Chapter 17 - You're famous?! - DEL 2
"men va? hur fan ska jag veta vart jag ska kolla?" jag blev lite irriterad, som det förmodlingen lät på min röst..
"Oceanup!" när jag hörde dom orden komma ut från hennes mun blev jag helt tyst, jag fattade att det här hade något med Justin att göra, men jag fattade inte vad det var om.
"Okej jag kollar, ringer upp dig senare! Puss, jag älskar dig!" Jag väntade inte på svar utan la direkt på och sprang uppför trappan till min dator. När jag satte på datorn så kändes det som om den aldrig varit segare, jag var så närvös så det inte fanns. Jag visste inte alls vad dom skrivit om mig eller vilka bilder dom tagit. När jag äntligen kommit in på oceanup ser jag först ett "inlägg" om någon ny kill grupp som hette One Direction, jag läste genom den lite snabbt för att sedan kolla på en av bilderna på dom alla, men kunde lungt se att det var en flumm bild där alla skrattade plus att det var en blond kille som var på väg att ramla mot golvet..
Jag försökte få mina ögon från bilden men det var svårt, dom fastnade på en av dom, killen med rutig skjorta och så nära svart hår man kunde få.. jag kunde inte undgå att han var snygg, skit snygg. Men tillslut så kom jag på att jag gick egentligen in för att kolla på inlägget om mig, men jag la deras band namn One Direction på minnet. Jag började att bläddra ner med min mus, inlägg efter inlägg kom upp franför mig men inget av dom var det jag letade efter, när jag kommer en bit längre ner, vid mitten ungefär, så dyker det upp ett inlägg där det ryker till i kroppen på mig. Rubriken var "Justin Bieber har hittat kärleken igen?" När jag läste det så blev jag helt chockad, hur vågar dom skriva så? Om någon dom inte ens känner? eller vet något om?
"Tonårsidolen Justin Bieber som tagit miljontals flickors hjärtan runt om i världen har nu åkt tillbaka till sin hem stand Stratford, Canada idag förmiddag. På flygplatsen så väntade självklart en av hans bästa vänner, Chaz Somers för att sedan åka direkt till han och Justin's andra bästa vän Ryan skulle spela, som troligt nog var final av serien. Det är ganska uppenbart att han åkte till Stratford för att få lite tid med sina vänner, men hur går det med tjejerna Justin? Efter hockey matchen så gick flickidolen direkt för att träffa en tjej vid namn, Audrina Smith. Audrina är en konståkerska, som förövrigt uppträdde i pausen på matchen, och har en bror som spelar i samma lag som Ryan och Chaz. Dom stod och pratade länge och skrattade med varandra.. 'Man såg att Justin's ögon gnistrade på långt håll, och att han trivs bra i hennes sällskap' säger en säker källa om paret. Ja, Justin.. vad kan man säga annars än grattis? Du har fått ännu en tjej att falla för dig."
Jag läste genom varena ord flera gånger om och rullade sedan ner lite till, där det fanns en bild när vi kramades..
Jag kom på mig själv med att stänga min vid öppna mun, jag var helt och hållet chockad.. Men kom igen Audrina, han är ju snygg, grymt bra humor och snäll? Du gillar honom, det är bara så. Han har fått dig att falla.. Som alla andra.
Jag vet att det var lite kort men jag ville stanna där, kommer minst ett till idag för att försöka återställa den dåliga uppdateringen från helgen.. men Kommentera! ♥
Chapter 17 - You're famous?! - DEL 1
"jo men säg, jag kan hantera det." jag tittade på honom och han log varmt mot mig,
på något udda sätt så kände jag att jag litade på de här killen, att han inte var den där dryga kändis typen.
"Natalie säger att ni har varit tillsammans under en lång tid och att du var helt beroende av henne, jag ville bara veta om det var sant?"
precis när orden kommit ut ur min mun så ågrar jag dom, egentligen vet jag inte varför eller så men det känns som om det skulle hållas hemligt för honom, även fast jag inte direkt brydde mig om vad Natalie sa eller gjorde. Det uppstod en pinsam tystnad och jag kände hur min mage knöts ihop.
"va? Nej? Jag skulle aldrig göra något som har med henne att göra, hon är bara irriterade.."
"Men, om du vet allt det där då borde du känna henne?"
Hans ögon ändrades från varma till lite oroliga, jag satte mina händer på höfterna i en kaxig ställning.
"Jag vill inte prata om det här just nu, det ända du behöver veta är att jag gillar henne inte och jag kommer aldig göra.. så, ska vi gå tillbaka till dom andra?" utan att vänta för itt svar tog han tag i min arm och drog med mig tillbaka till dom andra som satt och viskade med varandra.
"Jag går hem nu, ska du med Leon?" Jag drog min tränings väska över axel, kollade på Leon och nickade.
-
Jag hörde Champion med Chris Brown börja spela från mitt rum, jag släppte allt smink jag hade i händerna, sprang in till mitt rum och hämtade den ringande mobilen.
Jag kollade på skärmen där det stod 'Bieber's girl' på, jag fattade dirket att det var Olivia och tryckte på den gröna knappen.
"AUUUDRIIIIINAAAAA!!! JAG SAKNAR DIG SÅ JÄVLA MYCKET KOM HEM!!!!!!"
hennes skrik Gjorde mig nästan döv så jag drog bort mobil från mitt öra en liten stund innan jag svarade. "OLIVIA, JAG KAN SVÄRA VID GUD ATT JAG SAKNAR DIG MER!" skrek jag lika högt som henne i mobilen.
"Du är ju förfan känd, vad har du gjort dom senaste månaderna?!"
"Va? Vad fan snackar du om?!" om jag ska vara helt ärlig, jag hade en idé om vad hon menade, men ändå inte. Jag ville inte fatta..
"Kolla själv.."
Okej, jag vet att det är kort och dåligare än dåligast, men jag har match nu och kommer komma lite försent om jag inte sticker nu, skriver myyyyycket mer ikväll. Några kommentarer kan jag iallfall få? :)
Chapter 16 - Are you okay?
"Och nu vill jag gärna ha allas uppmärksamhet tack." Jag hoppade till lite och kollade ut på isen, igen var där, man jag såg en tjej som såg ut som i min ålder, hade mörkt hår som var uppsatt i en snygg knut bak på huvudet. Hennes klänning var blandad svart med vit med en urringning vid brösten.
"För er som sitter kvar i era stolar eller kanske vill se något extremt vackert ska lyssna nu, i förra perioden så uppträdde Natalie Bunch med låten Just a Dream med Nelly. Men i den här pausen så har vi nöjet att njuta av en stjärn konståkare, Audrina Smith - som förövrigt är Leon Smith som spelar idag's syster - är bara nyfyllda 18 år och är en av stadens underverk, och idag ska hon åka till Chris Medinas What are words. Varsågod!"
Jag fick en chock, inte för att jag kände Leon, men jag visste vem han var. Och att han spelade nu också..
Hon började åka, och efter bara några sekunder av framträdandet var min haka nere i golvet..
Audrina's perspektiv:
Direkt när jag kommit bort från dom så kände jag hur tårarna försökte kämpa sig ut ur mina ögonlock, men att gråta var det sista jag ville just nu. Jag var inte arg på Justin eller någon av killarna, det är helt och hållet Natalie.. Först är hon otrogen med Ryan mot Leon och nu verkar det vara sant att hon också har varit otrogen med Justin.. Jävla bitch, det är vad hon är.. Jag suckade och lutade mig mot väggen, glev långsamt ner för den tills jag satt ner med mitt ansikte vid knäna.
Dörren öppnas brevid mig, jag tittar upp och möts av ett par bekanta ögon.. Ryan's.
"Hej sötnos, hur mår du?" både hans röst och ögon talade för att han var ärlig och omtänksam, jag log och han satte sig brevid mig på det smutsiga golvet.
"Äh, det är bara.. Natalie." Jag kom på mig själv att Ryan faktist gillat eller gillar Natalie och skulle aldrig förstå, även fast jag på samma gång hade en känsla av att jag kunde lita på han.
"Åh.. vad har hänt?"
"När jag träffade Justin, min första tanke var 'herregud vilka ögon' men min andra tanke var att allt Natalie sagt om hon och Justin var eller är sant, dom har säkert något ihop. Men sedan kom jag på att isåfall så var hon otrogen mot Leon med två killar sammtidigt, och det är bara vidrigt.." Jag kollade ner i mitt knä för att gömma mitt ansikte som inte gick alls.. Ryan tog ett lätt tag om min haka och drog upp den.
"Justin har aldrig haft något med Nata.." började han men kom av sig. "Eller, strunta i det jag sa."
"Men va? Nej! Säg det du skulle säga!" sa jag lite för högt och i nästa sekund hör vi båda hur dörren slås upp och dom andra kom ut till oss.
"Vad snackar ni om då?" Sa Chaz och satte sig brevid mig.
"Typ inget särskilt, jag frågade bara hur hon mådde och så." Just i denna minut så var jag evigt tacksam till Ryan som besvarade frågan, för att jag skulle knappast ha ork till att förklara allt, men jag kan verkligen inte ljuga häller.. det är en av dom sakerna som jag verkligen inte kan.
"Uhm, Audrina? Kan du komma ett tag?" Jag hade inte vant mig vod hans röst än, men jag reste mig motvilligt upp och följde med Justin in till ett helt tomt rum. Det var ganska trångt så jag stod bara några centimeter ifrån honom, jag kunde höra varje andetag han tog.. Mina ögon letade fort upp hans och vi fick ögonkontakt, dom ögonen.. ååh. Jag kände bara hur jag skulle börja smälta när som helst, så underbara.
"Jo juste, jag fattade inte riktigt vad som hände, men skulle vi kunna börja om?" Han fick ett stort leénde på läpparna, och det var som om vi var fast kedjade i varrandra, för när han började le så log jag med honom automatiskt..
"Hej, jag heter Audrina Smith!" sa jag gladd med ett léede och tog hans hand, jag visste att det inte var så han menade men det är ändå jätte kul att skämta med honom lite.
"Tja! Mitt namn är Justin!" sa han bara glatt tillbaka, men tog inte min hand. Utan slog hårt på den istället,och kramade om mig. "Så gör man för att få tjejer på fall." han blinkade med ögat mot mig och jag kunde inte låta bli att fnissa lite.
"Justin Bieber va?"
"Vill du att det ska vara det?"
"Jag vet ärlig talat inte." Mitt svar var helt ärligt, jag visste inte om jag ville träffa Bieber, jag visste ju redan att det var han men det är ju alltid lika bra att vara säker.
"Åh, okej. Men ja, jag är Justin. Bieber. Hater?"
Kommentera! :*
Chapter 15 - Just take it easy.
"Hej.." viskade jag lågt fram, vände på klacken och började gå mot dörren, drog på mig tränings bagen på vägen och smällde igen dörren efter mig med ett brak.
Justin's perspektiv:
"Okej, du får bara åka nu för att du ska till dina bästa vänner i Stratford, annars skulle jag aldrig låtit dig åka, vi har mycket att göra nu i för nästa skiva." Usher kollade allvarligt in i mina ögon medans jag försökte hitta någon glimt av skämt i hans, som inte lyckades.. Istället så nickade jag bara och kollade ut ur fönstret. Det var tusentals fans där, livvakterna gjorde sitt bästa för att hindra dom att riva ner hela flygplatsen.
"Och lova att du bara är där några dagar?"
"Men ja Usher, ta det lungt! Jag borde gå nu, är Kenny utanför?" jag kollade ut och ser Kenny så och le mot mig. Jag log och klev ut ur bilen.
"AYE Bieber" hörde jag usher's röst skrika från bilen. "Ha kul" han log och automatiskt så placerades ett leénde på mina läppar.
När jag gick förbi dom tusentals fansen med Kenny tätt bakom mig så sved det till i hjärtat, dom hade väntat här i timmtal för att se mig och jag går bara förbli dom.. Men jag hade en flyg tid att passa som jag inte fick missa.. Eftersom det inte var Scooter som beställde flygplans platsen osv, så åkte jag nu inte privat, utan 1:a klass istället, inte för att det gjorde mig någonting, utan mer att jag verkligen hoppades att den inte fanns någora stora Belibers på planet..
Vi gick för in checkning, jag tog av mig alla mina smycken, skärpet och min mobil osv i korgen.
Eftersom allt tog sin lilla tid ute i bilen så var jag tvungen att gå på planet direkt när jag kom till gaten.
•
"Flyg 358 från Atlanta till Stratford har nu landat och jag ber att ni låser upp era säkerhets bälten." flygvärdinnans röst ekade i hela flygplanet och alla började resa sig för att sedan direkt gå ut ur flyget med allt sit bagage. Jag var precis på väg att gå när jag känner en hand på min axel.
"Ursäkta, är du Justin Bieber?" sa en av flygvärdinnorna och log vänligt.
"Ja, det är jag." jag log tillbaka och hennes ögon spärrades upp, trots att hon var i 35 års åldern.
"uhm, min dotter älskar din musik, skulle du bara kunna skriva en autograf till henne?"
"Okej visst, vad heter hon?" sa jag med ett leénde.
"Natalie." Kunde det vara den dryga tjejen dom pratat om? Jag orkade inte bry mig så jag skrev bara autografen och gick sedan ut, men jag såg inte Chaz någonstans.
•
"Så hur är det i plugget då?" jag kollade på Chaz som vägrade kolla på mig utan kollade bara fram på vägen.
"Ryan har blivit lite.." började han men avbröt sig själv.
"Vad? du kan säga."
"Nej, jag kan inte, inte än." var det ända han sa och stirrade på vägen, jag fattade absolut ingenting.
Jag tog upp min mobil, tog ett snabbt kort över hockey hallen och loggade in på twitter, jag la upp bilden och skrev kort "I'm on @itsRyanButler and @ ChazSom3rs hockey game finals, second period now. Hope they win!"
Jag hade märkt att det varit musik på hela tiden och när jag tittade upp från mobilen märkte jag att det var någon som stod på konståknings skridskor med ryggen vänt mot mig, hon vände sig om och jag såg det blonda håret och dom iskalla blåa ögonen.. Natalie.
Okej, förlåt att den här är för dålig, men ville sluta där och börjar på nästa nu, kan vara uppe senare ikväll, håll utkik! :D
Chapter 14 - It's just.. amazing.
"OMB OMFB OMB OMFB!" sprang hon runt i hela rummet och skrek, eftersom jag inte ens visste vad det betydde så kollade jag bara frågade på mig, men hon var för upptagen med att skrika och hoppa runt.
"Vafan är det?! Sitt ner och håll käft, det är inte dirket jordens undergång!" orden spottades ut ur min mun och jag såg att hon blev upprörd.
"Är du seriös?! VET DU VEM SOM SITTER DÄRUTE?! Jag är ganska säker på att du inte vet, DET ÄR JUSTIN FUCKING BIEBER." hon gick fram till mig så att hennes ansikte bara var några centimeter från mitt och hon spottade mig rakt i ögat.
"Okej..? säkert.. ska du inte gå ut och hälsa isåfall?" Jag vände mig kaxigt om mot min spegel igen, lutade mig längre fram och drog på lite mer maskara.
"Uhm, inte direkt, jag.. jag.. jag väntar till senare." Var det ända hon sa och gick sedan ut från rummet, men kom bara några sekunde efter in igen. "Herregud.. han är så snygg! jag gör allt för att få honom just nu." Skrek hon när dörren slagits igen efter henne.
"Du kan inte låtsas vara någon annan för att få en kille på fall.." mumlade jag för mig själv, men det verkade som om för första gången hade Natalie lyssnat på någon annan än sig själv, bara att det var lite fel tillfälle nu..
"Ursäkta? jag hörde inte, kan du upprepa?" ett flin bredde ut sig på hennes läppar och jag skulle precis öppna munnen när jag hör ljudet tjuta. Det ljudet som räddade mig, period's signalen.. Nu var det min chans, min chans att glänsa.
Jag fixade snabbt till min bulle som satt sten hårt fast med massa hårspray där bak, borstade bort lite kak smulor från dräkten/klänningen.
"Och nu vill jag gärna ha allas uppmärksamhet tack." sa han som satt bakom micken, jag visste inte att han skulle intodecera mig, det hade dom inte gjort med Natalie.. "För er som sitter kvar i era stolar eller kanske vill se något extremt vackert ska lyssna nu, i förra perioden så uppträdde Natalie Bunch med låten Just a Dream med Nelly. Men i den här pausen så har vi nöjet att njuta av en stjärn konståkare, Audrina Smith - som förövrigt är Leon Smith som spelar idag's syster - är bara nyfyllda 18 år och är en av stadens underverk, och idag ska hon åka till Chris Medinas What are words. Varsågod!"
Jag åkte långsamt ut till mitten av isen, så långt jag kunde se så apploderade nästan alla redan innan jag börjat, det är det här jag älskar med konståking.. att få göra sånt här. Jag såg att det var ett par stycken som började viska, men just nu så spelade det inte så stor roll.. Introt av what are words började spelas och jag började röra mig enligt min egen koregrafi till musiken.
Sen kom vi åter igen till det där hoppet, som det hade hänt så mycket på, jag var först osäker på om jag skulle ha kvar det eller inte men jag ville chansa, så jag tog med det.. och hoppet gick helt fantastiskt, jag var som en helt annan person, jag kunde knappt förstå själv.. det är en så skön känsla i kroppen. Efter hoppet gick jag direkt in i en piruett, jag kände hur min klänning fladdrade men jag visste själv att det bara var vackert.
Musiken kom mot sitt slut, det var flera som kastade in blommor, även fast det var förbjudet, jag fick stående ovationer. Jag kunde inte tro mina ögon, var det bara en dröm? Stod alla upp och apploderade för mig?! Det låter så orimligt.. Jag kollade mot min mammas håll, hennes ögon var fyllda med tårar, som jag antog var glädje tårar och kollade sedan ner på mobilen.. pappa. Han missade det. Det självförtroendet jag byggt upp på en så kort tid slogs nu ner som en kägla på en bowlling bana..
Jag bugade flera gånger, samlade in alla blommor och åkte sedan ut från isen så att is maskinen kunde rengöra isen ordentligt.
-
"Wow, det var fantastiskt!" skrek någon vid dörren, jag vände mig snabbt om och ser Ryan, Chaz och Leon. Jag ställde mig upp och dom sprang fram och kramade mig i en grupp kram. Jag visste att dom orden kom ifrån hjärtat, jag kunde höra det på deras röster.. Jag visste också att dom egentligen viljat säga det till mig direkt efter mitt framträdande, men eftersom dom alla skulle spela så behövde dom vara fokuserade, nu var det slut på matchen, jag hade hunnit byta om och dom hade. Plus att när vi kom hem så skulle det vara fest, det var en sak som var säkert. Mitt framträdande hade gjort sucsé, Leon's lag hade vunnit hela ligan och Leon hade blivit utvald till matchens spelare.. Dom alla hade ett par enkla jeans och en v-ringad t-shirt medans jag hade jeans och en vit långärmad, som dessutom var urringad i ryggen.
Natalie hade redan gått, vilket var jätte skönt. Dom gick in i omklädnings rummet, vi satt och pratade och hade bara allmänt kul tillsammans tills någon knackade på dörren, vi öppnade inte men in kom precis den killen som jag kollat på med luvan och solglasögonen, bara att han nu tagit av sig de båda.. Hans hår var ljus nougat brunt och hans ögon var hassel bruna, jag kunde inte sluta kolla in i ögonen, det var som om för varje minut man kollade in i dom så hittade man bara fler saker att upptäcka, jag kände igen honom från någonstans. Men jag kunde inte placera honom, kände jag honom? Nej, då skulle jag känt igen honom mycket bättre. Hade vi träffats förut? Jag vet inte, jag vet inte hur han pratar eller något, utan jag känner mest bara igen utseéndet.
Ryan och Chaz verkade iallafall känna honom, för så fort han kom in så gjorde dom alla tre någon sorts hand skakning.
"Aye bro, vad tyckte du om matchen?" skrek Ryan till den okände killen som mötte mig blick för att senare titta tillbaka mot Ryan.
"Den var helt grym, jag önskar jag också kunde varit med.." vänta, va? spelade han hockey med dom? Då borde Leon.. jag kollade hastigt på Leon som fattade precis vad jag menade och bara drog upp axlarna i en jag-vet-inte gest. Jag kollade irriterat på Ryan och Chaz som fattade vad jag var irriterad på, inte att jag inte visste vem han var, utan för att jag inte ens visste vad han hette..
"Oj, juste. Det här är Leon, han är ett år yngre men är lika tuff som ett år äldre, det var han som blev matchens spelare" sa Chaz, killen gjorde en typisk sup-nod till Leon som gjorde samma tillbaks.
"Och det här är Audrina, Leon's syster och hon som åkte konståking mellan andra och trejde perioden." sa Ryan, kollade på den fortfarande okände killen närvöst för en reaktion, när han hörde det sista om konståkingen så höjdes hans ögonbryn och dom hasselbruna ögonen blev vänliga.
"Trevligt att träffas Audrina, jag har hört väldigt mycket om dig. Jag är Justin, du var helt fantastisk där ute.."
Sådär, hoppas ni blev nöjda. Jag ska direkt börja på nästa eftersom jag kan lika väl passa på att skriva när jag har skriv lust? ;) Vad tyckte ni nu då? Några förslag hur det kan fortsätta?
Chapter 13 - Who's that guy?
Jag förträngde mina tankar så långt in som det gick, just det här uppträdanadet handlade inte om var som var bekvämast, utan mer utseendet. Min karriär kan ta fart idag, på grund av det här uppträdandet, jag fick bara inte klanta mig idag..
Jag tog ett djupt andetag, la ner mina gosedjurs elefanter i väskan och släpade mig själv ner för trappan till mamma som frörvånands värt nog stod i köket och gjorde mat.
"God morgon hjärtat!" hennes röst lät så lycklig att det sprack i hjärtat, det var länge sedan jag sett ett sådant leende på hennes läppar.
"God morgon på dig med, varför är du så himla glad? och vad gör du hemma?!"
"Det är första gången jag inte missar någon match eller konståkings uppträdanade på flera år, och det är nog svar på den sista frågan också" hon log glatt mot mig, jag bara nickade till svar och brädde på en macka med ett tjockt lager smör, tog mackan i handen, skrek ett snabbt 'hejdå' och slängde igen dörren efter mig.
-
Jag kom till hockey areanan tidigare än jag behövt, det visste jag. men jag orkade inte vara hemma.. även fast jag var jätte glad över att mamma kom och kollade på när jag gjorde mitt uppträdande, så kunde jag inte komma över att hon aldrig kommit tidigare, eller aldrig brytt sig ett dugg om vad vi gör eller vad vi gillar..
"Vad gör du här?! klockan är bara 12.30, matchen börjar 19.00?" hör jag en kaxig röst bakom mig säga, jag vänder mig om och ser Chaz's vänliga ögon lysas upp. "oj, jag visste inte att det var du, förlåt, jag menade inte att vara kaxig" fortsatte han snabbt.
"Haha, hej på dig med Chaz. Jag är här för att jag inte orkar vara hemma, så då är det väl lika bra att gå hit?" min röst formades mjukare och ett leende spredde ut sig på både min och hans läppar.
"Heheh, vad bra, då kan vi hålla varandra sällskap, Ryan kommer inte förns om flera timmar, och sedan måste jag åka iväg ett tag.." han satte sig ner på en bänk på läktaren och drog ner mig brevid honom.
"Varför ska du iväg?"
"Ska hämta upp en kompis från flygplatsen.." sa han med en suck.
"Jaha, är det inte kul eller?" mina ögonbryn höjdes en aning och jag kollade lite konstigt på honom, det verkar som om han bara tycker att det är jobbigt..
"Såklart det är kul, jag älskar honom! Men han är lite annorlunda och ibland blir allt bara för mycket, även om han inte valt det själv.." Okej, nu var det inte bara konstigt utan ganska sjukt också.. jag fattade ingenting, det första som kom upp i mitt huvud var att han var handikappad, men det skulle Chaz aldrig störa sig på eller tycka att den var annorlunda för det..
"Uhm.. jag fattar inte riktigt vad du menar, men jag är säker på att allt kommer gå bra." leendet kom tillbaka på hans läppar och han bara stirrade in i mina ögon.
-
"Jag behöver åka nu, klockan är 18.15.." han reste sig upp kramde mig, gjorde en hand skaknings grej med Ryan och gick snabbt ifrån oss.
"Så vem är den här 'kompisen' som både du och Chaz snackar om hela tiden? varför är han så annorlunda?" jag vände min blick mot Ryan som kollade ner i golvet.
"Du kommer att få se, det kan jag lova dig.." sa han bara och fortsatte titta ner i golvet.
"Ryan? Nu blir jag rädd, ingen av er kan säga något om honom, det är lite skumt.."
"Va inte rädd Audrina Snälla, bara lita på mig.. eller oss." han öppnade sin famn och kramade om mig hårt.
"Det är väl mitt ända val.."
-
"Okej grabbar, nu tar vi och krossar dom! Alla är här va?" skrek deras tränare och räknade upp alla namn för att se om någon saknades, vilket det inte gjorde. Natalie stormade in genom dörren med ett flin på läpparna och tog tag i mig.
"Audrina, du vet att du inte kan vara här, så mycket du än vill." Hon flinade igen, jag ville inte sitta inne i vårat omklädnings rum, för då var jag tvungen att andas samma luft som bitchen.. så jag gick in till killarna istället, men där var det ju lag enligt Natalie att man inte fick vara..
Hon hade inte på sig sin dräkt än, utan bara ett par mjukis byxor och en tjock tröja som det stod 'Bieber' på.
Det var en sak till jag irriterade mig på Natalie, det var att hon avgudade Justin Bieber, och fick alla andra att tro att dom hade haft något tillsammans, går runt och skryter och det.. Visst, bara för att han kommer härifrån betyder det inte att han har kysst vartenda tjej i vartenda skola osv. Inte för att jag brydde mig om det eller henne, men hon gick bara runt och spred massa falska rykten.
Jag hade inte fått reda på att hon också skulle göra ett uppträdande förren henne's förvånadsvärt snälla tränare kommit fram till mig och berättat hur läget sett ut, eftersom jag inte hade någon tränare längre så fick jag klara allt själv, vilket jag inte alls gillade.. Hon skulle ta den första pausen mellan första och andra perioden och jag pausen mellan andra och tredje perioden.
-
Första perioden var över, det stod 1-0 till oss och jag tittade ut från ingången att Natalie var på väg att börja med sin koregrafi, allt gick så perfekt.. och det var inte direkt det jag ville. Jag visste ungifär hela hennes koregrafi, så när hon hade gjort sitt hopp så visste jag att hon skulle åka över isen på ett ben för att sedan göra en piruett.
Min blick glad över till läktaren, för att först se hur mycket folk det var här. Och det var nästan helt fullsatt, vilket var helt otroligt. Men det satt en kille där som mina ögon inte ville slita sig från, han var ganska lång, som mig ungifär, hade svarta solglasögon, en luva över huvudet och en skinnjacka över.. Han var ganska smal, hade svarta jeans och svarta supras. Han såg inte för uppspelt ut över Natalie's åkning men Natalie var som mer uppspelt när hon gick av isen in till omklädnings rummet..
Nu vill jag ha mycket kommentarer för att i nästa chapter träffar hon Justin. Och då vill jag ha bra skrivlust så att det inte blir lika dålig som den här..
Chapter 12 - Sometimes i hate my job, and life.
”Ehm.. Stratford.” min röst blev lite svagare, Usher's röst blev tystare men suckade sedan djupt.
"Varför?" sa han sedan med en lite lugnare röst.
"Jag ska träffa Ryan och Chaz, min bästa vänner.. sånt har jag aldrig planerat med någon och kommer aldrig att göra häller." Jag betonade ordet 'bästa' och han suckade en gång till..
"Justin, du måste planera in sånt här nu, du är inte vanlig. Du kommer aldrig bli igen, du är världskänd."
Jag visste att det var så, ibland så har jag inget emot det, men jag hatar att jag nu måste enligt Usher planera in alla besök med mina bästa vänner? Det hatar jag. Jag önskar att jag hade lite mer privat tid ibland, men jag vet att det inte går längre.
Audrinas perspektiv:
"Gumman, är du säker på att du inte vill gå?" min mamma drog sin hand över mitt mörka hår och kollar mig i ögonen.
"Jag vet inte, jag vill inte gå när han är där, men jag har ju uppträdandet på Leon's hockey match imorgon.." Hennes hand slog lätt mot sidan av höften.
"Du behöver inte träna mer till det, se bara till att inte Tom tränar dig mer. Det vill jag inte"
-
Jag vaknade av att någon hoppade på mig i sömnen, mina ögon öppnades och sittandes på min mage ser jag Leon med ett stort smile. Det var det värsta sättet någon kunde väcka mig på, och det visste han.
"Vad fan är det med dig?!" Skrek jag och hoppade argt upp ur min säng.
"Vi är i final i slutspelet, och vi kommer vinna ikväll!" skrek han lyckligt tillbaka och smilade större än förut.
"Men grattis, jag visste det redan för typ flera dagar sedan.."
"Tack för att du förstörde min glädje, jag visste väl också det för flera dagar sedan.. Förresten, bäst för dig att du inte gör bort dig själv på ditt uppträdande, jag vill vara stolt." han vände på klacken och gick med snabba steg ut ur rummet.
Jag samlade ihop mina skridskor, den svart/vita glammiga dräkten jag skulle ha på mig för uppträdandet, la ner mitt smink och borste i väskan och tog på mig mina tränings kläder. Samlade ihop mitt hår till en knut och drog tränings väskan över axlen. Jag kollade en sista gång i väskan att jag hade med mig allt, och då ser jag att jag inte tog mina vanliga slitna bekväma skridskor utan dom nya, mina ögon letade aktivt runt i rummet efter dom andra skridskorna och ser dom sedan i ett hörn med mina gamla gråa gosedjurs elefanter.
Förlåt för den dåliga uppdateringen, som alltid, men jag är mitt ute i ingenstans och jag har egentligen inte ens en dator med bra internet men jag gjorde det här för er, när jag kommer hem så ska det bli bättre uppdatering och så, nu är jag taggad fan! Men snälla, skriv bara en kommentar eller något om vad du tyckte om chaptert för mig, för då kommer nästa upp snabbare också ;)
Chapter 11 - His point of view.
"Grattis på födelsedagen" Sa Ryan, kramade mig löst och gick sedan sin väg.
Jag stod bara kvar på den platsen jag hade stått hela tiden, chockad.
Justin's perspektiv:
"Okej, det är bra Bieber, jag tror du satte den, du kan komma ut nu." Andrew's röst ekade i högtalarna, jag tog av mig mina hörlurar från huvudet och gick med raska steg ut från inspelnings studion.
Satte mig på stolen brevid Sean och Andrew började spela upp låten jag precis sjungit in, det lät riktigt bra faktist. Låten heter "Won't stop" som också min bror Sean Kingston är med på, den handlar mest om alla mina haters och det vi egentligen vill förmedla är väl att vi inte tänker ge upp trots allt hat.
-
Jag drog min tunna baseball jacka tätare mot kroppen medans jag gick ute i regnet, det var lite konstig, jag har bara ett få tal gånger sett det regna här.. Det regnar aldrig i Atlanta, mest fint väder med sol. Jag hörde någon skrika, jag kollade hysteriskt runt om kring men jag såg inte någon. Jag ser bilen lite längre fram på parkeringen, jag börjar springa mot bilen medans jag ser fler tals paparazzis komma mot mig, men jag hann iallafall in i bilen. Då trodde jag att allt skulle bli okej, och att dom bara skulle sticka. Men såklart inte, dom började ställa sig runt bilen och snart var den helt omringad av människor med stora kameror runt halsarna, det var det värsta jag visste med den här branschen, alla paparazzis.. Dom tjänade bara stora pengar på folks olycka..
Jag blev sp arg på dom, på allt.. Utan att tänka så höjde jag mitt lång finger mot dom alla och kamerna blixtarade som aldrig förr.
Ignorera Selena..
Därefter så startade jag snabbt bilen och körde iväg med tanken på hur tidningarna kommer se ut imorgon..
-
Fuck no, nej, nej, nej, nej, nej! Skrek jag i vardags rummet medans jag körde Xbox360 med min granne, Keyon.
Keyon var en av mina första vänenr här, och vi hade alltid så kul tillsammans, det ville ingen av oss att det skulle förendras på grund av min kariär och så..
Plötsligt så började min mobil vibbrera, jag fipplade upp den ur fickan och såg att det var Usher som ringde.
"YO Usher!" sa jag högt medans jag försökte fortsätta köra med ena handen, vilken misslyckades totalt.
"Aye, Bieber! Vart ska du imorgon?! Utan att snacka med mig."
Så, nu hoppas jag att ni blev glada :D för att jag är inte glad.. satistien bara sjunker :( vilket jag vet är mitt fel också men snälla, skulle ni kunna hjäpla mig att få lite fler läsare genom att sprida/länka runt novellen? Tack, ni är bäst! ♥
Chapter 10 - It's my day today!
I paketet låg flera parfymer från inte bara Hello Kitty utan även, Britney Spears's parfymer, Beyoncé med flera.
"Jag älskar det! TAAACK!" Skrek jag och slängde mig först runt mamma's hals och sedan pappa's.
"Vi visste redan det hjärtat, här är ett paket till" sa pappa och räkte fram ett inte jätte stort paket till mig.
"Det är inte från oss, det är från Leon" lade han till och blinkade sedan mot Leon, jag visste att Leon hade bestämmt vad han skulle köpa, men aldrig att han betalade. Han är för snål för det..
Jag drog upp pappret, ser då en liten ask som det står 'Blackberry' på.. Då fattar man direkt vad han köpt, eller egentligen pappa tekniskt sätt.. I asken låg som förväntat en black berry, den var hel vit och var startad så att man såg bakrundsbilden.
Jag suckade och stängde igen min so bok, ringklockan ringde och det betyde att jag skulle bli tvungen att gå direkt till hockey hallen, till Tom.. Jag ville inte, det var det sista jag ville var att träna med honom just nu, det kunde vara vem som helst men inte Tom. Jag gick längst den långa korridoren bort till mitt skåp, som låg längst bort.
"Grattis.." hörde jag en röst säga, jag hoppade till, vände mig förvånat om och kollar på honom. Varför?!
Sådär, vad tycker ni? Uppdateringen är inte den bästa, men den kommer vara lite såhär den här veckan och helgen, efter det så kommer nog allt bli bättre! Får vi hoppas ;)
Chapter 9 - Do i fit in this world?
Jag hade svårt att förstå vad som hände, varför just jag? Varför just nu? Jag slöt mina ögon och kände hur tårarna brände innanför ögon locken, jag orkade inte mer, den här känslan.. den dödade mig innefrån. Precis när jag var säker på att han skulle döda mig så stannade han upp, kollade mig i ögonen, jag tog det som ett tillfälle.. Jag slet mig loss ur Tom's hårda grepp, öppnade luckan från isen, tog snabbt av mig mina skridskor, drog till mig min tränings bag och sprang, ut från ishallen, från allt.. Det ända jag inte riktigt hade räknat med, det var hockey laget.. Dom hade varit ute och sprungit, och stod nu och kollade på mig som om dom just sett ett spöke, tills jag inser att jag bara står i mina nätta tunna kläder i den här kylan, kylan hade inte riktigt träffat mig än, mest för att jag hade mycket annat i mitt huvud som trängde bort kylan ur mina tankar. Ryan's ögon var som golfbollar, fast större, jag rodnade och kutade direkt till min rosa range rover som stod parkerad på andra sidan gatan..
-
Jag suckade djupt och slängde mig på min säng, jag nöp mig själv en gång i armen men hoppade till.. då var det iallafall inte en dröm, det kändes inte som verklighet. Vem gör något sådant? Det värsta var att jag behövde gå dit imorgon.. även fast det var min födelsedag. Jag fattar inte, jag fyllde 17 år och jag behöver gå på en skit träning, men ingen bryr sig väl ändå om jag går eller inte.. Ingen bryr sig om mig över huvud taget, och när det var någon som ville ta kontakt med mig så stöter jag bara bort dom.. Hela jag är bara ett stort misslyckande, om ingen vill ha mig, varför finns jag då? Varför sprang jag egentligen ifrån Tom? Han kanske bara ville hjälpa mig..
Förlåt! Men jag har ett liv, jag försöker så gått det går! Men det här chaptert blev inte jätte bra, eller vad tycker ni?
Chapter 8 - I hate this feeling.
"Audrina, snälla lyssna på mig, jag gjorde det en gång och jag ångrar det så in i helvete, men skuld känslorna tog kol på mig så jag jag berättade för honom, det är modigt eller hur?" jag hörde hur hans röst skakade men jag fattade inte riktigt varför, vi var inte dirket tillsammans eller något?
"Ryan? Du behöver inte säga allt det där till mig? Du är inte gift med mig eller något, men folk man faktist trodde var äkta och sanna visar sig alltid vara falska.. Tänkte du ens när du gjorde det mot Leon? Vet du hur mycket han egentligen älskade henne? Han är min bror och jag älskar honom över allt annat.." Det sista viskade jag lite tyst, men så att han hörde
"Du hatar väl ändå Natalie, så varför bryr du dig?"
"Ja, jag hatar Natalie för många olika orsaker, men när hon och du gör något sådant till min bror, så bryr jag mig för att hon gjorde det mot honom, det här har inget med min och hennes relaktion att göra."
"Men jag tänkte inte på honom just då.." viskade han som svar för sig själv.
"Nej, vet du vad?! jag tror fan inte att du tänkte alls.." min röst höjdes en aning, flera personer började nu titta konstigt på oss men jag bara gick därifrån, direkt till matten.
-
Jag ville egentligen inte det här, att ha den här närvösa känslan i magen när jag ska gå till min träning har aldrig varit min grej, jag hade alltid haft en underbar känsla när jag skulle till min konståkning's träning..
Men det var för flera år sedan. Jag kan ärligt talat inte ens komma ihåg när jag var glad över att gå till träningen. Jag hade träning måndagar, tisdagar, torsdagar och lördagar.. Jag tycker egentligen att jag borde få ledigt imorgon, jag fyller faktist år. 17 år.. Det känns konstigt, eftersom jag har vant mig vid 16. När jag var mindre kommer jag ihåg hur jag låg dagen innan min födelsedag och inte ens kunde sova, nu så tog jag inte ens upp det, alla som behöver veta borde ju redan veta, right?
Jag öppnade dörren till hockey hallen, kollade snabbt runt för att se så att ingen var här än. Jag ville gärna inte träffa Ryan, jag ville inte träffa någon just nu.. Jag visste att dom mycket väl kunde vara här, för att dom har fys träning medans jag har min hopp träning, varför skulle det just vara idag som jag hade träning med dom? Jag hade alltid tyckt om det, eftersom jag kunde smyg titta lite på killarna, dom flesta tränade shirtless.. Unf. Även fast jag inte fattar hur dom kan, det är inte direkt varm inne i salen, det är väl för att dom ska vänja sig vid kylan eller något, vad vet jag?
Jag slängde min tränings bag på bänken, bytte om från mina vanliga mjukis kläder till ett par svarta tight och en svart tre kvarts tröja, släppte ut mitt hår från kuten till utsläppt och knöt mina skriskor som jag hade när jag tränade med Tom.
"Hej, hur mår du?" Sa en mjuk röst bakom mig, jag hoppade till och vände mig snabbt om. Jag trodde först det var Ryan, men det var Chaz..?
"Uhm, Hej, jag mår väl okej.. när kom du?!" Jag kollade mot mina kläder som låg i tränings bagen, den var inte stängd så man såg var det var, jag stängde den snabbt och kollade på honom igen.
"Jag kom bara hit för några minuter sedan, så var inte orolig, jag såg inget." Han blinkade med ena ögat mot mig och jag kände att jag började rodna. "Du rodnar! Vad gulligt."
"Äh, sluta." jag slog honom lite löst på armen, men som vilken drama queen Chaz är så över reagerade han och slängde sig på golvet. "Vad gör du?!" Skrattade jag när han började kråma sig på golvet som en orm.
"Jag driver, ha lite humor va.." sa han men innan jag skulle svara så såg han hans tränare gå in genom dörren, han gav mig en snabb kram och sprang bort till resten av laget..
Jag tänkte att eftersom inte Tom har kommit så kan jag ändå börja utan honom, jag tog ett djupt andetag och åkte ut till mitten av isen. Jag åkte runt lite för att känna hur min fot kändes, till slut så vågade jag mig på ett hopp, så jag började åka lite snabbare och tog sats.
Jag gjorde samma hopp som jag misslyckats med en gång och lyckats med en gång, jag klarade det galant och landningen blev förvånadsvärt bra. Jag började åka tillbaks till mitten för att prova min koregrafi till Leon's hockey match när jag hör dörren öppnas, och jag ser Tom kommer in. Med en kniv i handen..
Okej, den här var lång?, men jag har inte läst igenom den så det kan vara några få stavfel eller något lite här och var, bara ignorera det tack. :) Så ni borde kommentera nu och göra mig glad! :D
Btw, statistiken sjunker.. gillar ni inte bloggen eller är det novellen? För jag får inget lust att skriva när jag knappt får några kommentarer och statistiken sjunker.. Ta mig inte fel, jag älskar att skriva, men jag skulle gärna vilja ha lite response för att jag skriver!
Chapter 7 - You're such a douchebag..
Hans liv är helt perfekt, eller ingen liv är perfekt, men hans är precis innan perfekt.. Han hade allt.
"Det är Natalie.." Natalie, den bitchen.. Dom hade varit tillsammans i ungefär två år och varit oskilljaktiga sedan dess, jag har inget emot att Leon är tillsammans med en äldre tjej eftersom han ser ut som flera år äldre men Natalie.. Usch! Hon är skolan's populäraste tjej men är en bitch.
Det förvånar mig att hon ens kunnat hålla sig till samma kille så länge, även om jag vet att hon är otrogen mot Leon, och jag säger det till honom. Men han vill ju inte lyssna eftersom han är förbländad av kärlek..
"Vad har hänt?" jag var lite ointresserad, men jag vill inget annat än att min bror ska vara lycklig.
"Natalie..otrogen..ryan.." snyftade han fram, jag hade svårt att se det framför mig, visst, Ryan kan vara ett ritktigt svin men såhär? och mot Leon? En av hans närmaste vänner..
"Åh, herregud.. dom båda är svin." jag ställde mig upp, satte mig sakta i hans knä och kramade om honom hårt medans hans tårar föll ner från kinderna.
-
Jag fipplade snabbt upp mitt lås till skåpet och la in min väska, tog ut mina böcker till nästa lektion.
Jag smällde argt igen skåpet och börjar gå mot matte salen när jag hör någon skrika mitt namn, för första gången på flera år..
"AUDRINA!" jag vände mig om och ser Ryan komma springandes mot mig, jag hade verkligen inte lust att prata med honom just nu, så jag fortsatte bara att gå.
Men sedan känner jag en hand på min axel som drar bak mig.
"Audrina, varför svarar du inte?"
"Varför tror du att jag inte svarar?! Hur fan kan du göra så?! Jag har inte känt dig länge men det känns som en lång tid och jag började faktist gilla dig, men vilken tur att jag vet hur du är på riktigt, ett svin."
Nu fick ni ett till, fast ganska kort. Är väldigt trött så.. men kommer mer imorgon!
Chapter 6 - What's you doing here?!
Dom bara stod och glodde på mig, jag kännde mig väldigt obekväm i stiuationen så jag drog snabbt in dom innanför dörren.
"Vad fan gör ni här?!" väste jag lågt så att Leon inte skulle höra.
"Uhm, eh.. Leon.. Tv-spel.." stammade Ryan fram, Chaz slog honom hårt på armen och Ryan skrek till.
"Aye, tyst!" jag flinade lite åt Ryan's ansikstutryck och vände sedan för att gå upp mot trappan till mitt rum.
Ryan's Perspektiv:
"Chaz, jag tror inte jag klarar det här.." jag kollade närvöst på honom och ett stort flin bredde ut sig i hans ansikte. "HAHA, det är inte direkt så att vi ska fria till henne eller något" skrattade han och tryckte in dörrklockan till deras entré.
Efter flera signaler så hörde vi någon springa ner för trappan, dörren öppnades långsamt och när dörren var helt öppen och jag såg Audrina tappade jag hakan..
Hon var så vacker, det gick bara inte att beskriva.
Hon hade en grön blus/skjorta, ett par vita korta shorts, hennes hår var utsläppt med några få lockar längst ner i hennes mörka hår.
Hur kan ens känslor för en person ändras så snabbt på bara några minuter? Jag har aldrig ens kollat mot Audrina sedan dom flyttade hit, visst, jag har varit hemma hos Leon flera gånger, hundratals. men jag har aldrig ens kollat åt Audrina's håll, för att jag vet att hon är lite utanför och ingen vill va med henne. Om jag är med henne så står mitt rykte på spel.. Skärp dig Ryan!
"Vad fan gör ni här?!" Jag hoppade till av Audrina's vackra röst, även fast hon mer väste mellan tänderna som om hon var skit sur på oss..
"Uhm, eh.. Leon.. Tv-spel.." var det ända jag fick fram ur min mun, inget mer.. dessutom så stammade jag lite grann.. Lyckat Ryan, riktigt lyckat.. Chaz slog till mig hårt på armen och jag kunde inte låta bli att skrika till av det..
"Aye, tyst!" flinade hon och började gå upp mot sitt rum.
-
Audrina's Perspektiv:
”Audrina! Jag åker nu, kom inte försent till skolan” skrek min mamma.
Jag satte mig trögt upp ur min enormt stora säng och kollade av en reflex direkt på min guld väckarklocka som stod på nattduksbordet brevid sägen. ’06.00’ visade dom röda siffrorna.
Jag suckade för mig själv och reste mig sömmnigt upp ur sägen.
Drog snabbt på mig ett par jeans leggings och en tröja, fixade mitt smink och hår.
Jag vände snabbt min blick mot fönstret, det var lite mulet men det gjorde mig inte så mycket just nu.
Jag suckade och gick nerför trappan till köket där jag ser Leon sitta och peta i sina flingor, han såg inte jätte glad ut, även fast måndagar var en av hans favorit dagar på veckan..
Jag drog ut stolen brevid honom och han kollade sakta upp.
"Vad har hänt Leon?!" frågade jag lite panikslaget och han kollade rakt in i mina ögon, hans ögon var väldigt puffiga som om han hade gråtit.
"Jag orkar inte mer, jag vill att du ska veta att jag älskar dig."
Förlåt att den kommer sent och är dålig, men några kommentarer kan jag väl få? :O
Btw, ni får minst en till idag, kanske två.. beror på kommentarerna ;) Kram.
Chapter 5 - It was just a dream.. right?!
Jag sätter mig hysteriskt upp ur sängen och känner hur både jag och hela min säng är helt genom svettig, allt var bara en mardröm.. Jag drog snabbt av mitt tjocka duntäcke, kröp ihop med mina ben mot kroppen och la mina händer för mitt ansikte. Jag vet att det bara var en dröm, men den känns så verklig. Och varför just Ryan? Han jag just träffat, jag har precis fått en kompis här och sedan ska allt det här hända?
Jag drog mina finger tippar igenom mitt hår och kände hur tovigt det var, jag hatade mitt utseende, speciellt på morgonen. Det ända jag egentligen alltid varit lite stolt över med mig själv var min hud, jag har aldrig riktigt andvänt smink. Under hela min uppväxt har jag varit en pojkflicka, så jag har bara tyckt att smink är töntigt och onödigt. Men några år tillbaka ändrade jag min stil och blev en riktig tjej, om man nu kan säga att den överhuvudtaget finns riktiga tjejer, jag menar, alla tjejer har väl något inom sig som inte lite pojkaktigt? Mina tankar avbröts av att min dörr plötsligt slog upp och Leon springer in i mitt rum som om det var någon efter honom. Jag kollade upp från mina händer och han hoppade till, minst en meter.
”Vad har hänt?!” skrek han och började långsamt backa ut ur mitt rum.
”Du ser, annorlunda ut..”fortsatte han sedan och gav mig ett flin.
”Ursäkta att jag inte har haft den bästa natten i mitt liv då.” sa jag surt, ställde mig upp från sängen och slängde mig kudde på honom.
”Mardröm?”
”Jag vet inte, den kändes så verklig..” Min blick gled snabbt till närmsta spegel i rummet och där svalde jag ner mitt självförtroende till botten av magen.. jag såg helt hemsk ut, värre än så.
”Jag ska nog uhm, ta en dusch och uhm, fixa mig nu, kan du gå?” min röst skakade lite och jag visste själv att jag lät närvös, men Leon kollade bara med en orolig blick på mig och gick sedan direkt ut ur mitt rum. Jag gick direkt in till mitt badrum, jag hade ett eget precis vägg i vägg med mitt eget sovrum, duschade, rakade mig och drog en handuk runt min tunna kropp. Jag gick fram till spegeln, det första min blick drogs till var mitt hår, som nu var blött och helt spik rakt. Jag önskar gärna att jag hade så vanligtvis också, vanligtvis har jag några få lockar i håret. Inte jätte många, men tillräckligt för att det ska bli irriterande. Jag gick snabbt ut ur badrummet och från min spegelbild, till min garderob och tog fram en grön skjorta, vita shorts och ett brunt skärp till det. Jag drog på mig kläderna, gick badrummet för att göra mitt smink och hår. När jag var klar så tog jag på mig ett silvrigt halsband och ett par armband.
Jag hörde hur dörr klockan tjöt i hela huset, men jag orkade inte gå ner och öppna. Istället väntade jag på att Leon skulle orka gå ner och öppna, men nej nej, efter några signaler till så släpade jag mig ner och öppnade försiktigt dörren, där ute stod Ryan och Chaz.. Min blick fästes snabbt vid Ryan's, han flinade stort och jag började genast att tänka på mig mardröm. Tänk om det faktist kunde hända?
Grymt kort och grymt dålig, förlåt men jag ville att ni kunde ha något och läsa när ni vaknade! :) Klockan är nu 00.30 så ni ska vara glada, kommer se ut som en zombie till skolan imorgon, men ni är värda det. Läs inlägget under för förklaring varför jag inte skrivit. Kram.
Chapter 4 - You're in my dreams.. literally.
”Varför är du ens här?” han hann inte ens svara förren dörren öppnades och två killar till stormade in genom dörren, en av dom var Leon och den andra var lång, brunett med bruna ögon.
”Aye, Ryan!” skrek brunetten, sprang fram till Ryan och dom gjorde någon sorts hand skakning grej. Leon såg mig inte först utan gjorde samma handskakning som brunetten gjort med ryan, sen såg han mig och han fick ett brett leende. Han viskade något till Ryan, han nickade och brunetten började skratta. Jag åkte tillbaka till min tränings väska och började ta av mig mina skridskor när jag hör någon komma emot mig, jag tittar snabbt upp och ser brunetten sätta sig brevid mig.
”Audrina, eller hur?” sa han med en flirtig röst.
”Ja.. Leon eller Ryan?” Jag drog av mig min skridsko och la den i väskan medans jag tog på mig vanliga slitna converse där det stod 'I love ice skating' på, det känns alltid lika konstigt att byta från skridskor till vanliga skor.
”Båda om man säger så, jag är Chaz, kul att träffa dig.” han log mot mig och jag drog på mig ett par mjukis byxor och en långärmad svart t-shirt över min dräkt.
”Säger detsamma, har inte ni träning snart förresten?”
”jo, borde väl gå tror jag.. vi ses snart hoppas jag” han reste dig drastiskt upp och kramade mig.
”Gör vi säkert, hälsa till Leon och Ryan från mig” han började gå och jag skrek det sista efter honom. Han vände sig snabbt om när han hörde det, bilnkade med ena ögat mot mig och gjorde tummen upp. Jag drog min väska över axeln och började långsamt gå mot buss stationen.
-
“Nej, snälla! Gör inte det här mot mig!” Jag var mitt ute i ingenstans, allt jag såg så långt mitt öga kunde nå var skog, skog och skog.. Någon tog ett dödande tag om min vänstra arm igen och dom iskalla gröna ögonen mötte mina. Jag visste mycket väl att något skulle hända, men jag visste inte alls vad.. Han tog ett till tag men denna gång om min höger arm, jag föll ner och mitt ansikte trycktes hårt mot den buckliga hårda marken, jag kände hur mina tankar på döden började krypa fram ur mina tankar och erövrade hela mitt huvud. Även fast min vrist gjorde ont som aldrig förr så ställde jag mig snabbt upp och började springa för mitt liv, jag sprang in i massa grenar och träd men jag brydde mig inte just nu, allt jag tänkte på var att komma härifrån. Men jag var för långsam, jag kände en hand på min axel som drog ner mig på marken igen och någon satte sig på min mage för att sedan hålla fast mina händer och fötter.
”Vad vill du?!” skrek jag och jag fick en hand över min mun, personen lutade sig över mig och plötsligt ser jag att det är Ryan som sitter på mig och flinar.
”Dig..”
Sådär, den här var lite kortare men jag ville gärna stanna här. Vad tycker ni?
Chapter 3 - Is it my dream or yours?
Jag kollade rakt ner i min säng och kände hur mina tårar ville komma fram utifrån mina ögonlock.
”Gumman, du vet att jag älskar er, mer än något. Men när jag betämmde mig för att fortsätta att vara modell så fick jag så mycket på köpet, jag visste att det skulle bli såhär när jag tog tillbaka jobbet, och det är såhär det måste förbli, men tvivla aldrig på att jag inte älskar er, för det gör jag. Hjärtat, jag hade två drömmar i mitt liv, ena var att bli modell och den andra att bli konståkerska. Och jag är så stolt över dig just nu, men om det inte känns rätt för dig, gör det inte.” Hon lyfte försiktigt upp min haka, kollade mig rakt in i ögonen och jag såg att hon var på väg att börja gråta, jag släppte täcket jag hade i handen och kramade henne.
-
”Stratford hockey hallar nästa” lät det från högtalaren på bussen, idag tog jag bussen istället för att ta min bil, jag fick köra och jag hade en bil. Men tanken på att bara ta bussen och känna sig som alla andra utan att någon pekar ut en för det är så grymt fantastisk. Jag tog ett stadigt tag om min tränings väska, bussen började sakta in och jag gick snabbt av bussen för att fortsätta ut i kylan, även fast det var slutet av oktober. I Karlifornien blir det aldrig såhär kallt.. Jag drog min jacka tätare runt kroppen och gick med snabba steg mot lokalen.
-
Jag kunde hockey hallen’s tidtabell utantill, eftersom jag har träningar här och Leon också så blir det så att jag måste veta exakt när jag kan bara ta bussen eller min bil hit och åka av mig.
Jag öppnade luckan för att komma ut på isen, jag åkte bara runt lite som i allmänheten.
Även fast jag fortfarande hade riktigt ont i min fot så visste jag att Tom ändå skulle få mig att uppträda på hockey matchen, det var egentligen inte vilken hockey match som helst.
Det var säsongs finalen, Leon skulle spela den, och jag skulle uppträda i halv tid tror jag..
Jag kom på mig själv med att prova hoppet som jag misslyckades med igår och stukade foten, men idag kännde jag mig bättre, jag vet inte om det var för att Tom inte var där eller att igår var en skit dag för mig..
Hoppet blev bra, som igår, och den här gången så klarade jag balansen och det blev en hyfsat bra landning.
Jag klarade hoppet, jag klarade det faktist.
Det är Tom som har varit problemet hela tiden, jag gjorde en liten seger dans på isen och hörde sedan någon harkla sig bakom mig.
Jag vände mig snabbt om och ser en hyfsat lång kille med gröna ögon och ljusbrunt hår, han hade på sig jeans och en röd t-shirt med några bokstäver jag inte kunde tyda.
Jag kunde snabbt se att jag kände igen honom, han spelade i Leon’s hockey lag.. Men jag kunde inte placera honom.
”Hey, vad var det där?” han skrattade till lite och jag kände mina kinder blev rödare.
”Hej, uhm.. seger dans, antar jag?” min blick fastnade för hans ögon, dom var väldigt fina med det var något med dom som verkade bekant, som om jag redan sett honom någonstans, förutom Leon’s hockey och det då..
”Jaha, förrensten du är Audrina va? Leon’s syster?” sa han och fortsatte stirra in i mina ögon.
Jag flyttade min blick mot isen och suckade, tänk att alla bara ser mig som ’Leon’s syster’.
”Ja, jag är Audrina. Och jag antar väl det, hur vet du?” jag suckade tyst en gång för mig själv och kollade sedan upp på killen igen som ignorerade mina suckar.
”Han pratar mycket om dig, just det, jag heter Ryan, jag tror vi har matte ihop” jag höjde ögonbrynet och började tänka igenom hela min matte klass, och tillslut så kom jag på vem han var, han och hans kompisar var några av dom som hade kallat mig ’nörd’, ’bitch’ och ’tönt’ tidigare år. Jag tog mig mig en sista titt på honom för att vara säker på att det var han innan jag sa någon otrevligt.
”Ah, du är en av dom som hållt på och kallat mig dom där orden dom snaste åren.” sa jag nochalant och satte händerna på mina höfter i en kaxig pose.
”Va? Öh, nej.. men det var bara ett år, och uhm, jag kände inte dig, eller Leon.. ” han lät lite närvös och började fippla med sitt hår.
”Du har inte sagt något till honom va? Han skulle slå ihäl mig” fortsatte han närvöst.
”Så du ser mig bara genom Leon eller? Precis som alla andra..” sa jag och lät mina händer falla från midjan.
”Nej, nej, nej” skrek han och jag höjde ögonbrynet förvånat. ”Du kan säga som det är, jag tål sanningen. Alla ser mig bara genom Leon här.” han svarade inte utan kollade bara ner i marken. ”jag ska visa dig” hörde jag han viskade men jag låtsades som om jag inte hört det.
Chapter 3 då, vad tycker ni? Nu tycker jag att alla borde kommentera faktist! Har egentligen träning och sitter här och gör klart den här delen till er. Snällt? Yeah!
Jag älskar er alla som läser och uppskattar era kommentarer till 1000!
Chapter 2 - I don't know what to do without you.
”Fattar du sa jag!?”
”ja..” viskade jag fram ur min mun och han slog mig igen, den här gången i magen.
”AYE, sluta! NU! Fattar du var du gör eller!? Hon är ett barn!” hörde jag någon skrika med ilska i rösten för andra sidan hallen, jag vänder mig försiktigt om och ser Leon rusa ut på isen mot oss, han hade helt vanliga kängor och gled då mycket mer och hade lättare för att ramla, så han blev lite vinglig. Även fast Leon var min lillebror, han var ett år yngre, så betedde han sig som om han var flera år äldre än mig. Och skyddade mig som en storebror, kanske för att alla hans vänner var samma ålder som mig, då alltså ett år äldre än honom, och han spelade hockey med ett år äldre. Han är också mycket längre än mig och ser äldre ut, Leon är populär i skolan och ingen skulle någonsin tro att vi var syskon, allra minst att han var min lillebror.. Jag hade inte märkt det, men vid det här laget hade Tom gått, jag vet inte var, och jag brydde mig inte. Leon gick fram till mig och kramade om mig, jag la mitt huvud på hans axel och mina tårar började rinna ner för mina svullna kinder.
(Ignorera själva bakrunden i bilden, tack.)
”Hur mår du Audrina? Jag hoppas du fattar att du inte kan ha han som tränare längre, jag står inte ut med att se dig så här” sa han mjukt och la sina ena enorma hand på mitt hår. Jag släppte honom långsamt och kollade honom i ögonen.
”Du vet lika väl som jag att jag inte kan sluta..” en till tår ran sakta ner för min kind.
”Varför inte? På grund av mamma?” Orden var som ett slag, det var som om han bara trodde jag gjorde det här för mammas skull, vilket inte alls var sant.. lite delvis.
”Det här var hennes dröm, jag kan inte ge upp.. inte nu iallafall.”
”Audrina Smith, sluta säg att det är mammas dröm, du ska göra det här om det känns bra för dig.”
”jag vet..” jag drog bort några tårar från mina kinder och började åka tillbaka mot omklädningsrummet..
-
Jag öppnade snabbt dörren hem, slängde tränings väskan på golvet och tog av mig jacka. Jag gick snabbt in mot köket för att ta fram något och äta, när jag insåg att det låg en lapp på bordet, jag tog den i mina händer och öppnade den långsamt.
”Tja syrran, sover hos Ryan idag. Visste inte om du hade mobilen med dig, kommer hem lite senare för att hämta nya kläder. Jag älskar dig. Leon”
Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, en del av mig kände rädsla och den andra ångest.. visst, det var fredag och båda han och jag visste att han fick sova hos kompisar. Men hela grejen var att mamma och pappa inte kommer hem från sina jobb förns runt elva-tolv på grund av pendlandet mellan USA och Kanada och jag behöver vara ensam i vårt stora hus. Vilket jag hatade.. Jag tog ut en cola från vår kyl och gick upp till mitt rum. När jag kom in såg jag direkt att någon vart här inne, allt var helt städat och låg på sin plats. Jag satte mig vid mitt skrivbord och startade min mac book. Det första mina ögon drogs till var min bakrundsbild. Det var på mig och Olivia, bilden var tagen för flera år sedan, när vi fortfarande bodde i Karlifornien och jag fortfarande var lycklig och skrattade. Jag loggade snabbt in på facebook och såg att jag hade en enda händelse. Jag tryckte på den och såg att det var Olivia som hade skrivit i min logg att hon saknade mig och att vi borde träffas. Jag svarade, kollade runt lite på min egen profil. Ingen förutom Olivia hade skrivit i min logg, aldrig någonsin.
Jag loggade ut och stängde av datorn, gick till min säng för att hoppas på att jag kanske skulle kunna somna, trots klockan bara var nio. Jag slöt mina ögon men öppnade dom lika snabbt igen, jag hörde något. Jag var helt säker, det var någon där nere. Jag ställde mig upp ur sängen, började gå dit ljudet lät ifrån när jag hörde fotstegen gå upp mot trappen. Jag sprang istället rakt in på mitt rum igen och gömde mig under mitt täckte, tills jag hör min dörr öppnas och jag tjuvkikar ut under täcket.
”Hej, sover du?” Leon satte sig på änden av min säng och jag sätter mig klar vaket upp i sängen.
”Nej” sa jag surt och tittade bort.
”Vad är det?” min blick tvingades tillbaka för att kolla rakt in i hans ögon.
”varför kunde du inte ringa mig istället för att skriva en lapp?”
”Som jag sa trodde jag inte att du hade mobilen med dig, det har du nästan aldrig nu för tiden. Hur mår du?” ”Dåligt, jag saknar Karlifornien..” jag började tänka tillbaka på tiden med Olivia och jag kännde hur tårarna var på väg att tränga igenom mina ögonlock, men jag blinkade snabbt bort det.
”Haha, inte jag! Jag ÄLSKAR Kanada!” han flinade och jag slog till honom på armen.
”Skulle jag också gjort, om jag överhuvud taget hade några kompisar.” jag kollade ner på mitt täcke som var lindad runt min kropp.
”Jag tror du bara är lite trött från dagen, ta och glöm allt som hänt idag, Tom är ett svin och han förtjänar att veta det, utan dig har han inget jobb. Försök och sov istället.” han kysste min panna och gick ut ur mitt rum. Jag la mig ner under täcket och kollade ut ur fönstret, varför var jag egentligen här?
Ingen gillar mig ju ändå..
-
Mina ögonlock öppnades sakta, jag möttes av ett starkt ljus utifrån och jag sträckte ut min kropp i sängen. Mina ögon drogs av en reflex direkt till min väckarklocka som stod på mitt nattduksbord brevid min enorma säng, den visade ’09.00’.
Jag suckade tungt och gick igenom gårdagen i mina tankar, det var inte första gången Tom slått mig.
Och jag vet att jag inte borde acceptera det, men jag kan inte rå för det, det är svårt att berätta det för någon, eftersom jag inte har någon och berätta det för.. den som står mig närmast just nu är Leon som redan vet och mamma, men hon är aldrig häller hemma.. ibland får jag kännslan av att hon tycker att hennes modell kariär är viktigare än mig och Leon. Hur kommer det sig att hon har blivit så stor på bara några år, vid det här laget så kallar flera fotografer henne 'Den bäst betalda kvinliga modellen i nutiden' och det är inte något jag riktigt gillar, eller visst.
Ibland är jag glad för hennes skull, men jag vill ha tillbaka min roliga mamma som bryr sig om mig mer än något. Och jag har aldrig varit pappas flicka, Leon är pappas pojke och jag är mammas flicka.. 
Olivia har i hela mitt liv sagt till mig att jag ska dra nytta av att jag har två världsberömda föreldrar, att utnytja att pappa är musik prodecent och att mamma är modell. Men det är en av dom värsta sakerna jag kan tänka mig att göra. Min dörr öppnades, mina tankar avbröts direkt och mamma kom in och satte sig brevid mig på sägen. ”Hur mår du älskling?” jag satte mig upp, lutade mig mot väggen och lindade täcktet runt min kropp.
(Ungefär så förutom att ni får tänka er tjejen med mörkt hår och att bakrunden inte finns)
”Jag vet inte riktigt” svarade jag ärligt på min mammas fråga.
”Leon berättade vad som hände med Tom, varför har du inte sagt något och hur länge har det pågått?” Jag såg att hennes ögon var lite puffiga och man såg helt klart att hon har gråtit.
”Det har på gått ganska länge, och jag har inte berättat för dig för att du aldrig är hemma, jag vet hur du och pappa älskar era jobb, men det känns som om ni bryr er mer om dom än oss. Har ni överhuvudtaget märkt att jag inte trivs? Att jag inte ens har vänner? Det ända jag har här är konståkningen.. och jag vet att det är var din dröm.”
Chapter 2 klar då, om ni kommenterar mycket så kommer chapter 3 upp också, är riktigt skriv sugen också! Då blir bara kapitlerna bättre! Tummen upp för det! btw, jag vet att det är lite konstigt med bilderna, att dom inte stämmer in exakt och sådär, men det är grymt svårt att hitta bilder som passar perfekt.. och så men att göra såhär är mycket enklare och tar mindre tid, plus att det ser bättre ut! Men ska dock försöka hitta bättre bilder!
Nej men, nu vill jag höra vad ni tycker, det kan vara allt från beröm, kritik, desigen eller vad som helt enkelt.
Kram!
Should i trust you? - Chapter 1 - Welcome to hell.
”Audrina! Kom hit!” skrek Tom och viftade hektiskt med sina händer. Jag ställde mig försiktigt upp från den kalla, hårda isen och började åka mot hörnet i is hallen han stod i. ”Ja, vad?” sa jag ointresserad och tittade upp mot läktaren där min bror och hans kompisar satt. Tom ryckte tag i min hästsvans för att få min uppmärksamhet. ”Du tittar på mig när jag pratar med dig unga dam!” Jag tog en sista blick på Leon men vred sedan tvunget blicken vidare mot Toms ilskna ögon. ”Okej, för det första, vad är det med dig?! Du har åkt skit dåligt idag, ditt hopp var helt kasst och åkningen var inte häller det bästa. Bara för att du har gjort det här i två år så betyder det inte att du är bäst på allt. Visa mig koregrafin nu och bäst för dig att du rycker upp dig!” Röt han rakt upp i mitt ansikte och jag kollade skyldigt ner i isen. Jag hatar honom. Jag hatar honom med mitt liv.. Men det ända anledningen att jag överhuvud taget stannar med honom som tränare är för att det inte finns någon bättre som är ledig runt om i den här staden.
"Jag hatar dig, mer än vad du anar."
Jag sa inget mer till honom utan åkte bara ut mitt på isen, jag kollade en sista gång till min oranga dräkt, slätade till den lite lätt med mig handflata mot det tunna tyget, när jag var klar med dräkten ställde mig gensat i min standard ställning med händerna upp i luften, anisktet lutat mot min högra axel och mina ben korsade över varandra. Next to you med Justin Bieber ft. Chris Brown började långsamt ljuda ur dom stora högtalarna i lokalen, min koregrafi var egentligen väldigt enkel men när jag inte var på humör så kunde allt gå fel, det spelar ingen roll hur enkelt det är. Såhär långt in i koregrafin hade allt flytigt på och nu slog det mig att det var nu jag skulle göra hoppet, själva hoppet i sig själv lyckades jag med men landningen gick mycket värre. Precis när jag skulle landa så tappade jag balansen och föll rakt med på isen, jag fattade inte vad som hände förren jag låg på isen och känner hur det svider vid min vrist.
Jag satte mig upp från min liggande ställning och var på väg att fortsätta med koregrafin när jag känner att jag inte kommer upp, min vrist gjorde för ont. Jag försökte komma upp på fötter men jag kunde inte, jag hörde Tom’s irriterande röst bakom mig som röt att jag skulle gå upp och fortsätta men jag satt kvar. ”Vafan tror du att du gör!? Hur många gånger har jag inte sagt till dig att fortsätta även dina barnsliga misstag?! Och varför tappade du balansen?! Det vad det du inte skulle.” Han tog tag i min ärm, drog mig upp på fötterna, men jag kunde fortfarande inte stå på min väster fot så jag stod på mina vingliga höger skridsko..
”Varför står du på din bara på höger ben?” skrek han och jag såg Leon börja ställa sig upp på väg hitåt men jag gav honom en blick som sa att han inte borde oroa sig, och han satte sig ner igen.
”Jag tror jag har stukat min vänster vrist..” min röst skärde sig och jag kollade ner i isen. ”STUKAT!? Du kan inte ha stukat den, du har ett viktigt uppträdande snart! Du åker iallfall, fattar du?!” Jag svarade inte utan fortsatte kolla ner i isen med tårar i mina mjuka bruna ögon. Tom drog upp min haka så att mina ögon mötte hans och utan att jag visste ordet av eller kunde säga emot så känner jag en kall hand hårt slå till mot min kind, jag kände hur paniken, rädslan och smärtan dunka i mitt bröst, han tog ett hårt tag om min haka igen och jag mötts av hans ilskna hjärtlösa ögon.
Sådär ja, där har ni första delen av Should i trust you. Jag tog ingen "huvudperson" i den här novellen, kom inte riktigt på någon som passade in i den här och så, det blev lite konstigt med bilderna nu men det blir bättre!
Nu vill jag veta vad ni tycker! Skriv bara något litet om du inte orkar, det tar 1-2 minuter, nästa kommer ut när jag har fått minst 10 kommentarer, glöm inte att sprida bloggen också nu när jag har börjat!
btw, vad tycker ni om den nya designen? Ser du den inte? tryck F5 ;)
Kram Lovisa
