”Fattar du sa jag!?”
”ja..” viskade jag fram ur min mun och han slog mig igen, den här gången i magen.
”AYE, sluta! NU! Fattar du var du gör eller!? Hon är ett barn!” hörde jag någon skrika med ilska i rösten för andra sidan hallen, jag vänder mig försiktigt om och ser Leon rusa ut på isen mot oss, han hade helt vanliga kängor och gled då mycket mer och hade lättare för att ramla, så han blev lite vinglig. Även fast Leon var min lillebror, han var ett år yngre, så betedde han sig som om han var flera år äldre än mig. Och skyddade mig som en storebror, kanske för att alla hans vänner var samma ålder som mig, då alltså ett år äldre än honom, och han spelade hockey med ett år äldre. Han är också mycket längre än mig och ser äldre ut, Leon är populär i skolan och ingen skulle någonsin tro att vi var syskon, allra minst att han var min lillebror.. Jag hade inte märkt det, men vid det här laget hade Tom gått, jag vet inte var, och jag brydde mig inte. Leon gick fram till mig och kramade om mig, jag la mitt huvud på hans axel och mina tårar började rinna ner för mina svullna kinder.

(Ignorera själva bakrunden i bilden, tack.)

”Hur mår du Audrina? Jag hoppas du fattar att du inte kan ha han som tränare längre, jag står inte ut med att se dig så här” sa han mjukt och la sina ena enorma hand på mitt hår. Jag släppte honom långsamt och kollade honom i ögonen.
”Du vet lika väl som jag att jag inte kan sluta..” en till tår ran sakta ner för min kind.
”Varför inte? På grund av mamma?” Orden var som ett slag, det var som om han bara trodde jag gjorde det här för mammas skull, vilket inte alls var sant.. lite delvis.
”Det här var hennes dröm, jag kan inte ge upp.. inte nu iallafall.”
”Audrina Smith, sluta säg att det är mammas dröm, du ska göra det här om det känns bra för dig.”
”jag vet..” jag drog bort några tårar från mina kinder och började åka tillbaka mot omklädningsrummet..

-

Jag öppnade snabbt dörren hem, slängde tränings väskan på golvet och tog av mig jacka. Jag gick snabbt in mot köket för att ta fram något och äta, när jag insåg att det låg en lapp på bordet, jag tog den i mina händer och öppnade den långsamt.

”Tja syrran, sover hos Ryan idag. Visste inte om du hade mobilen med dig, kommer hem lite senare för att hämta nya kläder. Jag älskar dig. Leon”

Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, en del av mig kände rädsla och den andra ångest.. visst, det var fredag och båda han och jag visste att han fick sova hos kompisar. Men hela grejen var att mamma och pappa inte kommer hem från sina jobb förns runt elva-tolv på grund av pendlandet mellan USA och Kanada och jag behöver vara ensam i vårt stora hus. Vilket jag hatade..  Jag tog ut en cola från vår kyl och gick upp till mitt rum. När jag kom in såg jag direkt att någon vart här inne, allt var helt städat och låg på sin plats. Jag satte mig vid mitt skrivbord och startade min mac book. Det första mina ögon drogs till var min bakrundsbild. Det var på mig och Olivia, bilden var tagen för flera år sedan, när vi fortfarande bodde i Karlifornien och jag fortfarande var lycklig och skrattade. Jag loggade snabbt in på facebook och såg att jag hade en enda händelse. Jag tryckte på den och såg att det var Olivia som hade skrivit i min logg att hon saknade mig och att vi borde träffas. Jag svarade, kollade runt lite på min egen profil. Ingen förutom Olivia hade skrivit i min logg, aldrig någonsin.

Jag loggade ut och stängde av datorn, gick till min säng för att hoppas på att jag kanske skulle kunna somna, trots klockan bara var nio. Jag slöt mina ögon men öppnade dom lika snabbt igen, jag hörde något. Jag var helt säker, det var någon där nere. Jag ställde mig upp ur sängen, började gå dit ljudet lät ifrån när jag hörde fotstegen gå upp mot trappen. Jag sprang istället rakt in på mitt rum igen och gömde mig under mitt täckte, tills jag hör min dörr öppnas och jag tjuvkikar ut under täcket.
”Hej, sover du?” Leon satte sig på änden av min säng och jag sätter mig klar vaket upp i sängen.
”Nej” sa jag surt och tittade bort.
”Vad är det?” min blick tvingades tillbaka för att kolla rakt in i hans ögon.
”varför kunde du inte ringa mig istället för att skriva en lapp?”
”Som jag sa trodde jag inte att du hade mobilen med dig, det har du nästan aldrig nu för tiden. Hur mår du?” ”Dåligt, jag saknar Karlifornien..” jag började tänka tillbaka på tiden med Olivia och jag kännde hur tårarna var på väg att tränga igenom mina ögonlock, men jag blinkade snabbt bort det.
”Haha, inte jag! Jag ÄLSKAR Kanada!” han flinade och jag slog till honom på armen.
”Skulle jag också gjort, om jag överhuvud taget hade några kompisar.” jag kollade ner på mitt täcke som var lindad runt min kropp.
”Jag tror du bara är lite trött från dagen, ta och glöm allt som hänt idag, Tom är ett svin och han förtjänar att veta det, utan dig har han inget jobb. Försök och sov istället.” han kysste min panna och gick ut ur mitt rum. Jag la mig ner under täcket och kollade ut ur fönstret, varför var jag egentligen här?
Ingen gillar mig ju ändå..

-

Mina ögonlock öppnades sakta, jag möttes av ett starkt ljus utifrån och jag sträckte ut min kropp i sängen. Mina ögon drogs av en reflex direkt till min väckarklocka som stod på mitt nattduksbord brevid min enorma säng, den visade ’09.00’.
Jag suckade tungt och gick igenom gårdagen i mina tankar, det var inte första gången Tom slått mig.
Och jag vet att jag inte borde acceptera det, men jag kan inte rå för det, det är svårt att berätta det för någon, eftersom jag inte har någon och berätta det för.. den som står mig närmast just nu är Leon som redan vet och mamma, men hon är aldrig häller hemma.. ibland får jag kännslan av att hon tycker att hennes modell kariär är viktigare än mig och Leon. Hur kommer det sig att hon har blivit så stor på bara några år, vid det här laget så kallar flera fotografer henne 'Den bäst betalda kvinliga modellen i nutiden' och det är inte något jag riktigt gillar, eller visst.
Ibland är jag glad för hennes skull, men jag vill ha tillbaka min roliga mamma som bryr sig om mig mer än något. Och jag har aldrig varit pappas flicka, Leon är pappas pojke och jag är mammas flicka..



Olivia har i hela mitt liv sagt till mig att jag ska dra nytta av att jag har två världsberömda föreldrar, att utnytja att pappa är musik prodecent och att mamma är modell. Men det är en av dom värsta sakerna jag kan tänka mig att göra. Min dörr öppnades, mina tankar avbröts direkt och mamma kom in och satte sig brevid mig på sägen. ”Hur mår du älskling?” jag satte mig upp, lutade mig mot väggen och lindade täcktet runt min kropp.


(Ungefär så förutom att ni får tänka er tjejen med mörkt hår och att bakrunden inte finns)

”Jag vet inte riktigt” svarade jag ärligt på min mammas fråga.
”Leon berättade vad som hände med Tom, varför har du inte sagt något och hur länge har det pågått?” Jag såg att hennes ögon var lite puffiga och man såg helt klart att hon har gråtit.
”Det har på gått ganska länge, och jag har inte berättat för dig för att du aldrig är hemma, jag vet hur du och pappa älskar era jobb, men det känns som om ni bryr er mer om dom än oss. Har ni överhuvudtaget märkt att jag inte trivs? Att jag inte ens har vänner? Det ända jag har här är konståkningen.. och jag vet att det är var din dröm.”

Chapter 2 klar då, om ni kommenterar mycket så kommer chapter 3 upp också, är riktigt skriv sugen också! Då blir bara kapitlerna bättre! Tummen upp för det! btw, jag vet att det är lite konstigt med bilderna, att dom inte stämmer in exakt och sådär, men det är grymt svårt att hitta bilder som passar perfekt.. och så men att göra såhär är mycket enklare och tar mindre tid, plus att det ser bättre ut! Men ska dock försöka hitta bättre bilder! 

Nej men, nu vill jag höra vad ni tycker, det kan vara allt från beröm, kritik, desigen eller vad som helt enkelt.

Kram!