- Kenny.. jag.. kan.. inte.. andas. pustade jag och han klev gensat ut ur bilen.
- Sorry man, men dina fans är helt hysteriska.
- jag vet, men dom blir mer om du klämmer mig till döds. försökte jag skoja till det.
- ha-ha.. men nu måste vi dra in på genrep och så. sa hon och vi började gå mot ingången
- föresten, var och hur ska jag intervjuvas? frågade jag.
- Hos Ellen..

---

( 1. Justin's outfit/ The Ellen DeGeneres show 2. Ryan Good, Justin's Stylist )

okej, jag hade varit där några gånger förut, och jag känner Ellen ganska bra men kännslan är samma.
Som första gången jag kom ut på scenen och knappt någon visste vem jag var,
jag skulle vilja ha den känslan tillbaka ibland.
Men det var ju det här livet jag hade valt, och jag skulle inte byta ut det för hur mycket pengar som helst i världen. Vi gick in bakvägen (såklart) och kom in backstage, jag gick dirket till min loge och Ryan,
min stylist, hjälpte mig att välja ut lite kläder, verkade som om jag visst inte kunde ha dom kläderna jag kom i. haha. Sen kom det in en tjej och sminkade mig lite lätt.
Varför ska någon sminka mig? jag är kille, vi sminkar oss inte.
Fast det gör dom ofta på alla i den här branchen, även om man är tjej eller kille.
Jag kollade mot klockan över spegeln och den stod på 09.50.
Jag kollade mig en sista gång i spegeln och gick sedan mot "scenen" där ute satt Ellen och pratade om veckans "skvaller"
Det skulle man visst varje vecka, varför behövde alla veta sånt?
Det är kankse lite svårt att veta varför alla behövde veta om mitt privat liv när det är
jag själv var den som levde det. Man måste nog vara ett fans för att veta hur det känns..
Helt plötsligt hör jag mitt namn ropas av Ellen, jag hoppade till och gick in på scenen.
Alla skrek och flera började gråta, hur söta fans kan man ha?
Dom skrek "I love you Justin" jag skrek "I love you too" och satte mig i fotöljen framför Ellen.
- Hej Justin! Kul att du kunde komma! sa hon och rättade till sin bruna väst.
- Hej Ellen, det är jätte kul och vara här. sa jag och log.
- Ja, det var ett tag sedan, Hur mår du?
- Jag mår jätte bra! Du då?
jag ljög, men jag behövde det.. jag kunde inte direkt säga att jag mådde skit och bara ville skrika?
då skulle dom fråga varför och jag behövde berätta allt om Stella?
Jag visste inte ens om vi hade gjort slut eller inte, vi hade inte sagt dom orden till varandra..
så jag antar att vi var tillsammans, eller?
- Jag mår fin fint, vad händer här näst på Mr. Bieber's schema?
- Jag ska vara hemma i ATL hela julen och våren för att jobba på låtar och bara få umgås med mina nära och kära.
- Jaha, så ni har sjutit upp på turnen?
- Haha, nej då. Den kommer vara samma datum som det är planerat, om allt går som det ska. - fast inget går ju som det ska.. sa jag lågt, så att ingen hörde.
- Vad bra då! vad sa du?
- Va? nej nej, inget. sa jag och log.
- Haha, okej. Men nu vill vi alla veta, är Justin Bieber singel eller dejtar han? frågade Ellen plötsligt.

---

okej, ganska kort men jag ville ganska gärna stanna där ;) haha. jag plågar er lite xD men har ni märkt att vi är på chapter 60?! shiiiit, vad snabbt det går! det känns fortfarande som om vi nyss började på chapter 1 xD men 7 kommentarer för nästa då :) kom igen det klarar ni! Bieber Love - Lovisa

btw. Just det! Jag skrev ju att om 25 stycken kommenterar så gör jag 15 stycken Chapters på påsk lovet? Om typ runt 20 kommenterar det här så kanske jag hinner göra 10 och uppåt mot 20 stycken eller något :) Och det är okej att kommentera två eller fler gåner you know ;)

- Vadå väckte?! jag fick ju fan panik! sa jag och flinade lite jag med.
Jag älskade verkligen mamma, hon förstod mig, vi hade precis samma humor men iblande kan hon ju vara lite störande som allas föreldrar. plötsligt kom jag på...
- FAN! VART ÄR RYAN OCH CHAZ!?! skrek jag och mamma hoppade till.

---

( 1. Twitter 2. Kenny 3. iPhone )

- Dom sover tror jag, när jag kollade in i gästrummet i morse sov dom iallafall. sa hon och log.
- jaha, fan vad rädd jag blev. sa jag och pustade ut lite. - men ska jag inte smsa Ryan och säga att vi åkte på en intervju ifall dom vaknar?
- ja, det är nog en bra idé.
Jag tog upp min iPhone och tryckte upp ett nytt meddelande.
"Yo, Ryan. Jag och Mamma stack iväg på en intervju och det är därför vi är ensamma om vi vaknar, huset är ert. Ät vad ni vill och gör vad ni vill. Men elda inte ner det bara. xD /JB"
Mina fingrar åkte snabbt över tangenterna och när meddelandet var klart skickade jag det.
Mamma startade motorn och strax efter det var vi ute på motorvägen, det vibbrarade till i min mobil och jag fick ett rus genom min kropp, tänk om det var Stella? Jag var nästan säker på att det inte var hon men jag kunde ändå inte sluta hoppas, jag tog snabbt upp mobilen ur fickan och låste snabbt upp den ivrigt för att se vem det var som smsat. När jag låste upp den stod det med stora bokstäver "Nytt meddelade från 'RYYYAN THE MAAN'"
Haha, Ryan hade bytt namn på nästan alla kontakter i min mobil, jag har ändrat tillbaks dom flesta men Ryan's tänker jag inte byta, i like it!
Jag öppnade meddelandet, där i stod det att don hade vaknat och att dom märkt att vi var borta osv.
Plötsligt stängde mamma av motorn och jag tittade upp från mobilen, vi var visst redan framme vid intervjuven.. oj, vad det gick fort då? Senast jag kollade på vägen var när vi precis kommit ut på motorvägen..
- Är vi framme?! sa jag chockat.
- ja, vart har du varit dom senaste 5 minuterna? frågade hon också lite chockat att jag inte förstod att vi var framme.
- inne i mobilen faktist.
- jaha, jaja. nej, fansen har hittat hit, vi måste ringa Kenny. sa hon och suckade lite.
- men åh, när skulle intervjuven börja?
- 10.00, och klockan är nu 09.15 och kenny kommer om cirka 15 minuter.
- Men åh, vad ska vi göra i 15 minuter?!
- hitta på något, twittra! det var väldigt längesedan du gjorde det eller?
- jaha, okej.
Jag loggade in på twitter och skrev "sitting in the car and waiting for Kenny, need him to take me to the interviews LOL"
jag följde några fans och reetweetade några också, loggade sedan ut och loggade istället in på min facebook, på facebook var det svårare att hitta mig. Mycket. Alla hade fake konton överallt, men det är också skönt för mig. Att jag inte behöver radera mitt konto för att et är för många haters och så vidare som anmäler mig och så. Efter några minuter hör jag att någon knackar vilt på min passagerar dörr, jag kollar ut och ser Kenny. Helt hysterisk och jag öppnade dörren och han slängde sig in, utan att tänka sig. Han landade rakt på mig och han är inte direkt liten den killen..
- Kenny.. jag.. kan.. inte.. andas. pustade jag och han klev gensat ut ur bilen.
- Sorry man, men dina fans är helt hysteriska.
- jag vet, men dom blir mer om du klämmer mig till döds. försökte jag skoja till det.
- ha-ha.. men nu måste vi dra in på genrep och så. sa hon och vi började gå mot ingången
- föresten, var och hur ska jag intervjuvas? frågade jag.
- Hos Ellen..

---

kort och dåligt slut! men jag ska göra en till som jag lovat. :) har inte haft tid/lust idag och skriva. men nästa kommer inom en koort tid, typ 30 minuter eller något? ;P 4 kommeterer iallafall?. kram Lovisa

oh lord, i think my heart is working again..

Jag är tusen gånger ledsen för den dåliga uppdateringen men Jennii är sjuk och har varit på sjukhus och sånt där :/ och jag har helt enkelt inte hunnit med, har skolan och läxorna vettu ;) skolan går trots allt före bloggen och datorn.. men imorgon så lovar jag att jag publicerar minst 2 chapters, om inte fler ;)
Om 25 stycken kommenterar det här inlägget så kommer jag göra minst 15 chapters på påsklovet, ooh. inte lite ;) Bieber Love - Lovisa ♥

- men vi behöver kolla så att inget är brutet och så vidare.
jag ville egentligen inte att han skulle undersöka mig men jag hade inget val,
jag har aldrig känt mig såhär ensam utan Lauren eller Jacey här förut..

---

( 1. Justin's outfit 2. Röntgen )


Jag nickade lite lätt med huvudet och Bill "körde" in min säng till salen där jag skulle undersökas.
När vi kom in fanns det doktorer och sjuksöterskor överallt, jag har aldrig riktigt gillar uppmärksamhet.
Jag gillar inte att ha alla blickar på mig, det känns som om jag kommer göra fel och bli utskämd..
mina händer blir helt svettiga och så. Hatar det verkligen, när vi ska redovisa inför klassen någonting är det lite annorlunda fast i början dör jag nästan med efter ett tag när jag börjat prata och så,
då släpper det bara.
- Nu ska vi röntga dig, då kommer vi använda den här. sa Bill och pekade på en maskin som då skulle "röntga" min kropp, jag har aldrig varit inne på sjukhus förut, eller jo.. en gång när Lauren bröt armen när vi var 4 år men då var det inte jag som hade gjort illa mig direkt men ändå. - vi alla kommer gå ut en stund medans den går igenom hela din kropp och kollar om du har något brutet. sa han och hjälpte mig att lägga mig på "bordet" eller vad man ska säga.
Dom gick ut och satte på röntgen, det var en riktigt underlig känsla att man visste att det var en maskin som gick igenom min kropp men jag vande mig vid det.
Efter ett tag så kom dom tillbaka med några papper i händerna och nästan allas mungipor var vända neråt.

Justin's perspektiv:

Jag vaknade av att solens strålar lyste igenom mina smala persiener och träffade löst mina ögonlock,
dom öppnades sakta och det första jag såg var Stella's vackra ansike, smile, hår och ögon.
Jag tog ett stadigt tag om fotot som stod på mitt nattduksbord,
hon var det första jag såg och tänkte på på morgonarna nu mera.
Jag saknar henne så jävla grymt mycket och det ända jag önskade mig just nu var att hon var här och jag kunde hålla om henne, känna hennes ljuva doft och höra hennes vackra röst som gjorde mig knäsvag..
Dom starka sol strålarna träffade rätt in i mina ögon igen och jag klev upp ur sängen.
Var allt bara en dröm? Stella kanske inte låg på sjukhus egentligen?
Jag tog upp min mobil och tryckte upp meddelandet från Jacey,
FAN! det var inte en dröm?! Jag måste göra något?! jag kan inte leva utan henne vid min sida!
- Justin! är du klar eller?! hörde jag mamma's röst skrika, hur mycket var klockan?
jag tittade snabbt på klockan i mobilen och den visade 09.00 FAN! jag har ju en intervju idag, klockan 09.30! fan, fan, fan!
- snart, kommer! skrek jag hysteriskt tillbaka och drog snabbt på mig en cool tröja med sräckt glas på och ett par gråa byxor, gjorde snabbt iordning mitt hår och kollad emig själv lite i spegeln.
- JUSTIN DREW BIEBER! Om du inte kommer nu så blir vi försenade! skrek min mamma från nedervåningen och jag rusade ner för trapporna och satte på mig mina supras och stack direkt ut till bilen där mamma satt och väntade.
- God morgon sömntuta! Gick du inte upp när jag väckte dig? frågade hon och flinade.
- Vadå väckte?! jag fick ju fan panik! sa jag och flinade lite jag med.
Jag älskade verkligen mamma, hon förstod mig, vi hade precis samma humor men iblande kan hon ju vara lite störande som allas föreldrar. plötsligt kom jag på...
- FAN! VART ÄR RYAN OCH CHAZ!?! skrek jag och mamma hoppade till.

---

Yes, nu kom lilla Justin in i bilden också som ni flesta ville :P vad tyckte ni? och såg inte att det är kort för det vet jag redan, är sjukt trött också så orkar inte skriva mer idag, men det kan ju alltid ändras när man ser era söta kommentarer ;) 9 kommentarer för nästa! :) kram Lovisa

( 1. Väntrummet  2. text.. )

Lauren's perspktiv:

Hon fick inte, hon fick verkligen inte hända! Det är liksom ingen random person vi snackar om,
det är Stella McLeé.. var hon tvungen att springa? var hon tvungen att vara så klumpig?
hela hennes jävla liv låg i doktorernas händer just nu. eller? eller var det inte så illa som det såg ut?
för det såg verkligen verkligen illa ut. Hela händerna var blodiga, hon hade ett stort sår i huvudbotten,
ett blodigt sår i pannan och lite små grejer till. Men det värsta var såret i huvudbotten,
om dom opererar fel eller hon slår i något mer med huvudet så kan det gå riktigt illa till..
Jag ville så gärna gå och sätta mig brevid henne igen, men jag kunde inte.
Jag skulle bara få en gråt atack igen, att sitta brevid henne och se hennes sår i huvudet,
känna hennes sår på händerna och se hennes smärta av allt lidande blev för mycket..
det går liksom bara inte och hålla in tårarna, dom bara kommer..
jag kan inte så in i hennes ögon utan att börja gråta, och det vill jag inte.
jag skulle göra allt utom att gråta, jag vet att Stella bara blir svagare när hon ser någon gråta.
Det var speciellt hårt när hon lämnade Justin och hon såg tårar i hans ögon.
På några timmar hände allt. Allt på julafton. Hennes mardröms dag.
Jag visste inte allt som hade hänt. Det ända jag visste var att jag skulle gå till Stella på julaftons kvällen, sent. Och det ända jag ser och tar upp min blick i trappuppgången är Stella...
Hon låg i trappan med huvudet mot golvet avsvimmnad.
Och en blod pöl runt henne, det ända jag gjorde var att ringa 112 på ambulans och försökte skaka liv i henne. men inget gick, jag provade till och med att bichklappa henne. men inte det funkade häller.
 Jag vaknade ur min lilla tillbaka blick av att jag kände en hand på min axel.
jag kollade snabbt upp och såg att Jacey hade ställt sig upp.
- Lauren, vi måste gå.. hon ska undersökas. sa hon med tårar i ögonen.
NEJ! jag ville inte gå? tror dom att jag bara tänker gå när min bästa vän ligger på akuten med ett sprucket huvud?! ALDRIG I LIVET!! jag tänker vara här när hon vaknar!
det första hon ska se efter undersökningen ska vara mig..
Jag vill vara där, jag vill vara där och se så att hon inte skadas, att hon inte mår dåligt av något.
- NEJ! jag vill inte gå! sa jag högt men inte för högt så att Stella hörde.
- Men Lauren, jag fattar att det är jobbigt, det tycker jag med. Men vi måste verkligen gå nu, dom måste undersöka henne nu. sa hon och drog lite i min arm
- Har jag något val? frågade jag och hon skakade på huvudet. - okej, jag går med då.
jag suckade lite och men följde med henne ut ur Stella's "rum" eller vad man säger.
Vi gick ut till väntrummet och satte oss på en av stolarna i det enorma rummet.
Jag kollade runt i rummet och där satt ett litet barn med slangar över hela kroppen,
jag ryste till lite och kollade vidare. Där satt en gammal dam med sina barn barn tror jag väl att det var?
Kan kunde iallafall inte vara hennes barn? för att hon kanske var runt 60-70 och dom var 5-10 år?
haha, vad tänker jag med egentligen? efter hen stund av studerande av olika personer i vänterummet så kommer doktorn ut, hela min kropp stelnade till jag kunde inte röra en ända muskel..

Stella's perspektiv:

Jag kände att det stack till i min hand igen, jag vågade inte kolla..
Plötsligt ser jag Bill gå fram till Jacey och säga något jag inte kunde höra,
Jacey nickade och ställde dig upp.
Var hon på väg och gå?! nej! dom får inte gå! Jag behöver dom här för att jag ska kunna klara mig!
Jacey stod och snackade lit emed Lauren och sedan gick dom.. 
NEJ?! hur kan dom gå?
En sjuksköterska kom fram till mig igen för att fösköka ge mig smärtstillande men jag vägrade, igen..
jag känner hellre smärtan än att låstas som om jag inte gör det, eller jag vet egentligen inte riktigt vad det är men jag har alltid hatat huvudvärks tabletter med mera så jag tror att jag hatar det här också.
- Så Stella, nu tänkte jag undersöka dig. kom Bill fram och sa.
- Va? nej! inte utan Lauren och Jacey här! försökte jag skrika men det blev bara en viskning.
- Men dom kan inte vara här.
- då undersöker ni mig inte.
- men vi behöver kolla så att inget är brutet och så vidare.
jag ville egentligen inte att han skulle undersöka mig men jag hade inget val,
jag har aldrig känt mig såhär ensam utan Lauren eller Jacey här förut..

---

Förlåt att den kom ut lite sent men jag tänkte publicera den igår kväll men somna (?) framför datan :o men statistiken har sjunkit, gillar ni inte novellen? finns det något vi borde göra bättre? vi tål kritik, 8 kommentarer för nästa :) kram Lovisa

- Älskling, jag älskar dig fattar du det?! du får inte lämna oss, du är solen i våran dag, du betyder mer än någon annan förutom Lauren då, jag skulle kunna ge upp Justin Bieber för dig! Snälla?! du kan inte, du får inte!!!
sa hon högt med tårar i ögonen, jag såg också att Lauren grät lite men ville inte visa det för att hon vet att jag bilr svagare när jag ser någon gråta.
Men hon kunde inte hålla dom tillbaka och plöstligt släpper hon min hand och springer rakt ut ur rummet.

---

Jag fattade inte vad som hände. Allt hände på några sekunder. Hon bara gick, antingen så blev det för

( 1. text 2. Händer 3. Sjukhus skylt )

Stella's perspektiv:

Jag slog sakta upp mina ögon och kände smärtan i hela min kropp när jag rörde något. 
Vart var jag? vad hade hänt? Allt var suddigt framför mig,
varenda person i rummet var bara suddig.
- Hon vaknar! sa någon och flera personer sprang fram mot mig.
- Stella! Jag älskar dig gumman, du kommer klara dig! hörde jag någon säga,
 jag kände igen rösten men kunde inte placera den på rätt ställe.
Jag stängde igen ögonen igen och blundade i några sekunder,
jag hörde några sucka men jag öppnade ögonen och den här gången såg jag allt ganska klart.
Det första jag låg märke till var en stor apparat brevid min säng. vad gjorde den där? jag kollade runt i rummet och det verkade lite bekant. ett sådant rum som det brukar finnas på tv ibland..
du gick det helt plöstligt upp för mig. men herregud... jag är ju på sjukhuset!
vad gör jag här?
jag fick dirket panik och satte mig hysteriskt upp hur sjukhus sängen,
flera sjuksköterskor och någon enstaka doktor rusade fram till mig och la mig ner i sängen igen.
 Det var inte förens nu jag märkte att någon höll i min hand, jag kände dom mjuka,
 lena händerna långsamt massera min hand.
Jag ville jätte gärna vända blicken mot den som höll min hand, men jag vågade inte.
Jag vet inte varför jag inte vågade men jag kände bara på mig att jag skulle ångra det...
även fast jag inte vågade så vände jag sakta blicken mot min hand och jag kände dirket igen handen.
Jag har inte varit vaken speciellt länge så jag har inte kunnat utforska hela rummet än men jag vet iallafall vart jag är, men inte varför jag är här.
Min blick gick från våra händer upp till dens ansikte och när jag såg det plågade ansiktet kände jag tårarna brinna innanför mina ögonlock.
Tänk att hon alltid är här, Lauren.
Det var Lauren's lunga röst jag hade hört, det var hennes hand jag höll i,
det var hennes ledsna vackra ansikte min blick fastnade i.
Jag hörde röster bakom mig men vi båda ignorerade dom och då förvandlades deras röster istället till mummel i mina öron.
jag ville inte prata, hennes plågade ansikte sa allt..
jag förskökte lé lite mot henne och hennes ansikte lös upp lite.
Det sved till i min arm och la min andra hand, utan att släppa Lauren's hand, på min arm.
Det kom gensat en sköterska rusande fram till mig och började hålla på med datorn på det lilla skrivbordet brevid sängen.
 Jag passade på och kolla runt i rummet vilka som var här och dom ända jag såg var Lauren och Jacey som satt på en stol på andra sidan rummet.
När hon såg att jag kollade på henne sprang hon fort fram till mig och sa
- Älskling, jag älskar dig fattar du det?! du får inte lämna oss, du är solen i våran dag, du betyder mer än någon annan förutom Lauren då, jag skulle kunna ge upp Justin Bieber för dig! Snälla?! du kan inte, du får inte!!!
sa hon högt med tårar i ögonen, jag såg också att Lauren grät lite men ville inte visa det för att hon vet att jag bilr svagare när jag ser någon gråta.
Men hon kunde inte hålla dom tillbaka och plöstligt släpper hon min hand och springer rakt ut ur rummet.

---

okej, ganska kort. men ska snart sticka och köpa ny tv, hur nice asså?! haha xD men iallafall, var det någon mer än jag som fick lite tårar i ögonen när dom läser? 9 kommentarer för nästa tack, är nästan klar med den ;) läggs ut idag någon gång. kram Lovisa

jag sprang bokstavligttalat ner för trapporna och såg inte den ruttna bananen i trappsteget före. jag tog tag i räcket men det hjälpte inte, jag skulle ramla. och den här gången på sten trappor i en trappuppgång, utan Lauren här. jag kände en smäll och allt blev svart...

herregud? han han fan ljugit för mig! varför ska jag bry mig om honom just nu?!
det här handlar om mig och min egen mamma! det är inget han behöver lägga sig i..
elelr jo, egentligen han är ändå min pappa.. men ändå!
Stella: Det är säkert lugt, jag snackar med honom sen.
Francisca: okej, men vi har bestämmt oss för att du ska få flytta hit till sommaren och bo här hos mig, för att lära känna mig och så.. jag har redan fixat allt med skolan.

---

lyssna på låten medans ni läser.
(1. text  2. Stella  3. text  4. bild och text.)

Det kändes som om hela världen stoppades , varför hade inte pappa sagt något? visst, jag var jätte glad att få träffa mamma och få veta vem hon egentligen var.. men pappa. varför, varför?! varför måste det här hände just mig?!

- ursäkta? Stella är utanför här va? sa jag och lekte sur.
- KOM! skrek dom båda och jag kramade om dom. vi stod där vid julgranen och kramade om varandra medans dom vuxna satt i soffan och sa "aw" hela tiden.

---

(1. text 2. text 3. facebook)

När kvällen kom så åkte alla hem till sig med sina nya julklappar. Hela vägen hem i bilen tänkte jag på pappa, ljög han verkligen och varför om en så stor sak? om han nu visste att min mamma hade facebook, så varför sa han inte det? jag vill ju veta vem min mamma är, och det vet han. jag vill träffa henne, få veta hur hon bor, känna hennes armar runt mig och veta att hon älskar mig. har pappa något emot det? alltid när jag frågat om vi kunde leta upp henne har han alltid sagt "det skulle jag också vilja" var det också lögn? var hela mitt liv en stor lögn? jag vet ingenting längre. Allt bara snurrar runt och runt. jag lutade mitt huvud mot fönstret och tittade ut, det var helt becksvart ute. allt rörde sig så snabbt, alla neonskyltar i city, alla fulla person som går vinglandes vid buss stationerna, allt. När vi kom hem gick jag dirket och gjorde mig iordning för kvällen och sa god natt till pappa. Jag gick in i mitt rum, stängde dörren och satte på mig dator. Jag tryckte snabbt upp internet och skrev med darrande händer "facebook.com" i den lilla smala runtan längst upp. Medans facebook laddade så trummade jag lite lätt på taneterna med fingrarna, när den laddat färdigt så loggade jag in och tryckte ivrigt på den lilla chattrutan, och där stod hon, med stora bokstäver. Francisca McLeé.
Stella: God Jul!
Eller är det verkligen julafton hos dom än? eftersom klockan är 00.00 här så borde det väl vara julafton där väl?
Francisca: God Jul min älskling, vad önskade/önskar du dig då?
Vad ska jag säga? om jag skulle vara ärlig så önskade jag att jag skulle få träffa mamma, det har jag önskat sen jag var 9. men jag önskade mig ju också louis vouitton så?
Stella: om jag ska vara ärlig önskar jag att jag kunde träffa dig.
skrev jag med darrande fingrar, hoppas hon inte tar det här på fel sätt bara.
Francisca: men gumman då, det ska du ju?
va?! va fan menar hon med det? hur fan skulle jag få träffa henne?!
mina händer darrade oregelbundet och mina tankar bara snurrade runt runt, vad ska man svara på det här?
ska jag fråga varför? vet pappa? om han vet, varför har han inte berättat?
 med mina darriga fingrar började skriva men suddade ut allt igen, skrev och suddade.
Stella: va? vad menar du?
Francisca: Har inte Anders berättat?
okej, så pappa vet? nu levererar han lögn på lögn.. hur ska jag kunna lita på honom nu?
hela min barndom kan ju vara en ända stor fet lögn. måste allt komma på julafton?
Stella: nej. vad är det jag borde veta?
Francisca: jag vet inte om jag ska berätta utan att Anders vet..
herregud? han han fan ljugit för mig! varför ska jag bry mig om honom just nu?!
 det här handlar om mig och min egen mamma! det är inget han behöver lägga sig i..
elelr jo, egentligen han är ändå min pappa.. men ändå!
Stella: Det är säkert lugt, jag snackar med honom sen.
Francisca: okej, men vi har bestämmt oss för att du ska få flytta hit till sommaren och bo här hos mig, för att lära känna mig och så.. jag har redan fixat allt med skolan.

---

okej, det var ganska kort. men jag ville gärna stanna där ;) 8 kommenterer för nästa. kram Lovisa

- God jul Stella önskar Jacey. sa Lauren och kollade avundsjukt in i mina ögon. jag suckade och kollade på Jacey.
- vi skulle ju inte ge varandra julklappar? sa jag
- jag vet, man jag ville ge dig det här! sa hon och log värdens bredaste leende.
jag suckade och tog emot paketet och öppnade locket. herregud? det här kan inte vara sant.

- haha, årets skämt! sa jag och skrattade lite.
- nej men ärligt, dom har rätt. hörde jag en röst säga, jag kände igen den rösten. men jag kände på mig att det var någort mindre bra och vågade inte titta upp.

---

(1. text, misstolka inte "sweet" vi menar typ rar 2. tomte)

ville jag kolla upp? behövde jag det? måste jag? efter några minuter av tänkande så kollade jag tillslut upp, jag blev inte jätte förvånad när jag såg vem det var. Calle. men seriöst? måste han hålla på? usch. jag har inget emot honom så men från den dagen allt hände så har jag ingen bra realation till Calle, och det vet både han och Lauren. men ändå fortsätter han att älta allt om och om igen. jag ville helst inte svara på det han just sa, jag skulle bara vilja att Lauren eller Jacey kunde tränga sig in i mina tankar och hjälpa mig ur det här. Helst av allt skulle jag bara vilja byta samtalsämne totalt. men det skulle jag inte våga, han skulle titta på mig rakt in i ögonen och försöka se glad ut. även om han inte var..  men vad skulle jag egentligen säga? sekunderna som mer känndes som minuter än sekunder tickade förbi och jag kände pressen att jag skulle få fram något ur min stängda mun. Men inget kom ut ur den, vad var felet? jag öppnade min mun ännu en gång för att försöka säga något och den här gången gick allt som jag tänkt ut i min hjärna
- oj, okej. men isåfall tack. sa jag och tog mig lite lätt för pannan, okej.. det där gick ju väldigt bra!
- haha, lungt sötnos. sa han och flirtade lite. herregud? har han problem eller? måste han flirta med mig hela tiden?! det är ganska störade, också när han vet att jag hatar det.
jag sa inget mer utan gick bara till dom vuxna som redan satt kring deras enorma julgran mitt på golvet. jag satte mig på en ledig plats på golvet och Jacey och Lauren kom efter mig. Calle satte sig brevid dom vuxa som tur var, orkade inte med honom just nu. Som vanligt går Jaceys pappa ut för att "köpa tidningen" och vi andra sitter spända som småungar runt granen och bara väntar på tomten och komma. Efter cirka fem minuter knackar det på dörren och självaste tomten kom in i rummet.
- Har vi några snälla barn här? sa han och "ho"ade. (eller vad det heter)
- JAA! skrek alla och Jacey och Lauren's småsyskon blev helt hysteriska.
- Nej. sa jag och flinade. "tomten" flinade mot mig och blinkade.
- jaha, men då får jag väl gå då.
- NEJ!!!! skrek alla, inklusive Jacey och Lauren.
- okej, då stannar jag, jag har några saker till er här. sa han och alla sprang fram till hans säck och försökte kika i den, det var bara jag och dom vuxna som satt kvar.
- okej, nu ska vi se vad vi har här. sa han och rotade igenom sin säck.
När alla tomten's julklappar var utdelade hade jag fått ett par söta ballerina skor och present kort på och H&M. Sedan skulle alla julklappar undergranen delas ut också, så Lauren kröp fram till granen och började dela ut.
När jag sedan hörde mitt namn vid typ sista paketet så hoppade jag till, det var inte meningen att jag, Jacey, Lauren och alla vuxa skulle få så många julklappar, det var småbaren det var fokus på.
- God jul Stella önskar Jacey. sa Lauren och kollade avundsjukt in i mina ögon. jag suckade och kollade på Jacey.
- vi skulle ju inte ge varandra julklappar? sa jag
- jag vet, man jag ville ge dig det här! sa hon och log värdens bredaste leende.
jag suckade och tog emot paketet och öppnade locket. herregud? det här kan inte vara sant.

---

kort.
förlåt att jag inte skrivit tidigare idag men jag har mått dåligt och gråtit :( jaja kanske inte ska gå in på så många detaljer ;) men hoppas ni inte tröttnat på vår novell och uppadtering :) men 10 kommentarer för nästa! har precis börjat på den! kram Lovisa

När jag vänder mig mot trappan mot nedervåningen ser jag Calle stå i en dörr mot.. hans dörr?! han slickade sig om läpparna och jag fick en déjà vu, jag såg allt klart och tydligt framför mig. jag skakade snabbt av mig dom avskyvärda tankarna och sprang ner mot nedervåningen. jag sprang så fort att mina ben inte hängde med och jag bara kände hur jag slänt med min ena fot.

---

(1. text 2. trappa. sorry men bildbrist)

jag visste vad som skulle hända. men jag kunde inte låta det hända. Jag är och kommer alltid vara så himla klumpig, måste jag det? det är grymt jobbigt, jag ramlar nästan hela tiden. jag höll ett stadigt grepp om trappräcket men det hjälpte inte särsillt mycket. jag gjorde mig beredd att träffa den hårda och väldigt coola ek trappan och jag blev mjuk i hela kroppen. Precis när jag var beredd att ramla känner jag någon drar upp mig i armen. när jag stod stadigt i trappan igen vände jag mig om och såg ett väl bekant ansikte titta i mina ögon. Lauren. Hon kom alltid i rätt ögonblick. Jag kastade mig om hennes hals och kramade om henne.
- Lauren! tack att du räddade mig.
- ja.. måste du vara så klumpig? du kan ju fan dö?!
- det är inte mitt fel?! säg till gud om det är någon. sa jag och flinade till lite.
- haha, kom nu går vi till dom andra. jag tror vi ska äta nu.
- okej, men du?
- ja?
- tack igen, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.
- naw, gumman. samma, men kom nu. sa hon och drog med mig mot Jaceys enorma matsal.
Vi gick in till matsalen och började äta. det var ett långt bord med över 12 platser men eftersom vi bara var cirka 10 stycken så kapade vi av bordet lite. på ena sidan så satt alla föreldrarna, i mitten satt Jacey och Lauren's småsyskon och på andra sidan satt jag, Jacey och Lauren. Jacey och Jag satt brevid varandra på ena långsidan och på andra sidan så satt Lauren. och Calle framför mig.. måste han alltid hänga efter som en liten hund valp? visst ibland är det sött att han vill vara med oss men det är också jätte störande ibland! jag skulle bara vlija ställa mig upp och skrika att han ska sticka eller så. men då sårar jag hans känslor, det är jag medveten om..
Jag kände att Jacey boxade mig lite på armen och menade med att maten låg på våra talrikar och alla redan nästan var klara medans jag bara satt och stirrade på den. Jag isåg efter cirka 2 minuter att jag borde äta och åt upp min mat, jag åt snabbt upp den medans Lauren, Jacey och Calle satt och kollade på mig. det känndes lite skumt men jag ignorerade det och forsatte äta. efter en stund fick jag nog.
- okej, vad är det? har era ögon fastnat eller något?! sa jag och tittade på dom alla tre.
- du är så söt när du äter! sa Jacey och Lauren och jag bara himlade med ögonen.
- haha, årets skämt! sa jag och skrattade lite.
- nej men ärligt, dom har rätt. hörde jag en röst säga, jag kände igen den rösten. men jag kände på mig att det var någort mindre bra och vågade inte titta upp.

---

kort kort.
förlåt för den dåligs uppdateringen men jag har varit sjuk och inte orkat skriva, ni vet hur det är när man har varit sjuk och så? okej, nu ska jag inte komma med massa ursäkter ;) men vad tycker ni? 9 kommentarer för nästa del, har börjat på den och den är klar i kväll tror jag, bror på om ni kommenterar ;) kram Lovisa

btw. vad tycker ni om den nya designen? tack igen.

Vi gick och satte oss i en av deras familjs design fotöljer och pratade lite, av en jävla konstig andledning öppnar jag mobilen och ser dirket att jag inte bytt bakrunds bild. där var han, min dröm prins.. med hans underbara bruna ögon och snygga hår.. jag kände att jag blev lite nere av att se bilden och gick istället in på mina sms. jag tryckte på Justin's sms av någon andledning och ser en sak jag gärna hade slippat se.

---

(1. Lips 2. Stella's Mobil (igen -.-)3. text)


"Snälla , snälla åk inte :(<33" stod det. Hela jag stannade upp , hela världen stannade upp.

När vi alla tre gått och lagt oss i våra "sängar" inkusive mamma så hämtade jag min macbook från skrvbordet till sängen och uppdaterade min twitter.
"Je t'aime" skrev jag och tryckte på Tweet.

---

(1. Dörr handtaget 2. Stella's mobil)

Stella's perspektiv/ där det slutade :

Jag såg handtaget sakta drogs neråt och jag ställde mig vid dörren berädd på att ta tag i något som man kan slå i huvuet med. När dörren öppnades såg jag pappa stiga in och se förvånat på toarullen jag hade i handen. jag blev lite generad och satte tillbaka toarullen där den skulle sitta.
- öh, jag skulle bara kolla om du var klar att åka?
- ja, jag är klar. vad tycks? sa jag och snurrade runt ett varv framför honom.
- du ser helt fantastisk ut gumman. jag log bara som svar.
Hela mitt huvud ekade, sa jag konfrontera honom nu? jag mår ju inte bra av att han ljög för mig, tänk om han ljuger igen? det vet jag aldrig om han gör eller inte, det ända jag kan göra är väl att lita på honom? eller?
vi gick mot våran bil och åkte under tystnad till Jacey's hus, det ända man hörde var paketen hoppa upp och ner när bilen åkte över dom små guppen på vägen.
när vi var framme vid Jacey's hus parkerade vi bilen utanför det enorma huset och gick mot dörren. Vi plingade på och efter några singnaler så öppnade Jacey och jag stod bara och stirrade på henne några sekunder.
- herregud Jacey... du är så jävla sjukt vakcer! skrek jag och kramade om henne hårt.
- naw, du med. älskar din topp! skrek hon och besvarade kramen.
vi gick in i huset och efter oss kom pappa med alla julklapparna, han bärde på cirka 2-3 stycken påsar. När vi kom in i deras hus, som var tre våningar, så letade jag nyfiket runt för att hitta Lauren och hennes familj, men ingen av dom syntes.
- vart är familjen Cook? frågade jag Jaceys mamma Anna. Eftersom jag inte haft en mamma i hela mitt liv och därför bara uppfostrats av Pappa så har Jacey's mamma Anna och Lauren's mamma Lena alltid varit som mina kvninliga förebilder eller vad man nu ska säga. Det är dom jag har vänt mig till om det är något eller hänt något och Lena har jag dessutom känt sedan jag bara var några år, typ 4-5 eller så, likså Lauren. Jacey kom in lite senare i bilden, men inte så mycket senare. Vi träffades när vi var cirka 6-7 år gammla och gick i en F-1 klass. Sedan gick Jacey om en klass och vi fortsatte gå i samma klass.
- jag tror dom är på väg, dom skulle egentligen vara här nu. sa Jacey lite oroligt.
- ta det lungt baby, dom kommer. sa jag och kramade om henne.
Vi gick och satte oss i en av deras familjs design fotöljer och pratade lite, av en jävla konstig andledning öppnar jag mobilen och ser dirket att jag inte bytt bakrunds bild. där var han, min dröm prins.. med hans underbara bruna ögon och snygga hår.. jag kände att jag blev lite nere av att se bilden och gick istället in på mina sms. jag tryckte på Justin's sms av någon andledning och ser en sak jag gärna hade slippat se.

---

okej, seriöst. jag är inte på skriv humör just nu så det får bli en as kort och tråkig. men jag mår skit. men 7 kommetarer klarar ni väl ändå? då kanske jag får skrivar lusten tillbaka? kram Lovisa

- oh my gad! dom är skit coola! utbrast dom och fick sedan syn på att dom hade likadana fast olika färger, röd och grå, och blev ännu mer kära i dom. Efter några minuter av att dom hade hållit på med sina skor tog Chaz upp nästa paket och läste.
- Gud jul Justin önskar Stella..

---

(1. Justin's tweet  2. Pattie's twitter  3. Brevet  4. Paketen)

vänta? sa han Stella? min kropp frös fast och jag fick inte ut ett enda ord ut ur min mun.

Chaz's perspektiv:

Sa jag just Stella?! jag tittade ännu en gång på paketet och insåg direkt att det stod Pattie.. FAN! vad ska jag göra nu?! varför sa jag Stella?! var det för att jag tänkte på henne? N E J ! det kan inte hända! vi har redan bestämmt att vår vänskap kommer före tjejer med mera. och det var dessutom Justin som såg henne först, okej nu låter jag som en tre åring... men ändå. det såg ut som om Ryan tänkte på samma sak. okej, kankse inte om treåringar eller inte. men på Stella.. han hade också nappat på hennes utseende, det såg man på han. Min mage vände sig ut och in på och jag harklade mig några gånger.
- oj, jag menade visst Pattie. sa jag nervöst och jag såg justin's ögon formade sig ledsna. - Här Justin.
sa jag och räckte över paketet, eller paket och paket det var ett kuvert.

Justin's perspektiv:

När Chaz sa att han sa fel så stannade hela mitt hjärta upp och banka, mitt blod som rann igenom min kropp slutade rinna och min hjärna slutade fungera. Men varför sa han då Stella!? han kanske tänkte på henne och råkade då säga fel, men vänta? då måste han tänka på henne, hade vi inte bestämt att ingen tjej skulle komma emellan oss? jag slutade tänka på det och tog istället kuvertet från Chaz hand, veklade upp det A4 pappret och började läsa. Det stod:

"Justin, tro mig, jag känner Stella.. och om du någonsin vill ha tillbaka henne så måste du kämpa! Hon saknar dig och vill ha tillbaka dig något enormt. Hon satt och grät hela vägen hem på planet till Sverige. Jag kan seriöst inte se henne i ögonen utan att jag själv börjar gråta. Hon gråter på nätterna för att hon saknar dig och vill veta vad du gör, men såren ni rivit på varandra sitter kvar. Långt inne.  //Lauren"

När jag läste brevet så visste jag inte om jag skulle gråta av lycka eller ledsenhet. Jag belev glad att hon saknade mig, trots det andra som stod så var det här den bästa julklappen jag någonsin skulle kunna fått...  jag kollade lite oförstående på mamma, varför hade hon av alla människor gett den till mig? hon hade inte ens träffat Lauren eller Stella eller Jacey?
- Mamma.. hur kan du ha gett mig det här? sa jag och hållde upp brevet.
- ja du, jag känner henne inte ens men jag vet vem det är efter vårt snack, hon letade upp mig på twitter och frågade om jag kunde ge dig det. först visste jag inte om jag över huvud taget skulle ge dig den, det är ändå jul och då ska man inte få några dåliga nyheter men jag chansade och gav dig det. sa hon och log.
- och det är den bästa julklappen någon någonsin skulle kunna ge mig! utbrast jag och kramade henne. - mamma, att få veta att hon fortfarande tänker på mig, saknar mig och vill ha mig tillbaka är det bästa som någonsin skulle kunna hända.
- Hej, men vi vet inte än vad som stod i brevet?! sa Ryan och Chaz sammtidigt, jag gav dom brevet och dom började läsa.
- åh.. sa dom båda när dom läst klart. jag förstod dirket vad som höll på att hända, jag fick tillbaka brevet och la det bakom mig i soffan. jag ville inte tänka på det här mer ikväll. men jag vet att jag komemr göra det, och snart. snart, ska jag göra något åt det..
Hela kvällen gick snabbare och snabbare och tillslut så var alla paketen öppnade. Vi alla fyra blev tröttare och tröttare, vi beslöt oss för att gå upp och lägga oss. vi borstade tänderna och la in en stor madrass i mitt rum som Chaz och Ryan kunde sova på. När vi alla tre gått och lagt oss i våra "sängar" inkusive mamma så hämtade jag min macbook från skrvbordet till sängen och uppdaterade min twitter.
"Je t'aime" skrev jag och tryckte på Tweet.

---

det var väl ändå en hyffsat lång va? okej, den kanske kom lite sent men i veckan kommer det bli bättre uppdatering, LOVAR! 13 kommentarer för nästa, börjar på den nu. Kram Lovisa

glöm inte BLOGGSVAR ;)

- Dom funkar inte, sorry Chaz.. men vi ska öppna alla när vi ätit tänkte jag. sa hon och log mot oss.
- Men när ska vi äta då?
- Om cirka 30-40 minuter, så ni kan gå upp och göra något sålänge.
- Okej, vi kommer när du ropar. sa jag och vi började gå upp mot mitt rum.

---

(1. Fifa spelet 2. Chaz och Ryan's skor 3. Pattie's väska)

Vi gick direkt upp till mitt rum och jag satte mig på min säng. Ryan och Chaz kom lite efter och satte sig på kanten av sängen.
- okey, vad ska vi göra då? sa Chaz tillslut och stirrade mot mig.
- Tvspel? ropade plötsligt Ryan.
- Ja! skrek både jag och Chaz. Vi gick ner till tvn igen och Ryan håll upp två olika spel.
- Vilket? Fifa eller det här som jag inte kan utala? sa han och skrattade till lite. Både jag och Ryan visste att Chaz älskar Fifa's tvspel så det var egentligen ingen diskution om vilket vi skulle spela, men ci tyckte det var jätte kul och se Chaz ansikte när vi frågade.
- FIFA såklart! skrek Chaz och mamma kom ut från köket för att kolla vad det var som lät.
- oj, här var ni. Skulle inte ni vara på ditt rum gubben? sa hon och kollade på mig.
- Mamma, kalla mig inte "gubben" jag är 16, och nej, vi bestämde oss för att köra tvspel.
- jaha, okej. men maten är färdig om cirka 15 minuter.
Hon gick tillbaka till köket och Ryan stoppade in Fifa skivan i min Xbox360. Spelet startade och vi alla tre var helt inne i spelet så vi hörde inte när mamma skrek på oss.
- Justin Bieber, Ryan Butler och Chaz Somers! Nu får ni ta och komma! skrek hon från matbordet och det var nu vi tillsist reagerade och vi alla tre hoppade till.
- oj, vi kommer! skrek jag tillbaka, vi stängde snabbt av spelet och gick och satte oss brevid mamma vid bordet och åt.
När vi ätit klart sprang bokstavligt talat mot julgranen och satte sig brevid den som man satt när man var 3 år. Jag och Ryan stod brevid och bara skrattade så mycket att vi fick sätta oss ner i soffan och skratta klart.
Efter ett tag kom mamma och vi började med julklapps ut delningen. Chaz tog upp ett paket och läste, han skulle ju såklart vara tomte också.
- God Jul Pattie Önskar Justin. sa han och ränkte över paktet till mamma, hon kollade lite konstigt med en "varför-köpte-du-en-julklapp" minen men öppnade den sedan den. När hon märkte vad det var som låg i så tog hon händerna över munnen och kollade lyckligt på mig.
- herregud.. Justin, det är för mycket! sa hon och log mot mig.
- nej, inte alls! du är värd det. sa jag och log tillbaka.
- skulle någon kunna berätta vad hon fick?! sa Ryan lite irriterat som satt lite längre bort i våran fotölj.
Mamma visade upp väskan jag köpt till henne och jag såg på Ryan's blick att han inte fattade vad som var så speciellt med den.
- och? vad är det med den? frågade han förvirrat.
- Ryan, det är en sådan där märkes väska eller vad det heter. Dom är svin dyra, alla modeller och så har typ dom. sa jag och himlade med ögonen mot honom.
- okej? hur visste du det?
- jag är cool, nej men jag har ju köpt den? då får man ju reda på saker.
- okej, okej kan vi gå vidare? sa Chaz och tog upp nästa paket.
- God jul Chaz och Ryan önskar Justin. läste han och tog två paket.
Dom öppnade sina paket och där i låg Suprasen jag köpt.
- oh my gad! dom är skit coola! utbrast dom och fick sedan syn på att dom hade likadana fast olika färger, röd och grå, och blev ännu mer kära i dom. Efter några minuter av att dom hade hållit på med sina skor tog Chaz upp nästa paket och läste.
- Gud jul Justin önskar Stella..

---

oooh, kort och tråkig men sitter i bilen och har inte haft tid att gå in och publicera :/ men en till kommer upp ikväll.
10 kommentarer för nästa!  puss och kram Lovisa
glöm inte bloggsvar :D

- Jaja, bara för att vi älskar dig. men när vi får träffa henne kommer jag fan försöka vinna henne.. sa Ryan och flinade stort.
- haha du skulle bara försöka.
- Ska jag slå upp dig Bieber?
- haha, försök bara.
och helt plötsligt kastar han sig över mig och brottar ner mig. Men jag tar tag i hans händer och istället så sitter jag på honom när vi hör ett skrik från nedervåning.

---

- Damn, vem är det här?! sa han och tittade på mig.
- igen. mumlade jag och loggade in på twitter och såg att Stella hade twittrat, jag ryste till i kroppen och mitt hjärta började slå snabbare.

---

(1. Stellas Tweet 2. Justin's foto på Stella 3. Justin och Ryan)

Stella hade twittrat för några timmar sedan, men det var inte så farligt jämfört med hur orolig jag varit över att hon inte twittrat på flera månader. Jag har liksom tänkt att det har hänt något. Jag läste igenom tweeten flera gånger, minst 7. Det stod "i miss you, more then you imagine" var det till mig? var det till någon annan? har hon gått vidare? eller är det verkligen mig hon menar? saknar hon mig verkligen? frågorna snurrade runt och runt i mitt huvud, men var fanns svaren? dom var som bortblåstna, helt tomt. Det fanns frågor men inte svar. Jag märkte snart att jag bara satt och stirrade på skärmen och kollade snabbt bort mot fotot på Stella som låg i Ryan's händer.
- Bieber, det verkar inte som "ingen". sa Ryan som märkte min blick mot fotot. - Berätta mannen, du kan lite på oss.
- jag vill inte prata om det nu, det är Julafton.. sa jag och kollade ner i datorn's tangentbord i mitt knä.
- eyy, hur många tillfällen till kommer vi få att kunna prata så här? sa Chaz och knuffade till mig i sidan.
- men det är Julafton..
- men det ändrar inte dina känslor, berätta nu.
Jag berättade hela historien från början, fast inte jätte detaljerat. Det orkade jag inte med just nu, det var ju faktist julafton. När jag var klar så satt dom bara tysta och studerade fotot.
- Wow, lång historia.. men fan vad snygg hon är och kolla ögonen! sa Ryan och studerade fotot lite till.
- Håller med Ryan, hon är grymt het! varför ska alltid du få dom snyggaste tjejerna? sa Chaz och flinade lite.
- haha, visst är hon! men back off. Hon är min! sa jag och flinade lite mot dom.
- Hon kommer säkert ändra sig när hon ser The Chazinaton. sa Chaz och flinade tillbaka.
- Ni är så barnsliga, hon kommer falla för mig direkt! sa Ryan och skrattade lite.
- okej, lyssna nu ordentligt. Jag såg henne först och hon är min. sa jag.
- Varför skulle hon då lämna dig? sa Ryan och han visste att det draget borde han inte gjort. Han visste att det gjorde ont, att höra det gjorde ont. Som ett slag rakt på käften. Jag såg på han att han ångrade orden som han just sagt.
- Förlåt. sa han med en menade blick.
- Det lugnt. sa jag bara och log.
- föresten, vad heter hon? sa Chaz och flinade lite bredare.
- Stella, Stella McLeé. sa jag och log bredare av att säga hennes namn.
- Jaha! Det var hon du ringde 24/7?
- Haha, japp..
- första gången Bieber får kämpa för kärleken. sa Ryan till Chaz och putade till honom lite i sidan.
- Ursäkta? sa jag lite sårad, på skoj såklart..
- Haha, ja? alla tjejer blir ju bara kär i dig genom att se dig? du kan ju bara välja och vraka. och då väljer du en tjej som inte gillar dig plus att hon är för snygg.. hon borde ju jag ha. sa han och blinkade mot mig.
- Är det något negativt att hon inte gillar Justin Bieber? hon gillar ju Justin Drew Bieber och nej Ryan, hon borde vara min.
- Hon är ju din?
- Alla tjejer är hans.. sa Chaz lite besviket.
- Men kom igen killar?
- Jaja, bara för att vi älskar dig. men när vi får träffa henne kommer jag fan försöka vinna henne.. sa Ryan och flinade stort.
- haha du skulle bara försöka.
- Ska jag slå upp dig Bieber?
- haha, försök bara.
och helt plötsligt kastar han sig över mig och brottar ner mig. Men jag tar tag i hans händer och istället så sitter jag på honom när vi hör ett skrik från nedervåning.

---

så. förlåt att jag inte publicerat det innan, har inte haft tid om man säger så ;) men kommentera, 8 kommentarer för nästa. ni har klarat det förut. glöm inte bloggsvar :D  kram Lovisa

det fick min topp att se ut som skäp, jag skulle säkert kännas som det också. alltid när vi är hos familjen Love så känner man sig som om man köpt en möbel på sopptippen om den inte kostade mer än 1.000 kronor. när jag satt på mig mina kläder så kollade jag mig en sista gång i spegeln och såg sedan hur toahandtaget långsamt drogs neråt.

---

(1.i miss you 2. Chaz, Ryan och Justin 3. Justins outfit)

Justin's perspektiv:

Julafton. idag var det julafton, medans jag sitter här i min stora säng i atlanta och saknar Stella så är Chaz och Ryan hemma i Canada och firar jul med ett vit lager snö vart man än kollar. och vart jag än kollar ser jag också Stella, i varenda ansikte. jag vill ha tillbaka henne, det finns det inga tvivel om. men hur ska jag göra?
jag satte mig upp ur min säng och gick till fönstret i mitt rum och kollade ut på gatan. det var helt öde, dom ända jag såg var en tjej i min ålder skutta omkring om värsta fånet. jag tog på mig en lila t-shirt, ett par jeans och en svart cardigan över och gick ner till mamma som stod i köket och lagade frukost.
- god jul gubben. sa mamma när jag kom ner i köket - sovit gott?
- god jul, ja ganska. sa jag och satte mig på en stol vid köksbaren.
- du saknar Chaz och Ryan va?
- ja, och det är inte bara dom, hela Kanada, Stella och Mormor och morfar.
- Justin.. vad vill du göra?
- jag vill att Chaz och Ryan ska vara här med mig.. just nu. så jag kan snacka med någon.
mamma sa inget mer utan la bara fram min favorit frukost, pankakor med sirap. jag började äta och när jag var klar gick jag in till vardagsrummet och studerade vår julgran, den var verkligen vacker. helt plötsligt känner jag att någon hoppar på mig bakifrån och jag vänder mig snabbt om och kollar vem det var. va? nej? hur? där framför stod Chaz och Ryan. jag blev helt hyper och jag kramade om dom. jag såg på mammas min att hon var nöjd, det var säkert hon som hade fixat hit dom.
- hur mår du Bieber? sa Chaz
- bra. sa jag och log.
jag ljög. jag mådde inte bra inte bra alls.. jag mådde skit. jag saknade Stella, jah klarade inte av det här längre. jag måste känna hennes närhet för att kunna leva. jag tog upp min iPhone och kollade klockan. halv ett, då kunde säkert jag, Chaz och Ryan snacka lite innan Kalle Anka.
jag gick in till köket där mamma stod och lade in disken i diskmaskin.
- mamma, kan jag, ryan och chaz bara gå upp och snacka lite innan Kalle? viskade jag.
- såklart, men ni kommer ner sedan va?
- ja då.
Kalle Anka har alltid varit en tradition i våran familj, men efter att jag blev känd har det varit svårt att hålla ihop familjen lika mycket som förut.. men mamma försköker och gör det bra.
vi gick upp på mitt rum och jag satte mig vid min macbook i sängen och Ryan och Chaz satte sig brevid. jag hade helt glömt bort mitt foto av Stella som jag fick av Lauren en kväll som jag sedan lagt på mitt nattduksbord för att när jag såg på det känndes det som om hon var här. och såklart så ser Ryan den och tar upp den.
- Damn, vem är det här?! sa han och tittade på mig.
- igen. mumlade jag och loggade in på twitter och såg att Stella hade twittrat, jag ryste till i kroppen och mitt hjärta började slå snabbare.

---

okej, seriöst? det här var den dåligaste jag någonsin gjort. men mår inte bra och orkar inte göra fler. kanske kommer det en till när jag piggnat upp lite.. kommetera! bra/dåligt? 6 kommentarer för nästa. kram Lovisa