Han tog ett stadigt tag om min fot kollade noggrant, efter några minuter suckade han och kollade på mig.

- Jag tror vi måste till sjukhuset..

---

- Nej, Justin.. Nej! skrek jag utan att tänka mig för, jag kunde bara inte låta bli.
- Varför? det blir bättre så..
- Nej, jag vill inte.
- Varför inte? Vi måste kolla så att det inte är någon fara.

Jag kunde inte svara på "varför?" frågan, det gick bara inte.. jag kände mig lite patetisk och barnslig för att jag inte svarade men jag hade ju ett skäl, eller hur?
Vad skulle jag svara? "jo, jag vill inte åka till sjukhuset för att jag har forbi för slangar och allt"? Det låter helt sjukt, det skulle jag bara inte kunna säga.

- ehm..
- Du har ingen andledning va? frågade han och ströck bort en hår slinga som fallit ner för mitt ansikte.
- Jo.. jag kan bara inte berätta. 
- Varför kan du inte det?
- Det kommer låta patetiskt, men jag har lite typ av forbi för sjukhus..  sa jag tyst och kollade ner i golvet.
- Det är inte alls patetiskt, vi kan ringa en läkare som kommer hit istället om du vill?
-  Ja tack.. sa jag och kysste honom.

Justin gick bort för att ringa efter en läkare och kom sedan tillbaka med ett leénde på läpparna efter några minuter.

- En läkare kommer om bara några minuter, om det är jätte farligt kommer dom ta med dig in på sjukhuset, men var inte rädd för det, han jag pratade med sa att det säkert inte var så farligt. sa han och kramade mig bakifrån bär jag satt på golvet med ena handen runt min fot.
- Okej, tack älskling! sa jag och kysste honom.
- Jag ska åka iväg och göra ett ärende, kommer strax tillbaka.
- Hallå? vad ska jag göra?
- Men stanna kvar här?
- Det är ditt hus inte mitt..
- Du är ensam här, och om någon kommer säger du bara att jag är iväg och köper... gör ett ärende. sa han snabbt, stängde dörren och lämmnade mig bakom sig.

Efter cirka fem minuter ensam så ringde det på dörren, jag ställde mig långsamt upp och försökte gå mot dörren.
Jag öppnade dörren och en helt okänd man kommer in.

- God eftermiddag, är det du som är Stella McLeé? sa han och tog min hand i en hälsning.
- Hej, ja det är jag. log jag och skakade hans han.
- Okej, trevligt att träffas, din pokjvän ringde och sa att du hade något problem mod foten, stämmer det?
- Ja, det stämmer.. ska vi gå in i vardagsrummet?
- Det kan vi göra, förrensten, varför var det massa människor med kameror utanför huset? sa han medans vi började gå sakta mot vardagsrummet. Visste han inte vem Justin var? eller hade inte Justin sagt att det var han i telefonen? men skulle inte läkaren känna igen hans röst då? Den är ju lite speciell.

Jag valde att inte svara, om inte justin skulle sagt hans namn så menar han ju att han inte vill att läkaren ska veta vem han är.

- Juste, du vet ju vad jag heter, men vad heter du? sa jag för att byta ämne från den pinsamma tystnaden.
- Oj, ursäkta. Jag heter Lucas och är läkare. sa han och log mot mig. Han var ganska muskulös, hade blåa ögon, ljust hår och såg väldigt ung ut, runt 20 års åldern och dessutom hade han en riktigt snygg bränna.
- aha, okej. Hur gammal är du egentligen? 
- Jag är 20 år, du då?
- 15 fyller 16.
- Oj, jag trodde du var äldre, typ 18-19. sa han och log flörtigt. - Om du var äldre skulle jag bjudigt ut dig nu, du är riktigt vacker.

Jag visste inte hur jag skulle reagera, säga eller göra. På något sätt blev jag glad över att höra det, men jag fick ändå ont i magen av det.. Visst, han var riktigt het och snygg, men det var inte min typ. och jag älskar Justin, mer än något annat.. Utan att visste ordet av så kom hans ansikte närmare och närmare mitt.. Åh, nej.

---

kort, men känner att jag ville skriva lite. ska göra lite tidsinställda nu också, så att ni får många i "helgen" som början imorgon antar jag ;) men förhoppninsvis kommer det iallafall en till idag :)