vi gick förbi ett tidnings stånd och jag sneglade lite en tidning. va? nej kunde det? min kropp förvandlades till is och jag kunde itne röra mig, bara stod där och stirrade...

---

mina ögon drogs till en bild på första sidan. på mig, och justin... den dagen han hade skrikit på mig vid resturangen och jag bara gått ifrån. hade bilderna spridigt sig ända hit? 
- ni kan gå till bilen jag kommer lite efter, ska bara gå in och köpa en sak här. sa jag och pekade mot tidningsståndet. dom sa bara ett snabbt "ja" och gick sedan vidare mot bilen.
jag tog ett stadingt tag om tidningen och gick mot kassan.
min blick fastnade mot justins ansikte på bilden, han var verkligen underbar... jag ville gärna inte köpa tidningen, men då var det iallafall ett exemplar mindre. varför lämnade jag honom? eller varför lät han mig åka? jag betalade och stoppade sedan ner den i min väska eftersom jag inte ville läsa just nu, var för glad för att bli ledsen igen. jag gick efter dom andra till bilen och vi släppte av Jacey och Lauren vid deras hus.
- vi ses i skolan imorgon? sa Lauren när vi släppte av henne.
- va? vad är det för dag?! sa jag.
- söndag, vad trodde du?
- eh, jag vet inte. sa jag bara och kramde om henne.
hon började gå mot sitt hus, pappa startade motorn och hennes hus blev mindre och mindre.

Fram spolning/ Justins perspektiv:

22 december. hur kan tiden gå så fort? och det har inte gått en minut utan att jag slutat tänka på Stella, vad gjode hon nu? har hon kommit över mig? jag var nog lite för hård mot henne, att ställa sig upp och skrika på henne var nog för mycket. nu i efterhand skulle jag göra allt för att hon ska vara med mig just nu. jag saknar henne så grymt mycket, vill bara ha henne i mina armar och höra hennes ljuva skratt i mina öron.
- Justin, kommer du? hörde jag mamma skrika från undervåningen
- ja, jag kommer. sa jag och gick ner för vår stora trappa.
jag hade bara åkt några dagar efter Stella, jag kommer fortfarande ihåg när jag fick smset av Lauren. "Hejdå Justin, Jag kan inte fatta att du har fått min bästa kompis att gråta". först så fattade jag inte vad hon menade med hejdå, och sedan kom jag på att dom skulle åka. jag sa åt Kenny att stjusa mig till New Yorks flygplats direkt och efter bara några minuter var jag framme. jag sprang sprang men kom försent, jag såg precis flyget åka. varför skulle det bli så här? jag tror jag älskar henne, på riktigt. men kan man verkligen säga att man älskar en person som man känt i en månad eller något? jag gick in till köket, där stod mamma och lagade frukost. jag kramade om henne bakifrån och satte mig vid bordet och åt, det ända jag tänkte på var Stella..
- du tänker på den där tjejen va? sa mamma och satte sig på stolen framför mig.
- va? nej? eller jo? va? hur vet du? jag fattade ingenting, hur kunde mamma veta om Stella? jag har knappast berättat.
- Kenny berättade.. var inte srg på honom, har gjorde rätt.
- okej, ja. jag tänker på henne.
- Justin, berätta vad som hände.
jag berättade för henne vad som hade hänt och jag såg hon rös.
- Justin! hur kunde du bara skrika på henne?!, en tjej är mer känslig än vad en kille är. sa hon.
- jag vet inte, jag vet att jag gjorde fel och om jag skulle kunna vrida tillbaka tiden och göra allt annorluna så skulle jag göra det, jag ångrar allt. jag vill bara att hon ska vara här nu.. sa jag och kände ögonlocken bli våta.
- Justin Drew Bieber, det har gått flera veckor sedan allt hände, hon bor i Sverige och du i Atlanta och ni är långt ifrån varandra. men du har ju knappt gjort någonting åt det? du måste försöka.

---

jävlar vad dålig och kort, och förlåt att den kom sent men fick hjärnstopp i mitten... men kommentera! glöm inte, [email protected] adda. / Lovisa