran sedan mamma flyttade ut? jag märkte gensat att han blev lite sårad och ledsen, fan att jag måste säga fel saker. jag gick till kylen, hällde upp ett glas med bubbelvatten och ställde mig sedan lutad mot diskbänken i väntan på att han skulle säga någonting.
- jag vet att vi aldrig har haft julgran men det kan väl vara kul och prova, bättre sent än aldrig.
- så då ska vi börja nu? och vart skulle den isåfall stå?
- här borta. sa han och ställde julgranen precis bervid soffan i vardags-köket.
- jaha, okej då. sa jag bara, jag drack upp det sista klunkarna av vattnet och ställde glaset i diskhon.
- jag tror vi har lite julpynt nere i förrådet, ska du med?
jag nickade som svar, vi tog på oss våra skor och åkte ner med hissen till förråd våningen. vi gick snabbt till vårat förråd, pappa öppande och vi hämtade all pynt och åkte upp till vår lägenhet igen.
det tog nästan hela dagen att pynta granen men sedan blev den riktigt fin! jag gick upp på mitt rum och satte på datorn igen fast denna gång loggade jag in på facebook.
1 ny vänförfrågan.

---

så. nu har jag iallafall gjort en till, nu är det lite utjämt och den där blev det inte jätte mycket dialoger men är väl okej nöjd ändå. vad tycker ni? vem är det? kommentera!  btw. jag lägger ut den här för att jag är snäll, om ni vill ha chapter 38 visa det då genom att kommentera eller så kan det ta ett tag innan ni får det, det är tråkigt och skriva om inte någon kommenterar och lyser upp ens självförtroende. ni gör min dag! kram Lovisa

vi gick förbi ett tidnings stånd och jag sneglade lite en tidning. va? nej kunde det? min kropp förvandlades till is och jag kunde itne röra mig, bara stod där och stirrade...

---

mina ögon drogs till en bild på första sidan. på mig, och justin... den dagen han hade skrikit på mig vid resturangen och jag bara gått ifrån. hade bilderna spridigt sig ända hit? 
- ni kan gå till bilen jag kommer lite efter, ska bara gå in och köpa en sak här. sa jag och pekade mot tidningsståndet. dom sa bara ett snabbt "ja" och gick sedan vidare mot bilen.
jag tog ett stadingt tag om tidningen och gick mot kassan.
min blick fastnade mot justins ansikte på bilden, han var verkligen underbar... jag ville gärna inte köpa tidningen, men då var det iallafall ett exemplar mindre. varför lämnade jag honom? eller varför lät han mig åka? jag betalade och stoppade sedan ner den i min väska eftersom jag inte ville läsa just nu, var för glad för att bli ledsen igen. jag gick efter dom andra till bilen och vi släppte av Jacey och Lauren vid deras hus.
- vi ses i skolan imorgon? sa Lauren när vi släppte av henne.
- va? vad är det för dag?! sa jag.
- söndag, vad trodde du?
- eh, jag vet inte. sa jag bara och kramde om henne.
hon började gå mot sitt hus, pappa startade motorn och hennes hus blev mindre och mindre.

Fram spolning/ Justins perspektiv:

22 december. hur kan tiden gå så fort? och det har inte gått en minut utan att jag slutat tänka på Stella, vad gjode hon nu? har hon kommit över mig? jag var nog lite för hård mot henne, att ställa sig upp och skrika på henne var nog för mycket. nu i efterhand skulle jag göra allt för att hon ska vara med mig just nu. jag saknar henne så grymt mycket, vill bara ha henne i mina armar och höra hennes ljuva skratt i mina öron.
- Justin, kommer du? hörde jag mamma skrika från undervåningen
- ja, jag kommer. sa jag och gick ner för vår stora trappa.
jag hade bara åkt några dagar efter Stella, jag kommer fortfarande ihåg när jag fick smset av Lauren. "Hejdå Justin, Jag kan inte fatta att du har fått min bästa kompis att gråta". först så fattade jag inte vad hon menade med hejdå, och sedan kom jag på att dom skulle åka. jag sa åt Kenny att stjusa mig till New Yorks flygplats direkt och efter bara några minuter var jag framme. jag sprang sprang men kom försent, jag såg precis flyget åka. varför skulle det bli så här? jag tror jag älskar henne, på riktigt. men kan man verkligen säga att man älskar en person som man känt i en månad eller något? jag gick in till köket, där stod mamma och lagade frukost. jag kramade om henne bakifrån och satte mig vid bordet och åt, det ända jag tänkte på var Stella..
- du tänker på den där tjejen va? sa mamma och satte sig på stolen framför mig.
- va? nej? eller jo? va? hur vet du? jag fattade ingenting, hur kunde mamma veta om Stella? jag har knappast berättat.
- Kenny berättade.. var inte srg på honom, har gjorde rätt.
- okej, ja. jag tänker på henne.
- Justin, berätta vad som hände.
jag berättade för henne vad som hade hänt och jag såg hon rös.
- Justin! hur kunde du bara skrika på henne?!, en tjej är mer känslig än vad en kille är. sa hon.
- jag vet inte, jag vet att jag gjorde fel och om jag skulle kunna vrida tillbaka tiden och göra allt annorluna så skulle jag göra det, jag ångrar allt. jag vill bara att hon ska vara här nu.. sa jag och kände ögonlocken bli våta.
- Justin Drew Bieber, det har gått flera veckor sedan allt hände, hon bor i Sverige och du i Atlanta och ni är långt ifrån varandra. men du har ju knappt gjort någonting åt det? du måste försöka.

---

jävlar vad dålig och kort, och förlåt att den kom sent men fick hjärnstopp i mitten... men kommentera! glöm inte, [email protected] adda. / Lovisa

- jaha, ja tack. sa jag och Jacey tag ner min väska från hyllan.
vi gick sakta genom den lilla bron till Arlanda och när vi kom ut till Arlanda väntningsplats så kunde jag inte tro mina ögon...

---

Där borta i hörnet av stod pappa och va? nej, nej, nej. det kunde inte vara? Emilia... Emilia och jag har varit kompisar så länge vi kan minnas, fast inte längre än jag, Lauren och Jacey tror jag eller kanske? men Emilia flyttade ner till malmö när vi var 7 år och sedan har vi inte träffats på jätte länge. kanske flera år till och med.
jag kände ett lyckorus genom hela kroppen och för bara några sekunder så släppte jag allt om Justin och bara sprang fram till Emilia och krama henne så mycket det gick.
- Emilia! vad gör du här? skrek jag och alla runt om kring stirrade på oss som om vi var från en annan planet men det tror jag varken jag eller Emilia tänkte på, det här var första gången jag var rikitgt lycklig på typ sådär 2 dagar eller något.
- STELLA! jag, Julia, mamma och pappa ska upp till landet så vi åke förbi här för att hälsa på. sa hon och besvarade min kram. på något sätt måste hon eller pappa fått reda på hur jag mådde och så. jag tittade mot Lauren som stod och väntade på våra väskor men när hon kände mig blick i hennes rygg vände hon sig om och kollade på mig, den blicken kände jag ingen. det var hon som hade ringt pappa och sagt att Emilia skulle komma för att hon visste hur mycket jag saknade henne, Lauren är verkligen värdens bästa.
- Emilia, du fattar inte hur mycket jag har saknat dig. sa jag och kramade om henne igen.
- Stella, jag har saknat dig mycket mer men nu måste vi gå och hämta dina väskor och så. sa hon och släppte mig, jag skrattade till lite.. Emilia har alltid fått mig att skratta. det är liksom något med henne som får mig att automatiskt börja skratta. vi gick mot rullbandet där alla väskor skulle komma och hämtade min, Jaceys och Laurens väskor. när allas väskor låg på någon speciell vagn av något slag, vi gick snabbt till bilen eftersom det var väldigt mycket folk på Arlanda och då blev det också väldigt trångt. pappa drog vagnen med alla väskor på Jacey gick brevid honom och brevid Jacey gick jag och Emilia, och Lauren hon försökte sitta på vagnen längst fram men varrenda gång hon prova ramlade det bara ner massa väskor ner. vi gick förbi ett tidnings stånd och jag sneglade lite en tidning. va? nej kunde det? min kropp förvandlades till is och jag kunde itne röra mig, bara stod där och stirrade...

---

nästan alla trodde det var Justin? moahaha, nej men vad taskig jag känner mig... och ni som undrar. ja, justin kommer komma tillbaka det är ju en novell om honom. men när får ni väl veta senare ;) och förlåt att den blev kort men ska åka och shoppa nu och om jag inte går ner nu så får dom damp så vad tycker ni ? / Lovisa

jag var så arg på Justin, inte bara för att han hade förnedrat mig och Jacey utan också för att han gör Stella så här nere, ja jag älskar honom fortfarande och vill gifta mig med honom men det var Justin Bieber, inte den här justin.. jag tog snabbt upp mobilen och började skriva ett nytt sms till Justin.
"Hejdå Justin, Jag kan inte fatta att du har fått min bästa kompis att gråta"

---

(kom ihåg att det är Laurens perspektiv)

jag tryckte på skicka och sedan stängde jag av mobilen eftersom man inte får ha på mobilen när man flyger, eller iallafall inte på normalt. jag tittade åt Stella igen och hennes anstikte låg i händerna. jag förstod direkt varför, hon grät.
- gumman, gråt inte. sa jag och kramade om henne.
- jag vet inte vad jag ska göra. snyftade hon fram mellan gråt atackerna.
efter ett tag så tog hennes tårar slut och vi bara satt och kramade om varandra.

Stellas perspektiv:

vad ska jag göra nu? är allt bara förstört? jag kan inte tänka mig ett liv utan Justin, inte efter dom här dagarna. men om han verkligen gillade mig skulle han försökt nå mig på något sätt. en flygvärdinna kom förbi och frågade om vi ville ha något och äta eller dricka men ingen av oss var särskillt hungriga eller törstiga, och jag tror inte häller att jag skulle kunna äta eller dricka nu. piloten ropade ut ur hötalarna över oss att en film skulle börja och mitt huvud riktades snabbt mot den lilla tvn där filmen skulle gå. och när den började stod det "the notebook" med stora bokstäver, det var riktigt längesedan jag såg den. jag, Lauren och Jacey hade så många minnen från den filmen. mina ögollock blev tungare och tungare och allt blev svart.
jag kände någon ruska om mig och jag öppnade sakta mina ögonlock. det var mig Lauren och Jacey som försökte väcka mig.
- så mina damer och herrar så är vi på väg ner för landning i Stockholm, Sverige. klockan är 00.30 denna 20 november morgon. hördes pilotens röst säga i högtalarna, herregud vilken vidskillnad! det här kommer ta ett tag att vänja sig vid. vi gick ner för landning och jag stoppade snabbt in ett tuggummi i munnen för att inte få lock men det lyckades inte så väl utan fick lock och hörde inte riktigt vad Jacey skulle säga till mig.
- va jag hör inte jag har lock. sa jag högt och Jaceys huvud kom lite närmare mig.
- ska jag ta ner din väska?! skrek hon, och det var nu jag märkte att planet hade landat och alla redan börjat gå ut.
- jaha, ja tack. sa jag och Jacey tag ner min väska från hyllan.
vi gick sakta genom den lilla bron till Arlanda och när vi kom ut till Arlande väntningsplats så kunde jag inte tro mina ögon...

---

förlåt för en dåligt, kort och tråkigt del men jag är grymt trött. men vem tror ni det är? btw. ni är helt ortoliga på att kommentera, älskar er /Lovisa

om ni har idéer eller bara vill chatta med mig (lovisa) så adda: [email protected] på msn. kram

det ända jag hade i tankarna var Stella, hennes hår, hennes mjuka läppar, hennes underbara kropp, hennes söta skratt... allt! jag försökte koncentrera mig på att tänka på något annat men Stellas ansikte ploppade upp i mitt huvud som en väckarklocka som var inställd på att ringa var tredje minut. vi var äntligen framme vid hotellet, jag hoppade snabbt ur limmon och gick snabbt upp till mitt hotellrum och la mig ned i sängen. Stellas ansikte ploppade upp än en gång men tillslut fall jag in i sömn.

---

Stella's Perspektiv/Nästa morgon

Jag vaknade av ett ljud från tv:en , när jag öppnade ögonen så
satt både Jacey och Lauren där och kollade på något gammalt avsnitt av "The Hills"
- Hur mycket är klockan? stönade jag fram.
- 8.12! Svarade Jacey glatt.
- Och ni kollar på "The Hills"? sa jag medans jag tvingade mig upp.
- Ja? svarade dem samtidigt och jag suckade medans jag skakade på huvudet.
- Jag går och fixar mig. sa jag och båda nickade , dem verkade helt uppsluckade av programet.
jag hoppade in i duschen och shamponerade håret och sådant som man gör när man duschar.
När jag var färdig så lindade jag en handduk runt min kropp och fönade håret , sminkade mig och sedan tog jag på mig dom kläderna jag lagt fram fint på en stol brevid sängen igår kväll till flyget. hur ska det bli med justin och mig? på något sätt känns det inte rätt att jag bara hade lämmnat honom på parkeringen igår.. men jag kunde inte stå ut, det gjorde för ont. det tog en tid innan jag hittat en taxi hem men sedan gick  det väl bra och jag kom hem, såklart var Jacey och Lauren i mitt hotell rum för att få reda på alla detaljer. men det ända dom fick var tårar, fast efter ett tag så berättade jag allt och dom tyckte iallafall att jag hade gjort rätt att berätta och sedan får han tycka som han vill. tänk att jag har så jävla underbara bästisar altså! att dom inte bara höll med Justin för att han var Justin Bieber utan att dom sa vad dom tyckte. när jag suttit på mig min svarta hood tröja så gick jag än en gång in till toaletten för att kolla på mig en gång till. jag går mot handfatet och kollar upp mot min spegel bild. jag möts av en sorgsen blick, är det pågrund av Justin? nej, det kan det väl ändå inte vara? okej, han har fått mig att lé på hela den här resan och det känns som om han måste vara i mitt liv för att jag ska kunna gå vidare men på någonstans långt långt inne hör jag en röst som säger "släpp honom, låt honom gå. han är inte bra för dig"
klockan började närma sig kvart i nio och vi börjae gå ner med alla våra väskor till receptionen och checkade ut. 
- hur ska vi komma till flygplatsen har vi tänkt? sa Lauren.
- taxi? Sa Jacey.
jag bara stod där bakom dem med mina slitna väskor medans Jacey hade flera exemplar av louis vuitton, jag bara stod där tyst och kollde ner i marken. jag var verkligen nere, jag vet att dem båda såg det men om vi skulle börja prata om det skulle jag bara bli mer ledsen och kanske till och med börja gråta... så dom lät bli.
På ett kick var vi på flygplatsen och satte oss ner på en av dom många stolarna till gaten. tiden gick, och gick tillslut kom en man som sa i en mikrofon att det var påstigning till flyget till Stockholm, Sverige. Jag gick sakta upp för dom tunga trappstegen. om en kille verkligen gillar en tjej så gör man allt för att få tillbaka henne, jag tror inte att Justin gillar mig så mycket...
jag satte mig brevid Lauren längst in mot fönstret och Jacey satt längt ut. jag lutatde mitt huvud mot fönstret och kollade ledsamt mot Lauren.

Laurens perspektiv:

Jag kände att Stella kollade på mig och jag mötte hennes blick, jag möttes av en blick som jag aldrig sett henne göra mot mig förut men jag vet vad den betydde, hon grät.
jag har seriöst aldrig sett Stella så här nere, jo såklart jag gjort men det var när hon hade brutit armen när vi typ var 9-10 år och hon var rätt att hon skulle få amputeras. men över en kille? Stella är vanligt vis en riktigt stark tjej som inte låter någon eller något trampa ner henne. jag var så arg på Justin, inte bara för att han hade förnedrat mig och Jacey utan också för att han gör Stella så här nere, ja jag älskar honom fortfarande och vill gifta mig med honom men det var Justin Bieber, inte den här justin.. jag tog snabbt upp mobilen och började skriva ett nytt sms till Justin.
"Hejdå Justin, Jag kan inte fatta att du har fått min bästa kompis att gråta"

---

vad tycker ni då? Hur var det att det var Laurens perspektiv? bra eller dåligt? tack för alla söta kommentarer, och ja vi är båda 98:or. minst 9 kommentarer för nästa del. / Lovisa och Jennii

- Justin, jag vet inte varför du sa så men det sved och det sved ordentligt.. det är okej att du säger saker till mig som jag har gjort och det står jag för, jag hade helt glömt bort att vi skulle åka men att ställa sig upp och skrika på mig inför en full resturang och förolämpa mina bästisar är nog, det gick över gränsen.
sa jag och mina ögon sved av tårar, men jag måste hålls dom kvar... om jag bara skulle släppa dom skulle han krama om mig och släppa allt, jag ville inte släppa det, inte än.

---

han rörde sig inte en centimeter, bara stod där och kollade på mig. knäpp tyst.
- Men varför berättade du den inte?!  skrek han plötsligt, jag blev jätte förvånad och kände tårarna bränna innanför ögonlocken.
- varför skriker du åt mig? frågade jag tyst och kollade ner i den blöta asfalten.
en tår faller ner för min kind och träffade asfalten.
Han sade inget mer utan gick långsammt fram till mig och höll om mig.
- släpp mig. mumlade jag och gjorde ett litet försök att ta mig loss. Men hans armar var
för hårt lindade runt mig och jag kom inte loss.
- Justin , släpp mig. sa jag nu lite högre.
- Nej. mumlade han bestämmt.
Tårarna rann fortfarande ner för mina kinder
- det sårade mig justin, det sårade mig rejält..
jag försökte ta mig loss en sista gång och lyckades, jag vände mig om och sprang iväg, medans tårarna fortsatte forsa nerför mina rosenröda kinder och jag torkade mig lite under ögonen med ena pekfingret och märkte att mitt finger nu var alldeles svart, mitt smink hade runnit. jag behövde bort, bort från allt, från justin. om jag skulle väntat på hans svar eller reaktion skulle det göra för ont, jag gillade honom.. mer än gillade, älskade. men kan man verkligen älska någon efter ha varit med honom i bara några få dagar? jag fortsatte springa, jag visste inte vart eller var jag skulle men jag visste att jag kommer att komma hem, det gäller bara hur jag ska komma hem...

Justins perspektiv:

- det sårade mig justin, det sårade mig rejält.. sa hon och var plötsligt ute ur mitt grepp. jag såg henne springa iväg med tårar på kinderna. lyckat Justin, du har just gjort den flickan som betyder mest i ditt liv rikigt sårad. nej, nej, nej, nej... det här händer inte mig. jag måste drömma? jag nöp mig själv lite lätt i armen men hoppade sedan till lite och eftersom det gjorde ont så drömde jag inte.. sa Stella när dom åkte? imorgon kan ju betyda ganska mycket, på kvällen eller morgonen. jag gick tillbaka till Kenny som satt i bilen och väntade, han hade säkert sett allt..
- eyy, hur är det Bieber? sa han och kollade sorgset på mig.
- inte jätte bra precis, kanske 0 på en skala av 0-10..
- vad hände?
- orkar inte prata om det just nu..
- okey mannen, vart ska du?
- hotellet, när har jag skivsignering imorgon? frågade jag , det känns lite konstigt att inte veta själv.
- tror det var 10.30, så det är bäst att du lägger dig nu.
jag svarade inte, jag orkade inte. det ända jag hade i tankarna var Stella, hennes hår, hennes mjuka läppar, hennes underbara kropp, hennes söta skratt... allt! jag försökte koncentrera mig på att tänka på något annat men Stellas ansikte ploppade upp i mitt huvud som en väckarklocka som var inställd på att ringa var tredje minut. vi var äntligen framme vid hotellet, jag hoppade snabbt ur limmon och gick snabbt upp till mitt hotellrum och la mig ned i sängen. Stellas ansikte ploppade upp än en gång men tillslut fall jag in i sömn.

---

kort, igen.. men som sagt måste dra ut på det lite ;) vad tycker ni? 7 kommentarer för nästa! /Lovisa och Jennii

Va? vad var det just hon sa? ska hon hem? ska hon bara lämmna mig? okej, jag visste att det ändå snart skulle bli såhär men inte på det här sättet! jag var kär i henne.
- men hur? var det ända jag fick fram.
- eh? flyger? sa hon lite oförstående
- ja med det fattar jag men ska du bara lämna mig? skrek jag plötsligt och det blev helt tyst i hela resturangen

---

hon spärrade upp sina underbara ögon och jag förstod plötsligt att alla i resturangen kollade på mig som om jag var huvud attraktionen på ett känt Tivoli. jag satte mig ner på direkten.
- hur kan du bara skrika så åt mig? sa hon bara tyst med darrande röst. för en gångs skull kollade hon in i mina ögon och jag förstod varför hon hade kollat ner i bordet, hennes ögon var blanka och blinkade snabbt och ofta för att inte visade det.
- fattar du inte att jag blir förbannad?! sa jag högt igen men denna gång var det bara dom närmsta borden som reagerade.
- såklart jag fattar, men ska hela värden behöva veta det eller?!
- varför berättade du inte det tidigare då?! du åker ju för i helvete imorgon! skrek jag igen, alla kollade på oss igen och jag märkte att flera börjat ta bilder med mobil kameror och spela in, troligtvis för att lägga upp dem på youtube...
- justin, det är knappast läge att börja bråka här? ser inte du alla kameror? jag kommer bli känd som "horan-som-gjorde-justin-bieber-arg" sa hon tyst, men inte för tyst att inte jag kunde höra.
- nehe?! när då då? när du gått hem till dina beliber kompisar och ska bara vara med dom? sa jag tyst, jag överdrev, mycket. det visste jag och så fort orden kommit ut ur min mun så ångrade jag dem, kunde inte livet ha en spola tillbaka och pause knapp?
- där gick du övergränsen Justin, du vet att jag bara varit med dig hela dagarna långa och inte hunnit vara med dem. sa hon och reste sig. åh nej vad har jag gjort? nej, nej, nej, nej, det här kan bara inte vara sant! ska jag förlora en av det vackraste tjejerna jag någonsin träffat pågrund av att jag är så jävla korkad? det är inte sant...
hon gick med snabba steg ut ur resturangen och kamera blixtar var överallt. det här var precis som förra gången,  vi kommer nog aldrig få bra minnen härifrån igen.. jag såg henne snabbt försvinna. vänta? varför är jag kvar här? jag ställde mig snabbt upp och stolen föll med ett brak i marken, jag brydde mig inte och började istället springa mot hennes håll. när jag kom ut ur resturangen så kollade jag runt, runt och runt. jag letade, letade och letade men ingen Stella..

Stellas perspektiv:

jag gick snabbt ut ur resturangen, hur kunde han? ja, det kanske var fel att inte säga något men vad skulle jag göra, jag hade helt glömt bort det! när jag var med justin glömde jag bort allt, han är bara perfekt. men jag trode aldrig att han skulle ställa sig upp inför en full resturang och skrika på mig? när jag sedan hörde "när du gått hem till dina beliber kompisar och ska bara vara med dom" var det nog, mina tårar kunde inte hålla sig inne längre, det gjorde så ont, ondare än jag någonsin trodde jag skulle uppleva av en kille. och speciellt inte Justin Bieber.
när jag kom ut ur resturangen så blev jag helt stilla stående, vad skulle jag göra? jag vet inget om New York city's gränser, bara det vi studerat på geografin i skolan. och det var lite kan jag säga.. jag förblev stilla stående tills jag hör en stol landa på glovet och någon reser sig, justin. jag sprang och gömde mig bakom en silvrig BMW. man såg väldigt tydligt att han letade efter någon, efter ett tag så står jag inte ut mer. jag kan bara inte gömma mig, vi måste lösa det. jag gick stelt ut från bilen och jag hörde att han ropade på mig.
- Stella! snälla? skrek han efter och jag började gå mot honom.
- Justin, jag vet inte varför du sa så men det sved och det sved ordentligt.. det är okej att du säger saker till mig som jag har gjort och det står jag för, jag hade helt glömt bort att vi skulle åka men att ställa sig upp och skrika på mig inför en full resturang och förolämpa mina bästisar är nog, det gick över gränsen.
sa jag och mina ögon sved av tårar, men jag måste hålls dom kvar... om jag bara skulle släppa dom skulle han krama om mig och släppa allt, jag ville inte släppa det, inte än.

---

okej, nu vet jag vad ni tänker "kort!" men vi måste dra ut på det hela ;) xD men vad tycker ni nu då? minst 6 kommentarer så publicerar vi nästa, den är färdig och klar ;) xoxo Lovisa och Jennii

vi alla tre gick in i mitt hotell rum för att kolla på lite tv, när vi just suttit oss i soffan så känner jag att det vibbrerar i mobilen som låg på soffbordet, det var ett sms.
jag tryckte på "visa" och läste...

---

(Justin och Stellas outfit)

" Vill du gå ut ikväll?<3"
från Justin. jag tryckte snabbt in mobil tangenterna och svarade.
"Såklart! när går vi?<3"
jag fick snabbt ett svar.
"jag kommer och hämtar dig 18.30"
- vem var det? frågade Lauren och kollade mot mobilen.
- Justin. svarade jag bara och la ner mobilen i fickan.
- aha, vad ville han ?
- han frågade om jag ville gå ut idag. sa jag lågt.
- vad svarade du då?
- ja såklart. jag jag lågt igen.
- by the way , du kommer väl ihåg att vi åker imorgon va? Sa Jacey från ingenstans. FAN! det hade jag glömt! hur kan jag vara så sjukt korkad?
- ehm, aa. sa jag lite skamset.
- haha, vad bra då.. har du sagt det till Justin?
- nej inte än, men hur ska jag säga det? "hej justin, jag gillar dig jätte mycket men imorgon åker jag hem och vi ses inte mer. hejdå!" ?
- nej, men Stella för fan, du kan inte dra ut på det så här länge? du måste berätta ikväll!
- ja, jag ska. jag vet att det var fel att inte sagt det tidigare.
- ja? sa helt plötsligt båda sammtidigt och jag hoppade till lite av att Lauren kommit in i diskutionen.
- okej, okej. jag fattar, men jag går in o börjar packa. sa jag lite tystare och gick in till mitt hotell sovrum för att börja packa. jag tog ner dom flesta av alla mina klänningar, t-shirtar o.sv och la ner i min stora rosa resväska som jag ärvt av Jacey när hon fick flera olika andra resväskor av dyrare märken. Jag gick in i badrummet och hämtade alla saker som jag inte skulle använda ikväll eller imorgon bitti.
- när åker vi imorgon?! ropade jag till dom från mitt sov rum.
- halv 10 på morgonen. ropade Jacey tillbaka.
- aaah! inte så tidigt! suckade jag lågt för mig själv.
shit? hur mycket är klockan? jag gick snabbt in till toaletten där det fanns en klocka. 17.30?! skojar du? hur kan det gå så snabbt? jag hoppade direkt in i dushen och rakade mina ben, tvättade håret och tog lite body lotion när jag ändå hållde på. när jag var klar tog jag en handduk runt min nakna kropp och satte upp en turban runt mitt blöta hår. jag trippade ut i mitt sovrum och tog kläderna jag skulle ha till till dejten som jag lagt på den stora sängen i mitten av rummet och gick tillbaka och satte på mig kläderna i det varma badrummet. jag plattade mitt hår lite och sminkade mig ganska natuligt. när jag kollade upp mot klockan igen så var den 18.25 och jag gick ut och tog på mig mina skor.
- ska du gå? har justin kommit? frågade Lauren.
- nej, men han kommer väl snart så det är lika bra att jag tar på mig skorna. sa jag som svar.
det knackade på dörren och jag öppnade snabbt och Justin var lika vacker som alltid, han hade en grå skjorta, en svart väst över och en mörk grå slips.
- hey shawty. sa han när jag öppnade dörren och kysste mig.
- hey. sa jag och besvarade kyssen.
- ska vi gå?
- ja, ska bara hämta min väska.
när vi skulle gå så såg jag att Jacey mimade något mot mig, "berätta!" tror jag..
vi tog hissen ner och när vi kom ut så såg jag återigen den där limosinen som vi hade åkt med hem från bloomingdales. vi hoppade in längst bak och som vanligt så körde Kenny.
- hey, Stella! sa han när jag hoppade in.
- haha, hej på dig med Kenny. sa jag som svar och log mot honom.
han log tillbaka och startade motorn.
- justin , vart ska vi? frågade jag.
- det får du se. sa han och kysste mig på pannan.
efter cirka 3-5 minuter var vi vid en resturang jag kände igen, det var där vi var på vår första dejt.
vi gick bakvägen som vanligt och en servitris ledde oss till vårt bord.
- Justin? varför är vi här? jag har inte direkt bra minnen här ifrån? sa jag och sneglade lite på glovet där Justin hade sjungit.
- ta det lungt gumman, jag vill bara göra allt bra igen, till bra minnen. sa han.
Justin visste redan vad jag ville ha och äta så han hade redan förbeställt och våran mat stod redan på bordet.
etfer vi ätit en stund så kände jag en klump i magen, jag mäste berätta.
- justin.. jag måste berätta en sak. sa jag lågt och kollade ner i bordet, jag ville verkligen inte möta hans blick nu.
- vad har hänt?
- nej, inget har hänt men... vi åker hem imorgon. sa jag och stirrade fortfarande ner i bordet.
- va? sa han bara.
- vi åker imorgon, hem till Sverige.

Justin's perspektiv:

Va? vad var det just hon sa? ska hon hem? ska hon bara lämmna mig? okej, jag visste att det ändå snart skulle bli såhär men inte på det här sättet! jag var kär i henne.
- men hur? var det ända jag fick fram.
- eh? flyger? sa hon lite oförstående
- ja med det fattar jag men ska du bara lämna mig? skrek jag plötsligt och det blev helt tyst i hela resturangen

---

sådäär, nu har ni chapter 30, den skulle kommit men men.. vad tycks? /Lovisa

han viskade "Jag gillar dig , jag gillar dig riktigt riktigt mycket och om alla skulle få veta att du var min flickvän så skulle du inte kunna ha ett privatliv längre , du skulle inte kunna gå någon stans utan att bli förföljd av papparazzis och jag skulle aldrig önska dig det." viskade han lågt...

---

Hans armar var fortfarande runt min midja.
Vad skulle jag säga? vad skulle jag göra?
Tankarna flödade runt i mitt huvud.
- justin, för det första så är jag inte van vid alla papparazzis och det är liksom obekvämt. för det andra så känns det bara som om du skämms över mig..
sa jag lågt och vände min kropp mot hans.
- tänk aldrig så igen! ALDRIG! du är en av dom vackraste tjejerna jag någonsin träffat och jag kommer göra allt för att du ska vara kvar i mitt liv.
hans ord fasnade i mitt huvud, "du är en av dom vackraste tjejerna jag någonsin träffat" menade han det eller var det bara för att trösta mig ? Justin skulle väl ändå inte bara säga något som han inte menade? i hans ögon såg jag bara ärlighet, och dom underbara ögonen som varenda tjej på jordklotet faller för om dom verkligen bara är sig själva. och jag är den som får göra det varrenda dag... hitills. jag kunde inte få ut orden jag tänkt igen jag skulle säga, jag öppnade munnen och hoppades på att orden skulle trilla ut men än en gång så gick det åt skogen och inget lät från min mun. jag hände tårarna komma inannför ögonlocken men blinkade snabbt bort dem, fast den här gången var det glädjetårar. jag slängde mig runt hans hals och krama om honom.
- så det är okej mellan oss? frågade han mjukt i mitt öra.
jag samlade mig lite och viskade sedan tillbaka:
- ja, det är väl det.
min röst lät lite hes , på grund av trårarna som hade bränt under mina ögonlock..
jag kollade upp i hans ögon och hans ansikte kom närmare, närmare och närmare. tillslut känner jag hans underara mjuka läppar möta mina.
efter kyssen så tog han min hand och vi gick tillbaka till Lauren och Jacey som satt förvånade och fattade igenting.
- vad hände? frågade Jacey fövånat och kollade på oss.
- ett missförstånd , det är lungt nu. sa Justin och kysste mig på kinden.
Jag hörde ett litet "aaw.." hoppa ur deras munnar fast väldigt lågt så Justin hörde det nog inte.
- men ska vi vara kvar här hela kvällen eller ska vi åka hem? sa plötsligt Lauren.
oj, juste klockan! jag tog snabbt upp mobilen ur min väska och kollade vad som stod på den lilla skärmen, 16.30. Justin kollade på klockan över min axel och sa sedan:
- oj, vi har varit här hela dagen, ska vi dra?
- eh? ja vi borde åka hem, men har du bil justin? sa Lauren och kollade förvånat på honom.
- nej, Kenny stjusade mig hit, ni då?
- nej, taxi..
- men ni kan åka med mig och Kenny då?
Lauren kollade frågade på mig och Jacey och vi båda nickade ja.
- ööh, okej... om det får plats.
- hahah, får plats? såklart det finns plats! skrattade han.
Justin tog upp sin iPhone 4 och ringde hans liv vakt Kenny, han släppte min hand och gick iväg lite för att prata.
han kom tillbaka efter bara några minuter och sa att Kenny skulle komma om cirka 3 minuter.
- men ska vi börja gå ner då? frågade Jacey oss.
- eftersom han bara skulle komma om ca 3 minuter så är det kanske bra. sa Justin och vi började gå ner.
när vi var nere vid entrén så står helt plötslligt en svart limosine framför oss och det en stund för mig att fatta att det är den vi skulle åka i. När jag var liten så såg jag och mamma en rosa limosine när vi var i mammas hem land mexico, jag kom ihåg allt jag kommer ihåg mitt skratt, det söta lilla skrattet man var 3 eller 4 år. jag var alltid lycklig, tills jag blev 5 och jag tappade kontakten med min mamma helt när dom skilde sig. jag ångrar mycket att jag aldrig tog chanserna att åka till henne på loven, sommrarna och bara helt vanligt. men jag kunde bara inte lämna pappa just då, men om jag skulle åkt skulle det säkert också ha förendrat vår relation...
- Eller hur Stella!? sa Jacey högt och avbröt mina tankar.
- ja, nej eller va? frågade jag helt oförstående.
- fett coolt att åka limosine?
- hahah, skoja du? det är coolare än coolt! det är grymt! sa jag och kramade om Justin. vi hoppade in i limosinen och när vi sätter oss ser vi en lite större svart kille sitta framför ratten, han liknade han som hande visat oss vägen till Justins meet and great. va? det var ju han! hur kunde jag vara så dum? såklart det var han, livvakter hjälper ju inte bara till med privatliv ju utan också konserter o.sv.
- Hej jag heter Kenny, jag är Justins livvakt. ska killen och räckte fram handen, jag tog den och skakade den.
- Hej, jag heter Stella.
- jaha, så det är du som är Stella... JB pratar nästan hela tiden om dig, till och med i sömnen. sa Kenny och skrattade. jag kollade på Justin och såg att han rodnade, till och med skämdes tror jag. nej, stackaren.
- Justin, du behöver inte skämmas. sa jag och kysste honom.
Kenny hälsade på Jacey och Lauren också innan vi var framme vid hotellet igen.
- hejdå Kenny. ropade jag och smällde igen dörren.
Vi tog hissen upp till vår våning fats Justin skulle en till upp så när vi gick ut så var han kvar och åkte upp en till våning.
- hejdå, ses. sa jag och kysste honom, han besvarade kyssen och sa.
- hejdå shawty! smsar dig. sa han och vi gick ut ur hissen.
vi alla tre gick in i mitt hotell rum för att kolla på lite tv, när vi just suttit oss i soffan så känner jag att det vibbrerar i mobilen som låg på soffbordet, det var ett sms.
jag tryckte på "visa" och läste...

---

vad tror ni då? minst 5 kommentarer för nästa del.
ang. uppdateringen, sorry för den dåliga uppdateringen men ingen av oss har riktigt haft npgra idéer vad som skulle hända men nu vet vi så nu hoppas vi att det kommer blir bättre! men en av andledningara för den dåliga uppdateringen är också att ni måste kommentera mer! / Lovisa

- kom. sa han och drog upp mig från min plats och kramade mig , på ett litet kick var det ända jag såg var kamerablixtar. jag släppte Justin och dom försvann.
- wow, det var konstigt.. sa jag lågt - varför skulle jag egentligen ställa mig upp?
- hahaha , lurad. sa Justin och när jag kollade på honom satt han på min plats mellen Jacey och Lauren.
- va? frågade jag oförstående - justin..! jag är jätte trött och måste sitta någonstans, och så tog du min plats.
- du kan sätta dig här. sa han och klappade med händerna på sina knän.

---

Jag satte mig i Justin knä och han lade armarna om mig.
Och jag såg direkt folk med kameror och en massa smattrande kamerablixtar runt oss.
Jag satte båda händerna framför ansiktet och vände bort huvudet åt sidan.
Justin lutade sitt huvud mot min nacke och viskade "förlåt Shawty men jag kan inte säga att du är min flickvän , inte än" viskade Justin.
När Justin viskade det så blev jag sårad , skämmdes han över mig?
Tårarna brände innanför ögonlocken men jag blinkade ilsket bort dem , jag kunde inte
låta dem rinna här framför alla paparazzis och framför allt inte för Justin det skulle göra för ont.
Jag kände hur jag vill springa , springa bort från allt och alla där jag kunde vara ifred , där mina
tårar kunde få rinna. Visst det lät patetiskt men det var sant , jag ville det faktiskt.
Jag reste mig sakta upp och kände sakta Justin's armar försvinna från min midja. Jag kunde inte bry mig om
vad Justin kände just nu , allt som räknades för mig var att jag ville bort där i från. När Justin's armar var borta
från min midja så gick jag långsammt därifrån.
Takten ökade och efter ett tag så små sprang jag. Jag hörde Justin ropa efter mig , men det kändes
långt borta. Jag orkade inte vrida på huvudet och kolla på hans ansiktsuttryck , mitt huvud var för tungt.
När jag hade sprungit i cirka 2-3 minuter som känndes som en evighet så hörde jag skrik bakom mig och
helt plötsligt var det ett par armar runt min midja.
Jag behövde inte titta efter , jag visste redan vem det var.. Justin.
Jag kände hans vackra , lena röst i mitt öra , han viskade något men jag kunde inte uppfatta orden.
Hans grepp om min midja var starkt , även om jag hade försökt hade jag inte kommit loss.
Än en gång så viskade han i mitt öra , men jag lyssnade inte.
Han viskade om och om igen och tillslut så lyssnade jag faktiskt , han viskade "Jag gillar dig , jag gillar dig riktigt riktigt mycket och om alla skulle få veta att du var min flickvän så skulle du inte kunna ha ett privatliv längre , du skulle inte kunna gå någon stans utan att bli förföljd av papparazzis och jag skulle aldrig önska dig det." viskade han lågt...

---

Vad kommer hända?!?! Kommentera xxJennii och Lovisa

vi satte oss i taxin och började köra, efter ca 5 minuter kom vi fram till ett stort hus där det stod "BLOOMINGDALES" med stora bokstäver på. jag tryckte snabbt upp ett nytt meddelande och skrev.
"vart i bloomingdales är du? vi står precis utanför.<33" jag letade upp Justin's nummer och tryckte på skicka.
det tog inte länge innan jag kände att det vibbrerade i min ficka och tog upp mobilen.
"precis vid ingången kommer ni?<33"

---

bildbrist...

jag skrev ett enkelt "ja<33" och låste sedan mobilen. vi gick mot ingången och när vi kommer till dom automatiska dörrarna så kollar jag snabbt in efter justin men nej, där var han inte..
- har du fått nackspärr eller något? du ser ut som om du letar efter någon. sa Lauren och kollade osäkert på mig.
- nej då , jag är bara så ivrig för våran shoppingrunda.
- hahah , det var väl lite väl länge sedan vi gjorde något tillsammans.
- Lauren , sluta... jag får bara skuldkänslor. sa jag och kände mina så kallade "skuldkänslor" krypa fram.
- gumman , vi kladrar dig inte. det är ju liksom Justin Bieber. sa hon och log.
- Justin Beaver. rättade jag till av en reflex
- nahahahah , du rättade just din kända pojkväns efternamn fel. sa hon och började skratta så mycket att hon nästan gick av på mitten.
- endå... han kommer fortfarande heta Beaver i mitt huvud. sa jag surt.
- är du sur nu också? sa Lauren och skrattade fortfarande åt min rättning.
- nej , och slut på diskutionen. sa jag bestämmt och Lauren blev tyst.
vi gick genom alla dörrar och kom tillslut till den stora entrén med människor överallt. jag kollade runt , runt och runt efter Justin men hittade honom ingenstans.
när jag nästan fått nackspärr ser jag en kille med brunt hår, skin jacka och jeans stå vänd mot oss med ryggen , han märkte att jag stirrade på honom och vände sig om. Justin. Det var Justin som stod där , jag blev genast gladare och kunde inte sluta le.
- okej , nu börjar det bli lite skumt. sa Lauren - först så har du nästan nackspär för att du letar efter någon nu ler du oregelbundet?
- nej det är inget , men kom vi går det här hållet! sa jag och började dra med dom mot Justin.
Justin vände sig om igen så att Lauren och Jacey inte skulle se honom, när vi gått några meter så gick Jacey rakt in i honom... som jag trodde och tänkte, i alla år jag känt henne har hon alltid varit så sjukt klumpig att hon skulle kunna ramla över en nyckelpiga som dom brukar göra i tecknade filmer.
- oj, ursäkta. jag är väldigt klumpig. sa hon
- haha, ingen fara. sa Justin och när Jacey såg vem det var satte hon händerna framför munnen, men herregud... har hon inte kommit över skrik perioden än?
- j-j-justin, vad gör du här? sa Jacey
- jo.. det finns ju några ärenden man måste göra. sa han som svar och blinkade mot mig där jag stod precis bakom Jacey. Lauren såg Justins blikning och nikckade förstående mot mig.
 - men när du ändå är här , vill du gå med oss då? frgade Lauren som redan visste vad som pågick men Jacey var för upptagen med att stirra på justin så hon märkte inget.
- sure.
vi började gå längre och längre in i köpcentret och det blev bara fler och fler kassar , till slut så stod Jacey med 7 påsar , Lauren med 8 påsar , jag med 5 påsar och Justin med 3 påsar. vi passerade en liten grön bänk i mitten av gången och jag satte mig genast ner. Dom andra bara fortsatte gå och märkte inte att jag hade suttit mig ner.
- hallå? dissad tjej här borta? skrek jag och då vände dom sig om och såg mig.
- hahaha , jaha du stannade! skrattade Lauren och gick tillbaka och satte sig bervid mig på bänken. Justin och Jacey följde hennes exempel och satte sig brevid mig , fast eftersom det bara finns en plats så var Jacey först och tog den så Justin bara stod upp och såg jätte rolig ut så att jag knappt kunde hålla mig för skratt.
- kom. sa han och drog upp mig från min plats och kramade mig , på ett litet kick var det ända jag såg var kamerablixtar. jag släppte Justin och dom försvann.
- wow, det var konstigt.. sa jag lågt - varför skulle jag egentligen ställa mig upp?
- hahaha , lurad. sa Justin och när jag kollade på honom satt han på min plats mellen Jacey och Lauren.
- va? frågade jag oförstående - justin..! jag är jätte trött och måste sitta någonstans, och så tog du min plats.
- du kan sätta dig här. sa han och klappade med händerna på sina knän.

---

förlåt för den sämsta uppdateringen men ingen av oss har haft lust att skriva så mycket..
Vad tycker ni då?  xoxo Lovisa

när jag var klar med att borsta tänderna och så gick jag mot sängen och tog på mig mina sov kläder.
kude allt vara sant? eller var den en av Jacey och Laurens alla spratt? nej, inte det här? det är väl ändå något mycket viktigare som man inte kan skämta om eller?
jag känner mina ögonlock blir tyngre och tyngre...

---

Mina ögonlock föll ihop och jag somnade.

Nästa Morgon

Jag ryckte till och satte mig upp i sängen , jag hade haft drömt något hemskt men jag kom
inte ihåg vad. Jag hatade när jag inte kom ihåg mina drömmar.
Min mboil låg på bordet bredvid mig och jag tog upp den , ett meddelande från Justin bara.
Jag kilckade upp och det stod "Godmorgon Shawty<33" jag fick genast ett leende på läpparna och svarade "Godmorgon :)<33" medans jag väntade på svar så gick jag upp ur sängen. Plötsligt vibbrerade min mobil till , ännu ett sms från Justin "Vad ska du göra idag då<33"  jag läste igenom smset några 100 gånger innan jag fattade vad han menade, jag tryckte på mitten där det stod "svara på meddelandet" och skrev med närvösa fingrar. "jag vet inte om jag skulle vara med Lauren och Jacey och shoppa.. sedan du kom i bilden har vi inte varit med varandra på samma sätt.<33"  var det verkligen så jätte smart att skriva så jag skrev i slutet? han kanske tog det fel? jag menade ju inget illa.  jag gick sengt upp ur sängen och tog på mig en kofta över mitt vita linne och ett par mörka jeans. jag kände min mobil vibbrera och kollade på smset från Justin. "haha, jag vill inte påverka er på något sätt, men skulle ni kanske vilja ha lite synpunkter på kläder av en modeexpert? xD<33" när jag läste smset skrattade jag till lite och log för mig själv. jag tog upp ett nytt sms på mobilen och svarade på Justins knäppa sms. "det bror ju såklart på vem 'modeexperten' är, kanske självaste Justin Drew Bieber!?!<333" jag flinade lite när jag läste igenom smset innan jag skickade smset till honom, det tog inte lång stund innan min mobil vibbrerade igen.
"såklart det är, men skulle ni kanske vilja ha lite hjälp av en erfaren kille?"  vad skulle jag svara? ja? fast stadet skulle ju bara vi tre.. men dom skulle tycka det var jätte kul att justin var med, för att han var ju liksom deras idol.
"sure, det skulle väl blir kul.  men Jacey och Lauren vet inte att du ska med så vi ses på bloomingdales?" skrev jag och klickade på skicka.
"okej, ses shawty" jag fick gensat ett svar och lyckorycket som jag alltid känner när han rör vid mig.
jag bara satt och stirrade på min bakrundbild på mobilen ett tag, Justin. efter jag suittit och dreglat över Justin ett tag tog jag på mig mina vita converse, tog min mobil, mina nycklar och min väska och gick över till Laurens hotellrum. jag behövde knacka några gånger innan jag hörde steg mot dörren.
- Hey, är du klar? sa Lauren när hon öppnade dörren.
- japp, ska vi åka? sa jag. - vart är Jacey?
- aah, Jacey är här. sa hon och då kom Jacey mot dörren.
- okej, men kan vi inte åka till bloomingdales? sa jag och såg att dom rykte på axlarna.
- visst. sa dem båda och vi gick mot receptionen.
vi tog hissen ner till receptionen och gick sedan ut på gatan.
- hur ska vi få tag på en taxi i den här trafiken? sa Jacey och suckade ljudligt.
- så här. sa jag, sprang fram till vägen och vinkade in en taxi.
- haha, what? hur gjorde du det? sa Jacet chockande.
- haha, ja du.
vi satte oss i taxin och började köra, efter ca 5 minuter kom vi fram till ett stort hus där det stod "BLOOMINGDALES" med stora bokstäver på. jag tryckte snabbt upp ett nytt meddelande och skrev.
"vart i bloomingdales är du? vi står precis utanför.<33" jag letade upp Justin's nummer och tryckte på skicka.
det tog inte länge innan jag kände att det vibbrerade i min ficka och tog upp mobilen.
"precis vid ingången kommer ni?<33"

---

så, kanske inte den bästa slutet. förlåt för den usla uppdateringen, vi ska bättra oss. 6 kommentarer och jag börjar på chapter 27 nu. xoxo Lovisa

- ja jag GICK hem, men eftersom du satt och sjungde behövde jag komma hem på något sätt, eller?
- jo...
- förlåt att jag drog upp det igen snygging. sa hon och kysste mig.
- det okej, nu känns det bättre. men du vet väl att jag bara bryr mig om dig?
- haha, nu vet jag det. sa hon och kramade om mig.

---

Stellas perspektiv:

vi stod där, vid dörren och bara kramade om varandra.
- är inte du trött? frågade han efter ett tag - du har ju ändå gått hem i det här värdret, och det är ganska sent.
jag kollade mot klockan i köket och visarna stod på 00.00 alltså 12.
- jo.. lite men inte så jätte mycket.
- men jag kanske också måste gå?
- nej. kan du inte stanna och kolla på en film eller något? frågade jag och kollade på honom men mina dåliga "puppy-eyes"
han kollade chockerat på mig och jag kände hans armar spännas.
- hahah, än en gång.. du är så dålig på puppy-eyes, men jag vet inte.. jag tror jag måste gå snart, har en interljuv på tv tidigt imorgon.
- aha, okej. sa jag lite besviket.
han märkte såklart det och kramade mig hårdare.
- shawty, det är inte dig jag inte vill vara med. om jag skulle få bestämma skulle du aldrig vara ifrån mig. sa han och kysste min hjässa.
- sure. muttrade jag lågt.
- ja, det är faktist sant. sa han och blinkade med ena ögat mot mig.
- okej då.. sa jag lågt.
- men jag tror jag borde gå nu då? sa han och kollade mot dörren.
- okej. muttrade jag surt.
- någon är visst lite sur? sa Justin och flinade med hela ansiktet
- ja, du ska ju gå.. sa jag och flinade lite jag med.
- haha, vad gulligt. sa han och log - men jag måste nog gå nu, ringer dig.
- okej, ses senare. sa jag och kysste honom mjukt.
så gick han genom dörren och försvann... var jag verkligen kär? kär på rikigt? typ som att älska någon? går det ens? vi har träffats på tre dagar och jag är redan kär? nej.. då går det inte till?! eller, kanske... kärlek vid första ögonkastet? det var det verkligen inte, eller?
jag avbröt mina grubblerier och gjorde ordning mig för kvällen istället. när jag var klar med att borsta tänderna och så gick jag mot sängen och tog på mig mina sov kläder.
kude allt vara sant? eller var den en av Jacey och Laurens alla spratt? nej, inte det här? det är väl ändå något mycket viktigare som man inte kan skämta om eller?
jag känner mina ögonlock blir tyngre och tyngre...

---

okej... det här var en av de kortaste chaptern jag har gjort, seriöst! och dåligt eller? men jag hinner inte så mycket, nu har jag skit mycket läxor att ta tag i nu så... kanske kommer mer ikväll... kanske! xoxo Lovisa