( 1. Väntrummet  2. text.. )

Lauren's perspktiv:

Hon fick inte, hon fick verkligen inte hända! Det är liksom ingen random person vi snackar om,
det är Stella McLeé.. var hon tvungen att springa? var hon tvungen att vara så klumpig?
hela hennes jävla liv låg i doktorernas händer just nu. eller? eller var det inte så illa som det såg ut?
för det såg verkligen verkligen illa ut. Hela händerna var blodiga, hon hade ett stort sår i huvudbotten,
ett blodigt sår i pannan och lite små grejer till. Men det värsta var såret i huvudbotten,
om dom opererar fel eller hon slår i något mer med huvudet så kan det gå riktigt illa till..
Jag ville så gärna gå och sätta mig brevid henne igen, men jag kunde inte.
Jag skulle bara få en gråt atack igen, att sitta brevid henne och se hennes sår i huvudet,
känna hennes sår på händerna och se hennes smärta av allt lidande blev för mycket..
det går liksom bara inte och hålla in tårarna, dom bara kommer..
jag kan inte så in i hennes ögon utan att börja gråta, och det vill jag inte.
jag skulle göra allt utom att gråta, jag vet att Stella bara blir svagare när hon ser någon gråta.
Det var speciellt hårt när hon lämnade Justin och hon såg tårar i hans ögon.
På några timmar hände allt. Allt på julafton. Hennes mardröms dag.
Jag visste inte allt som hade hänt. Det ända jag visste var att jag skulle gå till Stella på julaftons kvällen, sent. Och det ända jag ser och tar upp min blick i trappuppgången är Stella...
Hon låg i trappan med huvudet mot golvet avsvimmnad.
Och en blod pöl runt henne, det ända jag gjorde var att ringa 112 på ambulans och försökte skaka liv i henne. men inget gick, jag provade till och med att bichklappa henne. men inte det funkade häller.
 Jag vaknade ur min lilla tillbaka blick av att jag kände en hand på min axel.
jag kollade snabbt upp och såg att Jacey hade ställt sig upp.
- Lauren, vi måste gå.. hon ska undersökas. sa hon med tårar i ögonen.
NEJ! jag ville inte gå? tror dom att jag bara tänker gå när min bästa vän ligger på akuten med ett sprucket huvud?! ALDRIG I LIVET!! jag tänker vara här när hon vaknar!
det första hon ska se efter undersökningen ska vara mig..
Jag vill vara där, jag vill vara där och se så att hon inte skadas, att hon inte mår dåligt av något.
- NEJ! jag vill inte gå! sa jag högt men inte för högt så att Stella hörde.
- Men Lauren, jag fattar att det är jobbigt, det tycker jag med. Men vi måste verkligen gå nu, dom måste undersöka henne nu. sa hon och drog lite i min arm
- Har jag något val? frågade jag och hon skakade på huvudet. - okej, jag går med då.
jag suckade lite och men följde med henne ut ur Stella's "rum" eller vad man säger.
Vi gick ut till väntrummet och satte oss på en av stolarna i det enorma rummet.
Jag kollade runt i rummet och där satt ett litet barn med slangar över hela kroppen,
jag ryste till lite och kollade vidare. Där satt en gammal dam med sina barn barn tror jag väl att det var?
Kan kunde iallafall inte vara hennes barn? för att hon kanske var runt 60-70 och dom var 5-10 år?
haha, vad tänker jag med egentligen? efter hen stund av studerande av olika personer i vänterummet så kommer doktorn ut, hela min kropp stelnade till jag kunde inte röra en ända muskel..

Stella's perspektiv:

Jag kände att det stack till i min hand igen, jag vågade inte kolla..
Plötsligt ser jag Bill gå fram till Jacey och säga något jag inte kunde höra,
Jacey nickade och ställde dig upp.
Var hon på väg och gå?! nej! dom får inte gå! Jag behöver dom här för att jag ska kunna klara mig!
Jacey stod och snackade lit emed Lauren och sedan gick dom.. 
NEJ?! hur kan dom gå?
En sjuksköterska kom fram till mig igen för att fösköka ge mig smärtstillande men jag vägrade, igen..
jag känner hellre smärtan än att låstas som om jag inte gör det, eller jag vet egentligen inte riktigt vad det är men jag har alltid hatat huvudvärks tabletter med mera så jag tror att jag hatar det här också.
- Så Stella, nu tänkte jag undersöka dig. kom Bill fram och sa.
- Va? nej! inte utan Lauren och Jacey här! försökte jag skrika men det blev bara en viskning.
- Men dom kan inte vara här.
- då undersöker ni mig inte.
- men vi behöver kolla så att inget är brutet och så vidare.
jag ville egentligen inte att han skulle undersöka mig men jag hade inget val,
jag har aldrig känt mig såhär ensam utan Lauren eller Jacey här förut..

---

Förlåt att den kom ut lite sent men jag tänkte publicera den igår kväll men somna (?) framför datan :o men statistiken har sjunkit, gillar ni inte novellen? finns det något vi borde göra bättre? vi tål kritik, 8 kommentarer för nästa :) kram Lovisa