- Haha, bli bara inte uppkäftig, då du. sa jag och började springa mot honom i trappan, han började såklart springa som en stucken gris. Och nu, precis nu. Så glömde jag bort hur klumpig jag egentligen var i trappor och kände min ena fot glida lite på det tappsteg jag precis skulle sätta foten på.

---

Jag visste precis vad som kunde hända. Det har hänt till och med. Och jag vill inte att det ska hända igen.. Att ligga på ett sjukhus med massa slangar och maskiner överallt är helt förskräckligt. Jag vill aldrig göra om det.. men man vet ju inte. Jag kan inte bestämma över vad som ska hända, det bara händer. Det är inget någon förbereder sig på, det finns inte någon som har en fjärrkontroll till livet. Även fast man skulle vilja, skulle vilja att kunna pausa livet om man ville spola över allt hemst eller köra vartenda dag i slowmotion. Så går det inte.

Jag grep ett stadigare och hårdare tag i trappräcket men ändå gled mina fingrar ut ur det. Jag väntade på att höra dunsten när min kropp slogs mot den hårda ek trappan, men jag hörde inget. Jag kände inte häller någon smäll..
Det var förns nu jag insåg att det var någon som höll i mig, jag kollade ner på dom starka armarna som var fästa runt min midja. Jag visste inte häller vem det var, eftersom Justin säkert sprungit upp vid det här laget.. Mitt huvud vred sig sakta mot killens ansikte men min blick fastnade vid ett foto på väggen i trappan. Det första jag tänkte på när jag såg bilden var håret, det var långt och mörkt.

Jag kände igen den färgen.. innan jag hann tänka så kände jag att det var något som spände till i magen och kollade ner. Såklart jag kände igen hår färgen. Det var mitt hår, det var mitt hår på bilden.. men varför har Justin en bild på mitt hår i sin trappa? Jag tittade upp och såg att det inte alls bara var mitt hår på bilden, utan hela mitt ansikte. Jag fick kisa lite med ögat för att se ordentligt, det var inte bara jag på bilden. Utan en kille också, inte vilken kille som helst. Justin. Jag kände dom muskulösa armarna lossa från min midja och jag gick väldigt sakta fram till väggen där fotot satt. När jag såg det log jag bara, det finns inget mer och säga. Det är äkta, äkta kärlek. Det ser man, det är bara så.

Jag jag såg våra leénden så pirrade det till i magen, jag kommer ihåg den dagen då vi tog det fotot. Men jag tänker inte gå in mer på det, det blir för smärtsamt.. jag kommer bryta ihop. Jag hade helt glömmt bort den okända killen som räddat mig för att ramla.. han stod nu bakom mig och var helt tyst medans jag studerade fotot noggrant. Jag vände mig om och där stod han. Min hjälte, i alla lägen. Justin Bieber. Hur hann han komma och rädda mig? han var ju precis framför mig, eller?

- Hur? När? vad det ända jag fick fram ut ur fin mun, jag var helt målös.
- Jag kollade på dig hela tiden och när jag såg att du var på väg att ramla hjälpte jag dig. sa han bara och log.
- Du är min hjälte! skrek jag och kastade mig i hans famn. - Jag vill inte att det ska hända igen.
- Vad? sa han oförstående. visste han inte om när jag rammla i trapphuset? hade inte Lauren och Jacey berättat?
- inget..
- Nehe.
- Förrensten, varför har du ett foto på oss i trappan?
- Något vackert måste jag ju titta på när du var borta. sa han och kysste mig. - Kom.

Han tog min hand och drog med mig upp för trappan, jag tvärstannade vid slutet av trappan och det gjorde så att Justin stannade automatiskt. allt var så fantastiskt! Det var minst lita stort som undervåningen och Pattie hade inrett allt grymt bra, alla färger matchade perfekt med mörblerna och tapeterna. Jag var minst sagt förälskad i deras hus! Jag märkte inte att jag stod och dreglade, Justin himlade med ögonen och drog in mig till hans rum.

Hans rum var ganska litet om man jämnför med alla andra rum och hela huset.. det var ganska trångt med sängen mitt i hela rummet. Överallt satt foton på Justin när han spelade hockey och när han var liten, det låg massa medaljer överallt och på väggarna så fanns det massa affisher på han själv.. Ego? Haha. Det var en affish jag fastnade för, den var speciell. Den satt på min vägg hemma i mitt rum.. det är den jag vaknar till vartenda dag. Det är det första jag ser på när jag vaknat.

- Haha, är du lite ego eller? sa jag och vände mig mot Justin som var i full gång att rota igenom hela hans garderob efter kläder jag skulle kunna ha.
- Kanske det kanske. sa han med ett flin.

Jag gick och satte mig på säng kanten och mina ögon lekte runt i rummet, dom stannade till vid hans nattduksbord. Det stod ett foto där. Och inte på vem som helst. På mig. Jag tog upp fotot och studerade det noga innan Justin slår sig ner brevid mig och jag ställer snabbt tillbaka fotot på samma plats för att han inte ska mörka något.

- Här, byxorna kanske är lite stora men du kan säkert vika upp dom. sa han och log. - Du kan gå in på toan och byta om.
- Åh, okej tack. sa jag och gick ut från hans rum.

Jag fick gå in i flera olika dörrar innan jag tillslut hittade badrummet och det första jag gjorde var att ta av mig dom blöta kläderna och krama ut vattnet över badkaret. Jag drog snabbt på mig dom på tok förstora byxerna fast jag vek upp dom lite som Justin sa att jag kunde göra och jag drog på mig tröjan.

Jag kollade mig i spegeln och det var förns nu jag insåg att jag hade en spindelmannen tröja på mig. Den passade mig ganska bra i stolek så jag antar att det var längesedan Justin andvände den, men det är ju jätte sött att han över huvudtaget har kvar den! Jag drog fina fingrar genom mitt hår för att det skulle bli lite finare och kollade mig en sista gång i spegeln innan jag gick ut till Justin som satt vid hans dator med ett flin.

---

förlåt att jag inte uppdaterat så mycket, men som jag sa har jag haft dålig internet anslutning osv. JAG HAR SKRIVIT OM DETT HÄR CHAPTERT 2 GÅNGER! Vad tycks? Bieber Love - Lovisa

btw. statistiken höjs, tack för det! välkommen alla nya läsare och hoppas ni stannar! ♥