Mitt hjärta sjönk snabbt som ett vattenfall rakt ner i min mage, jag visste inte vad han skulle ha den till eller vad han skulle göra, jag fick en känsla att jag borde sticka, men mina ben ville inte röra sig.. Dom var helt frusna i isen och jag kollade hysteriskt runt efter några i hockey laget, men dom var inte där. Ingen av dom, helt borta. Han började gå mot isen, mina ben blev bara mer och mer ostadigare än var dom var förut, mina händer blev helt svettiga och han öppnade nu luckan för att gå ut på isen. Jag såg i hans ögon vad han ville.. Men jag visste inte vad jag gjort, så jag vände mig om och började åka mot närmsta lucka ut från isen.. Men precis när jag skulle gå ut känner jag en hand på min axel, en hand med riktigt starka armar som vänder mig om, jag möts av ett par iskalla ögon.. jag ville inte ens tänka på hans namn, min hand börjar skaka mer och mer. Jag visste att jag inte hade något att komma med, att jag låg i underläge, han höjde sakta kniven som han hade i handen och riktade den mot mig..



Jag hade svårt att förstå vad som hände, varför just jag? Varför just nu? Jag slöt mina ögon och kände hur tårarna brände innanför ögon locken, jag orkade inte mer, den här känslan.. den dödade mig innefrån. Precis när jag var säker på att han skulle döda mig så stannade han upp, kollade mig i ögonen, jag tog det som ett tillfälle.. Jag slet mig loss ur Tom's hårda grepp, öppnade luckan från isen, tog snabbt av mig mina skridskor, drog till mig min tränings bag och sprang, ut från ishallen, från allt.. Det ända jag inte riktigt hade räknat med, det var hockey laget.. Dom hade varit ute och sprungit, och stod nu och kollade på mig som om dom just sett ett spöke, tills jag inser att jag bara står i mina nätta tunna kläder i den här kylan, kylan hade inte riktigt träffat mig än, mest för att jag hade mycket annat i mitt huvud som trängde bort kylan ur mina tankar. Ryan's ögon var som golfbollar, fast större, jag rodnade och kutade direkt till min rosa range rover som stod parkerad på andra sidan gatan..



-

Jag suckade djupt och slängde mig på min säng, jag nöp mig själv en gång i armen men hoppade till.. då var det iallafall inte en dröm, det kändes inte som verklighet. Vem gör något sådant? Det värsta var att jag behövde gå dit imorgon.. även fast det var min födelsedag. Jag fattar inte, jag fyllde 17 år och jag behöver gå på en skit träning, men ingen bryr sig väl ändå om jag går eller inte.. Ingen bryr sig om mig över huvud taget, och när det var någon som ville ta kontakt med mig så stöter jag bara bort dom.. Hela jag är bara ett stort misslyckande, om ingen vill ha mig, varför finns jag då? Varför sprang jag egentligen ifrån Tom? Han kanske bara ville hjälpa mig..