Jag möttes av två mjuka gröna ögon, dom såg helt fridfulla och snälla ut. Om jag ska var ärlig så är dom jätte fina och jag skulle bara kunna slänga mig runt hans hals just nu..
"Grattis på födelsedagen" Sa Ryan, kramade mig löst och gick sedan sin väg.
Jag stod bara kvar på den platsen jag hade stått hela tiden, chockad.

Justin's perspektiv:

"Okej, det är bra Bieber, jag tror du satte den, du kan komma ut nu." Andrew's röst ekade i högtalarna, jag tog av mig mina hörlurar från huvudet och gick med raska steg ut från inspelnings studion.
Satte mig på stolen brevid Sean och Andrew började spela upp låten jag precis sjungit in, det lät riktigt bra faktist. Låten heter "Won't stop" som också min bror Sean Kingston är med på, den handlar mest om alla mina haters och det vi egentligen vill förmedla är väl att vi inte tänker ge upp trots allt hat.



-

Jag drog min tunna baseball jacka tätare mot kroppen medans jag gick ute i regnet, det var lite konstig, jag har bara ett få tal gånger sett det regna här.. Det regnar aldrig i Atlanta, mest fint väder med sol. Jag hörde någon skrika, jag kollade hysteriskt runt om kring men jag såg inte någon. Jag ser bilen lite längre fram på parkeringen, jag börjar springa mot bilen medans jag ser fler tals paparazzis komma mot mig, men jag hann iallafall in i bilen. Då trodde jag att allt skulle bli okej, och att dom bara skulle sticka. Men såklart inte, dom började ställa sig runt bilen och snart var den helt omringad av människor med stora kameror runt halsarna, det var det värsta jag visste med den här branschen, alla paparazzis.. Dom tjänade bara stora pengar på folks olycka..
Jag blev sp arg på dom, på allt.. Utan att tänka så höjde jag mitt lång finger mot dom alla och kamerna blixtarade som aldrig förr.


Ignorera Selena..

Därefter så startade jag snabbt bilen och körde iväg med tanken på hur tidningarna kommer se ut imorgon..

-

Fuck no, nej, nej, nej, nej, nej! Skrek jag i vardags rummet medans jag körde Xbox360 med min granne, Keyon.
Keyon var en av mina första vänenr här, och vi hade alltid så kul tillsammans, det ville ingen av oss att det skulle förendras på grund av min kariär och så..
Plötsligt så började min mobil vibbrera, jag fipplade upp den ur fickan och såg att det var Usher som ringde.



"YO Usher!" sa jag högt medans jag försökte fortsätta köra med ena handen, vilken misslyckades totalt.
"Aye, Bieber! Vart ska du imorgon?! Utan att snacka med mig."

Så, nu hoppas jag att ni blev glada :D för att jag är inte glad.. satistien bara sjunker :( vilket jag vet är mitt fel också men snälla, skulle ni kunna hjäpla mig att få lite fler läsare genom att sprida/länka runt novellen? Tack, ni är bäst! ♥

Jag sätter mig hysteriskt upp ur sängen och känner hur både jag och hela min säng är helt genom svettig, allt var bara en mardröm.. Jag drog snabbt av mitt tjocka duntäcke, kröp ihop med mina ben mot kroppen och la mina händer för mitt ansikte. Jag vet att det bara var en dröm, men den känns så verklig. Och varför just Ryan? Han jag just träffat, jag har precis fått en kompis här och sedan ska allt det här hända?

Jag drog mina finger tippar igenom mitt hår och kände hur tovigt det var, jag hatade mitt utseende, speciellt på morgonen. Det ända jag egentligen alltid varit lite stolt över med mig själv var min hud, jag har aldrig riktigt andvänt smink. Under hela min uppväxt har jag varit en pojkflicka, så jag har bara tyckt att smink är töntigt och onödigt. Men några år tillbaka ändrade jag min stil och blev en riktig tjej, om man nu kan säga att den överhuvudtaget finns riktiga tjejer, jag menar, alla tjejer har väl något inom sig som inte lite pojkaktigt? Mina tankar avbröts av att min dörr plötsligt slog upp och Leon springer in i mitt rum som om det var någon efter honom. Jag kollade upp från mina händer och han hoppade till, minst en meter.

”Vad har hänt?!” skrek han och började långsamt backa ut ur mitt rum.

”Du ser, annorlunda ut..”fortsatte han sedan och gav mig ett flin.

”Ursäkta att jag inte har haft den bästa natten i mitt liv då.” sa jag surt, ställde mig upp från sängen och slängde mig kudde på honom.

”Mardröm?”

”Jag vet inte, den kändes så verklig..” Min blick gled snabbt till närmsta spegel i rummet och där svalde jag ner mitt självförtroende till botten av magen..  jag såg helt hemsk ut, värre än så.

”Jag ska nog uhm, ta en dusch och uhm, fixa mig nu, kan du gå?” min röst skakade lite och jag visste själv att jag lät närvös, men Leon kollade bara med en orolig blick på mig och gick sedan direkt ut ur mitt rum. Jag gick direkt in till mitt badrum, jag hade ett eget precis vägg i vägg med mitt eget sovrum, duschade, rakade mig och drog en handuk runt min tunna kropp. Jag gick fram till spegeln, det första min blick drogs till var mitt hår, som nu var blött och helt spik rakt. Jag önskar gärna att jag hade så vanligtvis också, vanligtvis har jag några få lockar i håret. Inte jätte många, men tillräckligt för att det ska bli irriterande. Jag gick snabbt ut ur badrummet och från min spegelbild, till min garderob och tog fram en grön skjorta, vita shorts och ett brunt skärp till det. Jag drog på mig kläderna, gick badrummet för att göra mitt smink och hår. När jag var klar så tog jag på mig ett silvrigt halsband och ett par armband.

Jag hörde hur dörr klockan tjöt i hela huset, men jag orkade inte gå ner och öppna. Istället väntade jag på att Leon skulle orka gå ner och öppna, men nej nej, efter några signaler till så släpade jag mig ner och öppnade försiktigt dörren, där ute stod Ryan och Chaz.. Min blick fästes snabbt vid Ryan's, han flinade stort och jag började genast att tänka på mig mardröm. Tänk om det faktist kunde hända?

”Varför är du ens här?” han hann inte ens svara förren dörren öppnades och två killar till stormade in genom dörren, en av dom var Leon och den andra var lång, brunett med bruna ögon.
”Aye, Ryan!” skrek brunetten, sprang fram till Ryan och dom gjorde någon sorts hand skakning grej. Leon såg mig inte först utan gjorde samma handskakning som brunetten gjort med ryan, sen såg han mig och han fick ett brett leende. Han viskade något till Ryan, han nickade och brunetten började skratta. Jag åkte tillbaka till min tränings väska och började ta av mig mina skridskor när jag hör någon komma emot mig, jag tittar snabbt upp och ser brunetten sätta sig brevid mig.
”Audrina, eller hur?” sa han med en flirtig röst.
”Ja.. Leon eller Ryan?” Jag drog av mig min skridsko och la den i väskan medans jag tog på mig vanliga slitna converse där det stod 'I love ice skating' på, det känns alltid lika konstigt att byta från skridskor till vanliga skor.

”Båda om man säger så, jag är Chaz, kul att träffa dig.” han log mot mig och jag drog på mig ett par mjukis byxor och en långärmad svart t-shirt över min dräkt.
”Säger detsamma, har inte ni träning snart förresten?”
”jo, borde väl gå tror jag.. vi ses snart hoppas jag” han reste dig drastiskt upp och kramade mig.
”Gör vi säkert, hälsa till Leon och Ryan från mig” han började gå och jag skrek det sista efter honom. Han vände sig snabbt om när han hörde det, bilnkade med ena ögat mot mig och gjorde tummen upp. Jag drog min väska över axeln och började långsamt gå mot buss stationen.

-

“Nej, snälla! Gör inte det här mot mig!” Jag var mitt ute i ingenstans, allt jag såg så långt mitt öga kunde nå var skog, skog och skog.. Någon tog ett dödande tag om min vänstra arm igen och dom iskalla gröna ögonen mötte mina. Jag visste mycket väl att något skulle hända, men jag visste inte alls vad.. Han tog ett till tag men denna gång om min höger arm, jag föll ner och mitt ansikte trycktes hårt mot den buckliga hårda marken, jag kände hur mina tankar på döden började krypa fram ur mina tankar och erövrade hela mitt huvud. Även fast min vrist gjorde ont som aldrig förr så ställde jag mig snabbt upp och började springa för mitt liv, jag sprang in i massa grenar och träd men jag brydde mig inte just nu, allt jag tänkte på var att komma härifrån. Men jag var för långsam, jag kände en hand på min axel som drog ner mig på marken igen och någon satte sig på min mage för att sedan hålla fast mina händer och fötter.
”Vad vill du?!” skrek jag och jag fick en hand över min mun, personen lutade sig över mig och plötsligt ser jag att det är Ryan som sitter på mig och flinar.
”Dig..”

Sådär, den här var lite kortare men jag ville gärna stanna här. Vad tycker ni?

Jag kollade rakt ner i min säng och kände hur mina tårar ville komma fram utifrån mina ögonlock.

”Gumman, du vet att jag älskar er, mer än något. Men när jag betämmde mig för att fortsätta att vara modell så fick jag så mycket på köpet, jag visste att det skulle bli såhär när jag tog tillbaka jobbet, och det är såhär det måste förbli, men tvivla aldrig på att jag inte älskar er, för det gör jag. Hjärtat, jag hade två drömmar i mitt liv, ena var att bli modell och den andra att bli konståkerska. Och jag är så stolt över dig just nu, men om det inte känns rätt för dig, gör det inte.” Hon lyfte försiktigt upp min haka, kollade mig rakt in i ögonen och jag såg att hon var på väg att börja gråta, jag släppte täcket jag hade i handen och kramade henne.

-

”Stratford hockey hallar nästa” lät det från högtalaren på bussen, idag tog jag bussen istället för att ta min bil, jag fick köra och jag hade en bil. Men tanken på att bara ta bussen och känna sig som alla andra utan att någon pekar ut en för det är så grymt fantastisk. Jag tog ett stadigt tag om min tränings väska, bussen började sakta in och jag gick snabbt av bussen för att fortsätta ut i kylan, även fast det var slutet av oktober. I Karlifornien blir det aldrig såhär kallt.. Jag drog min jacka tätare runt kroppen och gick med snabba steg mot lokalen.

-

Jag snörade på mig mina gamla utslitna skriskor som Tom redan sagt åt mig att slänga, faktum var att jag hade köpt ett par till, men dom andvände jag bara när Tom tränade mig. Dom här hade jag när jag var själv..

Jag kunde hockey hallen’s tidtabell utantill, eftersom jag har träningar här och Leon också så blir det så att jag måste veta exakt när jag kan bara ta bussen eller min bil hit och åka av mig.
Jag öppnade luckan för att komma ut på isen, jag åkte bara runt lite som i allmänheten.

Även fast jag fortfarande hade riktigt ont i min fot så visste jag att Tom ändå skulle få mig att uppträda på hockey matchen, det var egentligen inte vilken hockey match som helst.
Det var säsongs finalen, Leon skulle spela den, och jag skulle uppträda i halv tid tror jag..
Jag kom på mig själv med att prova hoppet som jag misslyckades med igår och stukade foten, men idag kännde jag mig bättre, jag vet inte om det var för att Tom inte var där eller att igår var en skit dag för mig..
Hoppet blev bra, som igår, och den här gången så klarade jag balansen och det blev en hyfsat bra landning.
Jag klarade hoppet, jag klarade det faktist.



Det är Tom som har varit problemet hela tiden, jag gjorde en liten seger dans på isen och hörde sedan någon harkla sig bakom mig.
Jag vände mig snabbt om och ser en hyfsat lång kille med gröna ögon och ljusbrunt hår, han hade på sig jeans och en röd t-shirt med några bokstäver jag inte kunde tyda.
Jag kunde snabbt se att jag kände igen honom, han spelade i Leon’s hockey lag.. Men jag kunde inte placera honom.

”Hey, vad var det där?” han skrattade till lite och jag kände mina kinder blev rödare.
”Hej, uhm.. seger dans, antar jag?” min blick fastnade för hans ögon, dom var väldigt fina med det var något med dom som verkade bekant, som om jag redan sett honom någonstans, förutom Leon’s hockey och det då..
”Jaha, förrensten du är Audrina va? Leon’s syster?” sa han och fortsatte stirra in i mina ögon.
Jag flyttade min blick mot isen och suckade, tänk att alla bara ser mig som ’Leon’s syster’.
”Ja, jag är Audrina. Och jag antar väl det, hur vet du?” jag suckade tyst en gång för mig själv och kollade sedan upp på killen igen som ignorerade mina suckar.

”Han pratar mycket om dig, just det, jag heter Ryan, jag tror vi har matte ihop” jag höjde ögonbrynet och började tänka igenom hela min matte klass, och tillslut så kom jag på vem han var, han och hans kompisar var några av dom som hade kallat mig ’nörd’, ’bitch’ och ’tönt’ tidigare år. Jag tog mig mig en sista titt på honom för att vara säker på att det var han innan jag sa någon otrevligt.

”Ah, du är en av dom som hållt på och kallat mig dom där orden dom snaste åren.” sa jag nochalant och satte händerna på mina höfter i en kaxig pose.
”Va? Öh, nej.. men det var bara ett år, och uhm, jag kände inte dig, eller Leon.. ” han lät lite närvös och började fippla med sitt hår.
”Du har inte sagt något till honom va? Han skulle slå ihäl mig” fortsatte han närvöst.

”Så du ser mig bara genom Leon eller? Precis som alla andra..” sa jag och lät mina händer falla från midjan.
”Nej, nej, nej” skrek han och jag höjde ögonbrynet förvånat. ”Du kan säga som det är, jag tål sanningen. Alla ser mig bara genom Leon här.” han svarade inte utan kollade bara ner i marken. ”jag ska visa dig” hörde jag han viskade men jag låtsades som om jag inte hört det.

---

Chapter 3 då, vad tycker ni? Nu tycker jag att alla borde kommentera faktist! Har egentligen träning och sitter här och gör klart den här delen till er. Snällt? Yeah!
Jag älskar er alla som läser och uppskattar era kommentarer till 1000!

”Fattar du sa jag!?”
”ja..” viskade jag fram ur min mun och han slog mig igen, den här gången i magen.
”AYE, sluta! NU! Fattar du var du gör eller!? Hon är ett barn!” hörde jag någon skrika med ilska i rösten för andra sidan hallen, jag vänder mig försiktigt om och ser Leon rusa ut på isen mot oss, han hade helt vanliga kängor och gled då mycket mer och hade lättare för att ramla, så han blev lite vinglig. Även fast Leon var min lillebror, han var ett år yngre, så betedde han sig som om han var flera år äldre än mig. Och skyddade mig som en storebror, kanske för att alla hans vänner var samma ålder som mig, då alltså ett år äldre än honom, och han spelade hockey med ett år äldre. Han är också mycket längre än mig och ser äldre ut, Leon är populär i skolan och ingen skulle någonsin tro att vi var syskon, allra minst att han var min lillebror.. Jag hade inte märkt det, men vid det här laget hade Tom gått, jag vet inte var, och jag brydde mig inte. Leon gick fram till mig och kramade om mig, jag la mitt huvud på hans axel och mina tårar började rinna ner för mina svullna kinder.

(Ignorera själva bakrunden i bilden, tack.)

”Hur mår du Audrina? Jag hoppas du fattar att du inte kan ha han som tränare längre, jag står inte ut med att se dig så här” sa han mjukt och la sina ena enorma hand på mitt hår. Jag släppte honom långsamt och kollade honom i ögonen.
”Du vet lika väl som jag att jag inte kan sluta..” en till tår ran sakta ner för min kind.
”Varför inte? På grund av mamma?” Orden var som ett slag, det var som om han bara trodde jag gjorde det här för mammas skull, vilket inte alls var sant.. lite delvis.
”Det här var hennes dröm, jag kan inte ge upp.. inte nu iallafall.”
”Audrina Smith, sluta säg att det är mammas dröm, du ska göra det här om det känns bra för dig.”
”jag vet..” jag drog bort några tårar från mina kinder och började åka tillbaka mot omklädningsrummet..

-

Jag öppnade snabbt dörren hem, slängde tränings väskan på golvet och tog av mig jacka. Jag gick snabbt in mot köket för att ta fram något och äta, när jag insåg att det låg en lapp på bordet, jag tog den i mina händer och öppnade den långsamt.

”Tja syrran, sover hos Ryan idag. Visste inte om du hade mobilen med dig, kommer hem lite senare för att hämta nya kläder. Jag älskar dig. Leon”

Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, en del av mig kände rädsla och den andra ångest.. visst, det var fredag och båda han och jag visste att han fick sova hos kompisar. Men hela grejen var att mamma och pappa inte kommer hem från sina jobb förns runt elva-tolv på grund av pendlandet mellan USA och Kanada och jag behöver vara ensam i vårt stora hus. Vilket jag hatade..  Jag tog ut en cola från vår kyl och gick upp till mitt rum. När jag kom in såg jag direkt att någon vart här inne, allt var helt städat och låg på sin plats. Jag satte mig vid mitt skrivbord och startade min mac book. Det första mina ögon drogs till var min bakrundsbild. Det var på mig och Olivia, bilden var tagen för flera år sedan, när vi fortfarande bodde i Karlifornien och jag fortfarande var lycklig och skrattade. Jag loggade snabbt in på facebook och såg att jag hade en enda händelse. Jag tryckte på den och såg att det var Olivia som hade skrivit i min logg att hon saknade mig och att vi borde träffas. Jag svarade, kollade runt lite på min egen profil. Ingen förutom Olivia hade skrivit i min logg, aldrig någonsin.

Jag loggade ut och stängde av datorn, gick till min säng för att hoppas på att jag kanske skulle kunna somna, trots klockan bara var nio. Jag slöt mina ögon men öppnade dom lika snabbt igen, jag hörde något. Jag var helt säker, det var någon där nere. Jag ställde mig upp ur sängen, började gå dit ljudet lät ifrån när jag hörde fotstegen gå upp mot trappen. Jag sprang istället rakt in på mitt rum igen och gömde mig under mitt täckte, tills jag hör min dörr öppnas och jag tjuvkikar ut under täcket.
”Hej, sover du?” Leon satte sig på änden av min säng och jag sätter mig klar vaket upp i sängen.
”Nej” sa jag surt och tittade bort.
”Vad är det?” min blick tvingades tillbaka för att kolla rakt in i hans ögon.
”varför kunde du inte ringa mig istället för att skriva en lapp?”
”Som jag sa trodde jag inte att du hade mobilen med dig, det har du nästan aldrig nu för tiden. Hur mår du?” ”Dåligt, jag saknar Karlifornien..” jag började tänka tillbaka på tiden med Olivia och jag kännde hur tårarna var på väg att tränga igenom mina ögonlock, men jag blinkade snabbt bort det.
”Haha, inte jag! Jag ÄLSKAR Kanada!” han flinade och jag slog till honom på armen.
”Skulle jag också gjort, om jag överhuvud taget hade några kompisar.” jag kollade ner på mitt täcke som var lindad runt min kropp.
”Jag tror du bara är lite trött från dagen, ta och glöm allt som hänt idag, Tom är ett svin och han förtjänar att veta det, utan dig har han inget jobb. Försök och sov istället.” han kysste min panna och gick ut ur mitt rum. Jag la mig ner under täcket och kollade ut ur fönstret, varför var jag egentligen här?
Ingen gillar mig ju ändå..

-

Mina ögonlock öppnades sakta, jag möttes av ett starkt ljus utifrån och jag sträckte ut min kropp i sängen. Mina ögon drogs av en reflex direkt till min väckarklocka som stod på mitt nattduksbord brevid min enorma säng, den visade ’09.00’.
Jag suckade tungt och gick igenom gårdagen i mina tankar, det var inte första gången Tom slått mig.
Och jag vet att jag inte borde acceptera det, men jag kan inte rå för det, det är svårt att berätta det för någon, eftersom jag inte har någon och berätta det för.. den som står mig närmast just nu är Leon som redan vet och mamma, men hon är aldrig häller hemma.. ibland får jag kännslan av att hon tycker att hennes modell kariär är viktigare än mig och Leon. Hur kommer det sig att hon har blivit så stor på bara några år, vid det här laget så kallar flera fotografer henne 'Den bäst betalda kvinliga modellen i nutiden' och det är inte något jag riktigt gillar, eller visst.
Ibland är jag glad för hennes skull, men jag vill ha tillbaka min roliga mamma som bryr sig om mig mer än något. Och jag har aldrig varit pappas flicka, Leon är pappas pojke och jag är mammas flicka..



Olivia har i hela mitt liv sagt till mig att jag ska dra nytta av att jag har två världsberömda föreldrar, att utnytja att pappa är musik prodecent och att mamma är modell. Men det är en av dom värsta sakerna jag kan tänka mig att göra. Min dörr öppnades, mina tankar avbröts direkt och mamma kom in och satte sig brevid mig på sägen. ”Hur mår du älskling?” jag satte mig upp, lutade mig mot väggen och lindade täcktet runt min kropp.


(Ungefär så förutom att ni får tänka er tjejen med mörkt hår och att bakrunden inte finns)

”Jag vet inte riktigt” svarade jag ärligt på min mammas fråga.
”Leon berättade vad som hände med Tom, varför har du inte sagt något och hur länge har det pågått?” Jag såg att hennes ögon var lite puffiga och man såg helt klart att hon har gråtit.
”Det har på gått ganska länge, och jag har inte berättat för dig för att du aldrig är hemma, jag vet hur du och pappa älskar era jobb, men det känns som om ni bryr er mer om dom än oss. Har ni överhuvudtaget märkt att jag inte trivs? Att jag inte ens har vänner? Det ända jag har här är konståkningen.. och jag vet att det är var din dröm.”

Chapter 2 klar då, om ni kommenterar mycket så kommer chapter 3 upp också, är riktigt skriv sugen också! Då blir bara kapitlerna bättre! Tummen upp för det! btw, jag vet att det är lite konstigt med bilderna, att dom inte stämmer in exakt och sådär, men det är grymt svårt att hitta bilder som passar perfekt.. och så men att göra såhär är mycket enklare och tar mindre tid, plus att det ser bättre ut! Men ska dock försöka hitta bättre bilder! 

Nej men, nu vill jag höra vad ni tycker, det kan vara allt från beröm, kritik, desigen eller vad som helt enkelt.

Kram!

”Audrina! Kom hit!” skrek Tom och viftade hektiskt med sina händer. Jag ställde mig försiktigt upp från den kalla, hårda isen och började åka mot hörnet i is hallen han stod i. ”Ja, vad?” sa jag ointresserad och tittade upp mot läktaren där min bror och hans kompisar satt. Tom ryckte tag i min hästsvans för att få min uppmärksamhet. ”Du tittar på mig när jag pratar med dig unga dam!” Jag tog en sista blick på Leon men vred sedan tvunget blicken vidare mot Toms ilskna ögon. ”Okej, för det första, vad är det med dig?! Du har åkt skit dåligt idag, ditt hopp var helt kasst och åkningen var inte häller det bästa. Bara för att du har gjort det här i två år så betyder det inte att du är bäst på allt. Visa mig koregrafin nu och bäst för dig att du rycker upp dig!” Röt han rakt upp i mitt ansikte och jag kollade skyldigt ner i isen. Jag hatar honom. Jag hatar honom med mitt liv.. Men det ända anledningen att jag överhuvud taget stannar med honom som tränare är för att det inte finns någon bättre som är ledig runt om i den här staden.

"Jag hatar dig, mer än vad du anar."

Jag sa inget mer till honom utan åkte bara ut mitt på isen, jag kollade en sista gång till min oranga dräkt, slätade till den lite lätt med mig handflata mot det tunna tyget, när jag var klar med dräkten ställde mig gensat i min standard ställning med händerna upp i luften, anisktet lutat mot min högra axel och mina ben korsade över varandra. Next to you med Justin Bieber ft. Chris Brown började långsamt ljuda ur dom stora högtalarna i lokalen, min koregrafi var egentligen väldigt enkel men när jag inte var på humör så kunde allt gå fel, det spelar ingen roll hur enkelt det är. Såhär långt in i koregrafin hade allt flytigt på och nu slog det mig att det var nu jag skulle göra hoppet, själva hoppet i sig själv lyckades jag med men landningen gick mycket värre. Precis när jag skulle landa så tappade jag balansen och föll rakt med på isen, jag fattade inte vad som hände förren jag låg på isen och känner hur det svider vid min vrist.

Jag satte mig upp från min liggande ställning och var på väg att fortsätta med koregrafin när jag känner att jag inte kommer upp, min vrist gjorde för ont. Jag försökte komma upp på fötter men jag kunde inte, jag hörde Tom’s irriterande röst bakom mig som röt att jag skulle gå upp och fortsätta men jag satt kvar. ”Vafan tror du att du gör!? Hur många gånger har jag inte sagt till dig att fortsätta även dina barnsliga misstag?! Och varför tappade du balansen?! Det vad det du inte skulle.” Han tog tag i min ärm, drog mig upp på fötterna, men jag kunde fortfarande inte stå på min väster fot så jag stod på mina vingliga höger skridsko..
”Varför står du på din bara på höger ben?” skrek han och jag såg Leon börja ställa sig upp på väg hitåt men jag gav honom en blick som sa att han inte borde oroa sig, och han satte sig ner igen.

”Jag tror jag har stukat min vänster vrist..” min röst skärde sig och jag kollade ner i isen. ”STUKAT!? Du kan inte ha stukat den, du har ett viktigt uppträdande snart! Du åker iallfall, fattar du?!” Jag svarade inte utan fortsatte kolla ner i isen med tårar i mina mjuka bruna ögon. Tom drog upp min haka så att mina ögon mötte hans och utan att jag visste ordet av eller kunde säga emot så känner jag en kall hand hårt slå till mot min kind, jag kände hur paniken, rädslan och smärtan dunka i mitt bröst, han tog ett hårt tag om min haka igen och jag mötts av hans ilskna hjärtlösa ögon.

Sådär ja, där har ni första delen av Should i trust you. Jag tog ingen "huvudperson" i den här novellen, kom inte riktigt på någon som passade in i den här och så, det blev lite konstigt med bilderna nu men det blir bättre!

Nu vill jag veta vad ni tycker! Skriv bara något litet om du inte orkar, det tar 1-2 minuter, nästa kommer ut när jag har fått minst 10 kommentarer, glöm inte att sprida bloggen också nu när jag har börjat!

btw, vad tycker ni om den nya designen? Ser du den inte? tryck F5 ;)

Kram Lovisa