( 1. text 2. Händer 3. Sjukhus skylt )

Stella's perspektiv:

Jag slog sakta upp mina ögon och kände smärtan i hela min kropp när jag rörde något. 
Vart var jag? vad hade hänt? Allt var suddigt framför mig,
varenda person i rummet var bara suddig.
- Hon vaknar! sa någon och flera personer sprang fram mot mig.
- Stella! Jag älskar dig gumman, du kommer klara dig! hörde jag någon säga,
 jag kände igen rösten men kunde inte placera den på rätt ställe.
Jag stängde igen ögonen igen och blundade i några sekunder,
jag hörde några sucka men jag öppnade ögonen och den här gången såg jag allt ganska klart.
Det första jag låg märke till var en stor apparat brevid min säng. vad gjorde den där? jag kollade runt i rummet och det verkade lite bekant. ett sådant rum som det brukar finnas på tv ibland..
du gick det helt plöstligt upp för mig. men herregud... jag är ju på sjukhuset!
vad gör jag här?
jag fick dirket panik och satte mig hysteriskt upp hur sjukhus sängen,
flera sjuksköterskor och någon enstaka doktor rusade fram till mig och la mig ner i sängen igen.
 Det var inte förens nu jag märkte att någon höll i min hand, jag kände dom mjuka,
 lena händerna långsamt massera min hand.
Jag ville jätte gärna vända blicken mot den som höll min hand, men jag vågade inte.
Jag vet inte varför jag inte vågade men jag kände bara på mig att jag skulle ångra det...
även fast jag inte vågade så vände jag sakta blicken mot min hand och jag kände dirket igen handen.
Jag har inte varit vaken speciellt länge så jag har inte kunnat utforska hela rummet än men jag vet iallafall vart jag är, men inte varför jag är här.
Min blick gick från våra händer upp till dens ansikte och när jag såg det plågade ansiktet kände jag tårarna brinna innanför mina ögonlock.
Tänk att hon alltid är här, Lauren.
Det var Lauren's lunga röst jag hade hört, det var hennes hand jag höll i,
det var hennes ledsna vackra ansikte min blick fastnade i.
Jag hörde röster bakom mig men vi båda ignorerade dom och då förvandlades deras röster istället till mummel i mina öron.
jag ville inte prata, hennes plågade ansikte sa allt..
jag förskökte lé lite mot henne och hennes ansikte lös upp lite.
Det sved till i min arm och la min andra hand, utan att släppa Lauren's hand, på min arm.
Det kom gensat en sköterska rusande fram till mig och började hålla på med datorn på det lilla skrivbordet brevid sängen.
 Jag passade på och kolla runt i rummet vilka som var här och dom ända jag såg var Lauren och Jacey som satt på en stol på andra sidan rummet.
När hon såg att jag kollade på henne sprang hon fort fram till mig och sa
- Älskling, jag älskar dig fattar du det?! du får inte lämna oss, du är solen i våran dag, du betyder mer än någon annan förutom Lauren då, jag skulle kunna ge upp Justin Bieber för dig! Snälla?! du kan inte, du får inte!!!
sa hon högt med tårar i ögonen, jag såg också att Lauren grät lite men ville inte visa det för att hon vet att jag bilr svagare när jag ser någon gråta.
Men hon kunde inte hålla dom tillbaka och plöstligt släpper hon min hand och springer rakt ut ur rummet.

---

okej, ganska kort. men ska snart sticka och köpa ny tv, hur nice asså?! haha xD men iallafall, var det någon mer än jag som fick lite tårar i ögonen när dom läser? 9 kommentarer för nästa tack, är nästan klar med den ;) läggs ut idag någon gång. kram Lovisa